Förtrycket ”en man – en röst”

I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson om den amerikanska federala statens demokratiska brister. Eftersom systemet inte är rakt proportionellt så drar Hansson slutsatsen att det inte är demokratiskt. Som argument, eller snarare slagord, nämns att ”Den demokratiska grundregeln en man, en röst … gäller inte”.

Det kommer nog som en överraskning för de flesta som vet något om amerikansk politik. För visst är det ”en man – en röst” som gäller? Däremot räknas rösterna inte exakt proportionellt för landet som helhet. Ungefär som i Storbritanniens enmansvalkretsar eller de svenska utjämningsmandaten. För Hansson, och antagligen de flesta som läser hans förvirrade krönika, räcker det nog med den citerade frasen ovan för att man ska bli ledsen, förbannad och minnas vad man lärt sig i enlighet med den offentliga skolplanen. Men vad är det som är så fint med demokratins ”en man – en röst”, varför är denna jämlikhet så viktig?

Det handlar framför allt om demokratin som religion snarare än som praktik. För faktum är att i nästan samtliga sammanhang handlar regeln ”en man – en röst” om förtryck. Låt oss se på ett par enkla exempel för att klargöra vad det handlar om. Först därefter kan vi se var regeln faktiskt är applicerbar. Och då blir det uppenbart hur hänsynslöst bisarrt det är. Man måste tillhöra demokratikulten om man fortfarande tror att regeln är värdefull i den moderna staten.

En man – en röst i vardagen

Tänk dig att du vaknar en morgon och samtliga matbutiker har blivit ”demokratiska”. Så nästa gång du går till ICA eller Konsum så gäller den vackert klingande regeln ”en man – en röst”. Med andra ord är vi inte längre slavar under pengarnas makt och valfrihetens förtryck, utan gör en social och samhällelig insats när vi ska handla mjölk. Givet att vi vet att matbutiken numera är demokratisk, så gör vi förstås en grej av att hela familjen ska med för att handla. För att det är vår matbutiksdemokratiska plikt och för att det – förstås gagnar våra intressen.

Väl i butiken informeras vi om reglerna för den demokratiska mathandeln. Alla som besöker butiken den morgonen har samma rätt: en man – en röst (givetvis gäller det för alla vuxna, inte bara män). Man röstar således på en varukorg och den som får flest röster vinner – alla som besökt butiken och deltagit i processen måste köpa den varukorgen och betala totalpriset för varorna. Enkelt, demokratiskt, vackert.

Med andra ord, om du mitt i julstöket insåg att du glömt att köpa mandlar till glöggen och därför springer till butiken för att köpa dessa, så måste du ändå köpa hela varukorgen. Det är därmed lätt att inse varför vi tar med oss hela familjen – och alla andra vi kan förmå komma dit också. För det är bästa sättet att se till att det faktiskt finns mandlar i varukorgen.

Alla andra gör ju likadant, så butiken är smockfull när du kommer dit. Hela bygden verkar vara där, faktiskt. Du träffar folk du bara morsat på som hastigast men inte egentligen pratat med på flera år. Och andra som du aldrig sett förut. Vilket socialt jippo! Och hur man växer som människa att vara delaktig i den här processen! Det är verkligen något som samlar bygdens alla människor, som skapar en gemenskap och gör att vi känner oss sammansvetsade på ett helt nytt sätt. Så var det inte förut, när man bara sprang in, plockade sina mandlar, betalade i kassan och sedan direkt åkte hem.

Men ganska snart blir det också tydligt att folk inte bara är där för att knyta vänskapsband och göra sin plikt. Folk verkar nästan lite fientligt inställda. Det tisslas och tasslas, folk försöker övertyga varandra om att den ena varukorgen är bättre än den andra. Eftersom du har huvudet på skaft så inser du ganska snart att du måste göra samma sak – annars kanske du får dras med en varukorg utan mandlar. Och vad är då vitsen med att åka till butiken?

Så du engagerar dig i debatten för att få folk på din sida. Du talar fint om hur mandlar inte bara smakar gott, utan också innehåller en massa hälsosamma ämnen. Du berättar om den stolta traditionen att ha mandlar i glöggen. Att mandlar kan användas till en mängd andra saker också! Mandlar kan man nog faktiskt ha till allt, så givetvis måste mandlar vara i varukorgen.

Du tar också en sväng på torget utanför butiken för att få in fler personer att delta i varukorgsväljandet. Andra gör samma sak, så du kollar snabbt om folk vill ha mandlar eller om de i alla fall kan tänka sig att rösta för en varukorg med mandlar i. Om de säger nej så ber du dem dra åt skogen, eller i alla fall inte besöka butiken just idag. Om de säger ja så försöker du istället med allehanda medel få dem till butiken.

Sedan röstas det. Och bästa varukorg vinner, för med ”en man – en röst” kan resultatet inte vara fel. Trist nog blev det en varukorg utan mandlar, så du åker hem igen med en hel mängd mat som du inte behövde men ändå måste betala för – och utan mandlarna, som du ju behövde. Trist, men vackert demokratiskt. Bättre lycka nästa gång!

Där demokrati inte är vackert

Men nu protesterar du kanske, för det är ju ganska absurt att ha en sådan regel i matvarubutiken. Där ska man ju inte ha demokrati, för själva grejen är ju att folk vill ha olika saker. Tja, om du inser det så har du redan undgått en hel del av hjärntvätten i skolan. För inte kan väl den odemokratiska marknadens ”en krona – en röst” vara bättre än den demokratiska regeln ”en man – en röst”?

Fast du har en poäng, för det egentliga argumentet för ”en man – en röst” och den jämlikhet som regeln innebär gäller ju inte huruvida man vill ha mandlar eller mjölk eller något annat från ICA eller Konsum. Demokratiteori föreskriver att röstandet och politiken gäller ”det allmänna”, vilket ju genom preciseringen innebär att det finns något som inte är allmänt utan privat. Vad du gör hemma på kammaren utan att det stör någon är ju inte något att rösta om, till exempel. Det blir ju ännu värre än att ha demokratiska matvarubutiker!

Demokrati är ju metoden som gäller när det handlar om våra kollektiva nyttigheter[1], inte huruvida du ska få ha mandlar till glöggen eller vilken sorts glass du får köpa till fredagsmyset.

Därmed har vi också satt en begränsning för regelns tillämplighet. Det är något vi inte får lära oss i skolan, för där utgår man krasst ifrån att det staten gör är det den ska göra, fast antagligen lite till. Och för staten gäller demokrati. Men det är ju egentligen inte ett argument, utan ett vädjande om att man ska glupskt sluka en enkel åsikt som vore den sann. För riktigt så enkelt är det ju inte om man läser lite djupare i ämnet.

Staten sysslar nämligen med en väldig massa saker som inte har ett dugg att göra med våra kollektiva nyttigheter. Som t ex vilken storlek vi har på vattentanken på toaletten, vilken slags glödlampor vi har, vilka konstverk som ska skapas eller ställas ut, hur gurkor ser ut, eller vilken slags blad man får bränna eller inhalera samt var och under vilken tid. Och dessa är bara några få exempel på vad staten bestämmer. Det finns givetvis många tusentals exempel på sådant som staten gör som inte är kollektiva nyttigheter – och som man inte kan få till att bli kollektiva nyttigheter oavsett hur etatistiskt lagd man är och oavsett hur mycket man bänder logiken.

Och, skall tilläggas, demokrati fungerar faktiskt riktigt uselt där man mycket väl kan ha flera olika beslut sida vid sida. Till exempel kan du köpa bara mandlar och jag köpa ett helt lass mat (men inte mandlar) utan att vi stör varandra. Och jag kan röka torkade blad hemma eller på en särskild för detta inriktad krog utan att det stör dig hemma hos dig – eller på en näraliggande ”rökfri” krog.

Om folk kan göra olika på samma gång så är demokrati en riktigt värdelös metod, för ”en man – en röst” om huruvida man får köpa mandlar på Konsum denna tisdag är varken effektivt, moralisk eller vackert. Det är faktiskt bara dumt.

Förtrycket i ”en man – en röst”

Problemet blir då att i allmänna val för att bestämma styrelsen av en stat som gör en sjuhelsikes massa saker som inte är kollektiva nyttigheter blir en variant av det demokratiska Konsum. Det ligger förvisso ett par kollektiva nyttigheter i korgen, men det mesta är inte sådant. Däremot finns en massa människor i den överbefolkade matvarubutiken som pläderar för att alla möjliga varor är ”kollektiva nyttigheter”.

Så gjorde ju du också – du hävdade ju att mandlar nog ska användas i större utsträckning än de gör, att mandlar är bra till allt möjligt, att de är nyttiga. Och därmed blir argumentet för mandlar till slut ett allmängiltigt uppfostrande av alla andra, ett allmänintresse för egentligen borde alla äta mandlar för deras eget bästa.

Precis det argumentet har ju anförts mot att man ska få röka (tobak) på krogen, oavsett vad krogägare och anställda och gäster tycker. Liksom att röka på balkongen i sitt hyreshus. Vissa vill till och med förbjuda rökning hemma. Varför? För att det nog inte är hälsosamt.

Är det en kollektiv nyttighet? Knappast. Argumentet är snarare att du inte ska röka tobak för det leder till hälsoproblem som sedan dränerar vården på resurser. Och eftersom vi redan gjort vården, som inte heller är en kollektiv nyttighet, till statens ansvar, så måste vi lägga till ännu mer begränsningar för att den inte ska överutnyttjas. Så ett övertramp från där demokratiregeln är teoretiskt applicerbar leder till ytterligare ett övertramp. Förr eller senare så möts vi vilt gestikulerande i debatt på ett demokratiskt Konsum.

Demokrati där det inte hör hemma är faktiskt förtryck. Precis som att tvingas köpa en hel kundvagn med mat när man egentligen bara vill ha mandlar. Eller tvärtom, att tvingas köpa mandlar när man istället ville ha en massa mat. Till och med demokratiteori implicerar att så är fallet.

Att hävda ”en man – en röst” där det inte hör hemma, vilket inkluderar den moderna demokratiska staten, är faktiskt att plädera för förtryck. För det innebär att man argumenterar för att vissa – givetvis ”alla de andra” – inte ska få göra sina val själva. Varför? För att du tycker att det är bättre om vi alla istället gör ett gemensamt val (vilket förvånansvärt nog brukar överensstämma med vad demokrativurmaren själv hade valt).

Men vi lever ju i en demokrati. Så du kan glömma mandlarna. Du ska istället vara glad att du faktiskt har glögg kvar.

 

[1] En kollektiv nyttighet, eng. public good, är ett nationalekonomiskt begrepp som definieras som något där man inte kan exkludera någon från konsumtionen av densamma och att en persons konsumtion inte heller inverkar på en annans. Ett vanligt exempel på detta är nationellt försvar, som alla i ett land drar nytta av (ingen kan exkluderas) och där en persons nytta till resultat av försvaret inte negativt påverkar en annan persons möjlighet att få fördelen av ett försvar.

Det skall också erkännas att författaren till texten inte anser att förekomsten av kollektiva nyttigheter är ett argument för centraliserad, monopoliserad och tvingande produktion av densamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *