George Borjas och invandringens ekonomiska konsekvenser

Likt resten av Sverige, om inte halva västvärlden, har Mises-redaktionen fått den ekonomiska debatten om invandring på skallen. Eftersom Ola Nevander förra veckan skrev så klokt om Tino Sanandajis succébok Massutmaning och Mises.se-läsare i allmänhet har ett stort intresse för både ekonomi och invandring, följer vi den här veckan upp med en annan ekonom med stor auktoritet i ämnet: George Borjas. Själv kubansk invandrare till USA och nu verksam vid Harvard, har Borjas skrivit och forskat om invandring i över trettio år, med särskilt fokus på hur vi meningsfullt kan mäta invandrings ekonomiska konsekvenser.

Borjas populära bok We Wanted Workers: Unraveling the Immigration Narrative som kom ut förra hösten är en förenklad och populariserad variant av hans mer seriösa och mycket svårbehärskade Immigration Economics från 2014. Därmed inte sagt att We Wanted Workers inte är värdefull; Borjas uttryckliga syfte med boken var att fånga de viktigaste slutsatserna från hans arbete i stort och Immigration Economics i synnerhet, och förklara dem på ett sätt mottagligt för en större skara intresserade än de ekonomer och akademiker som annars kanske läser hans böcker och artiklar. Den 210-sidiga och väldigt lättlästa boken har tre återkommande poänger som Borjas vill att läsarna ska ta med sig innan han borrar sig in i detaljerna som leder till bokens slutsats: invandring är, i motsats till vad många ofta tror och olikt handel, inte bra för alla.

För det första, på alla sätt och vis är de ekonomiska konsekvenserna av invandring bara ytterligare ett socialprogram för omfördelning av inkomster och egendom. Hela ”vinsten” från invandring (definierat som ‘invandrings-överskottet’) uppkommer likt handel (jämför introduktion till mikroekonomi) i ett konsument-överskott:

Invandrares deltagande på arbetsmarknaden omfördelar välstånd från de som konkurrerar med invandrare till de som använder invandrare (s. 196)

Kvantitativa uppskattningar här pratar om $50bn dollar om året, med interna omfördelningar från arbetare till företag kring ett tio gånger större belopp (ss. 156-158). Statlig assistans och/eller närvaron av välfärdsstater kan lätt både öka och omintetgöra denna ”vinst” genom att invandrare använder sociala skyddsnät mer eller beter sig på andra sätt än infödda. I en enda paragraf slår Borjas mot i princip alla som uttalar sig om invandringens ekonomiska konsekvenser:

Omfördelningen av rikedom är den ekonomiska vinstens baksida. Och ironiskt nog är vinsten större desto smärtsammare den här omfördelningen är. Det är totalt ologiskt – åtminstone så som vi vanligen tänker kring arbetsmarknaden – att hävda att invandring inte har någon effekt på löner samtidigt som man menar att invandring ökar inhemsk rikedom med miljarder eller biljoner dollar. Det är lika ologiskt att hävda att invandrare kraftigt sänker inhemska löner samtidigt som man påstår att det inte finns några ekonomiska fördelar från invandring (s. 156).

För det andra, alla påståenden om invandring och dess ekonomiska konsekvenser kräver en ”titt under huven” för att förstå. Inte bara det allmängiltiga och mesiga ”det vore bra om folk förstod kontext” utan snarare i betydelsen ”alla siffror du någonsin sett om invandringens ekonomiska konsekvenser beror på ofta väldigt galna och missvisande antaganden”; maskineriet bakom påståenden som ”Sverige tjänar x på invandring”, ”invandring sänker löner med y”, invandrare bidrar med z miljarder till statskassan” beror helt och fullt på några antaganden i uträkningar som Borjas är synnerligen duktig på att hitta och ännu bättre på att kritisera. Kapitlena 4 till och med 9 handlar om specifika exempel i olika områden, från arbetsmarknaden och löner i kapitel 7 (’The Labor Market Impact’) till beskattningen och statens budget i kapitel 9 (’The Fiscal Impact’) och Borjas förklarar tydligt och lättillgängligt även för icke-ekonomer hur olika studier når sina siffror samt vad de gör för misstag.

Den tredje poängen Borjas försöker ro hem, och som gett upphov till bokens titel, är att invandrare inte bara är arbetare och att det är avgörande för att analysera ekonomiska effekter från invandring; hade import av människor fungerat som import av lastbilar som endast är aktiva under deras produktiva bruk och livslängd, hade diskussionen kring invandring varit mycket mindre laddad. Det är precis för att människor existerar utanför sin roll på arbetsmarknaden som invandring är ett så kontroversiellt och, för ekonomer, svåranalyserat ämne: invandrare, till skillnad från lastbilar och precis som alla andra människor, konsumerar, agerar, får barn, blir sjuka och kräver vård, blir gamla och dör, har särskilda övertygelser och kulturella uttryck som påverkar och förändrar sitt och andras beteende på omfattande sätt.

Från den insikten händer följande i Borjas analys:

Den omfattande mängd empirisk forskning om ekonomiska konsekvenser av invandring ger oss inte en enkel formel som vi kan använda för att förutse effekterna av framtida invandringsvågor. När vi väl övergett bilden av invandrare som robot-lika arbetare till att se dem som människor har vi erkännt att vad som slutligen sker beror på den politiska, kulturella, sociala och ekonomiska miljon där migrationen äger rum. (s. 193)

Borjas fortsätter sina utläggningar och diskuterar i detalj de många urvalsfel ekonomer gör i statistiska undersökningar kring invandring: gruppen som migrerar är inte ett genomsnitt eller representativt urval av ett lands befolkning. Istället utvandrar specifika människor av specifika anledningar och reagerar på särskilda sätt på mottagarlandets institutioner och/eller regler för nyanlända. Borjas presenterar mängder av data och diagram för att förklara och nöta in poängen: invandarare skiljer sig från varandra – olika länder, olika utbildningsnivåer, olika ekonomiska utfall – både geografiskt och kulturellt samt över tid. Många jämförelser görs med den så-kallade Ellis Island tiden under tidigt 1900-tal som nuförtiden tros ha skett relativt smärtfritt – en myt Borjas också påtalar inte verkar stämma enligt nyare dataserier.

En ytterligare spännande slutsats som för övrigt gäller generellt i arbetsmarknadsekonomi är följande:

Vår titt inuti den svarta lådan för hur forskning görs ger oss en läxa värt att minnas: ju mer man aggregerar olika grupper, desto mer döljer man sannolikt den specifika grupp av arbetare som drabbas av invandringens ekonomiska effecter – och gör det svårare att upptäcka om invandring skadat någon ekonomiskt (s. 196).

Vad boken inte diskuterar (bortsett från några sidor mot slutet) och vad som egentligen är avgörande när det handlar om invandrings-debatten är alla de icke-ekonomiska konsekvenser invandring har. Det är fullt möjligt, som många följare av Hans-Hermann Hoppes argument brukar hävda, att människor är villiga att betala ett pris för att slippa/njuta av invandring; med andra ord, även om vi kommer runt alla de problem Borjas presenterar kring att kvantifiera fördelar eller ekonomiska ”vinster” från invandring och kan presentera en slutnota, spelar det väldigt liten roll för vilken politik vi bör eller inte bör föra. Om slutnotan är plus, är det möjligt att tillräckligt många människor ogillar invandrares närvaro så mycket att de gärna går miste om de ekonomiska vinsterna; om slutnotan är minus är det lika möjligt att tillräckligt många människor mår så bra av invandrares närvaro att de gärna tar den förlusten för att erbjuda en fristad till människor i flykt. De flesta av oss känner nog folk i båda lägren.

Slutklämmen, som Borjas inte spenderar särskilt mycket tid på, är att ekonomer kan försöka förklara och ställa upp de exakta konsekvenserna och ”samhällsmässiga val” som uppkommit från invandring, men att värderingen endast kan göras av individer – på samma sätt som endast individer kan välja och agera. På något märkligt sätt inser Borjas detta (bokens sista mening lyder ”Migrationsdebatten handlar om mycket mer än bara siffror”, s. 210), men han tror att vi kan lumpa ihop alla de miljontals enskilda värderingarna till en korrekt formulerad och icke-korrumperad ”we the people” vart fjärde år, som rättvisande kan göra den värderingen åt oss. Efter all den imponerande analys som presenterats, slår man sig nästan för pannan när Borjas ramlar i denna fälla.

Ännu värre blir det när Borjas börjar prata specifika lösningar på dagens Amerikanska invandringsproblem: som många läsare säkert redan gissat handlar det om mer stat och fler statliga lösningar – staten borde omfördela vinsterna från invandring, höja avgifter för arbetsvisum och beskatta företag som nyttjar så-kallade H-1B visum, allt för att lindra effekterna för invandringens förlorare. En starkare stat som kan se till att gränser korrekt upprätthålls och olaglig invandring minskas – hur? Självfallet genom att klanka ner på företag som anställer illegala invandrare, höja kraven på dem, bestraffa dem med höga böter (som såklart också omfördelas till arbetsmarknadsprogram osv) och reglera mera. Okvalificerat nonsens som inte alls passar med Borjas annars seriösa och övertygande analys.

Nästa gång du hör eller läser påståenden kring invandringens påstådda ekonomiska konsekvenser, håll Borjas i bakhuvudet: titta under huven, särskilt för de kvantitativa resultaten. Stanna upp och undersök exakt vilka antaganden som driver den här studiens resultat. Och läs Borjas för en kritisk och välinformerad introduktion till vår generations kanske mest omdiskuterade ämne.

1 kommentarer till ”George Borjas och invandringens ekonomiska konsekvenser

  • Om man ser på det så kallade välfärdssystemet – vilket i stort är argumentet för lönsam invandring – och jämför det med en försäkring så skulle ett tydligt tecken på att invandringen lönar sig innebära att skatterna i Sverige skulle sänkas och staten inte ta några lån för att finansiera sin verksamhet. Desto fler kunder ett försäkringsbolag har, desto lägre kan premierna vara eftersom fler bidrar till skadeutbetalningarna.

    Vad händer då med skatterna i Sverige? De ökar hela tiden. Det borde vara ett ganska tydligt tecken på att de som levererar skatter (premier) blir färre och färre trots ökat antal kunder i välfärden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *