VIII. Mänskligt samhälle – del sju och åtta

Detta är den sjunde och åttonde delen av det åttonde kapitlet i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

7. Det stora samhället

Alla mellanmänskliga relationer är inte sociala. När grupper av människor attackerar varandra i ett utrotningskrig och människor bekämpar varandra lika hänsynslöst som de bekämpar farliga djur eller växter, finns det ömsesidiga effekter och relationer mellan parterna – men det finns inget samhälle. Samhället består av gemensamt handlande och samarbete där varje deltagare ser den andra partens framgång som ett medel för att själv nå framgång.

De strider primitiva horder och stammar utkämpade mot varandra för vatten, jaktmarker, fiskevatten, betesmark och krigsbyte var sådana skoningslösa utrotningskrig. De var totala krig och det var även 1800-talets första möten mellan européer och ursprungsinvånare som bodde på nyupptäckta territorier. Men redan under urtiden, långt före den tid de historiska dokumenten vittnar om, började andra tillvägagångssätt utvecklas. Även i krigstid behöll människor vissa sociala relationer som byggts upp tidigare. När de slogs med folk de inte tidigare haft kontakt med, började de tänka på att de skulle kunna interagera och samarbeta med dessa människor senare, trots deras rådande fiendskap. Krig utkämpades för att skada fienden, men de fientliga handlingarna var inte längre skoningslösa och obarmhärtiga i dessa begrepps yttersta mening. De krigförande började respektera vissa gränser som i ett krig mellan människor – till skillnad från mot djur – inte fick överträdas. Ett samhälleligt inslag började övervinna det oförsonliga hatet och förintelsefrenesin. Det uppstod en idé om att varje mänsklig motståndare borde betraktas som en möjlig framtida samarbetspartner och att man borde ta hänsyn till detta vid genomförandet av militära operationer. Krig ansågs inte längre vara ett naturligt tillstånd för mellanmänskliga relationer. Människor insåg att det bästa sättet att kämpa för sin biologiska överlevnad gick genom fredlig samverkan. Vi kan även påstå att så snart människor förstod att det är mer fördelaktigt att förslava de besegrade än att döda dem, tänkte de krigförande redan under striden på den framtida freden. Förslavning blev på det hela taget ett förberedande steg mot samarbete.

Utvecklingen av föreställningen om att allt inte är tillåtet ens i krig, att det finns krigshandlingar som är tillåtna och sådana som inte är det, att det finns lagar (det vill säga samhälleliga relationer som står över alla nationer, även över de som för tillfället krigar mot varandra) har till sist skapat det stora samhället som omfattar alla människor och nationer. De olika regionala samhällena samlades i ett ekumeniskt samhälle.

Krigförande som inte krigar på ett brutalt och djuriskt sätt utan enligt ”mänskliga” och samhälleliga regler, avsäger sig bruket av vissa förstörelsemetoder för att deras fiender ska göra samma eftergifter. I den mån sådana regler åtföljs förekommer samhälleliga relationer mellan parterna. De fientliga handlingarna är i sig själva inte enbart asociala, utan även anti-sociala. Det är felaktigt att definiera ”samhälleliga relationer” på ett sådant sätt att man inkluderar handlingar som går ut på att förgöra andra människor och omintetgöra deras handlingar. När de enda relationerna människor emellan går ut på att skada varandra existerar varken samhälle eller samhälleliga relationer.

Samhället är inte enbart interaktion. Mellan universums olika delar existerar det en interaktion, en ömsesidig påverkan. Den existerar mellan vargen och de får han äter, mellan bakterien och den människa den dödar, mellan den fallande stenen och det som den faller på. Samhället, å andra sidan, innefattar alltid människor som samarbetar med andra människor för att alla deltagare ska kunna uppnå sina egna mål.

8. Aggressions- och förstörelseinstinkter

Det har hävdats att människan är ett vilt rovdjur vars medfödda naturliga instinkter får henne att strida, döda och förgöra. Civilisationen har försökt kväva dessa impulser och denna aptit genom att skapa en onaturlig humanitär slapphet som fjärmar människan från hennes djuriska ursprung. Den har gjort den civiliserade människan till en dekadent vekling som skäms för sin djuriskhet och som stolt kallar sitt fördärv för sann mänsklighet. För att förhindra fortsatt degeneration av människosläktet måste hon befrias från civilisationens skadliga effekter. Ja, civilisationen är enbart ett listigt påfund som underlägsna människor kommit på. Dessa undermänniskor är för svaga för att kunna mäta sig med kraftfulla hjältar, de är för fega för att acceptera sin välförtjänta totala utplåning och de är för slöa och oförskämda för att kunna tjäna sina herrar som slavar. Således har de tagit sin tillflykt till en slug nödlösning. De har kastat om de eviga värdenormerna som är absolut fastställda av universums oföränderliga lagar. De har spridit en moral som kallar deras egen underlägsenhet för dygd och de ädla hjältarnas berömmelse för last. Dessa slavars moraliska uppror måste göras ogjort genom en omkastning av alla värden. Slavarnas etik, den skadliga produkten av veklingarnas förtrytelse, måste helt och hållet förkastas. De starkas etik, eller rättare sagt, upphävandet av alla etiska begränsningar, måste ta dess plats. Människan måste bli en värdig ättling till sina förfäder, de ädla vildarna från flydda tider.

Sådana teorier benämns vanligen socialdarwinism eller sociologisk darwinism. Vi behöver inte avgöra här om denna terminologi är lämplig. I vilket fall som helst är det ett misstag att använda benämningar som evolutionära och biologiska på läror som glatt förringar hela mänsklighetens historia, från den tid då människan började resa sig över sina icke-mänskliga förfäders rent djuriska existens, och kallar den en progressiv utveckling mot degeneration och förfall. Biologin förser oss inte med någon måttstock för att bedöma förändringar inuti människan, annat än om dessa förändringar lyckades anpassa individerna till deras miljö och därigenom förbättrade deras överlevnadsmöjligheter. Sett från detta perspektiv är det ett faktum att civilisationen måste betraktas som något gott och inte något ont. Civilisationen har gjort det möjligt för människan att överleva i kampen mot alla andra levande varelser, både de stora rovdjuren och de ännu farligare mikroberna. Den har mångdubblat människans livsuppehållande resurser och gjort den genomsnittliga människan längre, rörligare och mer mångsidig, samt höjt hennes genomsnittliga livslängd. Den har gjort henne till herre över jorden, mångdubblat befolkningssiffrorna och ökat levnadsstandarden i en omfattning som de förhistoriska, primitiva grottmänniskorna inte kunde drömma om. Det är sant att denna utveckling har hämmat utvecklingen av kunskaper och förmågor som en gång var värdefulla i kampen för överlevnad, men som sedan dess har förlorat sin användbarhet på grund av förändrade förutsättningar. Å andra sidan utvecklades andra talanger och färdigheter som är nödvändiga för ett liv inom samhället. Hur som helst kan inga invändningar riktas mot sådana förändringar från ett biologistiskt eller evolutionärt perspektiv. För den primitiva människan var hårda nävar och stridslystnad lika användbara som förmågan att kunna räkna och stava rätt är för den moderna människan. Det är helt godtyckligt, och definitivt i strid med alla biologiska normer, att enbart kalla de egenskaper som var användbara för den primitiva människan för naturliga och lämpliga för den mänskliga naturen, och fördöma de talanger och förmågor som den civiliserade människan verkligen behöver som tecken på degeneration och biologisk försämring. Att råda människan att återta sina historiska förfäders fysiska och intellektuella karaktärsdrag är lika orimligt som att be henne avstå från sin upprätta gång och uppmana henne att låta svansen växa ut igen.

Det är värt att notera att de människor som stod i främsta ledet när det gällde att lovprisa våra barbariska förfäders vilda impulser var så veka att deras kroppar inte skulle ha klarat av ett ”farligt liv”. Redan innan sitt mentala sammanbrott var Nietzsche så sjuklig att det enda klimat han kunde uthärda var det i Engadindalen och det i några italienska områden. Han skulle inte ha kunnat fullfölja sitt arbete om det civiliserade samhället inte hade skyddat hans ömtåliga nerver mot livets hårdhet. Våldets förespråkare skrev sina böcker i den ”borgerliga säkerhetens” skyddande famn, vilken de hånade och nedvärderade. De kunde fritt publicera sina uppviglande predikningar tack vare att den liberalism som de hånade värnade om pressfriheten. De skulle ha blivit desperata om de hade tvingats avstå ifrån de välsignelser som ges av den civilisation som deras filosofi hånade. Det var ett ofantligt spektakel att den blyge författaren Georges Sorel till och med gick så långt i sitt hyllande av brutaliteten att han beskyllde det moderna utbildningssystemet för att ha försvagat människans inneboende våldstendens!

Vi kan medge att en benägenhet för att döda och förstöra, samt en läggning åt grymhet, var medfödda egenskaper hos den primitiva människan. Vi kan också anta att aggression och mord under denna tid var fördelaktigt i strävan efter överlevnad. En gång i tiden var människan en brutal best. (Det finns ingen anledning att försöka ta reda på om den förhistoriska människan var köttätare eller vegetarian.) Men vi får inte glömma att hon fysiskt sett var ett svagt djur. Hon skulle inte ha haft någon chans mot de stora rovdjuren om hon inte hade haft ett säreget vapen: förnuftet. Det faktum att människan är en förståndig varelse, och därför inte blint lyder alla sina impulser utan planerar sitt beteende med rimliga överväganden, får inte kallas onaturligt utifrån ett zoologiskt perspektiv. Rationellt beteende innebär att människan, då hon står inför det faktum att hon inte kan tillgodose alla sina impulser, önskningar och begär, måste avstå från de tillfredsställelser som anses vara mindre brådskande. För att inte äventyra det sociala samarbetet måste människan låta bli att tillgodose de begär vars tillfredsställelse skulle förhindra skapandet av de samhälleliga institutionerna. Det råder inget tvivel om att ett sådant försakande är smärtsamt, men människan har bestämt sig. Hon har avstått ifrån att tillgodose vissa begär som inte är förenliga med ett liv i samhället och prioriterat tillfredsställelse av de begär som endast, eller i större utsträckning, kan förverkligas i ett system med arbetsdelning. Hon har beträtt vägen mot civilisation, socialt samarbete och välstånd.

Detta beslut är inte oåterkalleligt eller slutgiltigt. Fädernas val försvagar inte sönernas valfrihet, vilka kan upphäva detta beslut. Varje dag kan de ändra uppfattning och börja föredra barbarism istället för civilisation, eller som någon författare uttryckte det, själ istället för intellekt, myt istället för förnuft, och våld istället för fred. Men de måste välja. Man kan inte ha saker som är ömsesidigt uteslutande.

Den värdefria vetenskapen beskyller inte förespråkarna av våldets evangelium för att lovorda mordets vansinne och sadismens galna njutning. Värdeomdömen är subjektiva och det liberala samhället garanterar alla rätten att fritt uttrycka sina åsikter. Civilisationen har inte utrotat den ursprungliga benägenheten för aggression, blodtörst och grymhet som utmärkte den primitiva människan. Hos många civiliserade människor vilar de, och bryter ut då den återhållsamhet som utvecklats av civilisationen ger vika. Vi minns de obeskrivliga fasorna i de nazistiska koncentrationslägren. Tidningarna rapporterar kontinuerligt om avskyvärda brott som visar på en latent grymhet. De mest populära romanerna och filmerna är de som handlar om blodspillan och våldshandlingar. Tjurfäktning och tuppfäktning samlar stora åskådarskaror.

Om en författare säger att pöbeln, likt han själv, törstar efter blod, behöver han inte ha mindre rätt än om han skulle påstå att den primitiva människan också njöt av att döda. Han misstar sig dock om han förbiser det faktum att tillfredsställelsen av sådana sadistiska begär försvagar samhällets existens, eller om han hävdar att den ”sanna” civilisationen och det ”goda” samhället har byggts av människor som blint följt sina vålds-, mord-, och grymhetsimpulser; att undertryckandet av dessa brutala impulser sätter människosläktets utveckling i fara och att man skulle rädda människan från degeneration genom att ersätta humanism med barbari. Den samhälleliga arbetsdelningen och det sociala samarbetet vilar på försonande lösningar av konflikter. Till skillnad från vad Herakleitos sa är det inte krig som är ursprunget till alla samhälleliga relationer, utan fred. Människan har fötts med andra begär än begär efter blodspillan. Om hon vill tillgodose dessa andra begär måste hon avstå från sin lust efter att döda. Den som vill behålla sitt liv och sin hälsa så länge som möjligt måste inse att respekten för andra människors liv och hälsa tjänar henne bättre än vad motsatsen gör. Man kan beklaga sig över att det är så, men inga klagomål kan ändra på detta.

Det är meningslöst att kritisera detta påstående genom att hänvisa till irrationalitet. Inga instinktiva impulser kan undersökas av förnuftet, eftersom förnuftet enbart handlar med medel för att uppnå mål och inte med slutliga mål. Men det som skiljer människan från andra djur är just precis det faktum att hon inte helt viljelöst ger efter för instinktiva drifter. Människan använder sitt förnuft för att välja mellan oförenliga tillfredsställelser av motstridiga önskningar.

Man får inte säga till massorna: Ge efter för er drift att mörda. Det är den sanna mänskligheten och det som bäst tjänar ert välbefinnande. Man måste tala om för dem: Om ni tillfredsställer er blodtörst kommer ni att gå miste som många andra begär. Ni vill äta, dricka, bo i fina hem, klä er och tusen andra saker, och det är enbart samhället som kan förse er med detta. Ni kan inte få allt, och ni måste välja. Det farliga livet och frosseri i sadism kan behaga er, men de är oförenliga med den säkerhet och mångfald som ni inte heller vill försaka.

I egenskap av att den är en vetenskap kan praxeologin inte inkräkta på individens rätt att välja och handla. De slutliga besluten ligger hos handlande människor och inte hos teoretiker. Vetenskapens bidrag till liv och handlande består inte i skapandet av värdeomdömen, utan i att den tydliggör vilka villkor hon måste handla i och att den belyser vad olika handlingar får för följder. Praxeologin ser till att den handlande människan får all information hon behöver för att kunna göra sitt val och vara fullt medveten om dess följder. Man kan säga att den bidrar med en uppskattning av kostnader och vinster. Den skulle misslyckas i sitt uppsåt om den från detta påstående utelämnade en av de saker som skulle kunna påverka på människors val och beslut.

Aktuella vantolkningar av den moderna naturvetenskapen, särskilt av Darwinismen

Några nutida anti-liberaler, både till höger och till vänster, grundar sina läror på vantolkningar av den moderna biologins resultat.

1. Människor är olika. 1700-talsliberalismen, och likaledes dagens egalitarism, tar sin början i den ”självklara sanningen” att ”alla människor är skapade lika; att de av sin Skapare förlänats vissa oförytterliga rättigheter”. Förespråkarna av en biologisk samhällsfilosofi invänder dock att naturvetenskapen på ett ovedersägligt sätt visat att människor är olika. Ett sådant begrepp som naturliga rättigheter ryms inte inom ramen för experimentella observationer av naturfenomen. Naturen har inga känslor och bryr sig inte om en människas liv och lycka. Den är järnhård nödvändighet och regelbundenhet. Det är metafysiskt nonsens att koppla samman det ”hala” och vaga frihetsbegreppet med den kosmiska ordningens oföränderliga absoluta lagar. Liberalismen grundläggande idé är alltså falsk.

Det är sant att den liberala och demokratiska rörelsen under 1700- och 1800-talen hämtade en stor del av sin styrka från läran om naturrätten och individens medfödda och oförytterliga rättigheter. Dessa idéer, som först utvecklades av antik filosofi och judisk teologi, spred sig till det kristna tänkandet. Några anti-katolska sekter fokuserade huvudsakligen på dem i sina politiska program. En lång rad av framstående filosofer underbyggde dem. De blev populära och var den mest drivande kraften i den pro-demokratiska utvecklingen, och stöds ännu i dag. Deras förespråkare bryr sig inte om det ovedersägliga faktum att Gud eller naturen inte alls skapade människor lika. Många föds hela och friska medan andra är krymplingar eller deformerade. Enligt dessa filosofer beror alla skillnader mellan människor på utbildning, möjligheter och sociala institutioner.

Men den utilitaristiska filosofins och den klassiska ekonomins läror har inget alls att göra med naturrätten. Det enda de bryr sig om är samhällsnytta. De föreslår inte folkstyre, privat egendom, tolerans och frihet för att de är naturliga eller rättvisa – utan för att de är välgörande. Kärnan i Ricardos filosofi är beviset på att socialt samarbete och arbetsdelning, mellan människor som i alla avseenden är överlägsna och de som i alla avseenden är underlägsna, gynnar båda grupperna. Radikalen Bentham utropade: ”Naturrätten är helt enkelt nonsens: naturliga och oförytterliga rättigheter är retoriskt nonsens.” Han menade att ”regeringen endast borde verka för största möjliga lycka åt största möjliga antal.” I enlighet med detta bryr han sig inte om förutfattade meningar om Guds natur, planer eller avsikter (som för alltid är dolda för vanliga dödliga), när han undersöker hur saker och ting borde vara. Han ville ta reda på vad som bäst främjar mänsklig välfärd och lycka. Malthus visade att naturen, genom att begränsa överlevnadsmedlen, inte förlänar några levande varelser en rätt att existera, och om människan utan eftertanke ägnade sig åt den naturliga impulsen att föröka sig skulle hon aldrig komma ovanför svältgränsen. Han ansåg att den mänskliga civilisationen och dess välstånd enbart kunde utvecklas i den mån som människan lärde sig att behärska sin sexualdrift med hjälp av moralisk återhållsamhet. Utilitaristerna bekämpar inte godtyckligt styre och privilegier för att de är emot naturrätten, utan för att de skadar välståndet. De rekommenderar inte likhet inför lagen eftersom människor är lika, utan eftersom en sådan politik är välgörande för det allmänna bästa. Genom att förkasta illusoriska idéer som naturrätt och mänsklig jämlikhet upprepade biologiämnet endast vad utilitarismens liberala och demokratiska förespråkare sedan länge hade lärt ut på ett mycket mer övertygande sätt. Det är tydligt att ingen biologisk lära någonsin kan ogiltigförklara vad den utilitaristiska filosofin säger om den samhälleliga nyttan som ges av demokratiskt styre, privat egendom, frihet och likhet inför lagen.

Att det idag finns läror som är för samhällets upplösning och våldsam konflikt är inte ett resultat av att samhällsfilosofin skulle ha anpassat sig till biologins upptäckter, utan ett resultat av ett nästan totalt förkastande av utilitaristisk filosofi och ekonomisk teori. Människor har ersatt den ”ortodoxa” ideologin om harmonin mellan alla individers, samhällsklassers och nationers rätt förstådda och långsiktiga intressen med en ideologi om olösliga klassmotsättningar och internationella konflikter. Människor kämpar mot varandra eftersom de är övertygade om att utrotning och likvidering av oliktänkande är det endast är så de kan göra det bättre för sig själva.

2. Darwinismens sociala implikationer. En av socialdarwinismens skolbildningar säger att utvecklingsteorin, som den formulerades av Darwin, på ett tydligt sätt har visat att det i naturen varken finns fred eller respekt för andras liv och välfärd. Naturen är en ständig kamp där de svaga, som inte kan försvara sig själva, utrotas. Liberalismens plan för evig fred, både inrikes och utrikes, är resultatet av en illusorisk rationalism som strider mot den naturliga ordningen.

Emellertid ska konceptet om tillvarons kamp, som Darwin lånade från Malthus och använde i sin teori, förstås som en metafor. Dess innebörd är att en levande varelse aktivt gör motstånd mot saker som skadar hennes eget liv. För att detta motstånd ska lyckas måste det vara anpassat till den miljö där varelsen i fråga måste hålla stånd. Det behöver inte alltid vara fråga om utrotning, som i relationen mellan människor och dödliga bakterier. Förnuftet har lärt människan att hon bäst förbättrar sina villkor genom socialt samarbete och arbetsdelning. Dessa är människans främsta verktyg i kampen för överlevnad, men kan enbart fungera där det råder fred. Krig, inbördeskrig och revolutioner motverkar människornas framsteg i kampen för överlevnad, eftersom de upplöser det sociala samarbetet.

3. Förnuft och rationellt beteende är onaturligt. Den kristna teologin förfasades över människokroppens djuriska funktioner och beskrev ”själen” som någonting som stod utanför alla biologiska fenomen. I en överdriven reaktion mot denna filosofi vill en del moderna människor nedvärdera allt som gör att människan skiljer sig från andra djur. De menar att det mänskliga förnuftet är underlägset de djuriska instinkterna och impulserna, och att det är onaturligt och därför dåligt. De föraktar uttrycken rationalism och rationellt beteende. Den perfekta och verkliga människan är en varelse som lyder sina ursprungliga instinkter mer än sitt förstånd.

Den uppenbara sanningen är att även förnuftet, som är människans mest utmärkande drag, är ett biologiskt fenomen. Det är varken mer eller mindre naturligt än något annat inslag i arten homo sapiens, såsom den upprätta gången eller den hårlösa huden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *