VIII. Mänskligt samhälle – del fem och sex

Detta är den femte och sjätte delen av det åttonde kapitlet i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

5. Arbetsdelningens effekter

Arbetsdelningen är resultatet av människans medvetna reaktion på de naturliga villkorens mångfald. Å andra sidan är den själv en faktor som medför differentiering. Den tilldelar olika geografiska områden särskilda funktioner i produktionsprocessernas system. Den gör vissa områden till tätorter och andra till glesbygder. Den placerar olika branscher, såsom tillverkning, gruvor och jordbruk, på olika platser. Ännu viktigare är dock det faktum att den ökar människans medfödda ojämlikhet. Övning och praktik av olika uppgifter anpassar individerna bättre till vad som krävs för att utföra dessa uppgifter. Människorna utvecklar några av sina medfödda förmågor medan andra förmågors utveckling hämmas. Olika yrkeskategorier uppstår och människor blir specialister.

Arbetsdelningen delar upp de olika produktionsprocesserna i mindre uppgifter, varav många kan utföras av mekaniska apparater. Det är detta faktum som möjliggjorde användandet av maskiner och medförde de avsevärda förbättringarna av de tekniska produktionsmetoderna. Mekanisering är frukten av arbetsdelning och dess mest välgörande bedrift, inte dess motiv eller källa. Kraftdrivna specialiserade maskiner kunde enbart användas i ett samhälle med arbetsdelning. Varje steg framåt på vägen mot mer specialiserade, förfinade och produktiva maskiner kräver ytterligare specialisering av uppgifter.

6. Individen i samhället

Om praxeologin talar om den ensamma individen, som enbart handlar för egen räkning och är oberoende av sina medmänniskor, gör den det för att bättre förstå de frågor som har att göra med det sociala samarbetet. Vi påstår inte att sådana isolerade autarkiska människor någonsin levt, eller att människans samhälleliga steg föregicks av en tidsålder som bestod av oberoende individer som, likt djur på jakt efter föda, strövande omkring. Den biologiska humaniseringen av människans icke-mänskliga förfäder och framväxandet av primitiva sociala band åstadkoms i samma process. Människan uppenbarade sig på jorden som en samhällelig varelse. Den isolerade asociala människan är en fiktiv konstruktion.

För individen är samhället det huvudsakliga medlet för uppfyllandet av alla hennes mål. Bevarandet av samhället är en viktig förutsättning för alla de planer en individ kan vilja förverkliga genom sina handlingar. Inte ens återfallsförbrytaren, som inte klarar av att anpassa sitt beteende till de krav som ställs på ett liv i samhället, vill gå miste om arbetsdelningens fördelar. Han försöker inte medvetet att förstöra samhället, utan vill lägga händerna på en större andel av de gemensamt producerade tillgångarna än samhällsordningen tilldelar honom. Han skulle bli lidande om det antisociala beteendet blev allmänt förekommande och resulterade i dess oundvikliga konsekvens, en återgång till primitiv fattigdom.

Det är vilseledande att hävda att individer skulle ha gått miste om några fördelar när de övergav det fantastiska naturtillståndets påstådda välsignelser och trädde in i samhället, och att de skulle ha ett rättmätigt anspråk på att bli ersatta för vad de förlorat. Tanken på att någon skulle ha haft det bättre i ett asocialt tillstånd och förfördelats av samhällets blotta existens är absurd. Tack vare den högre produktiviteten som åstadkoms av samarbetet har det mänskliga släktet mångdubblats långt bortom den överlevnadsgräns som var möjlig i tider som hade en låg grad av arbetsdelning. Alla människor åtnjuter en levnadsstandard som vida överstiger deras vilda förfäders. Människans naturliga tillstånd är extrem fattigdom och osäkerhet. Det är romantiskt nonsens att sörja den forna tidens lyckliga primitiva barbarism. I ett vilt tillstånd skulle de som klagar antingen aldrig ha nått vuxen ålder, eller så skulle de i vuxen ålder ha saknat alla de möjligheter och förnödenheter som civilisationen förser dem med. Om Jean-Jacques Rousseau och Friedrich Engels hade levt i det tillstånd som de beskriver med en nostalgisk längtan, skulle de aldrig haft tillgång till den fritid som krävdes för deras studier eller författandet av deras böcker.

Ett av de privilegier samhället ger individerna är privilegiet att överleva trots sjukdom eller fysiskt handikapp. Sjuka djur är dödsdömda. Deras svaghet hindrar dem från att finna föda och slå tillbaka andra djurs angrepp. Döva, närsynta eller handikappade vildar kommer att dö, men sådana defekter gör det inte omöjligt för en människa att anpassa sig själv till ett liv i samhället. Majoriteten av de som lever i vår samtid lider av någon kroppslig defekt som biologin anser vara sjuklig. Vår civilisation är till stor del uppbyggd av sådana människor. Tack vare samhället minskas det naturliga urvalets förgörande krafter rejält. Därför säger en del att civilisationen har en tendens att försämra samhällsmedlemmarnas ärftliga egenskaper.

Sådana omdömen är rimliga om man betraktar människan ur en uppfödares perspektiv, vars uppgift är att fostra en människoras med vissa egenskaper. Samhället är dock inte ett stuteri som är till för att avla fram en viss sorts människor. Det finns ingen ”naturlig” standard som kan användas för att fastställa vad som är önskvärt respektive icke önskvärt i människans biologiska utveckling. Oavsett vilken standard som väljs är den godtycklig och helt och hållet subjektiv, kort sagt ett värdeomdöme. Begreppen rasförädling och rasdegeneration är meningslösa om de inte grundas på bestämda planer för mänsklighetens framtid.

Den civiliserade människan är anpassad till ett liv i samhället, och inte till ett liv som jägare i urskogar.

Myten om den mystiska gemenskapen

Den praxeologiska samhällsteorin står under angrepp av myten om den mystiska gemenskapen.

Anhängarna av denna teori hävdar att samhället inte är en produkt av människans målmedvetna handlingar, och det är inte samarbete och arbetsdelning. Samhället härstammar från ofattbara djup, från en drift rotad i den mänskliga naturen. En grupp hävdar att det är ett upptagande av anden som är den gudomliga verkligheten och ett deltagande, i kraft av en unio mystica, i Guds kraft och kärlek. En annan grupp ser samhället som ett biologiskt fenomen och menar att det är skapat av blodets röst, vilket är det band som förenar gemensamma förfäders avkomma med dessa förfäder och med varandra, samt den mystiska harmoni som existerar mellan människan som brukar jorden och jorden han brukar.

Det är sant att sådana psykiska fenomen verkligen upplevs. Det finns människor som upplever unio mystica och sätter denna erfarenhet över allting annat, och det finns människor som är övertygade om att de hör blodets röst och med själ och hjärta kan känna den unika doften av sitt lands älskade jord. Den mystiska upplevelsen och den extatiska hänförelsen är saker som psykologin måste betrakta som verkliga, likt vilka andra psykiskt fenomen som helst. Dessa lärors misstag består inte i att de påstår att sådana fenomen verkligen inträffar, utan i tron att de är primära fakta som inte är beroende av något rationellt övervägande.

Blodets röst som för fadern närmare sitt barn hördes inte av de vildar som inte kände till orsakssambandet mellan samboende och havandeskap. I dessa dagar, när alla känner till detta samband, kan en man som har fullt förtroende för sin frus trohet höra den, men om han tvivlar på sin frus trohet har han ingen användning av den. Ingen har någonsin dristat sig till att påstå att tvivel rörande faderskap skulle kunna rätas ut med hjälp av blodets röst. En mor som har vakat över sitt barn sedan födseln kan höra blodets röst. Om hon förlorar kontakten med barnet tidigt i livet kan hon senare identifiera det med hjälp av några kroppsliga kännetecken, till exempel de födelsemärken och ärr som förr var populära bland romanförfattare. Men blodet självt är stumt ifall att sådana observationer, och slutsatserna som dras från dem, inte får det att tala. De tyska rasisterna hävdar att blodets röst på ett mystiskt sätt förenar alla medlemmar av det tyska folket, men antropologin visar att den tyska nationen är en blandning av ättlingar från flera raser, underraser och stammar, och inte en homogen grupp med gemensamma förfäder. Den nyligen förtyskade människan av slaviskt ursprung, som bytt sitt familjenamn till ett mer tyskklingande namn, tror att han är förenad med alla tyskar, men han känner ingen sådan längtan att förenas med sina bröder och kusiner som förblev tjecker eller polacker.

Blodets röst är inte något ursprungligt och urtida fenomen. Det drivs av rationella överväganden. Eftersom människan tror att hon är besläktad med andra människor genom ett gemensamt släktskap, utvecklar hon de känslor som poetiskt kan beskrivas som blodets röst.

Samma sak gäller religiös extas och jordens mysticism. Den hängivne mystikerns unio mystica är beroende av en nära bekantskap med hans religions grundläggande religiösa läror. Endast en människa som har lärt sig om Guds storhet och ära kan känna direkt gemenskap med Honom. Jordens mysticism är knuten till utvecklingen av särskilda geopolitiska idéer. Således kan invånarna på slätter och stränder inkludera obekanta bergstrakter, som de inte skulle kunna anpassa sig till, i sin uppfattning av den jord som de gör anspråk på att känna sig starkt förenad med, enbart för att dessa bergstrakter ingår i den politiska organisation de tillhör eller skulle vilja tillhöra. Å andra sidan undviker de ofta att inkludera i sin uppfattning av jorden, vars röst de gör anspråk på att höra, grannområden av geografisk struktur som liknar deras eget land, om dessa områden råkar tillhöra en främmande nation.

Olika medlemmar av nationer eller språkgrupper och de grupper de skapar, är inte alltid förenade i vänskap och välvilja. Alla nationers historia är fylld av ömsesidigt ogillande, till och med hat, mellan dess undergrupper. Tänk bara på engelsmän och skottar, jänkare och sydstatare, preussare och bayrare. Det var ideologier som övervann sådant hat och inspirerade alla medlemmar i en och samma nation eller språkgrupp till sådana gemenskap- och samhörighetskänslor som dagens nationalister anser är ett naturligt och ursprungligt fenomen.

Den ömsesidiga sexuella attraktionen mellan man och kvinna är inbyggd i människans djuriska natur och är oberoende av tänkande och teoretiserande. Det är tillåtet att kalla den ursprunglig, vegetativ, instinktiv och mystisk. Det skadar inte heller att bildlikt påstå att den av två varelser skapar en. Vi kan kalla den en mystisk förening av två kroppar, en gemenskap. Emellertid alstrar varken samboende, eller vad som föregår eller följer det, socialt samarbete och samhälleliga levnadssätt. Även djuren går samman och parar sig, men de har inte utvecklat några samhälleliga relationer. Familjelivet är inte enbart en produkt av sexuellt umgänge. Det är på intet sätt naturligt eller nödvändigt att föräldrar och barn bor tillsammans på det sätt de gör i en familj. Fortplantning behöver inte resultera i en familjeorganisation. Den mänskliga familjen är ett resultat av tanke, planering och handlande. Det är just detta faktum som gör att den skiljer sig radikalt från de djurgrupper som vi per analogiam kallar djurfamiljer.

Den mystiska erfarenheten av gemenskap eller samhörighet är inte de samhälleliga relationernas ursprung, utan dess resultat.

Motsvarigheten till myten om den mystiska gemenskapen är myten om en naturlig och ursprunglig motsättning mellan olika folkslag och nationer. Det hävdas att en instinkt lär människan att skilja stamfränder från främlingar, och att hata de senare. De ädlare rasernas ättlingar skyr all kontakt med de lägre stående raserna. För att tillbakavisa detta påstående räcker det med att nämna att det finns rasblandningar. Eftersom det i dagens Europa inte finns några rena raser måste vi dra slutsatsen att det förekom sexuell attraktion, och inte aversion, mellan de olika raser som slog sig ned på denna kontinent. Miljoner mulatter och andra halvblod är levande bevis mot påståendet att det existerar en naturlig motsättning mellan de olika raserna.

Precis som den mystiska känslan av gemenskap är inte rashat ett naturligt fenomen som människan föds med. Det är ett resultat av ideologier. Även om en sådan sak som ett naturligt och medfött hat mellan olika raser hade existerat, skulle det ändå inte innebära att socialt samarbete var meningslöst eller att Ricardos teori om samarbete var felaktig. Socialt samarbete har ingenting att göra med personlig kärlek eller ett allmänt budord om att man ska älska varandra. Människor samarbetar inte under arbetsdelning eftersom de älskar, eller borde älska, varandra. De samarbetar för att det bäst tjänar deras egna intressen. Det var människors rätt förstådda egoistiska intressen, och inte kärlek, välgörenhet eller någon annan sympatikänsla, som fick dem att anpassa sig till samhällets krav, respektera sina medmänniskors rättigheter och friheter, och ersätta fiendskap och konflikt med fredligt samarbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *