Semesterläsning: Massutmaning

Jag ägnade en stund av semestern åt att plöja igenom Tino Sanandajis bästsäljare Massutmaning – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende. Det är som skrivits på många andra ställen ett ambitiöst och omfattande projekt.

Sanandaji förtjänar all heder och respekt för att han inte låtit sig kuvas av den kulturella självcensur som länge gjorde det svårt att få fram fakta på bordet i denna fråga. Han är en sällsynt intellektuell kraft som nästan på egen hand vänt en kontroversiell och besvärlig debatt som länge saknade förankring i fakta, inte för att de senare saknades utan för att de reflexmässigt avfärdades på grund av sociala tabun.

Tesen är som bekant att en generös och omfattande flyktinginvandring från fattiga länder är oförenlig med rika välfärdsstater, huvudsakligen på grund av alltför stora gap i färdigheter mellan nytillkomna och infödda, vilket ger upphov till slitande resursöverföringar och sociala problem. Svenska institutioner lämpar sig dessutom extra illa för den typ av flyktinginvandring som välkomnats under de senaste 30 åren, då skyddsvallarna här är extra höga, både kulturellt och ekonomiskt.

Sanandaji vill ogärna positionera sig ideologiskt utan delar gärna ut kängor åt både vänster och höger. Åt vänster genom att avfärda teorin om strukturell diskriminering som huvudförklaring till integrationsmisslyckandet och åt höger genom att attackera tesen om att integration främst sker genom att man sänker så kallade ”trösklar” in på arbetsmarknaden, det vill säga tillåter lägre löner och rensar bland skatter och regleringar.

Klassisk ekonomisk teori säger att den fundamentala orsaken till arbetslöshet är att reallönerna är för höga. Den elimineras om lönerna tillåts falla tills dess att de motsvarar arbetarnas produktivitet på marginalen, vilket kanske inte är möjligt på grund av lagstadgade minimilöner eller kollektivavtal och fackföreningars privilegier. Därför bestående arbetslöshet.

För att avfärda tröskelhypotesen stödjer sig Sanandaji på idén om så kallade ”zero marginal productivity workers”. Marginalproduktiviteten är noll för en arbetare om han eller hon inte kan anställas någonstans i ekonomin, givet existerande kapitalstruktur, och bidra med ökat värde. I strikt mening är detta inget problem för ekonomisk teori – det faktum att marginalproduktiviteten för en arbetare är noll eller under noll gör honom inte oanställningsbar. Dock skulle arbetaren behöva betala för erfarenheten att jobba.

Att sträva mot införandet av denna typ av anställningsförhållanden är inte nödvändigtvis en bra policy, men invändningen är heller inte helt akademisk, utan kan snarast jämföras med att man i de flesta länder betalar ur egen ficka för tillträde till högre utbildning. På samma sätt som att utbildningen sägs utgöra en investering med hjälp av vilken individen förbättrar sina utsikter på arbetsmarknaden kan rena arbetslivserfarenheter göra samma sak. I båda fallen är studenten eller arbetaren en ekonomisk belastning för den som möjliggör erfarenheten. Avsikten med ”avgiftsbelagd praktik” skulle förstås, precis som med studier, vara att individerna ifråga ska kompenseras för sin investering genom högre produktivitet längre fram och riktiga löner, men om de initiala färdigheterna är bristfälliga hinner produktiviteten inte nödvändigtvis öka i tillräcklig mån för att täcka kostnaderna för arbetsgivaren att anställa, utbilda och försäkra arbetstagaren under den begränsade period då praktiken genomförs.

Nu är det fallet i rika välfärdsstater att arbetskraftsutbudet under en viss reservationslönenivå sjunker mycket snabbt, eftersom en potentiell arbetare, utöver sin fritid, går miste om relativt höga bidrag när han eller hon tar ett jobb. Så när vi har att göra med lågproduktiva arbetare är det inte så mycket bristande efterfrågan som står i vägen som höga alternativkostnader för arbetarna i form av de bidrag som finns att tillgå. Bidragen minskar inte bara arbetskraftsutbudet, utan snedvrider incitamenten för framtida invandring och minskar drivkrafterna till integration för dem som kommit. Slutligen tränger de undan alternativa försörjningslösningar för mindre bemedlade, såsom välgörenhet, närståendekassor och privata försäkringslösningar.

Det fria samhället har således flera skyddsbarriärer för att förhindra den ”massutmaning” som det politiserade samhället nu har skapat från att uppstå. Det handlar om att upprätthålla jämviktsinvandring, men också om att reducera de friktioner som ändå uppstår med hjälp av fria marknader för arbetskraft, bostäder och utbildning samt sannolikt billigare och mer effektiva försörjningskällor för dem som invandrat – som välkomna gäster till existerande medborgare – men som ändå hamnat utanför.

Sanandaji förlorar mig endast då och då i policyrekommendationerna. Högre generell tillväxttakt och förbättrat klimat för entreprenörskap står förvisso högt upp på dagordningen, tillika återupprättad lag och ordning. Gott så. Någonstans har han emellertid bestämt sig för att det i hög grad går att centralplanera bort de omfattande problem han redogjort för, och jag kan inte låta bli att undra om han själv tror på att pedagogiska förskolor, expansion i välfärden och återinförd fastighets- och arvsskatt nämnvärt skulle förbättra integrationen. Kanske känner han att en utsträckt hand åt alla möjliga håll är strategiskt nödvändig för att samla det nuvarande etablissemanget kring analysen, men i mina ögon blir detta ett anti-klimax som medför att trovärdigheten minskar.

När reformförslagen spretar åt olika håll begravs förnimmelsen om av att det i grunden är gigantiska kalkylproblem som skapar politisk oreda och sociala slitningar av den dignitet vi nu bevittnar. Naiviteten och faktaresistensen kommer efteråt.

Det vore dock orätt att kasta ut barnet med badvattnet. Sanandaji gör både Sverige och nationalekonomin en tjänst genom att aldrig svikta från sitt faktafokus och boken håller såvitt jag kan bedöma genomgående hög kvalitet i detta avseende. Underlaget och diagnosen är således en imponerande prestation, även om ordineringen kan och bör diskuteras vidare.

6 kommentarer till ”Semesterläsning: Massutmaning

  • Men hur kan man fälla ett akademiskt omdöme om att en stor grupp har noll marginalproduktivitet? Det är inte någonting som är givet, lika lite som nationalekonomernas efterfrågekurvor är givna. Om det var så skulle det framträda först när alla regleringar tas bort och det då visar sig att ingen i denna grupp blir anställda så. Detta känns ganska osannolikt, vi lever i en värld som alltid har kännetecknats av att arbete (både utbildat och outbildat) är knappare än tillgången på produktionsfaktorer.

    • Tino baserar noll marginalproduktivitets hypotesen på att vissa grupper har svårt att få anställning trots att staten finansierar i princip hela lönekostnaden för dom.

  • Hej.

    Petmoj, eftersom det inte är mycket att tillägga:

    ”I strikt mening är inte detta inget problem för ekonomisk teori…”

    Du menar väl:

    ”I strikt mening är detta inget problem för ekonomisk teori…”?

    Att arbetaren behöver betala för att få jobba är ju det system vi har, även om betalningen sker via omfördelning av resurser via ‘Arbets’förmedlingen; de olika subventionerade anställningsformerna är ju just att någon betalar för att någon annan skall arbeta (bortsett från lön…).

    Kan meddela om att den som verkar inom OSA (Offentligt Skyddad Anställning) har ca 13 000:- i lön för heltid efter skatt, och då gäller inte LAS, uppsägningstid, rätt till löneförhandling eller individuell lönesättning, eller lön efter ålder, erfarenhet o.d. Det har alltid förvånat mig att alla partier som säger sig värna om arbetare samtidigt inte ser några problem med att arbetsmarknadens absolut svagaste part (funktionshindrade/handikappade människor) skall sakna det skydd som normala (som i vanligast förekommande) personer har.

    Men vi vet ju vad alla slags socialister alltid tyckt om människor med funktionshinder…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Uppgifterna om OSA kommer från egen erfarenhet då jag arbetat med elever med funktionsnedsättning. DS

    • De som har sjukersättning har cirka 8 000 kr/månaden efter skatt. Dessa individer har dock möjligheten att få hyrestillägg med max 4 500 kr/månad. De som arbetar och tjänar 13 000 kr/månad kan dock kan en resekostnad till arbetet och ett lägre hyrestillägg.

      De som arbetar tjänar antagligen lite extra på systemet. Systemet bygger troligtvis endast på att den sociala biten förändras till det bättre för de handikappade. Marknadslön är omöjligt för denna grupp.

      • Hej.

        Visst är det den sociala biten som förbättras avsevärt. Självkänslan växer något oerhört av att känna att man duger till något. Anställningsbarhet på öppen marknad hänger som alltid på den specifike individen men i stort har du tyvärr rätt i att de inte kan konkurrera. Jag har själv sett och träffat personer av bägge extremerna; från en person med Aspergers syndrom med en IQ över 150 men socialt tafatt som ett litet barn till en normalbegåvad person med kroppsliga skador. Den förstnämnde var inte självgående i att anskaffa anställning eller ta initiativ till vad som behöver göras, men väl igångsatt var han bättre än någon annan på att hittar fel i mjukvara.

        Vad jag retar mig på är att man erbjuder i princip samma summa – det skall löna sig att arbeta även för psykiskt sjuka eller personer med funktionsnedsättning och pengar verkar ju inte saknas.

        En annan sak som retar mig är attityden från berörda myndigheter att dessa människor är hjälplösa paket som skall tas om hand. Även personer med nedsatt intelligens förtjänar och mår bra av att bemötas som en människa med egen vilja och egen agens. Jag har flera gånger varit på väg att bli närmast fysisk när man sitter i möte och vårdare eller ledsagare talar i den berörda personens ställe som om den inte ens var närvarande. Mycket i det vi gör inom skola och habiliterande vård skapar hjälplösa objekt och arbete (även som ett slags tvång!) hjälper mer än terapisamtal. Det borde vara åtminstone tretusen till fyratusen kronors skillnad mellan det högsta möjliga bidraget och den lägsta lönen – varför annars börja jobba?

        Riktigt besvärande är att kommuner använder funktionshindrade som arbetspatruller istället för att upphandla tjänster inom exempelvis lokalvård eller grönyteskötsel (varför det inte längre heter trädgårdsarbete eller gatsopare..?). Kommunen tar in personen via OSA på ett år med fullt ekonomiskt stöd från Af och utan arbetsgivaravgift. OSA berättigar till a-kassa och efter ett år får personen sparken och ersätts av nästa. På så vis kan man skapa bra siffror. Via en privat bekant inom psykiatrin har jag fått höra att de som sparkats tämligen omgående försämras och behöver ökad kontakt samt medicinering.

        Nå, med ursäkt för OT, hanteringen av de som är ‘födda fel’ som en fd. elev kallade det är en personlig öm punkt:

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *