Likvärdighetsprincipen existerar inte

Människor är olika mycket värda, eftersom människor värderar varandra olika högt. Jag värderar mina egna barn högre än dina, du gör det motsatta. Vore jag IT-chef skulle jag välja en rullstolsburen Java-expert framför Michael Phelps. Som simcoach skulle jag göra det omvända.

Alla verkliga värden (värderingar) är unika och beror på vem som värderar vad, i vilken situation och i vilket syfte. En verklig analys av värderingar skulle därför inkludera samtliga dessa aspekter.

Hur kommer det sig då att vi konstant får höra talas om ”allas lika värde” och likvärdighetsprincipen? Någon sådan universell värdering existerar inte i sinnevärlden – det är en kollektiv myt. Med detta vill jag inte förringa kollektiva myter – de är i hög utsträckning en del av den mänskliga upplevelsen. Vi har genom tiderna kollektivt inbillat oss en mängd olika saker, från besjälade stenar till himmel och helvete. Idag är ”allas lika värde” kanon i den humanistiska religionen. Uttrycket har ingenting att göra med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det viktiga är hur uttrycket tolkas – och av vilka präster. Det är detta som avgör mytens avtryck i verkligheten – förkroppsligad genom våra handlingar.

Jag är också troende humanist och har en relation till likvärdighetsprincipen. Här är min tolkning:

Samtliga människor har en unik odelbar kärna — en identitet, ett sinne och ett känsloliv som är separat från samtliga andra människors upplevelse. Därför är samtliga människor lika mycket värda att kunna söka lyckan utan att möta några hinder förutom sina egna begränsningar och utan att göra övertramp på andra människors rättighet att göra samma resa.

Individen har en unik särställning i sin upplevelse av universum, för mig är detta ovärderligt, eller snarare omöjligt att värdera – och därför heligt. Det är också fullkomligt nonsens, i klass med att föreställa sig att man för jaktlyckans skull bör offra till skogens ande. Det finns ingenting i denna föreställning som går att bevisa. Ändå tror jag på det. Jag blir till och med berörd. Framför allt kan jag inte förstå hur min tolkning skulle kunna upplevas som skadlig. Men det politiskt korrekta etablissemanget skulle nog tycka att den är kättersk, eller allra minst visar på djupt bristande maktanalys.

Jag vill mena att min tolkning snarare är ortodox. Det var denna klassiskt liberala tolkning som användes för att kräva lika individuella rättigheter inför lagen oavsett etnicitet, lön, kön eller religion. Det var denna tolkning som med tiden förde med sig sammanfogningen av människor av olika hudkulörer och kulturer i samma släkte; människosläktet. Detta skapade den moraliska grundvalen för utraderingen av slaveriet, en verksamhet som krävde en syn på vissa människor såsom icke-människor. Kan någon tidigare religiös mytbildning sägas ha lyckats med samma sak?

Idag används budordet för att ursäkta detaljstyrning av mänskliga interaktioner med hänvisning till etnicitet, lön, kön och religion. Det vill säga den motsatta innebörden! Min religiösa fraktion har med tiden förlorat tolkningsföreträdet till förmån för den politiskt korrekta väckelserörelsen som är besatt av att väga, mäta och räkna yttre olikheter för att uppnå maximal ytlig mångfald – samtidigt är den fullständigt ointresserad av intellektuell mångfald.

Jag måste erkänna att inte heller jag är särskilt intresserad av intellektuell mångfald. Det är egentligen ganska typiskt av rörelser i utkanten av det accepterade politiska klimatet att hävda sig stå för det fria ordet och den fria tanken, eftersom det är just deras ord och tankar som inte accepteras. De på högerkanten bråkar om frihet när vänstern styr, protestanterna när katolikerna styr, shiamuslimerna när sunnimuslimerna styr, och så vidare ad nauseam ad infinitum. Det som skiljer libertarianismen och den klassiska liberalismen från samtliga andra ideologier är att vi är beredda att chansa på att vi inte behöver besluta någonting alls å någon annans vägnar. Vi behöver inte styra – så länge som folk inte försöker tvinga varandra att bete sig som de vill. Det är bara tvånget och dess avarter utpressning och våld som representerar den mörkaste synden i den klassiskt liberala humanistiska religiositeten. Ingenting annat är förbjudet. Varför?

Våra olikheter är heliga. Ingen vandrar samma stig, njuter samma rytmer, fylls av samma dofter, skapar samma värden, älskar samma barn eller har samma talanger. När vi återgår till urkällan bär vi med oss unika upplevelser. Våra liv är som knallpulverskott av medvetande i universums tomma oändlighet. Obetydliga, men unika upplevelser. Varje individuellt knallpulverskott fyller en tystnad där inget ljud tidigare ljudit och blixtrar i ett mörker där ingen tidigare låtit medvetandets ljus skina.

Dödar du en person dödar du inte dess förflutna, du dödar alla de möjliga vägar den individens livsupplevelse kunde ha valt, varje glädje, varje sorg, varje storhet och svaghet. Varje framtida unikt och heligt ögonblick av fysisk eller andlig beröring förblir oupplevt, i all evighet. Begränsar du en människas förmåga att leva, genom att ta av vad den äger eller genom att detaljstyra och reglera hennes aktiviteter gör du samma sak på ett mer utdraget och mindre abrupt vis. Du raderar upplevelser som nu aldrig kommer manifesteras. Detta är den andliga varianten av Bastiats budskap i “Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas”.

Jag erkänner också den mänskliga förmågan att förneka sin gudomlighet, att uppnå fullständig medvetslöshet och omfamna förstörelsen och därigenom negera sin egen och andras upplevelser. Destruktiviteten bär ofta godhetens förföriska skepnad. Alla ska ha det lika bäst. Den kommunistiska medvetslösheten är den tydligaste representanten för denna ideologiska patologi. Det är en uppgiven inställning; att människans inneboende svartsjuka omöjliggör social stabilitet utom när mänskligheten är likformig i både yttre och inre attribut.

Likhet och det “lika värdet” är omöjliga mål. Även om det hade varit uppnåeligt är den enda vägen fram via förstörelse. Accepterar man svartsjukan som legitim grundbult för ett samhällsbygge så finns det alltid olikheter kvar att bekämpa. Någorlunda likvärdig misär kan enbart uppnås via en kamp mot det som är värdefullt.

Jag hoppas att vi nu är inne i slutfasen av en lång period där felaktiga tolkningar (i mina ögon) av begrepp som likvärdighet och jämlikhet har fått styra samhällets politik. Men som årets nobelpristagare i litteratur har sagt: ”The Times They Are a- Changin”. För 18 månader sedan skämtade jag på Misesinstitutets Facebooksida om ”normkritiken av normkritiken”. För någon vecka sedan publicerade ETC en artikel med namnet ”Vad händer när normkritiken blir norm?”.

Ett skifte i den allmänt hållna uttolkningen av ”allas lika värde” och många andra humanistiska trossatser håller på att ske. Ju mer polariserande det skiftet blir, desto mer konflikt. Den politiskt korrekta identitetsvänstern har överspelat sin hand och blivit sin egen fiende. De närmsta åren kommer folk i allt större utsträckning strunta i etablerade medier och deras hovpoeters och tyckonomers upprörda predikande. Denna utveckling betyder inte att folk i allmänhet har blivit rasister och homofober. Det betyder bara att etablissemangsreligionen har blivit så svårtolkad och ängslig att folk inte orkar svälja mer. Däremot kommer de som faktiskt är rasister och kollektivister av olika slag att ta tillfället i akt under det rådande tumultet. Många kommer aningslöst vandra in i ett kollektivistiskt mörker.

Kanske är det den humanistiska religiositetens dödsryckningar vi får äran att uppleva? Det som verkar stå på menyn är en polariserad och fragmenterad verklighetsuppfattning, uppbackad av icke förenliga myter, och stridigheter mellan prästerskapen. Enbart Gud vet vad tärningarna kommer visa när de väl lagt sig till ro på hasardbordet, men kastade är dom. Vi står paradoxalt nog inför en kollektivt mental öppning i vilken människor i den frihetliga kvarlevan kan få möjlighet att väckas och finna varandra. Men det är bäst att klassiska liberaler och anarkister knuffar till bordet ordentligt om vi vill att tärningarna ska landa med frihetens principer uppåt. De är värda att kämpa för, trots att de inte finns.

Människan är till naturen en kritisk och diskriminerande agent som gör val baserat på subjektiva preferenser; detta för att få ut så mycket som möjligt ur livsupplevelsen. Detta är verkligheten, och det är den sanna liberalismens uppgift att stå upp för den mänskliga naturen och den mänskliga livsupplevelsens ovärderlighet. Tror människor kollektivt på den klassiskt liberala tolkningen av likvärdighetsprincipens myt kan vi förvänta oss människor som är varliga med varandra. Tror människor att alla måste vara lika mycket värda, och att alla människor ska ha det på ett liknande sätt – då följer tyvärr ett annat beteende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *