Basis dagdröm

mr-b-hits-the-million-1989I vissa länder, mitt eget inräknat, har jag nyligen lagt märke till en ökad tendens av att ekonomin nigerianiseras: det vill säga, ett hopp om att uppnå välstånd genom att delta i den ena eller andra skumraskaffären, istället för att öka den totala mängden välstånd.

Detta är potentiellt en farlig tanke. Ingenting är mer frestande än att skylla alla världens problem på finansiären, handlaren, eller bankiren – kort sagt, de intrigerande mellanhänderna. De är parasiter, påstås det, blotta blodsugare. De skapar inget, men de drar nytta av allt och alla. De tjänar vinst på vägen upp och på vägen ner, i överflöd som i knapphet, oavsett hur mycket andra lider under tiden.

Sådana idéer är så klart sådant som propaganda görs av, både hos bolsjeviker och nazister. För den här typen av propaganda är det endast de som producerar de enklaste gripbara varorna – den kortärmade proletären i sin smedja, eller den glada bonden med lingult hår som odlar rovor – som på ett verkligt sätt bidrar till att öka välståndet. Allt annat är blott en form av dold konfiskering av vad deras svett har producerat.

De som har trott detta, eller i alla fall agerat som om de trott på detta, har legat bakom en hel del av världens misär, men bara för att en tanke i dess grövsta form har visat sig vara farlig betyder det inte att den aldrig innehåller ett korn av sanning. Lehman Brothers kollapsade ju faktiskt, och Bernie Madoff tog ju alla andras pengar (även om han i alla fall var tvungen att be om dem först, till skillnad från många statliga pyramidspel, som pensionssparandet).

Nåväl, idag fick jag en inbjudan via mail – borta är de dagar då inbjudningar i skönskrift präglade på kort kom med posten – till en kurs i något som hette ”välståndsträning”. Efter lite undersökning framgick det att jag, om jag accepterade inbjudan, skulle få råd av slaget att jag inte borde spendera mer än jag tjänade (en lektion som jag redan hade lärt mig från Mr. Micawber, och som jag tror att jag skulle ha kunnat upptäcka utan hans hjälp, det vill säga med hjälp av mitt eget intellekt). Jag skulle också få lära mig att jag inte borde spendera på pråliga saker eller saker som förlorade i värde så som dyra moderna bilar, ytterligare ett råd som är så uppenbart att det faktum att folk inte följer det inte kan ha något att göra med en brist på information. Ett ytterligare råd jag skulle få var att jag aldrig, under några omständigheter, borde förlora pengar om jag investerade dem. Den här typen av råd är väldigt lika det råd som hertigen av Wellington gav den unge mannen som frågade honom vad han borde göra. Det påstås att han sade, ”Sir, du har hamnat i en riktigt dålig situation, och mitt råd till dig är att du borde ta dig ur den på bästa möjliga sätt”.

Hertigen av Wellington yttrade självmedvetet en fullkomligt värdelös kliché, vilket är det som gör hans svar så roligt. Men rådet att aldrig förlora pengar när man investerar dem fördes allvarligt fram som något som var värt pengarna (folk betalade 2000 dollar om dagen, hävdade inbjudan), och som om investerare tidigare inte brytt sig om förluster. Nutidens klichéer verkar vara än mer klichéartade.

Välståndsträningen erbjöd så klart en smärtfri och säker väg till rikedom på sju år – såtillvida man inte kan räkna det som smärtsamt att avstå från att spendera sina livsbesparingar på att köpa en Maserati för att imponera på sin granne. Inte heller skulle det vara särskilt ansträngande. En smärtfri väg till rikedom, helt utan ansträngning, har länge varit en dröm för nigerianer.

I mitt bibliotek har jag en liten samling böcker från Onitsha Market, det vill säga böcker som publicerats i staden Onitsha, som såldes på dess marknad (som påstås vara den största marknaden i västafrika), och som ger råd till unga nigerianer om hur de borde bete sig i livet. En av dem informerar unga nigerianer om att de inte kan förvänta sig att bli rika om de inte jobbar hårt, och exemplet som ges är att vinna på lotto. Du kan inte förväntas att vinna, skriver författaren, om du inte köpt en lottsedel. Att köpa lotten är det hårda arbetet. Detta ter sig inte särskilt långt borta från det som välståndträningskursen lovade.

Det var dock en av de hemligheter som väldståndsträningskursen lovade att avslöja, som mest av allt fick mig att tänka på Nigeria: ”Hur du lever som en miljonär idag, oavsett hur mycket pengar du tjänar”.

Under mina besök i Nigeria blev jag bekant med Ken Saro-Wiwa, författaren som sedermera hängdes under general Sani Abachas diktatur. Han hade slutat skriva politiska saker för att hjälpa Ogonifolket, vars mark hade förstörts av oljeproducenter, och som inte alls hade tjänat något på den avkastning som skapats. Jag tyckte det var synd att han gav upp sitt politiska skrivande, och jag sade så till honom (Nigeria hade vid den tidpunkten fler politiker än författare), men han sa att situationen i Nigeria var så katastrofal att han kände sig tvungen att agera, även om han visste att staten – som han kallade ”bovarna” – skulle döda honom i slutändan, eftersom han fokuserade på den allra viktigaste politiska frågan i Nigeria: fördelningen (och förskingringen) av landets oljepengar.

Förutom en fantastisk antikrigsbok med titeln Sozaboy – han hade bevittnat det nigerianska inbördeskriget – låg Saro-Wiwa bakom en väldigt framgångsrik TV-serie med titeln Basi and Company. Den handlade om en typisk ung nigeriansk odåga som drömde om att bli rik snabbt via diverse idiotiska och oärliga projekt, medan han levde i ett hyresrum i Lagos, vars hyra han aldrig betalade.

Basi, som var en lat dagdrömmare, hade en T-shirt med texten ”Mr B. säger att om du vill bli miljonär…” på framsidan, och texten ”… tänk som en miljonär” på baksidan. Om du vill bli miljonär, tänk som en miljonär: detta var Basis plan för att ta sig ur sin fattigdom. TV-serien blev väldigt populär eftersom miljontals nigerianer delade Basis dagdröm.

Välståndsträningskursen var dock ännu värre än Basi: Om du vill bli miljonär, lev som en miljonär”. Om vi spenderar tillräckligt mycket, kommer vi att bli rika. Vi är alla nigerianer nu.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Basis dagdröm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *