Om idéer och ideologier i nionde kapitlet av Mänskligt handlande

Kapitel nio är ett av flera ”slaskkapitel” där ämnen viktiga nog för Mänskligt handlande men för spretiga för att passa in i någon av bokens trettioåtta andra kapitel diskuteras. Här hanterar Mises ideologi och ideologiska övertygelsers betydelse för mänskligt beteende. Ekonomen Bob Murphy menar i sin studieguide för Human Action att Mises centrala argument i kapitel nio är att idéer styr människans öden – tvärtemot vad Marxismen vanligtvis lär ut, där ideologisk övertygelse följer från klasstillhörighet. Tyvärr tar det Mises ungefär tio sidor av förvirrade diskussioner om politisk harmoni samt kulturell och social traditionalism innan han verkligen når kapitlets syfte: att förklara idéernas roll i samhället.

Mises slutar heller inte där, utan upprepar ett argument som ofta återkommer i hans verk: alla samhällssystem vilar slutligen på folkets politiska och moraliska övertygelser:
”Den som är mäktig har blivit det på grund av en ideologi. Endast ideologier kan ge en människa kraften att påverka andra människors val och beteende. Man kan endast bli en ledare om man stöds av en ideologi som får andra människor att bli hanterliga och medgörliga. Makt är således inget fysiskt eller påtagligt, utan ett moraliskt och andligt fenomen. En kungs makt vilar på undersåtarnas erkännande av den monarkiska ideologin.”

Trots att kapitlet innehåller flertalet överdrivet optimistiska påståenden och en stark tro på samhällets ideologiska framgång och utveckling, faller Mises inte i fällan som han identifierar som det som hindrade 1800-talets klassiska liberaler: en blind tro på att ”massorna är både moraliskt goda och förnuftiga”. Det skulle alltså räcka för de klassiska liberala tänkarnas idéer att nå framgång att de endast formulerade dem och gav massorna makt att implementera dem – alltså demokrati. Istället, skriver Mises:
”Demokrati garanterar ett styrelseskick i enlighet med majoritetens önskningar och planer, men den kan inte förhindra majoriteter från att falla offer för felaktiga idéer eller använda olämpliga politiska åtgärder, vilka inte bara misslyckas med att nå målet utan dessutom resulterar i katastrof. Även majoriteter kan ha fel och förgöra vår civilisation.”

Mises upprepar även en annan slutsats som många formulerat före honom, men som likväl är viktig för hans metodik och resten av boken: Endast individer tänker. Samhällen eller nationer varken agerar eller tänker, och Mises sällar sig därmed till den tradition vi idag skulle kalla metodologisk individualism: Det är alltid individen som tänker. Samhället tänker inte, på samma sätt som det inte äter eller dricker. Utvecklingen av människans tänkande, från den primitiva människans naiva tänkande till den moderna vetenskapens mer subtila tänkande, har ägt rum i samhället. Tänkande är dock alltid något som åstadkoms av individer. Det finns gemensamt handlande, men inte gemensamt tänkande.

Trots ett ganska märkligt och inte helt självklart sammanhängande kapitel levererar Mises många viktiga insikter i detta slaskkapitel och flera av resonemangen presenterade här återkommer senare i hans verk.

FRÅGOR:
– Hur skiljer sig världsåskådning från ideologi i Mises beskrivning?
– Mises beskriver hur utfallet av individers handlande kan skapa någonting större än de själva planerade – vad?
– På vilket sätt invänder Mises mot Marx slutsats att ideologier är en konsekvens av relevant samhällstillstånd?
– Varför är språk viktigt?

Kapitel nio av Mänskligt handlande kommer att skickas ut till dem som står på maillistan idag och släppas stegvis på hemsidan från och med imorgon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *