Borgare – förena er!

Staten, särskilt den demokratiska staten, betraktas vanligtvis inte som ett våldsmonopol, även om det är precis det den är. Staten marknadsför sig själv (framgångsrikt) som ett monopol på välvilja. Därför är det ingen större mening att utmana dess monopol på våld via lagstiftning. Det som däremot är nödvändigt är att vi socialiserar välvilja och själva tar på oss uppdraget att vara positiva och givande moraliska agenter i våra samhällen.

I annat fall kommer staten och dess släptåg av företag som marknadsför sina produkter via “välgörenhet” och mörka, mestadels fejkade “filantropiska” NGOs och stiftelser att ta på sig uppdraget att ytterligare råna oss. Det är inte bara våra pengar de är ute efter, det är vår essentiella mänsklighet som är det egentliga villebrådet.

Ja – jag använde ordet “socialiserar” – i dess rätta bemärkelse. Det vill säga: att agera socialt. I ordet är det underförstått att man är tolerant och lite smidig utan att nödvändigtvis tumma på sina principer. Idag används ordet “socialt” främst för att beteckna asociala företeelser. Att någonting är “socialt” betyder i dagens Sverige bisarrt nog följande:

  1. Det finns människor som behöver varandra – och de behöver komma överens om hur de ska samarbeta. Detta kräver socialisering.
  2. Mellan dessa människor finns dock byråkrater som ska befria oss från huvudbryet att faktiskt samtala och komma överens (alltså att socialisera).

Eftersom människor är sociala varelser är vi ytterligt sårbara om vi outsourcar vår natur. Eller rättare sagt, om vi delegerar ansvaret för vissa delar av vår natur.

Driften att göra detta är förståelig – det är nämligen ett härke att ha med folk att göra. Det vi gör via byråkrater är att försöka bli av med de krångliga, stökiga delarna av mänskliga relationer och bara behålla de givande och livsförädlande godbitarna. Detta resulterar oundvikligen i en mer oengagerad och ytligare kontakt människor emellan. Du kan när du vill strunta i din senila och jobbiga mamma ety det är någon annans problem. Du kan bussa byggnadskontoret på din entusiastiskt spaljebyggande granne, utan att ens möta dennes blick när ni slänger soporna. På köpet har staten approprierat dina ungar.

I mitt tycke är det främsta problemet med vänstersympatisörer (och nuförtiden den politiskt representerade så kallade högern) att de föreställer sig att den sociala ordningen är en direkt förlängning av politisk avsiktlighet. Deras prioritet blir därför är att putsa upp samtligas tänkande och kännande i syfte att därigenom generera ett konsensus – som i sin tur kan generera resultat som de anser vara godtagbara.

Det handlar om tankestyrning, och slutligen om en polisiär inställning till ord och tankar – det är därför inte konstigt att den “progressiva” rörelsen i ökande takt blir fradgatuggande puritanskt. Likt Al Gores mamma, förlåt ex-fru Tipper Gore och hennes “Washintongfruar” på åttio-talet presenterar identitetsvänstern förbjudna (och påbjudna) ord på löpande band. De brännmärker, utfärdar bannbullor och agerar ut sin rättmätiga förgrymmelse utan synbar återhållsamhet. Att vara identitetspolitiskt lagd verkar innebära ett gudomligt kall att ständigt hunsa sin omgivning.

För den progressive är människor som gör motstånd liktydigt med ännu ej korrekt formade människor. De är att betrakta som individer som oturligt nog missat sin chans att bli frälsta – tyvärr är det bästa kanske att kassera dem, eller åtminstone få dem att gå hem och hålla käft.

Libertarianismens och den klassiska liberalismens kärninsikt är att samhället drivs framåt av sig självt. Ett bra samhälle är ICKE resultatet av någon enskild vilja eller vision. Detta är i det närmaste omöjligt för en progressiv att förstå. Och tyvärr är vi så “progressiva” idag – det vill säga så insnöade på att det enda sättet att åstadkomma förändring är genom politiska initiativ, att borgerligheten – som borde vara konservativ och agera bromskloss – till och med hunsar sig själv.

Ja vi hunsar oss själva. Vi ber om ursäkt vart vi går. Detta måste upphöra.

Det är skämmigt att vara konservativ. Och detta är ytterst märkligt. Det är trots allt inte ett typiskt historiskt skeende att den borgerliga medelklassen agerar monster. Däremot har den borgerliga medelklassens svurna fiender ofta tagit vida steg över mardrömmens brant, från Lenin till Pol Pot. Hur kommer detta sig?

Den progressive och den konservative

Den progressive kan inte föreställa sig ett alternativ till en total och samhällsvid sammansmältning av samtliga människor i en himmelsk och gemensam värdegrund. Den individualism som tillåts består av ytliga krusiduller (som ska firas och bedåras). På så vis kan den progressive inbilla sig vara tolerant.

Men ack nej, verkligt oliktänkande måste bekämpas eftersom det representerar hinder för ett virilt effektuerande av den sanna lösningen. Oliktänkande smolk i bägaren måste till och med aktivt letas upp och filteras fram, återigen likt Tipper Gores tvångsmässiga läsande av och tolkande av låttexter för att förhindra spridningen av osedligheter. Vilket naturligtvis fick den motsatta effekten. Vägen till utopin måste sopas ren innan de färgsprakande kolonnerna kan marschera fram på den. Det får icke finnas oönskade värderingar någonstans – samtliga måste vara upplysta (eller tystas) – det är nämligen upplysningen i sig som är slutpunkten. Det är när den enda sanna viljan får verka – på alla nivåer, och utan gränser – som den bästa möjliga situationen infinner sig. När människan är formad i de korrekta tankebanorna kan planen omöjligen fallera.

Den konservative individualisten, å sin sida, kan inte föreställa sig en värld där samtliga problem är lösta. Den kan inte ens tänka sig att problem som en gång lösts därmed kommer att förbli lösta-i-all-evighet, amen. Det finns ingen “bästa av världar”. I hans eller hennes sinne finns inte en jämn yta där oliktänkare smolkar ner den vackra och rena sanningen. Det som finns är världen; och en tillhörande insikt om att den innehåller både njutning och smärta i alla möjliga olika tappningar. Det finns kompromisser och en mängd ofullständigheter – ety sådant är livet. Den borgerlige kan tolerera olikheter i utfall, förutsättningar, tankegångar, religioner, sexualiteter men den reserverar sig rätten att icke befatta sig med företeelser som den upplever som frånstötande eller osanna. Den konservative letar inte upp oönskade element för att bedriva korståg emot dem, om otrevligheter dyker upp får man vara beredd att ta itu med dem.

Den borgerlige är nöjd med att få styra upp sitt eget och att få samarbeta med andra människor som också vill göra det – och att därefter få hjälpa eller strunta i att hjälpa människor i sin omgivning efter behag. Att få dela sina tankar och värderingar med den som vill höra, och att strunta i att tvinga på sina åsikter på den som inte vill ha med dem att göra. Den borgerlige förväntar sig att olika människor kommer att uppleva olika saker som behagliga, och förväntar sig därmed inte en enhetlig värld – och är inte intresserad av att effektuera sina värderingar utanför sin omedelbara intressesfär. Den borgerlige är kort och gott intresserad av att bidra, först och främst genom att reda sig själv, och att därefter genom att erbjuda sitt värde för utbyte med de som vill.

Det innebär inte att den borgerlige är obenägen att hjälpa eller att vara givmild. Det innebär bara att den är benägen att ställa samma krav på sin omgivning som den ställer på sig själv. Nämligen att visa sig villig att vara nyttig för någon annan än sig själv.

Detta är en paradox. Det är detta som gör att den borgerlige låter den progressive hållas – det går helt enkelt inte upp för den borgerlige att någon skulle vilja tvinga på sin favoritpryl på honom. Och därför står han där med rumpan bar när lagboken kommer ifatt och när hans barn är färdiginstitutionaliserade. Den konservative måste då flytta tillbaka sina positioner, och trots sin försynta borgerliga privilegieskam försöka argumentera emot nästa idiotiska grepp som progressivisterna kommer släpande med. Det slutar i bästa fall med en kompromiss som flyttar bak målpinnarna ytterligare.

För Sveriges del börjar det bli dags för borgerligheten att rycka på axlarna. Att släppa sin börda. Att sluta bidra till den fördömt korrumperade statsapparaten – som utan undantag och i accelererande takt verkar för en progressiv och centraliserad världsordning.

Vi borgerliga och konservativa individualister måste hitta ett sätt att arbeta åt varandra utan att en endaste smula går till samhällsingenjörerna. Eller rättare sagt: vi måste hitta en mängd olika sätt att göra detta på. Vi måste organisera oss enligt ekonomiska värdeströmmar, och flöda som ett vatten kring de stenstoder som de progressiva vill att vi ska stå och fruktlöst banka på.

I korta ordalag: vi behöver organisera oss entreprenöriellt och utanför det politiska. Vår starkaste egenskap är att göra gott, och att arbeta hårt. Så låt oss göra det, för varandra. Vår kamp är inte att få staten att göra som vi vill, vår kamp är att göra staten ointressant och hopplöst passé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *