Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

”Jag vill att ni kallar mig Rambi”

På mellanstadiet hade vi en tjej som en dag bad om att få hålla en liten föreläsning för klassen – något som ivrigt uppmuntrades av vår lärarinna.

Sagt och gjort ställde hon sig vid svarta tavlan och började förklara att hon inte alls kände sig som en Lina, utan framgent ville bli tilltalad med namnet Rambi. Hon skrev upp det på tavlan. Nervös.

Rambi.

Detta skulle vi förstå var i inspiration från Rambofilmerna med en tip of the hat åt Disney-Bambi. Styrka och urkraft i kombination med sockersöt oskuld inför världen, kanske.

Rambi

Vad jag minns så satt vi tysta och accepterade smått besvärade att försöka minnas att kalla henne Rambi. Hon var inte särskilt krävande, när vi glömde bort, korrigerade hon oss helt lugnt. Jag minns att jag provade att kalla henne Rambi, och att det kändes fullkomligt barockt. Vad jag vet slog det aldrig över, det skedde aldrig att hon blev retad för detta, det var inga av de mindre empatiska klasskamraterna som demonstrativt överanvände eller retfullt intonerade hennes hittepå-namn. Det var ingen som tänkte att här är det någon som bara ber om att bli retad. Det vore som att sparka på någon som redan ligger.

Däremot undvek vi nog tilltala henne vid namn. Det kändes för vrickat. Vi kanske till och med i minskande utsträckning tilltalade henne överhuvud taget. Inte av elakhet, tror jag, utan för att det tog emot och kändes obekvämt att delta i hennes fantasi.

Tänk om vår lärarinna hade tvingat oss att tilltala henne och umgås med henne och kalla henne Rambi, under hot om utskällning. Tänk om Lina hade gått till vår lärare och våra föräldrar och sagt att “jag blir inte bjuden till kalas längre, eftersom folk är Rambi-fobiska”. Tänk om hon hade fått aktivt vuxet stöd för sin rätt att tvinga på sin fantasivärld på sina klasskamrater. Hade det hjälpt henne ta sig an världen på ett fruktbart sätt? Eller hade hon bara sjunkit djupare in i någon slags parallell verklighet där hon är ett permanent offer för elakartad diskriminering? Som tur är skedde inga av dessa saker utan Lina lystrade snart nog till sitt av föräldrarna givna namn igen.

Relaterat: I Kanada har lagstiftning formulerats som innebär att man på sikt kan bli lagförd om man inte tilltalar människor som identifierar sig som icke-binära, med särskilda pronomen. Kommer denna lagstiftning hjälpa de som faktiskt är icke-binära? Eller kommer den bara skapa klyftor och kanske leda till ännu värre diskriminering än vad som annars vore fallet – eftersom att associera sig med icke-binära, och därefter råka snubbla på tungan, skulle kunna innebära böter?

Dela upp er i grupper och diskutera, men glöm för Guds skull inte bort att informera varandra om era pronomenpreferenser.

(Lina hette inte Lina i verkligheten)

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

6 kommentarer till ””Jag vill att ni kallar mig Rambi”

  • Vad händer om man identifierar sig som skattebefriad?
    Man tar namnet ”Inte Alls Skatteskyldig”.

  • Hej.

    Varför allt detta krångel?

    ”Kamrat” som tilltal är väl väl beprövat, och i övrigt helt neutralt.

    Själv föredrar jag namn, titel eller ’du där’.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärar

  • Det lär nog bli ganska enkelt. Man umgås inte med folk som är rabiata om sitt pronomen. Som arbetsgivare anställer man inte folk som man riskerar att diskriminera idag och även i morgon när det har kommit ännu mer lagar om diskriminering. Eller så anlitar man inte företag med personal som kan komma med påstående om diskriminering mot en.

  • För övrigt bör hen-förespråkare i sverige läsa på om utrum formen.

    ”Beskrivningsmodeller idealiserar verkligheten. När vi säger att vi hade ett tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum som sen övergick i ett tvågenussystem med utrum och neutrum låter det prydligt och enkelt. ”

    ”Språkhistoriskt kan vi i urnordiskan iaktta ett tregenussystem som använde han, hon och det för att referera till ting.”
    http://blog.svd.se/sprak/2012/03/22/%E2%80%9Dutrum-later-som-nat-man-moblerar%E2%80%9D/

    Min poäng är att de som försökte införa ”hen” på svenska kunde ha nöjt sig med att bli flitigare att använda ”den”. Eftersom ”den” redan har ersatt hon och han. Jag vet inte om det var fåfänga eller okunnighet som föranledde försöket att introducera ”hen”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *