Hur man för fram frihet

theonelitbulbOm friheter inte förlorades skulle det inte finnas något behov av att arbeta för frihet. De flesta amerikaner är omedvetna om en minskning i personlig frihet och anledningen är uppenbar: minskningen sker sällan i form av snabba personliga förluster utan istället sker den i form av obemärkt erodering och därmed kommer vi, precis som ryssarna, att betrakta vilket tillstånd vi än befinner oss i som normalt.

Ingen kan förväntas högprioritera frihetens framsteg om han inte är ytterst medveten om att friheten är VIKTIG och att den är i fara. Varje individ måste göra sin egen bedömning, men här är min uppskattning av hur osäker vår situation är: Medan återkomsten av vår egen socialistiska revolution – devolution är ett mer korrekt ord – mot politisk allmakt är ofullständig och den fulla omfattningen av skadan långtifrån tydlig är devolutionen själv ett fullbordat faktum, den kan inte göras ogjord. Den är inte längre en framtida händelse att frukta, den är en katastrof av det förflutna att åtgärda – och minnas.

Kort sagt, devolutionen ägde rum; så det socialistiska målet har uppnåtts. Få människor verkar inse det hemska faktum att vi redan är föremål för ett centraliserat styre med obegränsad makt. Det hänger nu en politisk apparat över vår ekonomi med rätt att utöva kontroll över varje medborgares liv och försörjning, den kan konfiskera varje dollar av vår inkomst. Etatism som princip är accepterad nationell policy; i avsaknad av en framgångsrik intellektuell och moralisk kontrarevolution är allt som kvarstår att invänta ifyllandet av de auktoritära detaljerna och genomlida konsekvenserna.

Det är en sak att bekräfta nedgången; det är en helt annan att föreslå taktiken eller metoderna som kommer att befria vårt samhälle från socialism. Avlägsnandet av socialism från vårt centrum skulle återställa frimarknads- och privat egendoms- praxis, vilka är fundamentala för alla meningsfulla koncept av individuell frihet. Detta innebär att frihet inte är något vi utformar och konstruerar, det är istället en lyckad situation i vilken människor finner sig själva då auktoritarism överges. Inget mer krävs för rent vatten eller ren luft eller fredliga mänskliga relationer än att avlägsna föroreningarna.

För att få rätt perspektiv på ämnet för denna föreläsning är det nödvändigt för frihetens studenter att inse att vår uppgift är tvådelad. Den första uppgiften är att bemästra själva filosofin för fri marknad, privat egendom och begränsande av staten. Detta är en nödvändig början till socialismens försvinnande. För det andra måste vi bestämma hur vi bäst sprider den förvärvade kunskapen. Den första har att göra med vår egen ideologi och detta är en fråga om egenutbildning. Den andra har att göra med taktik, det vill säga metoderna som ska tillämpas för att föra fram frihet.

Även om det måste finnas en filosofi eller ideologi innan det finns något behov av en metod för att sprida den, är jag övertygad om att behärskandet av bra metod – när man anländer till punkten då det behövs – blir det viktigare av de två. För korrekt metod är i sig utövande av frihet och utövande är den bästa av alla möjliga instruktioner. Om alla använde riktiga pedagogiska tekniker skulle det inte finnas ett ideologiskt problem från första början, en poäng jag hoppas kommer bli tydlig genom mina anmärkningar.

Tyvärr lider frihet kanske mer av sina vänner än av sina fiender; för en filosofi, likt en person, är ofta känd genom sitt sällskap. En filosofi kommer troligtvis att föraktas om dess anhängare är ohyfsade, förpesade, självgoda, besserwissers, reformister, arbetsmyror – med andra ord, om de utstrålar den egenskap jag kallar vara-som-mig.

Det jag önskar kritiskt granska här är en mentalitet som kommer till uttryck i de alltför vanliga frågorna, ”Hur kan jag tränga in mina idéer i den och dens tänkande?” eller ”Hur kan jag nå massorna?”. Frihet kommer aldrig att blomstra i händerna på sådana anhängare, för deras metod är fel; den är tvärtemot den som krävs. Kanske kan jag uttrycka det på ett annat sätt: deras blick är kastad i fel riktning. Den allra första frågan vid utforskande av sund metod är, i vilken riktning eller åt vad ska blicken kastas? Svaret kan hittas i ens överordnade premiss eller grundläggande referenspunkt – och ingen annanstans.

Hitta svaret på frågor såsom dessa: Vad siktar jag på? Vilket är mitt livsmål? Mitt jordiska syfte? Är det att se hur länge jag kan leva? Eller hur rik jag kan bli på materiella varor? Eller hur mycket berömmelse jag kan nå? Eller hur mycket makt jag kan utöva över andra människor? Jag fördömmer inte andra för att ha mål så låga som dessa, men sådana mål inspirerar mig knappast till någon dedikerad ansträngning å deras vägnar. Och om frihet enbart vore medlet för uppnående av dessa banala mål skulle inte många stå sida vid sida för frihet; ingen skulle ge sitt liv för frihet.

Detta behöver hursomhelst inte oroa oss särskilt mycket, för när frågor om livets mening ställs i sådan öppen form väjer de flesta människor för jakande svar – trots att de kanske aldrig har ägnat någon tanke åt en överordnad premiss. Det första steget i sund metod är att finna en tillfredsställande överordnad premiss. Ärligt talat är det dårskap att diskutera ideologiska eller filosofiska frågor eller pedagogiska metoder om inte alla parter är medvetna om varandras antaganden. Anta exempelvis att du, med ditt livsmål outtalat, diskuterade social trygghet med en person vars hemliga livsmål är att se hur många människohuvuden han kan samla. Ju mer ni argmenterar, desto större kommer missförståndet bli. Diskssionen kan inte höja sig över rent nonsens, vilket är fallet med så många av dagens stormiga och meningslösa debatter.

Först måste vi känna till betydelsen av en premiss och sedan finna en – alltså, om vi ska arbeta effektivt i frihetens vingård. Den första regeln vid sökande efter en premiss är att finna en som kan följas oavsett vad som händer. Den andra regeln är att bli så idealistisk som möjligt, för en ytlig premiss kommer enbart fungera då oväsentliga eller ytliga ämnen diskuteras. Skaffa en som kommer att fungera på vilket ämne som än kan komma att passera genom en frågande skäl, en som är så djupt inbäddad i konceptet riktighet att den aldrig kommer överges då den väl omfamnats.

Låt mig dela min egen premiss med er, inte med avsikten att ni ska ta den som er egen, utan snarare så att ni bättre kan följa mitt resonemang om metod. Vetskapen om min premiss kommer klargöra varför jag tycker att blicken ska kastas i en riktning motsatt den vi i allmänhet uppmanas till.

Jag reflekterade på den svåraste utav alla frågor: Vilket är människans jordiska syfte? Jag kunde inte finna något svar utan att stöta rakt in i tre av mina fundamentala antaganden. Det första är grundat på observationen att människan inte skapade sig själv, för det är lätt påvisbart att människan praktiskt taget inte vet någonting om sig själv. Således är mitt första antagande företrädet och överlägsenheten av ett oändligt medvetande. Det andra antagandet är också demonstrerbart: Det individuella medvetandets elasticitet. Det är möjligt för individen att utöka medvetande,  medvetenhet, uppfattning. Det tredje antagandet känner jag till utan att kunna demonstrera: den individuella själen eller medvetandets odödlighet – att detta ögonblick på jorden inte är allt som finns.

Med dessa antaganden i åtanke blir svaret på människans jordiska syfte tydligt. Det är att utvidga sitt medvetande till att, så nära som möjligt, vara i harmoni med oändligt medvetande. Eller, enkelt uttryckt, det är att se hur nära man under sitt jordiska ögonblick kan komma att förverkliga de kreativa utvecklingsmöjligheter som utmärker en själv, där var och en av oss har unik potential. På sätt och vis är min överordnade premiss personlig utveckling, framväxt, evolution i medvetande, uppfattning, medvetenhet. Kläckning är kanske ett ännu bättre ord än utveckling. Den grekiska filosofen Heraclitus uttryckte det roande när han sa att vi är på jorden som i ett ägg, man kan inte vara ett bra ägg för evigt, man måste antingen kläckas eller ruttna.

”Inget mer krävs för rent vatten eller ren luft eller fredliga mänskliga relationer än att avlägsna föroreningarna.”

Hursomhelt, med detta högst personliga mål som överordnad premiss kan jag nu lyssna till allas förslag eller utvärdera en av mina egna idéer och analysera förslaget eller idén i ljuset av premissen. Skulle förslaget eller idén visa sig vara antagonistisk till detta antagna livssyfte måste jag ovillkorligen dra slutsatsen att den är fel. Om förslaget eller idén å andra sidan visar sig UPPMUNTRA och harmonisera sig med mina mål måste jag dra slutsatsen att den är sund, moralisk, korrekt; jag är för den.

Detta är inte att kräva att andra antar premissen som jag valt och funnit tillfredsställande. Men jag uppmanar varje seriös student av frihet att anta en överordnad premiss, för den är ett nödvändigt fundament för klart och konsekvent tänkande. Om man inte förankrat sig till ett fundamentalt mål kan det inte hjälpas att ens position i viktiga frågor bestäms av ostadiga opinionsvindar, av tidpunktens trender, av populärt småpratande. Och försök finna en premiss till vilken allmängiltighet rationellt kan medges, det vill säga en premiss du gärna skulle vilja att alla människor antog och levde efter. Om den inte kan uppfylla detta test är den inte i samklang med mänsklig utveckling, framväxt, evolution.

Vi behöver inte diskutera poängen att personlig utveckling förutsätter personlig frihet, det är självklart. Därför kan alla premisser som inte kräver frihet som villkor för att uppnås förkastas som alltför ytliga. Åter till min premiss, den nonchalanta iakttagaren tycker troligtvis att den är alltför egocentrisk, att den i sin betoning på självförbättring koncentrerar uppmärksamhet på en själv och exkluderar andra. Tvärtom så är det enbart genom självförbättring som man kan ha något som helst inflytande på andras förbättring. Denna poäng blir kanske aldrig tydlig om vi inte vet varför så få av oss känner något behov av självförbättring medan så många av oss har ett överväldigande begär av att förbättra andra. Varför spenderar vi så mycket mer tid på att titta ner än upp?

Jag tror svaret ligger i vårt misslyckande med att uppfatta vår urusla ignorans. I sin anmärkningsvärda bok Human Destiny, poängterar den franska forskaren  du Noüy att bilden människan byggt upp av universum vilar på reaktioner som fastställts i honom av mindre än en biljondel av de vibrationer som omger honom – att mindre än en vibration på biljonen lämnar något spår i hans medvetande.

Så vad gör vi? Istället för att erkänna oändligheten av det okända och jämföra oss själva med det så jämför vi oss med våra ignoranta vänner, vilket naturligtvis får dig och mig att verka ganska bra, åtminstone för oss själva. Ingen – inte ens de vi kallar för genier eller de vi tilldelar doktorexamina och hedersmedaljer eller väljer till höga ämbeten – har uppnått mer än en oändligt liten flykt från ignorans.

Vi kan skildra den mänskliga situationen ur det perspektiv jag önskar genom att tänka på den mänskliga rasen vi tillhör som virtuellt ovetande, som tvåbenta organismer vilka knappt brutit sig ut ur skalet till ett potentiellt tillstånd av självmedvetande och med några helt nya förmågor: förmågan att välja, möjligheten att uppfatta abstrakta idéer och, då och då, framväxten av en som börjar visa tecken på att tänka ut egna idéer. Jag medger att denna bedömning är en förolämpning mot det traditionella sättet att se på mänskligheten, men låt han som hävdar annat övertygande demonstrera sin förträfflighet.

Med denna bild av att människan precis börjat en flykt från ignorans i åtanke, reflektera på en värld med ofullkomliga individer, alla med blicken kastad ner på andras ofullkomlighet, alltså, med var och en ägnandes sin tid och tanke åt att föra andra till sitt eget ofullkomliga tillstånd. Att förbättra sig själv eller andra kommer inte på fråga. Denna process är totalt absurd. En del av en haltande vers kommer att tänkas på.

Så jag vidhåller att det inte är förräderi

Att föra fram ett enkelt skäl

Till de sorgliga brister på framsteg vi fördömer.

Det är detta: Istället för att jobba

På sig själv, smiter varje man

Och försöker förändra någon annan kille.

Låt oss nu anta en överordnad premiss om personlig utveckling, framväxt, kläckning. Självförbättring blir ledstjärnan. Inga blickar kastas nedåt på de som antas veta mindre, utan alla blickar riktas uppåt mot de som antas veta mer. Varje person söker efter de fragment av sanning som han för tillfället inte besitter. Varje individ sträcker sig alltid högre än sig själv; han söker ”över sitt huvud” som sägningen går, efter fakta, idéer, kunskap, visdom. Istället för att försöka göra andra till reflektioner sig själv, försöker han få en förståelse som är till hjälp för andra om de skulle välja att söka efter det han besitter.

Han ägnar ingen tanke åt att nästla in sina idéer i någon annan persons medvetande, utan söker snarare efter att samla idéer som andra kan vilja utnyttja. Han berövar sig sitt begär att ”läxa upp” andra så att han kan ägna sig åt att ställa frågor. Istället för att umgås med andra människor för att tillrättavisa dem, söker han sig till dem som kan upplysa honom. Han sysselsätter sig inte längre med det fullständigt meningslösa projektet att bekämpa andras ignorans, utan försöker så gott han kan fly från ignoransen han finner hos sig själv.

Jag medger att detta är att placera människan i en roll som är motsatt den vi observerar överallt. Det finns många anledningar till varför öron är döva till råd som detta. En är att människors instinkter, födda av en grundlös och falsk känsla av allvetande, upprörs av denna sammandragning av ens person, för de tänker på detta som underlägset deras roll på jorden. De har givits mänskligheten för att fixa; tvi åt det mindre och onödiga projektet  personlig utveckling.

Och, om inte annat, misslyckas de flesta människor med att förstå hur en som koncentrerar sig på personlig perfektion kan medverka i att upplyfta den mänskliga situationen. Greven av Oropesa hade för mer än fyra århundraden sedan en passion för att förändra världen. Ett spanskt helgon, San Pedro av Alcantara, gav honom samma råd jag ger till alla som vill föra fram frihet.

Må din makt icke plåga dig: det finns ett botemedel mot denna störtflod av brott. Låt oss vara, du och jag, vad vi borde vara. Det kommer då finnas två själar färre att omvända. Låt varje person bete sig så: det är den mest effektiva av reformer. Problemet är att ingen vill rätta till sig själv och att alla befattar sig med att rätta till andra: så allt består.

Det finns dock mer som uppmuntrar personlig perfektion är enbart att rädda sig själv. Den som studerar konsten om personlig framväxt lär sig att utbyte av idéer med andra utvecklar idéer i sig. Antikens folk var medvetna om detta. ”Det är mer välsignat att ge än att få” betyder enbart att givande är en förutsättning för mottagande.

Detta knyter an till energins natur. Reflektera, till exempel, på hydraulisk energi. Föreställ dig en vattensamling instängd av en damm. Stick nu ett rör genom dammen för att avtappa vattnet. Om röret är stängt kommer inget vatten flöda vare sig ut ur, eller in i röret. Ta nu bort locket. Direkt kommer röret att avge vatten och på den andra änden kommer lika mycket vatten att upptas. Den potentiella energin hos det instängda vattnet kommer att förändras till effektgivande rörelseenergi. Men notera att avgivandet är en förutsättning för mottagande. Detta är energins natur, oavsett om den är hydraulisk, intellektuell eller spirituell.

Här kan vi parafrasera den gyllena regeln: ge till andra som du vill att andra ska ge till dig. När egenintresse identifieras med personlig perfektion, föreskriver egenintresse att man tillhandahåller åt andra det man vill att andra ska tillhandahålla åt en själv. Med alla blickar kastade uppåt i undersökandets anda och i sökandet efter sanning, främjas sanningen själv. Enbart insamlande processer frambringar sanningen; knuffande anordningar skickar sanningen rusande.

Men trots alla ovanstående skäl till motsatsen, insisterar alltjämt många som ogillar statssocialism på att sälja eller propagandera eller omvända andra å frihetens vägnar. ”Hur kan jag nå massorna?” eller ”Hur kan jag rätta till tänkandet hos de miljoner som inte förstår det jag så tydligt förstår?” går visan. Om vi överdriver denna reformerande attityd, för att läsa det finstilta, blir vanföreställningen tydlig.

Anta att jag har en magisk ring; jag behöver bara sätta den på mitt finger för att göra varje medborgares åsikter till en karbonkopia av mina egna, med förespråkande av fri marknad, privat egendom och en begränsad stat. Ingen kostnad i tid eller pengar. Alla mina idéer bemötta av samtliga med ”Du har helt rätt!” Ingen avvikelse utan enbart enighet! Skulle jag ta på mig denna ring med dess kraft att automatiskt stöpa alla andra i min ideologiska form? Det skulle jag definitivt inte! Att göra det skulle sätta stopp för all utveckling hos andra, och mig själv – en förolämpning mot min premiss så väl som mot Skapelsens system av evig kläckning.

”Korrekt metod är i sig praktiserande av frihet, och praktiserande är den bästa av alla möjliga instruktioner.”

Vore det möjligt att reformera massorna – vilket det inte är – vore framgång en katastrof. Ingen individ kan någonsin vara trygg i sin libertarianska övertygelse förutom då frihetens filosofi och frihetens uppmaningar är ett resultat av hans egenutvecklade intellektuella och andliga förmågor. Det som inte kan göras för att inspirera, attrahera och dra fram den utvecklingen ska förkastas, inte bara som oanvändbart, utan som väldigt farligt.

Då en individ som vill föra fram frihet har antagit personlig perfektion som rätt metod, bör man komma ihåg att vårt problem inte är ett sifferproblem. Om det vore nödvändigt att få en majortiet att omfamna  den libertarianska filosofin vore frihetens sak totalt hopplös. Varje betydelsefull rörelse i historien har letts av en eller några få individer med en liten minoritet energiska supportrar. Ledarna har kommit från märkliga och udda platser; de kunde inte ha förutspåtts i förväg. En, minns jag, föddes i en krubba. En annan, ledaren av en dålig rörelse, var en österrikisk tapetserare.

Vem, mer än någon annan, kommer att föra fram frihet i Amerika? Jag vet inte; du vet inte; den personen vet inte, för varje person besitter färdigheter och möjligheter om vilka han eller hon är omedveten. För att presentera problemet som jag ser det behövs ett diagram. Titta på ruter ess och håll kortet på längden. Detta diamantdiagram ska representera alla vuxna amerikaner. Låt vänster ända symbolisera det fåtal uttalade förkämpar för auktoritarism och höger ända det fåtal uttalade förkämpar för den fria marknadsekonomin och dess relaterade juridiska, etiska och andliga institutioner. Mellan dessa två motsatta typer av intellektuella finns de miljoner som är mer eller mindre likgiltiga inför detta specifika problem, lika ointresserade av att förstå samhällets natur och dess ekonomiska och politiska institutioner som de flesta människor är av att förstå kompositionen av en symfoni.

Dessa miljoner är, i bästa fall, bara lyssnare eller följare av det ena eller det andra intellektuella lägret. Professor Ludwig von Mises framställer problemet precis som jag ser det. Jag citerar från hans stora verk, Human Action:

Massorna, de vanliga människornas massor, tänker inte ut några idéer, varken vettiga eller dumma. De väljer bara mellan de ideologier som utvecklats av mänsklighetens intellektuella ledare. Men deras val är slutgiltiga och bestämmer händelseförloppen. Om de föredrar dåliga doktriner kan inget förhindra katastrof.

Professor Mises och Lord John Maynard Keynes må ha haft många skilda uppfattningar, men i denna fråga var de överens. Keynes skrev,

Ekonomer och politiska filosofers idéer är, både då de är korrekta och då de är felaktiga, kraftfullare än vad som generellt sett förstås. I själva verket styrs världen inte av mycket annat. Praktiska människor som tror sig vara ganska befriade från intellektuella influenser är normalt sätt slavar under någon avliden ekonom. Galna män med makt, som hör röster i luften, extraherar sitt vansinne ur någon akademisk skribent från några år tillbaka.

Men först, vem är dessa miljoner, dessa ”vanliga människors massor”? Sällan tänker en individ på sig själv som inkluderad – enbart andra tillhör massorna! Mycket ofog härstammar från en sådan felaktik självuppfattning. Vad gäller problemet i fråga kvalificerar sig vilken person som helst – rik eller fattig, doktor eller outbildad, en politisk höjdare eller väljare, en industriledare eller en okunnig arbetare – till att vara medlem av massorna om han inte tänker ut idéer själv, vettiga såväl som dumma. Omvänt är ekonomisk status, utbildningsstatus eller yrkesstatus inte en styrande faktor i att fastställa ”mänsklighetens intellektuella ledare.” Dessa ledare är de som tänker ut idéer, riktiga eller felaktiga, och de kommer från alla livets platser. Dessa definitioner är viktiga för vad som följer.

”Avstå från att berätta allt man vet; lämna rum för nyfikenhet; generera frågor; stimulera undersökningens anda”.

Idag lyssnar massorna till, och följer, de intellektuella ledarna till vänster. Anledningen är att de intellektuella till höger inte har gjort och inte gör sin hemläxa; de flesta av dem har rent av dålig vetskap om såväl behovet av en sådan hemläxa som dess innehåll. Jag önskar upprepa att strategin för att uppnå en fri marknadsekonomi – eller, samma sak, föra fram frihet – inte kräver att ”sälja in massorna,” alltså, att föra de ”vanliga människornas massor” eller vad Keynes kallade ”praktiska män” till ett tillstånd av förståelse. Vore det problemet hade jag gett upp andan för länge sedan.

I varje fall intresserar vi oss – du och jag – enbart för förträffligheten hos de få – de väldigt få – till höger, vem de än visar sig vara. Sant ledarskap utövas av idéer och inte av personer, men idéer yttrar sig genom personer och därför måste jag personifiera ledarskap. Det finns utan tvekan lika många nivåer av ledarskap som det finns individer vilka kan identifieras bland de intellektuell till höger, men i syfte att illustrera ska jag begränsa mina kommentarer till tre stigande kategorier av ledarskap.

Den första ledarskapsnivån kräver att individen uppnår den nivå av förståelse som gör det omöjligt för honom att delta i eller på något sätt försvara ett socialistiskt förslag; kort sagt, han avstår från alla ideologiska misstag. Jag kan bara uppskatta ett antal, men jag misstänker att inte fler än 1 av 400 kan förflytta sig från de miljontals till de fåtal ens på denna inledande nivå. Att uppnå denna nivå kräver inget ”orginellt” tänkande, skrivande, eller talande, men det är mer än ett oväsentligt steg. Det kräver mycket arbete.

För att undvika att stödja någon socialism krävs exempelvis en intim förståelse för vad socialism är, de missledande etiketter och smeknamn under vilka det framträder och de subtila sätt på vilka det innästlar sig i social handling och beteende. Få människor i de förenta staterna kan känna igen det socialistiska utövandets natur då det amerikaniserats. De tänker på en policy som socialistisk enbart om den utövas av sådana uttalade socialister som ryssarna.

För att inte skada frihet och den fria marknaden måste man kunna identifiera och förstå lokal socialism. Alla våra förfaranden måste tas upp för sträng inspektion och granskning och utvärderas i ljuset av socialismens tvådelade definition, vilken är: Statligt ägande och kontroll av produktionsmedlen och/eller resultaten av produktion.

Då definitionen är grundligt införstådd måste nybörjaren testa all praxis och all politik i ljuset av definitionen och göra korrekta bedömningar om huruvida förfarandena och politiken är socialistiska eller inte, det vill säga emot den fria marknaden. Om de visar sig vara fientliga mot frihet och den fria marknaden gör han ingenting för att uppmuntra dem. Nybörjaren måste enbart undvika att göra ideologiska fel.

Men vi får inte underskatta de enorma influenser som sätts i rörelse av individen som vägrar att sanktionera eller främja dåliga handlingar. Uttalade exemplariska kvaliteter har otroligt utstrålande effekt. Personen som inte bryter mot fria marknadsideal – även om han är helt tyst – attraherar imitatörer, ställer höga krav på de andra som inte gör mer än att följa.

Den andra ledarskapsnivån kräver att individen uppnår den grad av förståelse och redogörelse som gör det naturligt och enkelt för honom att (först) peka ut socialismens vanföreställningar och att (sedan) förklara frihetens principer och den fria marknaden till de som kommer inom hans sfär. De personer som kommer till denna nivå är de väldigt få som växer fram ur den första nivån, kanske färre än 1 av 10,000. Dessa individer kan inte enbart förstå idéer uttänkta av andra, utan de kan själva tänka ut idéer; de är kort sagt kreativa tänkare, skribenter, talare för den fria marknadsfilosofin; denna kvalitet är nu i deras natur.

På denna nivå vet individen vårt motiv för den fria marknaden. Han kan nysta upp socialismens vanföreställningar och frihetens principer med samma lätthet och bekvämlighet som han kan svara ”49” på frågan, ”Vad är 7 gånger 7?” Han är, de facto, frihetens sanna student och har kommit bortom punkten där han, för att svara på en fråga, måste ”tänka igenom den.” Många frågor har han redan tänkt igenom.

Det är på denna nivå som ställning – ens attityd mot andra – blir av stor vikt. Då en person kommer i besittning av idéer som är nya för honom finns den oundvikliga frestelsen att pådyvla andra sin nya ”visdom”, att omvända dem. Vad gäller framstegen för våra idéer och ideal är effekterna av denna taktik tvärtom de avsedda. Det kommer skicka rusande, inte bara främlingar, utan även vänner. Inte mycket mer uppnås än att vinna ryktet som ett skadedjur.

Om man väntar tålmodigt på att andra ska inse ens nylingen förvärvade kompetens – slappnar av tills dess att andra är redo att lyssna och dela med sig av sina åsikter – kommer stängda sinnen att öppna och bli mottagliga, åtminstone de sinnen som är mottagliga för öppnande. Ingen person kan få tillgång till sinnet på en annan förrän den andra släpper in honom. Det är den andra som bär nycklarna och som låser upp dörrarna till sin egen uppfattning. Före hans beslut att släppa in oss är vi hjälplösa. Den ”ivriga bävern” visar dålig ställning och släpps sällan eller aldrig in.

Den tredje ledarskapsnivån kräver att individen uppnår den grad av förträfflighet i förståelse och redogörelse som kommer inspirera andra att söka upp honom som en handledare. På denna nivå finns ingen gräns för hur långt man kan gå. En tidig kyrklig biskop skrev sin bok Confessions. Det är idag den mest köpta självbiografin i världen; många tusentals söker handledning av en man som avled för mer än 15 århundraden sedan. Troligtvis når inte 1 av 10 miljoner en sådan topp som detta, men ganska många växer då och då fram ur den andra nivån vars råd söks och vars handledning eftersträvas.

Jag skyndar att tillägga att jag inte är på denna nivå men jag är medveten om den och vet några av dess imperativ. Ett imperativ är medvetandet om att ju högre nivå målet är på, desto högre nivå måste metoden vara på. Antag, exempelvis, att jag har ett mål på en låg nivå i åtanke, din död. Reflektera på de lågvärdiga metoder jag skulle kunna använda för att uppnå det. Flytta till ett mål på en högre nivå: att göra dig till poet. Metoden skulle behöva vara högvärdigare; det allra första kravet skulle vara att göra mig själv till poet.

Om vi går vidare till ett ännu högre mål – att sprida en förståelse för individuell frihet och den fria marknaden – kan vi inte söka tillflykt till någon lägre metod än attraktionskraften, den teknik som är absolut motsatt till att reformera, propagera, påtvinga. För att illustrera attraktionskraften, låt oss överväga några smärre frågor: När jag går till golfklubben söker medlemmarna inte min handledning; de är medvetna om min inkompetens. Men vifta ett trollspö och gör mig till en Arnold Palmer eller Sam Snead och varje medlem kommer att sitta vid mina fötter eller dricka vid min fontän, som talesättet går.

Eller ta matlagning. Anta att jag inte vet hur man gör äggröra. Ingen kommer att fråga mig efter recept. Men om jag vore like kompetent som den stora Escoffier skulle de flesta som aspirerar på att bli kockar dröja kvar vid var och ett av min ord.

Samma princip för attraktion håller för vilket ämne som helst. Relaterat till frihet och den fria marknaden kommer en riktig mästares handledning att sökas utan någon reklam från hans sida. Ett bra sätt att testa hur väl man uppnår målet vi har i åtanke är att observera hur många som söker ens råd. Om ingen, då kan man dra sina egna slutsatser!

Jag föreslår att attraktionskraften strömmar från de som utvecklar vad Hanford Henderson kallade “den aristokratiska andan.” Hos vem kan denna finnas? Här är Henderson’s svar:

Han må vara en daglönare, en hantverkare, en butiksägare, en yrkesman, en skribent, en statsman. Det är inte en fråga om födsel, eller yrke, eller utbildning. Det är en mentalitet införd i daglig handling, det vill säga, en religion. Den aristokratiska andan är den objektiva, passionerade kärleken för förträfflighet, överallt och i allting; aristokraten, för att förtjäna namnet, måste älska den i sig själv, i sitt eget rörliga sinne, i sin egen upplysta själ, och han måste älska den hos andra; måste älska den i alla mänskliga relationer och yrken och aktiviteter; i alla saker i jord eller hav eller himmel.

Låt oss nu återvända till den ovannämnda diamantformade grupperingen av befolkningen och fundera över uppgiften för det fåtal till höger. Enbart genom en förträfflighet som saknar motstycke hos detta fåtal kan ”de vanliga människornas massor” omvändas och dras mot dem. Det kommer krävas en enorm attraktionskraft för att åstadkomma detta och därmed förhindra katastrof. Men inget mindre kommer att fullborda vår uppgift.

Ett bättre sätt att uttrycka tesen om attraktionskraften är kanske: gå enbart dit du kallas, men gör allt i din makt för att kvalificeras för att kallas. Jag hänvisar till mer än rop på föreläsningar eller seminarier. Vänta på samtalet från vän eller fiende, till och med från ens make eller maka eller affärskompanjon. Om du är en källa till ljus, vilket är ditt ansvar, och om någon annan söker efter ljus, vilket är hans ansvar, så räkna med det, du kommer att kallas.

Efter att ha prövat mig fram i många år har jag lärt mig hur man börjar ett samtal med en främling så att han eller hon inte kan låta bli att fråga, ”Säg mig, vad gör du?” Där är det första anropet – inte mycket men det är en början. Svaret på en kort förklaring av mitt yrke kommer snabbt att avslöja huruvida främlingen är intresserad av att föra fram frihet eller inte. Om inte så återgår jag till mitt läsande eller skrivande eller grubblande; om så är fallet ger jag mitt bästa av vad som söks. Denna metod för att avslöja de sällsynta potentiella arbetarna i frihetens vingård är enkel nog: avstå från att berätta allt du vet; lämna rum för nyfikenhet; generera frågor; stimulera undersökningens anda. Lite träning och denna metod blir självklar.

Jag tror mig ha bevis för att dessa teorier fungerar i praktiken, men låt mig först framföra några varningstecken som kan hjälpa till att undvika avskräckning. Många medger att självförbättring är bra teori men att det är för långsamt: ”vi har ont om tid,” säger de. I själva verket är tiden elastisk; det finns mer tid än någon av oss vet hur vi ska använda fördelaktigt. Denna gång avslöjar invändning också att personen som invänder är mer intresserad av att rädda världen än sig själv.

Om uppmärksamheten är riktad mot personlig utveckling och framväxt finns bara en lämplig fråga: Arbetar jag så flitigt och intelligent som möjligt på att öka min egen förståelse? Om svaret är jakanade, dra då den självklara slutsatsen: att styra över mänsklighetens form är guds problem, inte mitt.

För det andra sa de gamla grekerna att de gudarna ska förstöra gör de först arga. Undvik till varje pris ilska,  nedstämdhet, avskräckning, frustration, utskällning. Bibehåll alltid ett lugnt sinnelag. En uppgift som inte är glädjefylld har brister som borde identifieras och avskaffas.

För det tredje, låt dig inte vilseledas av det faktum att den auktoritära skolans intellektuella lyckas med att föra fram auktoritarism genom propagerande och massförsäljningstekniker. Kom bara ihåg att metoderna som visat sig användbara för att förstöra frihet inte alls är lämpliga för skapande av ett fritt samhälle. Förstörelse är motsatsen till skapande och dessa mål uppnås genom olika krafter snarare än identiska.

För det fjärde, om vi alla, inklusive de som nu är auktoritära, skulle anta självförbättringsmetoden, skulle vår ideologiska kontrovers försvinna. För det är självklart att de som håller sig till att förbättra sig själva inte lägger sig i andras angelägenheter, och om det inte fanns några som la sig i andras angelägenheter skulle det inte finnas någon statssocialism. Det är väldigt viktigt med korrekt metod.

För det femte, förutsatt kompetenta samtalsledare och moderatorer, är studiegrupper och seminarier ypperliga träningsredskap för de vars gemensamma  intressen är att föra fram frihet. Dessa är av frivillig natur, varje deltagare anspelar på vad de andra har att ge. Sådana studiegrupper har utvecklingsmöjligheter; de tenderar att förbereda varje deltagare för att fortsätta med egen kraft. Ingen kan vara särskilt hjälpsam om han behöver ledas.

För det sjätte, det faktum att bara en av hundratals påträffade individer visar något intresse eller någon fallenhet för den fria marknaden eller den libertarianska filosofin ska  inte orsaka avskräckning. Detta är helt enkelt en vanlig blindhet; det finns ännu ingen förmåga att se ämnet; blindheten är problemet. Kom ihåg självförbättring och det tillhörande faktum att konsten att bli till utgörs av handlingar som syftar till att övervinna. Blindheten, om den erkänns, är ett hinder att överkomma – en stimulans för självförbättring.

Reflektera exempelvis på underjordiska djur och de tillhörande havets djup – som lever i fullständigt mörker. De har inga ögon att se med. Vad skapar ögat? Jo, ljuset själv skapar ögat! Det sorts ljus som kan mätas i  ljusstyrka fungerar efter samma princip som det där inre ljuset: upplysning. Tillräckligt med upplysning kommer skapa ögon att se frihetsfilosofin med. Kort sagt är vår uppgift att öka vår egen ljusstyrka. Är detta inte syftet med vår jordiska existens?

För det sjunde tycker många av mina vänner inte att de är tillräckligt smarta eller begåvade eller utbildade för att generera den upplysning som kommer frambringa ögat hos andra. Fördärva tanken! Den största generatorn som någonsin byggts ger inget ljús när den är avstängd; en liten eldfluga ger ljus när dess maskineri är påslaget. Individen som ger ljus – oavsett hans intellektuella nivå – är personen som är i ett tillstånd av förbättring. Vem som helst borde kunna förstå varför så är fallet.

Nu till en demonstration av hur dessa rekommenderade metoder fungerar i praktiken. I vår månatliga journal, Freeman, hade jag kritiserat flygstrejker som nyligen ägt rum. Jag hävdade att det inte fanns någon moralisk rätt att strejka, alltså att med våld hindra villiga arbetare från att inta de lediga jobben. Detta framkallade ett tresidigt brev från en fackföreningsorganisatör – en grym diatrib. Jag vände andra kinden till men mitt svar behärskade inte hans dåliga humör, inte alls. Det var så förstklassigt som jag skulle ha skrivit till Herren. Hans svar var den mest ynkliga ursäkt jag någonsin läst. Mannen var ”förkrossad” över att ha skrivit när han var på sådant humör till en som reagerade som jag.

Det följde ett tackkort tillsammans med två små böcker, min Why Not Try Freedom? Och Harper´s Why Wages Rise. Hans svar, ”Detta är det bästa jag någonsin läst. Skicka mig mer.” Jag skickade fem volymer. Några veckor senare skrev han, “Jag tillåter dig att handleda min läsning. Skicka mig vad som helst som enligt ditt omdöme kommer hjälpa mitt  tänkande, och med faktura.” Jag kan tillägga att han vid denna tidpunkt hade bytt yrke. Efter månader av en intressant och vänskaplig korrespondens fick jag tillfälle att besöka hans stad. Vi spenderade förmiddagen tillsammans och efter en lunch vid vilken jag föreläste, frågade han om han kunde köra mig till flygplatsen. Vår dialog gick ungeför såhär: ”Bill, kommer du ihåg ditt första brev?”

”Ja,” svarade han rodnande.

“Anta att jag hade svarat på ett liknande sätt. Hade du och jag åkt tillsammans då?”

”Det tror jag inte att vi skulle.”

”Bill, låt mig förklara vad jag gjorde mot dig.” Hållandes min flygbiljett mot vindrutan frågade jag, ”Vad håller den där?”

Han svarade, ”Spänningen från ditt finger.”

”Du har rätt, Bill. Det är känt som lagen om polaritet eller motsatsernas spänning. Observera nu vad som händer när spänningen tas bort.” Biljetten föll naturligtvis till golvet. ”Bill, det är precis vad jag gjorde mot dig. Jag tog bort spänningen; jag gav dig inget att skrapa mot.” Jag citerade sedan ett gammalt arabiskt ordspråk, ”Han som slår det andra slaget startar striden.” ”Bill, jag fann inget behov av att slå tillbaka mot dig, och ingen strid har förekommit; du och jag är vänner.”

Den sanna historia har en poäng. Ungefär två år senare kom en tremånadersperiod utan att ett ord hördes från Bill – ytterst ovanligt. Till sist kom ett brev som förklarade att han frontalkrockat med bilen, att han efter 90 dagar fortfarande var på sjukhuset, och sen detta: ”… men, Mr. Read, du skulle bara se intresset mina tre läkare visar för vår filosofi.”

Ett sista ord: Idéer, oavsett om de är bra eller dåliga, är oförstörbara. Den enda möjliga förändringen är människors attityd till dem. Det finns likgiltighet eller acceptans eller förkastande. Idéer om frihet möts mer av likgiltighet än av förkastande, en attityd som tenderar att förstärkas om den lämnas ostörd. Men när vi försöker vända likgiltighet till acceptans genom påträngande och beskäftiga metoder får vi bara avslag för vår möda och det av en bra anledning: detta är inte frihetens metoder.

Den enda kraft som kommer omvandla likgiltighet till acceptans är attraktionskraften. Och denna kan enbart uppnås om blicken är riktad bort från förändringen av andra och mot förbättringen av sig själv. Detta som mål är i harmoni med personlig och mänsklig utveckling; ansträngningen som krävs av varje individ är inte en uppoffring utan den bästa investeringen man kan göra i livets högsta mening.


Originalartikeln har översatts av Ted Andersson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *