Vem är din favoritdiktator?

Fidel Castro, Raul Castro och Ernesto Guevara.

Fidel Castro binder Raul Castro binder en meningsmotståndare vid ett träd innan han avrättas.

På samma sätt som alla har sitt favoritbrott, har alla även sin favoritdiktator. Under en stor del av 1900-talet var Fidel Castro alla intellektuellas älskling. Delvis var det för att han, likt dem, var så ovårdad, och delvis för att han så fullständigt representerade deras allra högsta önskemål (inom varje rebell döljer sig en diktator). Finns det något bättre för en intellektuell än drömmen om att kunna orera i flera timmar framför en publik som vare sig kan svara eller invända?

Detta var inte första gången som en latinamerikansk diktator hade vunnit de intellektuellas gunst. Om vi går tillbaka till 1843 skrev Thomas Carlyle en lovprisande essä om José Gaspar Rodríguez de Francia, som lokalt var känd under namnet El Supremo (ett namn som knappast behöver översättas). Enligt Carlyle var han ”en hårt arbetande man eller härskare med en energi och vilja av järn”, som bevarade landets självständighet gentemot mäktigare grannländer genom att isolera sig från resten av världen, främja utbildning, samt, påstods det, utveckla en ekonomi med tanke på befolkningens bästa snarare än jordägarnas, vilka han fördrev.

Tyvärr var han även blodtörstig, paranoid, och benägen till en personkult, till exempel utropade han sig själv till ledare för den lokala kyrkan. Han avrättade sina fiender (med bajonett för att spara kulor), tillät inte medborgarna att lämna landet, vecklade upp de cigarrer som hans syster förberett åt honom för att se till att de inte innehöll gift, och högg ner alla träd och buskar på de platser han passerade så att de inte kunde dölja några lönnmördare. Allt detta, sa Carlyle, var förståeligt under de omständigheter som rådde. Och, om vi tar hänsyn till Paraguays tidigare ledare, vägde de förbättringar han frambringade tyngre än de skador han åsamkade. Som person var han hederlig, han tog inte ens ut en egen lön, och när han dog så grät folket i Asuncion, vilket var det som avgjorde saken för Carlyle. Än idag argumenterar folk om huruvida Doktor Francia var bra eller dålig, och deras åsikter är mer beroende av var de befinner sig på den politiska skalan än på historiska fakta.

Tveklöst känns allt detta igen. Castro var vår tids Francia. Västvärldens beundran av honom var, så klart, väldigt likt Carlyles beundran av Francia, det vill säga den var på behörigt avstånd. Varken Carlyle eller Castros beundrare skulle ha klarat sig särskilt länge i de regimer som de beundrade. Carlyle skulle i alla fall kunna skylla på att han var ignorant. Han erkände villigt att hans egen syn på Francias diktatur härleddes från de enda två samtidiga berättelser av Francias Paraguay som fanns tillgängliga för honom, Reggner och Longchamps Historical Essay on the Paraguayan Revolution and the Dictatorship of Doctor Francia och bröderna Robertsons Letters on Paraguay och Francias Reign of Terror, vars negativa inställning till Francia fick Carlyle att känna att det var upp till honom att visa på motsatsen.

Både Francia och Carlyle hade en förtjänst i jämförelse med Castro och hans beundrare: De låtsades aldrig om som om den Paraguayanska regimen representerade en sorts högre ordningens, eller bättre sortens, demokrati än den blott parlamentariska varianten. De låtsades inte om att det ens var en demokrati, utan var helt ärliga med vad det faktiskt var. Francias självvalda titel var Diktator, och Carlyle, som hur som helst inte var en stor beundrare av parlamentarisk demokrati, sa att den Paraguayanska befolkningen var så ignorant och obildad att den inte klarade av att styra sig själv, eller ens ha något att säga till om i hur de styrdes. Inte heller låtsades de om som om det omfattande övervakningssystemet var något annat än ett stöd till diktaturen, snarare än ett praktiskt uttryck av den folkliga viljan att försvara revolutionens påstådda vinster.

Huruvida ett ärligt erkännande av att man har ett maktbegär är att föredra, moraliskt eller praktiskt, över en förevändning att makten inte alls kommer att utövas, eller att om den kommer att utövas kommer den emanera från den folkliga viljan, överlåter jag till moralfilosofer och statsvetare att avgöra. Från en estetisk synpunkt föredrar jag personligen den traditionella latinamerikanska generalens direkta sätt, till exempel general Mariano Melgarejo som sa att han skulle styra Bolivia så länge han ville, och skulle hänga alla som inte tyckte det var en bra idé i närmsta träd. Han störtades ett år senare och avrättades i exil av sin älskarinnas bror. Eller general Justo Rufino Barrios som påstås ha setts vika Guatemalas konstitution i fyra, placera den på en stol, och sedan sätta sig på den. Inget meningslöst käbbel om demokrati, vare sig folklig, verklig, direkt eller något annat.

Västs beundran av Castro och hans förskräckliga underhuggare och potentiella rival Ernesto Guevara var lättsinnig och mer en fråga om stil än substans. Givetvis gjordes det mycket väsen om gratis sjukvård och gratis utbildning, två fraser som i sig är lättsinniga då sjukvård och utbildning aldrig är gratis (endast luften är gratis). Det handlade för det mesta om ett hopp om en sorts evig ungdom som de två revolutionära egotisterna förkroppsligade och som gjorde dem så attraktiva i en tid då ungdomen ansågs vara den allra finaste av människan sju åldrar. Alla efterföljande åldrar sluttar neråt från denna topp.

Om fotografen Alberto Korda inte hade lyckats fotografera Guevara i en osedvanligt romantisk pose (vanligtvis var han ovårdad, otvättad och såg ut att lukta illa), skulle kulten aldrig ha existerat. Detta ansikte satte inte igång tusentals skepp, utan tusentals T-shirts, för att inte nämna baskrar, emblem, posters, kaffemuggar, bildekaler, och andra kitschiga saker. Om jag vore världsdiktator, och tack och lov för både världen och mig själv är jag inte det, skulle jag se till att alla som bar en Guevara T-shirt tvingades läsa tjugo sidor av något han skrivit, vilket skulle få Leonid Brezhnev att framstå som P. G. Wodehouse.

När jag funderar över den mängd saker som i det förflutna skrivits av västerländska intellektuella för att hylla Castro, åminner jag mig Carlyles ord med avseende på Paraguays gauchos:

Dessa människor är redo att tränas upp! Deras liv ter sig som tomma och rymliga flaskor, till synes skrikandes till himlen och jorden… ”Finns det inget ni kan stoppa i oss?”

Givetvis finns det det: fantasier om allsmäktighet, om att göra världen på nytt, med oss bakom spakarna.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *