Statistik: en politikers bästa vän

Politiker från alla håll och kanter tycker om att prata:96 ju mer, desto bättre. Och när de pratar försöker de med näbbar och klor övertyga dig och mig och alla andra med en politisk röst om att just deras problembeskrivning är viktigast, att just deras lösningar har de bästa resultaten och att forskningen stödjer just dem. I sitt ständiga sökande efter auktoritet och retorisk makt faller de ofta pladask i en statistisk villervalla av förvirring. Statistik hit, och statistik dit, och åhörarna – likt många av mina vänner i det senaste riksdagsvalet – fattade ingenting: ”Är fler eller färre utan jobb? Är ekonomin bättre eller sämre? Är våra gator säkrare eller inte?”

Ekonomen Tim Harford skrev tidigare i år en välciterad och uppmärksammad artikel i Financial Times där han diskuterade just det här problemet. Här är ett utdrag:

Förra årets valkampanjer för det brittiska valet kännetecknades, å andra sidan, av obarmhartig statistisk korseld. Oppositionens finanspolitiske talesperson, Ed Balls, förklarade hur ett par med barn (han sa inte vilket par) hade förlorat £1,800 på grund av regeringens ökning av momsen. David Cameron, premiärministern, svarade att 94% av hushållen i arbete hade det bättre tack vare skatteförändringarna, medan den dåvarande vice premiärministern Nick Clegg stolt påpekade att 27 miljoner människor hade det £825 bättre efter inkomstskatter.

Förvirrad? Det var nog den brittiska befolkningen också. Det mest skrämmande var att alla påståenden, på de mest besynnerliga sätt, kan sägas vara korrekta. Ed Balls hade räknat samman flera års momsbetalningar i en enda summa, Nick Clegg hade behändigt glömt bort att räkna in moms överhuvudtaget och räknade bara inkomstskatter medan Cameron jämförde med budgeten snarast före valet snarare än tidigare skatteförändringar han själv introducerat – motsvarigheten till att, som Harford skämtsamt påpekar, slå någon i huvudet, ge dem en bukett blommor och sedan förklara för dem att, i blommor mätt, ligger de nu bättre till! Harford igen:

Varje påstående var sant i en begränsad betydelse, men överlag väldigt missvisande. Inte bara förvirrade de motstridiga siffrorna väljarna, utan ingen av dem svarade på frågan om Cameron och Clegg hade tagit bra beslut i regering.

Svenska politiker är knappast bättre, vilket kan ses i debatter om alltifrån invandrings lönsamhet till arbetslöshet och sysselsättning. Ekonomifakta rättar till förvirringen kring den senare:

När arbetslösheten ökar så minskar ofta sysselsättningsgraden eftersom personer som tidigare varit sysselsatta blir av med sina jobb. Men det finns också tillfällen när både sysselsättningsgraden och arbetslösheten ökar. […] Om 100 personer är i arbetsför ålder och 65 av dem är sysselsatta så är sysselsättningsgraden 65 procent. Om 5 personer är arbetslösa så tillhör 70 personer arbetskraften (sysselsatta och arbetslösa) och arbetslösheten ligger på 7,1 procent (5/70). 10 personer som står utanför arbetskraften bestämmer sig för att börja söka jobb. Arbetskraften ökar då till 80 personer. Fem får jobb direkt och fem blir arbetslösa. Det gör att antalet sysselsatta ökar till 70 personer och sysselsättningsgraden ökar till 70 procent (70/100). Antalet arbetslösa stiger till 10 personer och arbetslösheten ökar till 12,5 procent (10/80).

Oxfam, sin vana trogen, brukar också publicera en rapport varje år om hur de rikaste 62 personerna äger lika mycket som halva jordens befolkning. Och allas vår älskade Piketty chockar världen med liknande påståenden. Att de båda förvränger statistik för att berätta den historia de vill berätta är samma längtan efter uppmärksamhet och övertygande som politiker i Harfords artikel ovan. Harfords poäng är inte att vissa saker är sanna och andra inte (även om det så klart spelar in), utan att politiker inte är intresserade av sanning:

Inga av dessa politiker hade något intresse i att leka sanning-eller-lögn. De var upptagna med ett helt annat syfte. […] De brydde sig helt enkelt inte om vad de säger beskriver verkligheten korrekt. […] Det här är inte ett spel om sanning. Det är ett spel om politik.

Istället, påpekar Harford och lånar filosofen Harry Frankfurts begrepp, finns det en enorm skillnad mellan lögnare och struntpratare. Lögnaren bryr sig om sanningen, så mycket att han till och med vill dölja den, medan struntprataren inte gör det; han är helt likgiltigt till om hans påståenden är sanna eller inte. I exemplena med brittiska och svenska politiker gäller samma sak, med tillägget att de vill kunna ge oss en ytlig anledning till varför påståendena är sanna. Som Ed Balls eller David Camerons uttalanden ovan visar, behöver deras räkne-metoder varken vara sunda eller jämförbara; de behöver bara fungera i att övertyga väljaren. Harford sammanfattar: Ibland är det helt enkelt lättare att få beräkningen att sluta i siffran du vill ha än att skriva om alla valaffischer. Det politiska projektet blir då inte ”Vad är sanningen?” utan ”Vad kan jag säga utan att se ut som en lögnare?”:

Kanske är det så att lögnerna inte är den egentliga fienden här. Lögner kan bli motbevisade; lögnare kan avslöjas. Men struntprat? Struntprat är ett mycket svårare problem. Struntprat fräter sönder idén om att sanningen finns, väntar på att bli upptäkt av en försiktig och noggran forskare. Struntprat underminerar idén om att sanningen spelar någon roll.

Kanske är det inte bara ekonomisk förståelse, som Mises påpekade, som är av absolut nödvändighet för mänsklighetens överlevnad:

Som saker och ting är idag kan ingenting vara viktigare än ekonomivetenskapen; varje intelligent människa och hans efterkommandes öde står på spel. […] Alla människor måste dock bekanta sig själv med det som ekonomivetenskapen lär ut. I vår tid är det här den viktigaste civila plikt man har.  (Human Action, p. 874-75)

Kanske också en gnytta statistik.

1 kommentarer till ”Statistik: en politikers bästa vän

  • Ligger endel i, men genom att räkna median inser du snart att de mest är de konservativa företrädarna som speglar det verliga samhället bäst. Socialister som Lars EO Svensson använder exempelvis uteslutande medelvärden för att bevisa sina felaktiga slutsatser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *