Steve Bannon avfärdar österrikisk ekonomi

I en kolumn i New York Times för några veckor sedan, skrev Robert Draper om den döfödda RyanCare. Han erinrade sig en konversation han hade haft med vita husets chefsstrateg Stephen Bannon tidigare under året. Bannon, som beklagade sig över både demokraternas och republikanernas oförmåga att faktiskt genomföra saker, jämförde de identitetsbesatta socialliberalerna med de endimensionella konservativa:

Hur lyder det där citatet från Dostojevski: Lyckliga familjer är likadana, men olyckliga familjer är olyckliga på deras eget unika sätt? (Han menade Tolstoy). ”Jag tror att demokraterna fundamentalt har drabbats av en oförmåga att diskutera och ha vuxna samtal om ekonomi och jobb, eftersom de är alltför fokuserade på identitetspolitik. Och på republikanernas sida har vi alla dessa teoretiska saker, som Cato-institutet, österrikisk ekonomi, en begränsad stat, som helt och hållet saknar djup. De lever inte i den verkliga världen.

Det är ganska mycket att ta in trots att det bara rör sig om ett fåtal meningar. Till att börja med är Bannon uppenbarligen inte så bekant med kongressrepublikanernas tankesätt som han tror att han är. De är först och främst fokuserade på hur hela det här spektaklet att upphäva och ersätta Obamacare ter sig för deras väljare på hemmaplan. Bannon verkar helt omedveten om att incitament är viktiga, att den enda morot eller piska han faktiskt kan använda sig av när det kommer till individuella medlemmar, är huruvida de blir återvalda eller inte. Emedan Trump sannolikt kommer att fortsätta att vara populär i de djupröda orterna och staterna, är det tveksamt om Bannon kan använda detta för att skapa en effektiv ”fiendelista” bestående av motsträviga republikaner. För huvuddelen av kongressrepublikanerna är det enda som hotar deras jobb någon som är ännu mer höger än de är, och att stödja en urvattnad variant av ACA (Affordable Care Act) kan mycket väl skada dem långt mer än Bannons ilska. Det enda incitament som spelar roll är återval, inte att ha ”vuxna samtal eller ett vuxet styre”. Är Bannon, arkitekten bakom Trumps briljanta valkampanj, verkligen så naiv med avseende på kongressen?

För det andra är det knappast så att kongressen påverkas av Cato-institutet eller österrikisk ekonomi. Uppenbarligen ser Bannon dessa två som synonymer, vilket de inte är. Vi vet att Bannon har läst Sun-Tzu och Aristoteles, men har han läst den österrikiska litteratur som han så lättvindigt avfärdar? Hans uppfattning om att det republikanska partiet är fullt av ideologer, till och med libertarianska ideologer, är helt och hållet felaktigt. Republikanerna är det parti som spenderar biljontals dollar på militären, som står bakom socialförsäkring och Medicare, som inte ens är intresserade av att ta kål på den uppenbart korporativistiska Export-Import Bank. House Freedom Caucus, som uppstod ur kvarlevorna av Ron Pauls Liberty Caucus, visar emellanåt vissa libertarianska tendenser. De har en viktig roll att spela i att stoppa dåliga förslag som RyanCare, men det är knappast en ideologisk drivkraft i kongressen. Och Bannon, som så många politiska observatörer i media, misslyckas med att inse hur lite tankesmedjor faktiskt påverkar Washingtons politik. Organisationer som Brookings Institute, American Enterprise Institute, och Heritage Foundation, är betydligt större än Cato, men endast ett fåtal personer i kongressen här läst deras material. Washingtons verkliga spel har ingenting att göra med tankesmedjor. Det har uteslutande att göra med lobbyister som smyger in sina förslag på en lägre nivå. En anti-etablissemangskonnässör borde veta detta.

För det tredje visar Bannons användning av ordet ”djup”, en socialliberal längtan efter att samfoga nationen och staten. Givetvis har han rätt. Österrikisk ekonomi som sådan, eller för den delen vilken ekonomisk inriktning som helst, har väldigt lite att säga om blod, kultur, jord, språk, och nationalitet. Samhällsvetenskapen, i alla fall ärlig samhällsvetenskap, är inte preskriptiv. Ekonomi kan inte ge upphov till ett normativt system. Statsvetenskap kan inte ”make America great again”. Men det libertarianska svaret på detta är enkelt och direkt: nation och stat är inte samma sak. Storhet, till och med godhet, ligger utanför statens sfär. Likaså kulturen. Arbete, familj, marknader och civilsamhälle är det som ligger till grund för en robust civilisation, inte staten. Ju djupare staten är, desto grundare är civilisationen, och vice versa. I den omfattning som Bannon ser den minimala staten och marknadsliberal ekonomisk vetenskap som abstraktioner som inte lyckas ge upphov till en tillfredsställande världsåskådning, är det för att han ser staten som samhällets organiserande princip. Det är ett grandiost sätt att se på statskonsten, och ett synsätt som libertarianer förkastar.

Till slut har vi den gamla klassikern om att vi ”inte lever i den verkliga världen”. Hur många gånger har vi inte hört detta? Runt omkring oss ser vi dagligen bevis på marknadens, samarbetets och teknologins nästan ofattbara fördelar, men på något sätt är vi naiva om vi hävdar att vi inte vill pressa all mänsklig aktivitet genom statens rännor. Det enorma materiella och digitala överflöd som vi avnjuter varenda dag kommer oss till gagn helt utan statlig inblandning, eller mer korrekt sker det trots statlig inblandning. Är inte denna privata värld en del av verkligheten? Staten är falsk, och det är statskramarna som är de utopiska drömmarna som tror att individer som agerar under statens magiska flagga kan planera, tvinga, och koordinera miljontals människor. Realpolitik, som är Bannons idé om hur staten bör agera i verkligheten, har staplat miljontals lik på en hög under 1900-talet. Om det är det som är den verkliga världen kanske det är dags att ge libertarianismen en chans.

Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.