IX. Idéernas roll – del ett

Detta är den första delen av det nionde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

1. Mänskligt förnuft

Förnuftet är människans särskilda och utmärkande kännetecken. Praxeologin behöver inte fråga om förnuftet är ett lämpligt verktyg för att nå kunskap om slutlig och absolut sanning. Den behandlar endast förnuftet i den mån det gör det möjligt för människan att handla.

Alla de föremål som är grunden för människans sinnesintryck, uppfattningar och observationer uppenbarar sig även framför djurens sinnen. Men enbart människan kan omforma stimuli från sinnesintryck till observationer och erfarenheter. Enbart människan kan strukturera sina olika observationer och erfarenheter till ett sammanhängande system.

Handlande föregås av tänkande. Att tänka är att i förväg fundera över framtida handlande och att i efterhand reflektera över tidigare handlingar. Tänkande och handlande är oskiljaktigt. Alla handlingar grundar sig alltid på en bestämd uppfattning om kausala förhållanden. Den som tänker ett orsakssamband tänker ett teorem. Vi kan inte föreställa oss handlande utan tänkande eller praktik utan teori. Resonemanget kan vara felaktigt och teorin inkorrekt, men tänkande och teoribildning finns i allt handlande. Å andra sidan är tänkande alltid tänkandet på en möjlig handling. Även den som tänker på en ren teori antar att teorin är korrekt, det vill säga att handlande som grundas på den resulterar i en effekt som är att vänta av dess läror. Det har ingen betydelse för logiken huruvida sådant handlande är rimligt.

Det är alltid individen som tänker. Samhället tänker inte mer än det äter eller dricker. Utvecklingen av mänskligt förnuft, från den primitiva människans naiva tänkande till den moderna vetenskapens mer subtila tänkande, ägde rum i samhället. Tänkande är emellertid alltid något som åstadkoms av individer. Det finns gemensamt handlande, men inte gemensamt tänkande. Det finns bara tradition som bevarar tankar och förmedlar dem till andra som en inspiration för deras tänkande. Människan kan emellertid inte tillägna sig sina förfäders tankar annat än genom att tänka tankarna på nytt. Då kan hon förstås gå ännu längre med utgångspunkt i sina föregångares tankar. Traditionens främsta verktyg är ordet. Tänkandet är kopplat till språket och vice versa. Koncept förkroppsligas i uttryck. Språket är ett verktyg för tänkandet likaväl som för socialt handlande.

Idéhistorien är en diskurs som förs vidare från generation till generation. Senare generationers tänkande växer fram ur tidigare generationers. Utan denna hjälp skulle intellektuella framsteg inte ha varit möjliga. Den mänskliga evolutionens kontinuitet, att man sått för avkomman och skördat på mark som röjts och odlats av förfäderna, tar sig också uttryck i vetenskaps- och idéhistorien. Från våra förfäder har vi inte bara ärvt ett förråd av varor av olika ordningar som utgör vårt materiella välstånd, utan vi har i lika stor utsträckning ärvt idéer, tankar, teorier och teknologier som vårt tänkande har sin produktivitet att tacka för.

Men tänkande är alltid något individer gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *