VIII. Mänskligt samhälle – del ett och två

Detta är de två första delarna av det åttonde kapitlet i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande.

1. Mänskligt samarbete

Samhället är samordnad handling, alltså samarbete.

Det är resultatet av medvetet och målinriktat beteende. Detta betyder inte att människor har slutit avtal och genom dessa bildat det mänskliga samhället. De handlingar som har frambringat det sociala samarbetet och återskapar det dagligen har inte något annat mål än samverkan med andra för att uppnå vissa enskilda mål. Den samlade mängden ömsesidiga relationer som skapats genom sådana samordnade handlingar kallas samhälle. Samhället ersätter individens, i alla fall tänkbara, isolerade liv med samarbete. Det är arbetsdelning och kombination av arbete. I egenskap av att vara ett handlande djur blir människan ett socialt djur.

Den enskilde människan föds in i en socialt organiserad miljö. Endast i denna mening kan vi acceptera talesättet att samhället, logiskt och historiskt, föregår individen. I alla andra avseenden är detta talesätt antingen innehållslöst eller nonsens. Individen lever och verkar i samhället, men samhället är ingenting annat än kombinationen av individers gemensamma ansträngningar. Det existerar enbart i enskilda människors handlingar. Ett försök att se det utanför människans handlingar kommer att vara resultatlöst. Att tala om samhällets autonomi, oberoende existens, liv, själ och handlingar är en metafor som lätt kan leda väldigt fel.

Frågorna om det är samhället eller individen som ska anses vara det slutliga målet, och om samhällets intressen borde underordnas individen eller om individens intressen borde underordnas samhällets är fruktlösa. Det är alltid enskilda människor som handlar. Den sociala aspekten är bara är en särskild inriktning för enskilda människors handlingar. Dessutom är kategorin mål enbart meningsfull om den tillämpas på handling. Teologi och historisk metafysik kan diskutera samhällets mål och vad Gud vill göra med samhället, på samma sätt som de diskuterar vad syftet är med alla andra delar av den skapade världen. Vetenskapen, oskiljaktig från förnuftet, är ett fullkomligt odugligt verktyg för behandling av sådana problem. Spekulationer om sådana frågor skulle vara fruktlösa.

Mellan samhällets medlemmar kan det, genom det sociala samarbetet, uppstå känslor av sympati och vänskap samt en förnimmelse av samhörighet. Dessa känslor är källan till människans mest ljuvliga och högstämda erfarenheter. De är livets mest dyrbara utsmyckningar och lyfter den djuriska arten människa till en verklig mänsklig tillvaro. Men trots det vissa sagt har de sociala banden inte fötts ur dessa känslor. De är frukter av det sociala samarbetet och kan endast frodas tack vare detta. De föregick inte bildandet av de sociala relationerna och är inte heller det frö som dessa härstammar ifrån.

De grundläggande fakta som gav upphov till samarbete, samhälle och civilisation, vilka gjorde den djuriska människan till en mänsklig varelse, är att arbete under arbetsdelning är mer produktivt än isolerat arbete och att människans förnuft kan identifiera denna sanning. Om det inte varit så skulle människor för alltid förblivit varandras fiender. De skulle vara oförsonliga konkurrenter i sin jakt efter en del av den knappa tillgången livsuppehälle som naturen erbjöd. Varje människa skulle ha behövt se sina medmänniskor som fiender. Hennes begär efter att tillfredsställa sin egen aptit skulle ha försatt henne i en olöslig konflikt med hennes grannar. I ett sådant tillstånd skulle ingen sympati ha kunnat utvecklas.

Några sociologer har hävdat att det ursprungliga och grundläggande subjektiva faktumet i samhället är en ”artmedvetenhet”. Andra påstår att det inte skulle finnas något samhälle utan ”en gemenskapskänsla eller uppfattning om att man hörde ihop”. Om dessa något vaga och tvetydiga begrepp tolkas korrekt kan man hålla med om detta. Vi kan kalla en artmedvetenhet, gemenskapskänsla eller uppfattning om att man hör ihop för ett erkännande av att alla andra människor är ens potentiella medarbetare i kampen för överlevnad eftersom de kan begripa vilka ömsesidiga fördelar samarbete skänker, medan djuren är oförmögna att göra det. Men vi får inte glömma att de fakta som frambringar en sådan uppfattning och sådana känslor är de två vi nämnt ovan. I en hypotetisk värld där arbetsdelning inte höjde produktiviteten skulle det inte finnas något samhälle. Det skulle inte finnas några välvillighetskänslor och ingen skulle vilja göra gott.

Arbetsdelningen som princip är en av de grundläggande principerna i världens blivande och evolutionära förändring. Biologerna gjorde rätt i att låna begreppet arbetsdelning från samhällsfilosofin och anpassa det till sitt eget undersökningsområde. Det finns arbetsdelning mellan en levande organisms olika delar. Utöver detta finns det organiska enheter som är uppbyggda av individuella djur som samarbetar. I metaforiskt bruk benämns ofta sådana myrsamlingar och bisamlingar för ”djursamhällen”. Men man får aldrig glömma att det som utmärker det mänskliga samhället är att samarbetet är målinriktat. Samhället är ett resultat av mänskligt handlande, det vill säga av den medvetna strävan efter mål. Vad vi vet finns inget sådant i de processer som har resulterat i skapandet av växters eller djurorganisationers strukturfunktionssystem, eller hos myr-, bi- och getingsamhällen. Det mänskliga samhället är ett intellektuellt och andligt fenomen. Det är resultatet av en ändamålsenlig användning av en allmän lag som styr över världens blivande, nämligen arbetsdelningens högre produktivitet. Vid varje handling hjälper människans kunskap om naturlagarna till när hon strävar efter att förbättra sina förutsättningar.

2. En kritik av den holistiska och den metafysiska synen på samhället

Enligt universalismen, begreppsrealismen, holismen, kollektivismen och några av Gestaltpsykologins företrädare, är samhället en varelse som lever sitt eget liv. Det är oberoende av individernas liv och skiljt från dessa. Samhället handlar på eget bevåg och siktar på att nå sina egna mål, vilka skiljer sig åt från de enskilda individernas mål. Motsättningar kan då förstås uppstå mellan samhället och dess medlemmars mål. För att samhället ska fortsätta blomstra och utvecklas måste man tygla individernas själviskhet och tvinga dem att lägga sina egna egoistiska planer åt sidan för samhällets bästa. Här måste alla dessa holistiska läror överge den mänskliga vetenskapens och det logiska tänkandets sekulära metoder och gå över till teologiska eller metafysiska trosbekännelser. De nödgas anta att Guds försyn – genom profeter, apostlar och karismatiska ledare – tvingar människor som i grunden är ondskefulla, det vill säga benägna att fullfölja egna mål, att vandra den rättfärdiga väg som Gud, Weltgeist eller historien vill att de ska gå.

Denna filosofi har karaktäriserat primitiva stammars trosföreställningar sedan urminnes tider. Alla religiösa läror har innehållit delar av denna. Människan sägs vara tvungen att följa den lag som en övermänsklig makt utfärdat och lyda de myndigheter som av denna makt anförtrotts med uppgiften av att upprätthålla denna lag. Den ordning som skapats av denna lag, det mänskliga samhället, är därför Guds verk och inte människans. Om Gud inte hade gripit in och upplyst en felande mänsklighet skulle samhället aldrig ha skapats. De medger att socialt samarbete är en välsignelse för människan. Det är också sant att det är enbart inom samhället som människan kunnat dra sig upp från barbari, och sitt primitiva tillstånds moraliska och materiella armod. Men det förmodas att hon skulle aldrig ha funnit vägen till sin egen frälsning om hon lämnats ensam. Hon begränsades väldigt av att hon behövde anpassa sig till det sociala samarbetets krav och underkasta sig de moraliska föreskrifterna. Utifrån hennes beklagansvärda perspektiv skulle hon se övergivandet av vissa förväntade fördelar som något ont och en försakelse. Hon skulle inte lyckas identifiera de fördelar som är ojämförligt större, men kommer först senare, vilket en försakelse av nuvarande och synliga njutningar skulle kunna erbjuda. Hade det inte för övernaturliga uppenbarelser skulle hon aldrig ha lärt sig vad ödet ville få henne att göra för sitt eget och sin avkommas bästa.

Den vetenskapliga teori som utvecklades av 1700-talets rationalistiska samhällsfilosofi och den moderna ekonomiska vetenskapen tar inte tillflykt till övernaturliga krafters mirakulösa inblandning. För varje steg som en individ tar i ersättandet av isolerad handling med samordnad handling resulterar det i omedelbara och uppenbara förbättringar av hennes tillstånd. Fördelarna som ges av det fredliga samarbetet och arbetsdelningen är universella. De gynnar inte bara de efterkommande generationerna, utan alla omedelbart. För allt det som individen måste offra för samhället belönas hon rikligen genom större fördelar. Hennes uppoffring är enbart synbar och tillfällig. Hon avstår en mindre vinst i utbyte mot en större vinst senare. Ingen förnuftig varelse kan undgå detta uppenbara faktum. När det sociala samarbetet intensifieras genom en utökning av arbetsdelningen, eller när rättsskyddet och freden stärks, har det motiverats av att alla vill förbättra sina egna villkor. Genom att sträva efter sina egna intressen, när de är rätt förstådda, verkar individen för en intensifiering av socialt samarbete och fredlig samverkan. Samhället är skapat av mänskligt handlande, det vill säga den mänskliga längtan efter att undanröja så mycket obehag som möjligt. För att förklara hur samhället blivit och hur det utvecklas behöver man inte ta tillflykt till en lära som menar att den ursprungliga skapelsen var så defekt att det krävdes en övermänsklig inblandning för att den inte skulle förfalla, vilket dessutom är en lära som är anstötlig för någon som verkligen är religiös.

Arbetsdelningsteorin, vilken utvecklades av den brittiska nationalekonomin med början i Hume och till Ricardo, utövade sin påverkan på så sätt att den helt och hållet tog kål på alla metafysiska läror om det sociala samarbetets ursprung och verkan. Denna teori fullbordade mänsklighetens andliga, moraliska och intellektuella frigörelse, vilken hade inletts med Epikurismen. Den ersatte äldre tiders splittrade och intuitiva etik med en självständig rationell moral. Lag och laglighet, moralnormer och samhällsinstitutioner, vördas inte längre som outgrundliga dekret komna från himlen. De är skapade av människohand och kan enbart bedömas utifrån hur de påverkar det mänskliga välbefinnandet. En utilitaristisk ekonom säger inte: Fiat justitia, pereat mundusᛅ, utan istället: Fiat justitia, ne pereat mundus.ᚼ Han tycker inte att människan ska avstå från sitt välbefinnande för att samhället ska gynnas, utan råder henne att förstå vad som är hennes rätt förstådda intressen. Enligt honom tar sig inte Guds storhet utryck i att Han lägger sig i alla prinsars och politikers angelägenheter, utan i att Han har försett sina skapelser med ett förstånd och en vilja att finna lycka.

Det huvudsakliga problemet med all universell, holistisk och kollektivistisk samhällsfilosofi är följande: Hur känner jag igen den sanna lagen, Guds verkliga sändebud som för med sig Guds ord och den legitima auktoriteten? Det finns många som gör anspråk på att vara Guds sändebud. Var och en av dessa profeter predikar olika evangelier. För den trogne trosbekännaren kan det inte råda något tvivel. Han är fullt övertygad om att han har anslutit sig till den enda riktiga läran, men det är just styrkan i sådana trosföreställningar som gör motsättningarna oförsonliga. Alla parter vill se sina egna trossatser etablerade. Men eftersom logisk argumentation inte kan avgöra vilken trosföreställning som är rätt kan inte sådana dispyter lösas med något annat än väpnad konflikt. Icke-rationalistiska, icke-utilitaristiska och icke-liberala samhällsläror måste resultera i krig både mellan och inom stater tills en av motståndarna dödas eller underkuvas. Historien om världens stora religioner är en uppräkning av slag och krig, precis som historien om de nutida falska religionerna socialism, statsdyrkan och nationalism.

Intolerans och propaganda med hjälp av bödelns eller soldatens svärd är inbyggt i alla heteronoma etiksystem. Guds eller Ödets lagar gör anspråk på allmän giltighet och alla människor är skyldiga att lyda de myndigheter de förklarar rättmätiga. Så länge de heteronoma moralnormernas prestige och deras filosofiska följdsats, begreppsrealism, fortfarande var intakta, kunde tolerans eller en bestående fred aldrig slå rot. När striderna upphörde var det enbart för att man behövde samla sina krafter inför framtida strider. Tolerans av avvikande åsikter kunde först uppstå när den liberala ideologin hade brutit universalismens förtrollning. Utifrån den utilitaristiska filosofin ser inte samhället och staten längre ut som institutioner som syftar till att upprätthålla en världsordning, vilken av skäl som dolts för det mänskliga sinnet behagar Guds ordning, trots att den uppenbarligen skadar mångas, eller till och med övervägande majoritetens, sekulära intressen. Samhället och staten är tvärtom de huvudsakliga medel som alla människor använder sig av för att uppnå sina egna mål. De har skapats av människor, och frågorna om hur de ska upprätthållas och organiseras skiljer sig inte på något väsentligt sätt åt från andra frågor som rör mänskligt handlande. Den heteronoma moraluppfattningens och de kollektivistiska lärornas anhängare kan inte nyttja rationalistiska metoder för att deras särskilda variant av etiska principer är rätt eller att deras samhällsideal är överlägset och att endast det är legitimt. De tvingas be människor om att godtroget acceptera deras ideologiska system och underkasta sig de förmodat sanna auktoriteterna. Alla oliktänkande måste tystas eller tvingas till underkastelse.

Det kommer givetvis alltid finnas individer och grupper av individer vars intellekt är så medelmåttigt att de inte kan förstå på vilket sätt det sociala samarbetet är bra för dem. Andra har en sådan begränsad moralisk styrka och viljekraft att de inte kan motstå frestelsen att sträva efter kortlivade fördelar genom att handla på ett sätt som är skadligt för ett smidigt fungerande samhällssystem. Individens anpassning till det sociala systemet kräver uppoffringar. Det är visserligen bara tillfälliga uppoffringar som mer än väl kompenseras av de ojämförligt större fördelar som fås av att leva i samhället. Men i det ögonblick då man avstår från en förväntad förnöjelse är de smärtsamma, och det är inte alla som förstår vilka fördelar detta kommer att ge senare och handlar därefter. Anarkismen tror att utbildning skulle kunna få alla att förstå vad deras egna intressen kräver att de ska göra. Om de lärs upp på rätt sätt skulle de på eget bevåg ständiga följa den uppförandekod som krävs för att samhället ska bestå. Anarkisterna menar att en samhällsordning där ingen har privilegier på bekostnad av sina medmänniskor skulle kunna existera utan att tvång skulle krävas för att förhindra handlingar som skadar samhället. Ett sådant idealsamhälle skulle kunna klara sig utan stat och regering, och alltså inte behöva någon polismakt, vilket är samhällets tvångsapparat.

Anarkisterna förbiser det obestridliga faktum att vissa människor antingen är för trångsynta eller för svaga för att spontant anpassa sig till det samhälleliga livets förutsättningar. Även om vi tillstår att alla friska vuxna kan inse det goda i socialt samarbete och handla därefter, gäller problemet fortfarande för barn, gamla och sinnessjuka. Vi håller med om att den som handlar antisocialt borde anses vara mentalsjuk och i behov av vård, men så länge alla inte är botade, och så länge det finns barn och senila, måste åtgärder vidtas så att inte samhället hotas. Ett anarkistiskt samhälle skulle vara beroende av alla individers barmhärtighet. Samhället kan inte existera om majoriteten inte är beredd att med hot eller våld hindra minoriteter från att förstöra samhällsordningen. Denna makt har överlåtits åt staten eller regeringen.

Staten eller regeringen är samhällets tvångsverktyg. Den innehar ett våldsmonopol. Ingen individ får använda våld eller hot om våld såvida regeringen inte har delegerat denna rätt till henne. Staten är i huvudsak en institution för bevarandet av fredliga mellanmänskliga relationer. Men för att bevara freden måste den kunna krossa fredsbrytarnas angrepp.

I den liberala samhällsläran, som bygger på utilitaristisk etik och ekonomi, närmas frågan om relationen mellan staten och dess undersåtar från en annan synvinkel än hur universalismen och kollektivismen gör. Liberalerna inser att de som styr, vilka alltid är i minoritet, inte kan fortsätta styra om de saknar majoritetens stöd. Den grund som alla regeringar har byggts och vilar på är alltid undersåtarnas tro på att deras intressen tjänas på ett bättre sätt om de lyder och är lojala med regeringen, än om de gör uppror och instiftar ett nytt styre. Majoriteten kan göra sig av med en impopulär regering och gör det närhelst de blir övertygade om att deras välbefinnande stärks av det. I det långa loppet finns det inga impopulära regeringar. Missnöjda majoriteter använder sig av inbördeskrig och revolutioner för att göra sig av med härskare och regeringar som inte passar dem. Det är för den inhemska fredens skull som liberalismen verkar för ett demokratiskt styre. Demokrati är sålunda inte en revolutionär institution, utan tvärtom själva medlet för att undvika revolution och inbördeskrig. Den tillhandahåller en metod för att på ett fredligt sätt anpassa regeringen till majoritetens vilja. När människorna vid makten och deras politik inte längre behagar majoriteten kommer de att försvinna i nästa val och ersättas av människor som för en annan politik.

Den princip om majoritetsstyre eller folkstyre som liberalismen föreslår syftar inte till att ge gemene man fullständig makt. Till skillnad från vad en del kritiker påstår innebär den verkligen inte att det upprättas ett styre där det är medelmåttorna, de lågättade och de inhemska barbarerna som bestämmer. Även liberalerna tror att en nation styrs bäst av de som är mest lämpade för uppgiften, men de är av åsikten att en människa visar sig lämpad att regera genom att hon övertygar sina medmänniskor, snarare än genom att hon använder våld mot dem. Det finns naturligtvis ingen garanti för att de som röstar kommer att ge makten åt den mest lämpade kandidaten, men inget annat system skulle kunna erbjuda en sådan garanti. Om en majoritet i landet följer osunda principer och föredrar kandidater som inte borde ha makt, kan detta inte förhindras på något annat sätt än genom att man försöker få dem att ändra åsikt, vilket görs genom att man lägger fram rimligare principer och föreslår bättre människor. En minoritet kommer aldrig att vinna bestående framgång på något annat sätt.

Universalismen och kollektivismen kan inte acceptera denna demokratiska lösning av regeringsproblemet. De menar att en individ som följer den etiska koden inte gör det bättre för sig själv, utan tvärtom gör en uppoffring till förmån för Gud eller det samlade kollektivet. Dessutom räcker inte förnuftet för att man ska kunna förstå vare sig de absoluta värdenas överhöghet, den heliga lagens ovillkorliga giltighet eller för att på ett korrekt sätt tolka påbuden och budorden. Det sägs därför vara lönlöst att försöka övertyga majoriteten genom övertalning eller leda dem rätt med vänliga förmaningar. De som välsignats med gudomlig inspiration och nått upplysning genom sin karisma, är skyldiga att predika evangeliet för de fogliga och bruka våld mot de ohörsamma. Den karismatiske ledaren är Guds ställföreträdare, företrädaren för det samlade kollektivet och historiens verktyg. Han är ofelbar och har alltid rätt. Hans befallningar är högsta lag.

Universalismen och kollektivismen är av nödvändighet teokratiska system. Det som kännetecknar alla deras varianter är att de förutsätter att det existerar ett övermänskligt väsen som människorna måste åtlyda. De skiljs enbart åt av det namn detta väsen ges, och innehållet i de lagar som utropas i dess namn. Minoritetens diktatoriska styre kan inte legitimera sig själv på något annat sätt än genom att hävda att den fått ett mandat från en övermänsklig absolut auktoritet. Det spelar ingen roll om autokraten grundar sina anspråk på krönta kungars gudomliga rättigheter eller den historiska uppgift som getts till proletariatets förtrupper. Huruvida den högsta varelsen kallas Geist (Hegel) eller Humanité (Auguste Comte) har inte heller någon betydelse. Begreppen samhälle och stat används på ett sådant sätt av samtida förespråkare för socialism, planering och social kontroll av alla individers aktiviteter att de implicerar en gudom. Prästerna för denna nya tro ger sin idol alla de egenskaper som teologerna tillskriver Gud: allmakt, allvetande, oändlig godhet och så vidare.

Om man antar att det finns ett oförstörbart väsen som står över individernas handlingar och har egna mål, vilka skiljer sig åt från de dödligas, har man skapat föreställningen om att det finns en övermänsklig varelse. Då kan man inte undvika frågan om vems mål som ska ha företräde närhelst motsättningar uppstår. Man kan antingen låta staten, samhället eller individen få det. Svaret på denna fråga är redan implicerat i universalismens och kollektivismens uppfattning om staten och samhället. Om man förutsätter att det existerar en varelse som definitionsmässigt är högre, ädlare och bättre än individen kan det inte råda något tvivel om att denna framstående varelses mål måste överskugga de ondskefulla individernas mål. (Några av de som var förtjusta i paradoxer, exempelvis Max Stirner , fann stort nöje i att vända på problemet och säga att individen skulle ha företräde.) Om samhället eller staten är en varelse som begåvats med vilja, avsikt och alla de andra egenskaper som den kollektivistiska läran tillskriver den, är det helt enkelt nonsens att ställa de sluskiga individernas triviala mål mot denna varelses överlägsna planer.

Alla kollektivistiska lärors kvasiteologiska karaktär framgår i konflikterna mellan dem. En kollektivistisk lära hävdar inte att en kollektiv helhet är överlägset in abstracto, utan den upphöjer alltid en bestämd kollektivistisk idol. Den förnekar antingen att det skulle finnas andra idoler eller så förpassar den dem till en underordnad och sekundär position jämfört med deras egen idol. Statsdyrkarna förkunnar en bestämd stats ypperlighet, det vill säga sin egen, och nationalisten förkunnar att den egna nationen är helt fantastisk. Om avvikare utmanar dem genom att predika en annan kollektivistisk idols överlägsenhet fortsätter de bara att, om och om igen, hävda att: Vi har rätt eftersom en inre röst sagt till oss att vi har rätt och att ni har fel. Konflikter mellan antagonistiska kollektivistiska trosläror och sekter kan inte avgöras med rationella metoder, utan måste avgöras med vapen. Alternativet till den liberala och demokratiska majoritetsprincipen är den militära principen med väpnad konflikt och diktatoriskt förtryck.

Alla varianter av kollektivistiska trosföreställningar är förenade i sin oförsonliga fientlighet mot det liberala systemets grundläggande politiska institutioner: majoritetsstyre, tolerans mot avvikande åsikter, tanke- och yttrandefrihet, pressfrihet och likhet inför lagen. Att de olika kollektivistiska trosföreställningarna samarbetar för att försöka eliminera friheten har gett upphov till den felaktiga uppfattningen om att vår tids stora motsättning står mellan individualism och kollektivism. I själva verket är den en kamp mellan individualismen å ena sidan och en mångfald av kollektivistiska sekter å den andra, vars inbördes hat och fiendskap är lika intensivt som deras hat av det liberala systemet. Det är inte en enhetlig marxistisk sekt som attackerar kapitalismen, utan en mångfald av marxistiska grupper såsom stalinister, trotskister, mensjeviker, Andra internationalens anhängare och så vidare, vilka bekämpar varandra med yttersta brutalitet och omänsklighet. Det finns dessutom många andra icke-marxistiska sekter som tillämpar samma fasansfulla metoder i sina inbördes strider. Om kollektivismen tog liberalismens plats skulle resultatet bli ändlösa blodiga stridigheter.

I den vanliga terminologin beskrivs dessa saker helt fel. Det filosoferna vanligtvis kallar individualism är en filosofi som står för socialt samarbete och för en successiv intensifiering av samhällskärnan. Å andra sidan kan tillämpningen av de grundläggande kollektivistiska idéerna inte resultera i något annat än samhällets upplösning och eviga väpnade konflikter. Alla kollektivismens varianter lovar en evig fred som kommer att inledas den dag då de når sin slutliga seger och de har utrotat alla andra ideologier och deras anhängare. Men förverkligandet av alla dessa planer kräver en radikal förändring av mänskligheten. Människor måste delas upp i två grupper: Den allsmäktige gudaliknande diktatorn i en grupp och massorna, som måste försaka sin vilja och sitt förnuft för att bli schackpjäser i diktatorns planer, i den andra. Massorna måste avhumaniseras för att en människa ska bli deras gudaliknande herre. Tänkande och handlande, de främsta egenskaper som gör människan till människa, skulle bara vara en enskild människas privilegium. Vi behöver inte poängtera att sådana planer inte kan förverkligas. Diktatorernas tusenåriga kejsardömen är dömda att misslyckas och de har aldrig varat längre än några år. Vi har precis bevittnat hur flera sådana ”tusenåriga” ordningar kollapsat och de kvarvarande kommer knappast vara mer framgångsrika.

Den moderna pånyttfödelsen av kollektivismen, den huvudsakliga orsaken bakom alla lidanden och katastrofer i vår tid, har varit så framgångsrik att den liberala samhällsfilosofins väsentliga idéer fallit i glömska. I dag ignorerar till och med många som föredrar demokratiska institutioner dessa idéer. Argumenten de för fram för att rättfärdiga frihet och demokrati är färgade av kollektivistiska misstag. Deras läror är snarare en förvrängning än ett försvar av sann liberalism. De menar att majoriteten alltid har rätt eftersom den kan krossa allt motstånd. Majoritetsstyre tros vara samma sak som det största partiets diktatoriska styre, och den regerande majoriteten behöver inte tygla sig själv i sitt utövande av makt eller i sitt hanterande av politiska angelägenheter. Så snart en falang har lyckats vinna stöd från en majoritet och därmed lagt beslag på den politiska apparaten kan den förneka minoriteten alla de demokratiska rättigheter med vars hjälp den själv tidigare kämpade för att nå makten.

Denna pseudoliberalism är naturligtvis raka motsatsen till den liberala läran. Liberaler menar inte att majoriteten är gudaliknande och ofelbar. De påstår inte att bara för att en politik förespråkas av många är det ett tillräckligt bevis för att denna politik skulle gynna det allmänna bästa. Inte heller vill ha majoritetens diktatur och ett våldsamt förtryck av oliktänkande minoriteter. Liberalismen strävar efter en politisk författning som säkerställer ett smidigt socialt samarbete och en successiv intensifiering av de ömsesidiga sociala relationerna. Dess främsta mål är att minska våldsamma konflikter, krig och revolutioner — vilka alltid förhindrar människors sociala samarbete och kastar mänskligheten tillbaka till barbarismens primitiva tillstånd, i vilket alla stammar och politiska grupper stred mot varandra för evigt. Eftersom arbetsdelning kräver att freden inte störs ämnar liberalismen att etablera ett styrelseskick som kan bevara fred. Detta styrelseskick är demokratin.

Praxeologi och liberalism

Liberalismen är en politisk lära. Den är inte en teori, utan en tillämpning av de teorier som utvecklats av praxeologin, och särskilt den ekonomiska vetenskapen, på bestämda frågor som rör mänskligt handlande inom samhället.

Som en politisk lära är liberalismen inte neutral med avseende på värden och det mänskliga handlandets slutliga mål. Den tar för givet att alla människor, eller åtminstone en majoritet, vill uppnå vissa mål. Den ger dem information om vilka medel som är lämpliga för att de ska kunna förverkliga sina planer. Liberalismens förkämpar är fullt medvetna om att deras lära enbart är giltig för människor som följer dessa värdeprinciper.

Medan praxeologin, och därför också den ekonomiska vetenskapen, använder uttrycken lycka och avlägsnande av obehag i en rent formell mening, tillskriver liberalismen dem en konkret betydelse. Liberalismen förutsätter att människor föredrar liv framför död, hälsa framför sjukdom, näring framför svält och överflöd framför fattigdom. Liberalismen lär människorna hur de ska handla i enlighet med dessa värderingar.

Ofta sägs detta vara materialistiska angelägenheter och det är vanligt att liberalismens anklagas för att vara en rå materialism, som bortser från mänsklighetens ”högre” och ”ädlare” mål. Kritikerna påpekar att människor inte enbart lever på bröd, och de avfärdar den utilitaristiska filosofins elakhet och förkastliga nedrighet. Men dessa passionerade kritiker har helt fel och förvränger helt liberalismens läror.

För det första menar inte liberalerna att människorna borde sträva efter de mål som nämnts ovan. Vad de menar är att den övervägande majoriteten föredrar ett liv i hälsa och överflöd framför misär, svält och död. Riktigheten i detta påstående kan inte bestridas. Det är bevisat av att alla illiberala läror – de teokratiska grundsatserna i de olika religiösa, etatistiska, nationalistiska och socialistiska partierna – tycker samma sak i dessa frågor. Alla lovar sina följeslagare ett liv i överflöd. De har aldrig bemödat sig om att berätta för människorna att förverkligandet av deras program kommer att minska dessa människors materiella välstånd. De menar tvärtom att medan förverkligandet av de andra partiernas program kommer att resultera i fattigdom för majoriteten, så vill de själva förse sina anhängare med överflöd. De kristna partierna är inte mindre angelägna om att lova massorna högre levnadsstandard än vad nationalisterna och socialisterna är. Dagens kyrkor talar oftare om att vikten av att höja lönerna och lantbrukarnas inkomster än om de kristna lärornas trossatser.

För det andra föraktar liberalismen inte alls människornas intellektuella och andliga strävan. Tvärtom strävar liberaler passionerat efter intellektuell och moralisk förträfflighet, visdom och estetisk perfektion. Deras syn på dessa höga och ädla värden skiljer sig dock mycket åt från de enkla beskrivningar deras motståndare ger av liberalernas uppfattningar. Liberalerna delar inte den naiva uppfattningen om att vilket samhällssystem som helst kan uppmuntra ett filosofiskt och vetenskapligt tänkande som är kapabelt att producera konst och litteratur av högsta rang, samt upplysa massorna. De inser att det enda som samhället kan göra är att skapa en miljö som inte lägger oöverstigliga hinder i vägen för genierna, och som ger gemene man tillräcklig frihet från materiella bekymmer så att han kan bry sig om annat än överlevnad. Enligt liberalerna är fattigdomsbekämpning det främsta sociala målet för att göra människan mer mänsklig. Visdom, vetenskap och konst frodas bättre i en värld med överflöd än bland människor i nöd.

Det är medvetet vilseledande att beskylla liberalismens tidsålder för en påstådd materialism. 1800-talet var inte enbart ett sekel som präglades av en aldrig tidigare skådad förbättring av de tekniska produktionsmetoderna och därmed ett ökat välstånd för massorna. Det resulterade i mycket mer än att den genomsnittliga människans levnadsålder steg. Dess vetenskapliga och kulturella prestationer är odödliga. Det var en tidsålder med odödliga musiker, författare, poeter, målare och skulptörer. Denna tidsålder revolutionerade filosofin, ekonomivetenskapen, matematiken, fysiken, kemin och biologin, och för första gången i historien blev de stora verken och de stora tankarna tillgängliga för gemene man.

Liberalism och religion

Liberalismen bygger på en rent rationell och vetenskaplig teori om socialt samarbete. Politiken den rekommenderar är en tillämpning av ett kunskapssystem som inte på något sätt hänvisar till känslor, intuitiv tro som inte kan försvaras med logik, mystiska erfarenheter eller en personlig upplevelse av övermänskliga fenomen. I denna mening kan de ofta missförstådda och feltolkade beteckningarna ateism och agnosticism tillskrivas liberalismen. Det skulle dock vara ett allvarligt misstag att dra slutsatsen att vetenskaperna om mänskligt handlande och politiken härledd från dem, liberalismen, skulle vara anti-teistisk eller religionsfientlig. Den motsätter sig radikalt alla teokratiska läror, men förhåller sig helt neutral till religiösa trosföreställningar som inte försöker blanda sig i politiska, sociala och ekonomiska angelägenheter.

Teokrati är ett samhällssystem som för att rättfärdiga sig själv gör anspråk på en övermänsklig rätt. I en teoretisk regim är den grundläggande lagen en insikt som inte är föremål för en förnuftsbaserad undersökning och inte heller kan ifrågasättas med hjälp av logiska metoder. Dess yttersta norm är intuition som förser sinnet med en subjektiv säkerhet som inte kan förstås med hjälp av förnuftet. Om denna intuition gäller ett av de traditionella lärosystemen om existensen av en gudomlig skapare och härskare över världen, kallar vi den en religiös tro. Om den hänvisar till ett annat system kallar vi den en metafysisk tro. Således behöver en teokratisk regim inte grundas på någon av världens stora historiska religioner. Den kan vara resultatet av metafysiska läror som förkastar alla traditionella kyrkor och trosinriktningar, och som med stolthet betonar sin anti-teistiska och anti-metafysiska karaktär. I vår tid är de mest betydelsefulla teokratiska partierna motståndare till kristendomen och alla andra religioner som utvecklats ur den judiska monoteismen. Det som gör att de är teokratiska är att de vill organisera människans världsliga angelägenheter utifrån en samling idéer vars giltighet inte kan bevisas med hjälp av förnuftet. De låtsas att deras ledare välsignats med en kunskap som är oåtkomlig för resten av mänskligheten och som strider mot de idéer som innehas av de som förnekats denna karisma. De karismatiska ledarna har av en mystisk högre kraft anförtrotts med uppdraget att styra den felande mänskligheten. Endast dessa ledare är upplysta och alla andra människor är antingen blinda och döva, eller missdådare.

Många av de stora historiska religionernas inriktningar påverkades av teokratiska tendenser. Deras apostlar inspirerades av en strävan efter makt. De ville förtrycka och förinta oliktänkande grupper. Vi får emellertid inte blanda ihop religion och teokrati.

William Jones kallar ”känslorna, handlingarna och erfarenheterna hos enskilda människor i sin ensamhet, i den mån de uppfattar sig själva stå i förbindelse med något de anser vara gudomligt” för religiösa. Han räknar upp följande trosföreställningar som karaktäristiska för det religiösa livet: Att den synliga världen är en del av ett mer andligt universum, från vilket den får sin huvudsakliga betydelse; att förening eller ett harmoniskt förhållande till detta högre universum är vårt sanna mål; att bön eller en inre gemenskap med dess ande, oavsett om den är ”Gud” eller ”lagen”, är den process där arbete verkligen utförs, och där den andliga energin flödar och skapar en psykologisk eller materiell effekt inom den fenomenvärlden. Religionen, fortsätter James, innefattar även följande psykologiska egenskaper: En ny krydda som adderar sig själv likt en gåva till livet, och som antingen tar formen av lyrisk förtrollning eller av en vädjan efter uppriktighet och hjältemod, och dessutom är en försäkran om trygghet och ett fredligt sinne, samt i förhållande till andra ett överflöd av kärleksfull tillgivenhet.

Denna beskrivning av mänsklighetens religiösa erfarenhet och känslor har inget att göra med hur det sociala samarbetet struktureras. Enligt James är religionen en rent personlig och individuell relation mellan människan och en helig, mystisk och avundsvärd gudomlig verklighet. Den anbefaller människan att bete sig på ett särskilt sätt, men säger ingenting om hur samhället ska organiseras. Den helige Franciskus av Assisi, västerlandets största religiösa geni, ägnade sig inte åt politik eller ekonomi. Han ville lära sina lärjungar hur de skulle leva fromt. Han gjorde inte upp några planer för hur produktionen skulle organiseras och uppmanade inte sina följeslagare att ta till våld mot oliktänkande. Ansvaret för hur orden som han grundade tolkar hans lära faller inte på honom.

Liberalismen lägger inga hinder i vägen för en människa som vill anpassa sitt personliga beteende till det sätt som han själv, hans kyrka eller hans samfund tolkar evangeliets läror. Men den vänder sig helt emot alla försök att, genom åkallandet av en religiös intuition eller uppenbarelse, tysta rationella diskussioner om frågor som rör samhällets välgång. Liberalismen vill inte pådyvla någon skilsmässor eller preventivmedel, men den motsätter sig de som vill hindra andra människor från att fritt diskutera dessa förslags för- och nackdelar.

Enligt den liberala åsikten är syftet med den moraliska lagen att få individerna att anpassa sitt beteende till de krav som ställs på livet i samhället, att avstå från alla handlingar som är skadliga för upprätthållandet av ett fredligt socialt samarbete och att förbättra mellanmänskliga relationer. Liberalerna välkomnar det stöd som religiösa läror kan ge till de moraliska föreskrifter de själva gillar, men är emot alla de normer som leder till samhällsupplösning, oavsett var de kommer från.

Till skillnad från vad många av den religiösa teokratins förespråkare påstår bekämpar liberalism inte alls religion. Där kyrkorna blandar sig i de sekulära frågorna strider de olika kyrkorna, samfunden och sekterna mot varandra. Genom att skilja kyrka och stat åt skapar liberalismen fred mellan de olika religiösa inriktningarna och ger var och en av dem möjlighet att predika sina evangelier ostört.

Liberalismen är rationalistisk. Den menar att det är möjligt att övertyga den övervägande majoriteten om att fredligt samarbete inom samhället bättre tjänar deras rätt förstådda intressen än vad inbördeskrig och samhällets upplösning gör. Liberalismen hyser fullt förtroende för människans förnuft. Denna optimism må vara ogrundad och liberalerna må ha fel, men då finns det ändå inget hopp för mänsklighetens framtid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *