VIII. Mänskligt samhälle – del tre och fyra

Detta är den tredje och fjärde delen av det åttonde kapitlet i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

3. Arbetsdelning

Det mest grundläggande sociala fenomenet är arbetsdelningen och dess motsvarighet, mänskligt samarbete.

Erfarenhet lär människan att samarbete är mer effektivt och produktivt än den självförsörjande och isolerade individens agerande. De naturliga förutsättningarna som bestämmer över människans liv och strävanden är sådana att arbetsdelning ökar produktionen per enhet nedlagt arbete. Dessa naturliga förutsättningar följer nedan.

För det första: Människors medfödda ojämlikhet avseende deras förmåga att utföra olika slags arbeten. För det andra: Den ojämlika fördelningen av jordens naturgivna icke-mänskliga produktionsmöjligheter. Man kan likaväl betrakta dessa två fakta som ett och samma faktum, nämligen att naturen utgörs av en mångfald som gör universum oändligt variationsrikt. Om jordens yta var sådan att de fysiska produktionsförutsättningarna var samma på alla punkter, och om en människa var lika lik alla andra människor som en cirkel är lik en annan cirkel med samma diameter i Euklidisk geometri, skulle arbetsdelning inte ge den handlande människan några fördelar.

Det finns också ett tredje faktum, nämligen förekomsten av åtaganden som inte kan fullbordas av en enskild människa och kräver att flera människor gör en gemensam ansträngning. Några av dessa åtaganden fordrar ett arbete som ingen enskild människa kan utföra eftersom hennes arbetskapacitet inte är stor nog. Andra skulle kunna utföras av enskilda individer, men den tid de skulle behöva lägga ned skulle vara så lång att arbetet skulle bli färdigt för sent och inte kompensera för nedlagd tid. I båda fallen är det enbart gemensamt arbete som leder till det eftersträvade målet.

Om enbart detta tredje villkor varit närvarande skulle tillfälligt samarbete mellan människor naturligtvis ha uppstått. Emellertid skulle sådana övergående allianser, som slöts för att man skulle ta itu med särskilda uppgifter som ligger bortom en enskild människas kapacitet, inte ha resulterat i långvarigt socialt samarbete. Åtaganden som endast kunde utföras på detta sätt var inte särskilt vanliga i civilisationens begynnelse. Dessutom var det kanske så att alla inblandade inte alltid var överens om att projektets genomförande var mer angeläget än andra projekt som de kunde genomföra på egen hand. Det stora mänskliga samhället, som omfattar alla människor med alla deras göranden, uppstod inte ur sådana tillfälliga allianser. Samhället är mycket mer än en övergående allians för ett särskilt ändamål som upphör så fort dess mål förverkligats, även om parterna skulle förnya den om tillfälle ges.

Arbetsdelningens produktionsökning är uppenbar när ojämlikheten mellan deltagarna är sådan att varje individ eller jordlott åtminstone i något avseende är överlägsen andra berörda individer eller jordlotter. Om A kan producera 4 q eller 6 p under 1 tidsenhet och B enbart kan producera 2 p men 8 q under samma tidsrymd, skulle den totala produktionen vara 4 p + 6 q om de arbetade isolerade från varandra. Om de delade på arbetet på ett sådant sätt att var och en av dem endast producerade den vara vars produktion han är mer effektiv på än sin partner, skulle de producera 6 p + 8 q. Men vad kommer att hända om A är mer effektiv än B när det kommer till produktionen av både p och q?

Det är detta problem som Ricardo tog upp och löste direkt.

4. Ricardos lag om samarbete

Ricardo utvecklade lagen om samarbete för att visa vad arbetsdelning resulterar i när en individ eller grupp som är mer effektiv i alla avseenden samarbetar med en individ eller grupp som är mindre effektiv i alla avseenden. Han undersökte effekterna av handel mellan två områden med olika naturresurser under antagandet att produkterna, men inte arbetarna eller de ackumulerade framtida produktionsfaktorerna (kapitalvarorna), kan röra sig fritt mellan de två områdena. Ricardos lag visar att arbetsdelningen mellan två sådana områden kommer att öka arbetsproduktiviteten och att den därför gynnar alla berörda parter, även om de fysiska produktionsvillkoren för alla varor är bättre i ett av områdena. Det är bättre för det mer försedda området att koncentrera sina ansträngningar på de varor där dess överlägsenhet är större och låta de sämre försedda områdena producera de varor där dess egen överlägsenhet är mindre. Denna paradox, att det är mer gynnsamt att lämna mer gynnsamma inhemska produktionsvillkor outnyttjade och införskaffa de varor de annars skulle kunna producera från områden med mindre gynnsamma produktionsvillkor, har sitt ursprung i att arbete och kapital inte kan röra sig till mer gynnsamma produktionsplatser.

Ricardo var fullt medveten om att hans lag om komparativa fördelar, vilken han utvecklade huvudsakligen för att behandla ett särskilt problem inom internationell handel, är ett särskilt fall inom en mer allmän lag om samarbete.

Om A är mer effektiv än B på ett sådant sätt att han behöver 3 timmar för att producera 1 enhet p, jämfört med B som behöver 5 timmar, och om han behöver 2 timmar för att producera 1 enhet q, jämfört med B som behöver 4 timmar, då kommer båda att tjäna på att A fokuserar på att producera q och hon låter B producera p. Om var och en ägnar 60 timmar åt att producera p och 60 timmar åt att producera q, blir resultatet av A:s arbete 20 p + 30 q, av B:s arbete 12 p + 15 q och för båda tillsammans 32 p + 45 q. Men om A koncentrerar sig på att enbart producera q producerar han 60 q på 120 timmar, medan B producerar 24 p under samma tid, om han koncentrerar sig på att producera q. Det de producerar blir då 24 p + 60 q och eftersom p ersätts mot A i ett förhållande till till 3/2 q för A och 5/4 q för B, innebär detta ett större utfall än 32 p + 45 q. Det är därför uppenbart att arbetsdelning är fördelaktigt för alla deltagare. Samarbete mellan de mer begåvade, kunniga och arbetsamma med de mindre begåvade, kunniga och arbetsamma är fördelaktigt för båda. Arbetsdelningens vinster är alltid ömsesidiga.

Lagen om komparativa fördelar får oss att förstå de tendenser som resulterade i den successiva intensifieringen av det mänskliga samarbetet. Vi förstår vilka incitament som fick människor att sluta se på varandra som rivaler i en kamp om naturens begränsade resurser. Vi förstår vad som fick dem, och alltid får dem, att umgås med varandra för samarbetets skull. Alla steg på vägen mot en mer utvecklad arbetsdelning tjänar samtliga deltagande parters intressen. Vi behöver inte ta vår tillflykt till en mirakulös inblandning av gudomen eller någon tom hypostas om en medfödd drift till association för att förstår varför människan inte förblev ensam och likt djuren sökte efter mat och skydd för egen del eller i bästa fall även för sin partner och sin hjälplösa avkomma. Vi behöver inte heller anta att isolerade individer eller primitiva horder en dag tecknade ett avtal som upprättade de samhälleliga förbindelserna. Den faktor som resulterade i det primitiva samhället, och som dagligen verkar för dess successiva intensifiering, är mänskligt handlande påverkat av insikten om att högre produktivitet uppnås med hjälp av arbetsdelning.

Varken historia, etnologi eller någon annan kunskapsgren kan förse oss med en beskrivning av den utveckling som har lett oss från mänsklighetens icke-mänskliga förfäder och deras grupper och flockar, till de primitiva men redan differentierade samhällsgrupper som utgrävningar, antika historiedokument och upptäcktsresandes och resenärers vittnesbörd från möten med vilda stammar vittnar om. När det gäller samhällets ursprung är vetenskapens uppgift endast att visa vad som kan och måste resultera i samarbete och dess successiva intensifiering. Praxeologin löser detta problem. Om (och i den mån) som arbete under arbetsdelning är mer produktivt än isolerat arbete, och om (och i den mån) som människan kan inse detta faktum, för mänskligt handlande i sig själv människan mot samarbete och sammanslutning. Människan blir inte en social varelse genom att offra sina egna angelägenheter för en mytisk Gud som kallas samhälle, utan genom att sträva efter att förbättra sin egen levnadsstandard. Erfarenheten lär oss att arbetsdelningens högre produktivitet förekommer eftersom dess orsak, det vill säga människors medfödda ojämlikhet och de naturliga produktionsfaktorernas ojämlika geografiska fördelning, är verklig. Således befinner vi oss i ett läge där vi kan förstå samhällsutvecklingens förlopp.

Aktuella misstag rörande lagen om komparativa fördelar

Människor kritiserar ofta Ricardos lag om samarbete, vilken är mer känd under namnet lagen om komparativa fördelar. Skälet är uppenbart. Denna lag väcker anstöt hos alla de som vill rättfärdiga protektionism och nationell ekonomisk isolering av andra orsaker än några producenters rent egoistiska intressen, eller för krigsförberedelser.

Den främsta anledningen till att Ricardo utvecklade lagen var för att bestrida en invändning som riktats mot internationell handelsfrihet. Protektionisterna frågar: Vad kommer att frihandeln att göra med ett litet land, där förutsättningarna för all produktion är mindre gynnsamma än i alla andra länder? I en värld där det inte enbart förekommer fri rörlighet för produkter, utan även för kapital och arbete, skulle ett land som är så illa lämpat för produktion sluta användas som säte för några mänskliga industrier. Om människor klarar sig bättre om de inte utnyttjar de relativt otillfredsställande fysiska produktionsförutsättningarna som landet har att erbjuda kommer de inte att bosätta sig där. De kommer att lämna det lika obebott som polarområdena, tundrorna och öknarna. Ricardo undersöker dock en värld vars förutsättningar bestäms av tidigare bosättningar, en värld där kapitalvaror och arbete binds till jorden av bestämda institutioner. I en sådan miljö kan inte frihandel, det vill säga fri rörlighet enbart för varor, medföra ett tillstånd där kapital och arbete fördelas på jordytan enligt de bättre eller sämre fysiska möjligheter som erbjuds arbetsproduktiviteten. Här träder lagen om komparativa fördelar i kraft. Alla länder vänder sig mot de produktionsområden där dess förutsättningar erbjuder, om än inte de absolut bästa så i alla fall de komparativt bästa möjligheterna. För invånarna i ett land är det mer fördelaktigt att avstå från att utnyttja vissa möjligheter som, absolut och tekniskt, är mer gynnsamma, och att importera varor som producerats utomlands under tillstånd som är, absolut och tekniskt, mindre gynnsamma än de outnyttjade inhemska resurserna. Fallet är jämförbart med kirurgen som finner det lämpligt att anlita en person för att göra rent i operationssalen och tvätta operationsverktygen, vilket är en sysselsättning som han själv skulle vara bättre på, för att han istället ska kunna ägna sig helt uteslutande åt kirurgi, där hans överlägsenhet är större.

Lagen om komparativa fördelar är på intet sätt förbundet med den klassiska ekonomins värdeteori. Den har inget att göra med värde eller med priser, utan är ett analytiskt omdöme. Dess slutsats är implicit i de två satserna om att de tekniskt rörliga produktionsfaktorernas produktivitet är olika på olika platser, och att de är institutionellt begränsade vad gäller rörligheten. Lagen kan bortse från värdeproblem utan att det påverkar dess slutsatsers giltighet, eftersom den kan ta sin tillflykt till en uppsättning enkla antaganden. Dessa är: Att endast två produkter ska produceras; att dessa produkter är fritt rörliga; att två faktorer krävs för produktion av var och en av dem; att en av dessa två faktorer (den kan antingen vara arbete eller kapitalvaror) är identisk vid produktion av båda, medan den andra faktorn (en särskild egenskap hos jorden) är annorlunda för var och en av de två processerna; att det är den gemensamma faktorns större knapphet som bestämmer hur mycket av den annorlunda faktorn som utnyttjas. Under dessa antaganden, som gör det möjligt att fastställa ett ersättningsförhållande mellan den gemensamma faktorns förbrukning och utfallet, besvarar teoremet den ställda frågan.

Lagen om komparativa fördelar är lika oberoende av den klassiska värdeteorin som lagen om avkastning, vars resonemang är likartat. I båda fallen kan vi nöja oss med att enbart jämföra fysiska insatser och fysiskt utfall. Med lagen om avkastning jämför vi utfallet för samma produkt. Med lagen om komparativa fördelar jämför vi utfallet av två olika produkter. En sådan jämförelse är rimlig eftersom vi antar att det, bortsett från en särskild faktor, endast krävs icke-specifika faktorer av samma slag för att producera var och en av dem.

Vissa personer kritiserar lagen om komparativa fördelar för dessa förenklade antaganden. De tror att den moderna värdeteorin kräver att lagen omformuleras i enlighet med principerna för subjektivt värde, och att enbart en sådan formulering skulle kunna ge en tillfredsställande slutledning. De vill dock inte räkna i pengar, utan de föredrar att ta sin tillflykt till nyttoanalyser som de anser är ett medel för att göra värdekalkyler i termer av nytta. Det kommer senare att visas att alla försök att ta bort monetära termer från ekonomiska kalkyler är illusoriska. Deras grundläggande antaganden är ohållbara och motsägelsefulla, och alla formler som härleds från dem är felaktiga. Ekonomisk kalkylering kan endast göras med pengapriser, vilka bestäms av marknaden.

Innebörden av de enkla antagandena bakom lagen om komparativa fördelar är inte exakt samma för de moderna ekonomerna som för de klassiska. Några anhängare av den klassiska skolan ansåg att lagen var en utgångspunkt för en teori om värde i internationell handel. Vi vet nu att de hade fel, och dessutom vet vi att för hur värde och priser bestäms råder det inte någon skillnad mellan inrikes- och utrikeshandel. Det som får människor att skilja mellan inhemska och utländska marknader enbart är en skillnad i förhållanden, det vill säga olika institutionella förutsättningar som begränsar produktionsfaktorers och produkters rörlighet.

Om vi inte vill behandla lagen om komparativa fördelar under de förenklade antaganden som Ricardo använder sig av måste vi använda oss av monetära kalkyler. Vi får inte felaktigt tro att en jämförelse mellan användningen av produktionsfaktorer av olika slag och produktionen av produkter av olika slag kan genomföras utan hjälp av monetära kalkyler. I fallet med kirurgen och hans medhjälpare, måste vi säga: Om kirurgen kan använda sin begränsade arbetstid för att utföra operationer för vilka han får en ersättning på 50 dollar per timme, är det i hans intresse att anlita en medhjälpare som tar hand om hans verktyg och betala denne 2 dollar per timme, trots att medhjälparen behöver 3 timmar för att åstadkomma vad kirurgen kan göra på 1 timme. När vi jämför två länders förutsättningar måste vi säga: Om förutsättningarna är sådana att produktionen av 1 enhet a och b i England kräver 1 arbetsdag av samma slags arbete, medan det i Indien med samma investerat kapital krävs 2 dagar för a och 3 dagar för b, och om kapitalvaror och a och b är fritt rörliga mellan England och Indien samtidigt som arbetskraften inte är det, måste lönenivåerna för a i Indien tendera att vara 50 procent av de engelska lönenivåerna, och 33 procent för produktion av b. Om lönen i England är sex shillingar skulle den i Indien motsvara tre shillingar vid produktion av a och 2 shillingar vid produktion av b. En sådan skillnad i betalningen för arbete av samma slag kan inte bestå om arbetskraften tillåts röra sig fritt på den inhemska indiska arbetsmarknaden. Arbetarna skulle gå från produktionen av b till produktionen av a. Deras byte skulle leda till lönesänkningar inom a-industrin och lönehöjningar inom b-industrin. Till sist skulle de indiska lönenivåerna vara samma i båda industrierna. Produktionen av a skulle ha en tendens att expandera och tränga undan engelsk konkurrens. Å andra sidan skulle produktionen av b bli olönsam i Indien och så småningom upphöra, medan den skulle öka i England. Samma resonemang är giltigt om vi antar att skillnaderna i produktionsvillkor även, eller endast, består av den mängd kapitalinvesteringar som krävs.

Det har hävdats att Ricardos lag enbart gällde under hans tid och inte längre är giltig eftersom andra villkor råder nu. Ricardo ansåg att skillnaden mellan handel inom och utom landet hade att göra med skillnader i kapitalets och arbetets rörlighet. Om man antar att kapital, arbete och produkter är fritt rörliga utgör transportkostnader den enda skillnaden mellan regional och interregional handel. Då är det onödigt att utveckla en teori om internationell handel skild från nationell handel. Kapital och arbete fördelas på jordens yta i enlighet med de bättre eller sämre produktionsvillkor som de olika regionerna erbjuder. Det finns områden som är tättbefolkade och bättre utrustade med kapital, och det finns andra som är mer glesbefolkade och har sämre tillgång på kapital. Det förekommer på hela jorden en benägenhet för en utjämning av lönenivåerna för samma slags arbete.

Ricardo utgår emellertid från antagandet att kapitalet och arbetet enbart är rörligt inom ett lands gränser och inte mellan olika länder. Han frågar vad följden blir av den fria rörligheten av produkter under sådana villkor. (Om det inte föreligger någon rörlighet vad gäller produkter heller, då är varje land ekonomiskt isolerat och det sker ingen internationell handel alls). Teorin om komparativa fördelar besvarar denna fråga. Ricardos alla antaganden höll, mer eller mindre, under hans tid. Senare under 1800-talet förändrades förutsättningarna. Kapitalets och arbetets orörlighet avtog. Internationella förflyttningar av kapital och arbete blev allt mer vanliga. Detta följdes av en motreaktion. I dag är kapitalets och arbetets rörlighet återigen begränsat och Ricardos antaganden håller på nytt.

Emellertid står den klassiska teorins lärdomar om interregional handel över alla förändringar av de institutionella förutsättningarna. De gör det möjligt för oss att studera de berörda frågorna under alla tänkbara antaganden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *