En första analys av handlingskategorin

Efter flera kapitel om hur vi bör gå tillväga i studiet av handlande inleder nu Mises denna studie. Han börjar med att tydligt definiera koncepten mål, medel, värdeskala och behovsskala innan han avslutar med en diskussion om huruvida handlande kan ses som utbyte.

IV. En första analys av handlingskategorin

1. Mål och medel

Det resultat som en handling siktar mot kallas dess mål eller syfte. Man använder dessa ord även i dagligt tal för att beteckna delmål eller delsyften, det vill säga mål som den handlande människan vill uppnå enbart för att hon tror att hon genom att uppnå dessa delmål kommer att nå sitt slutmål eller slutliga syfte. Strängt taget är målet och syftet med en handling alltid befrielse från ett upplevt obehag.

Ett medel är det som tjänar till att uppnå ett mål eller syfte. Medel är ingenting som existerar i världen. I världen finns bara saker och ting. En sak blir ett medel när det mänskliga förståndet tänker använda den för att uppnå något mål och den verkligen används så i mänskligt handlande. Den tänkande människan ser till sakers användbarhet, det vill säga deras förmåga att ta henne till sina mål, och den handlande människan gör dem till medel. Det är av yttersta vikt att förstå att delar av den yttre världen endast blir till medel genom det mänskliga sinnet och genom dess avkomma, mänskligt handlande. Yttre föremål är i sig enbart fenomen i den yttre världen och det är upp till naturvetenskaperna att studera dem. Det är den betydelse människor tillskriver dem och handlar utifrån som gör dem till medel. Praxeologin undersöker inte den yttre världen, utan enbart människans beteende i förhållande till den. Den praxeologiska verkligheten är inte den fysiska världen utan människans medvetna reaktion på det givna tillståndet i denna värld. Den ekonomiska vetenskapen handlar inte om saker och ting eller materiella föremål. Den handlar om människan och hennes avsikter och handlingar. Varor, rikedom och alla andra begrepp rörande beteende finns inte i naturen, utan enbart i mänsklig betydelse och beteende. Den som vill studera dem får inte se till den yttre världen, utan måste söka sina svar i handlande människors avsikter.

Praxeologi och ekonomi handlar inte om hur mänskliga avsikter och handlingar borde vara eller skulle vara om alla människor inspirerades av en absolut giltig filosofi och var utrustade med perfekt teknologisk kunskap. Det finns inget utrymme för uttryck såsom absolut giltighet och allvetande inom en vetenskap som studerar den felande människan. Ett mål är allt som en människa strävar efter. Ett medel är allt som den handlande människan bedömer som ett sådant.

Det är teknologins och terapins uppgift att vederlägga felaktiga läror inom sina respektive ämnesområden. Det är den ekonomiska vetenskapen som ska uppdaga vilka samhällsläror som är felaktiga och förklara detta. Men om människor inte följer de råd som de vetenskapliga lärorna förser dem med utan i stället håller fast vid sina felaktiga fördomar, är deras misstag verkliga och måste behandlas som sådana. Ekonomer anser att valutakontroll är ett olämpligt medel för att nå de mål som eftersträvas av de som tillgriper denna metod. Om allmänheten inte lyckas befria sig från sin villfarelse kommer emellertid händelseförloppet att styras av denna inställning och regeringarna kommer sålunda införa valutakontroll. Dagens medicinvetenskap anser att läran om alrunans helande egenskaper är en lögn, men så länge människor trodde att den hade dessa helande egenskaper var den en ekonomisk vara som människor betalade för. När de studerar priser frågar inte ekonomerna hur saker och ting framstår för andra människor, utan bara vad de är för de som har för avsikt att införskaffa dem. Den ekonomiska vetenskapen undersöker faktiska priser som betalas vid faktiska affärstransaktioner och inte priser som skulle finnas om människor var annorlunda än de faktiskt är.

Medel är nödvändigtvis alltid begränsade, det vill säga knappa med avseende på de tjänster människor vill utnyttja dem för. Om detta inte var så skulle det aldrig göras några handlingar med dem. När människan inte begränsas av faktumet att det inte finns tillräckligt med saker tillgängligt behövs inte handlande.

Det är vanligt att man kallar målet för det yttersta goda och medlen för varor. Genom användandet av denna terminologi brukade ekonomerna i huvudsak tänka som teknologer och inte som praxeologer. De gjorde åtskillnad mellan obegränsade varor och ekonomiska varor. De kallade allt som fanns i överflöd och som inte behövde hushållas med för obegränsade varor. Sådana varor är dock inte föremål för handlande. De är allmänna förutsättningar för mänskligt välstånd. De är en del av den naturliga miljö som människor lever och verkar i. Det är enbart ekonomiska varor som är föremål för handling. Endast de behandlas inom ramen för den ekonomiska vetenskapen.

Ekonomiska varor som direkt kan tillgodose mänskliga behov och vars användningsförmåga inte är beroende andra ekonomiska varor kallas konsumtionsvaror eller varor av första ordningen. Medel som kan tillgodose behov endast indirekt genom att kompletteras med andra varor kallas produktionsvaror, produktionsfaktorer eller varor av mer avlägsen eller högre ordning. De tjänster produktionsvaror utför består i skapandet av en produkt genom samverkan med andra kompletterande varor. Denna produkt kan vara en konsumtionsvara eller så kan den vara en produktionsvara som när den kombineras med andra produktionsvaror till sist resulterar i en konsumtionsvara. Man skulle kunna systematisera produktionsvarorna i enlighet med deras närhet till de konsumtionsvaror som de kan producera. De produktionsvaror som ligger närmast konsumtionsvaruproduktionen räknas till den andra ordningen och de som används för produktion av varor av andra ordningen räknas till den tredje ordningen och så vidare.

Syftet med att kategorisera varor i olika ordningar på detta sätt är att man skapar en grund för värdeteorin och produktionsfaktorernas priser. Senare kommer vi att visa hur värderingen av och priserna på den högre ordningens varor beror på värderingen av och priserna på den lägre ordningens varor som de hjälper till att producera. Den första och slutliga värderingen av yttre saker härrör enbart till konsumtionsvarorna. Alla andra saker värderas i enlighet med den roll de spelar vid produktionen av konsumtionsvaror.

Det är därför inte nödvändigt att faktiskt kategorisera produktionsvaror i olika ordningar från den andra till den n-te. Det är inte mindre överflödigt att hänge sig åt detaljrika diskussioner om huruvida en viss vara bör anses vara en vara av lägsta ordningen eller tillhöra någon av de högre ordningarna. Huruvida råa kaffebönor, rostade kaffebönor, malt kaffe, drickfärdigt kaffe, eller färdiglagat kaffe med grädde och socker ska kallas konsumtionsvaror färdiga för konsumtion har ingen betydelse. Vilket talesätt vi tillämpar är oviktigt, för beträffande värderingar kan allt vi säger om konsumtionsvaror även sägas om vilken vara som helst av en högre ordning (förutom den allra högsta) om vi ser den som en produkt.

En ekonomisk vara behöver inte nödvändigtvis vara en påtaglig sak. Immateriella ekonomiska varor kallas för tjänster.

2. Värdeskalan

Den handlande människan väljer mellan olika möjligheter som står till buds. Hon föredrar ett alternativ framför andra.

Det är vanligt att säga att den handlande människan har en behovsskala eller värdeskala i åtanke när hon planerar sina handlingar. På grundval av en sådan värdeskala tillgodoser hon vad som är av högre värde, det vill säga sina mer angelägna behov. Hon lämnar sådant som har lägre värde otillfredsställt, det vill säga det som är mindre angeläget. Det finns inget att invända mot en sådan beskrivning. Man får emellertid inte glömma att värde- eller behovsskalan enbart tar sig uttryck i verklig handling. Dessa skalor har ingen existens bortsett från individernas faktiska beteende. Den enda kunskap vi har om dessa skalor kommer från observationer av en människas handlingar. Varje handling är alltid i perfekt överensstämmelse med värde- eller behovsskalan, eftersom dessa skalor enbart är ett medel för att tolkning en människas handlande.

Etiska läror går ut på att bygga värdeskalor som människor borde handla efter, men inte nödvändigtvis gör alltid. För egen del gör de anspråk på att skilja mellan rätt och fel och på att kunna ge människor råd om vad de bör försöka nå som det yttersta goda. De är normativa läror som strävar efter kunskap om hur det borde vara. De är inte neutrala med avseende på fakta, utan bedömer dem från ett synsätt baserat på en godtyckligt antagen standard.

Detta är inte praxeologins eller den ekonomiska vetenskapens synsätt. De är fullt införstådda med att det mänskliga handlandets slutliga mål inte kan undersökas utifrån någon absolut standard. Slutgiltiga mål är slutgiltigt givna och de är rent subjektiva. De skiljer sig åt mellan olika människor och hos samma människor under olika tidpunkter. Praxeologi och ekonomisk vetenskap studerar de medel som agerande individer väljer för att uppnå sina mål. De har ingen åsikt i frågan om huruvida njutningslystnad är bättre än askes. De tillämpar bara en måttstock på medlen, och det är om de är anpassade för att uppnå de mål som individerna eftersträvar eller inte.

Det finns därför inget utrymme för begrepp som abnormitet eller perversitet inom den ekonomiska vetenskapen. Den ekonomiska vetenskapen hävdar inte att en människa är pervers bara för att denne föredrar det obehagliga, dåliga eller det smärtsamma framför det behagliga, välgörande eller trevliga; utan enbart att denna inte är som andra människor, att hon gillar vad andra ogillar, att hon finner behag i sådant som andra undviker och att hon tycker om sådant som andra undviker för att det skadar dem. Motpolerna normal och pervers kan användas antropologiskt för att skilja mellan dem som beter sig som de flesta och de som är annorlunda och ovanliga undantag. De kan tillämpas biologiskt för åtskillnaden mellan dem som bevarar sin livskraft och de som agerar självdestruktivt. De kan tillämpas etiskt för att göra åtskillnad mellan dem som uppför sig korrekt och dem som handlar på annat sätt än vad de borde. Emellertid finns inget utrymme för någon sådan åtskillnad inom ramen för en teoretisk vetenskap om mänskligt handlande. All undersökning av slutliga mål visar sig vara helt subjektiv och därför godtycklig.

Värde är den betydelse den handlande människan tillmäter slutliga mål. Förstahandsvärde och ursprungligt värde tillskrivs enbart slutliga mål. Medel värderas i enlighet med sin förmåga att bidra till uppfyllande av de slutliga målen. Deras värdering härstammar ur värderingen av de respektive målen. De är endast betydelsefulla för människan i den mån de gör det möjligt för henne att uppfylla några mål.

Värde är inte något som är inneboende. Det finns inte i saker och ting. Det finns inom oss. Det är genom detta som människan reagerar på sin omgivning.

Inte heller finns värde i ord eller läror. Det speglar sig i mänskligt beteende. Det som spelar roll är inte vad en människa eller grupp av människor säger om värde, utan hur de handlar. Moralisters bombastiska tal och pompösa partiprogram har betydelse som sådana, men de påverkar mänskliga händelseförlopp enbart i den mån de påverkar människor handlande.

3. Behovsskalan

Trots alla påståenden om motsatsen vill den övervägande majoriteten av alla människor först av allt förbättra sina materiella villkor. De vill ha mer och bättre mat, bättre bostäder, kläder och tusen andra förnödenheter. De strävar efter överflöd och hälsa. Den medicinska vetenskapen tar detta för givet och försöker ta reda på vad som bäst kan ge så mycket tillfredsställelse som möjligt. Ur denna synvinkel skiljer den på människors ”verkliga” behov och sådana som är inbillade eller missriktade. Den lär människor hur de bör handla och vad de ska använda för medel.

Vikten av sådana läror är uppenbar. Ur denna synvinkel gör fysiologen rätt som skiljer mellan klokt handlande och handlande som går emot hans syfte. Han gör rätt i att skilja mellan nyttiga näringsmetoder och onyttiga sådana. Han kan fördöma vissa beteendemönster som absurda och för att de står i strid med verkliga ”behov”. Sådana omdömen har dock inget att göra med en vetenskap som studerar mänskligt handlande. För praxeologer och ekonomer är det intressanta inte vad en människa borde göra, utan vad hon faktiskt gör. Man kan ha rätt eller fel när man kallar alkohol och tobak för gifter, men den ekonomiska vetenskapen förklarar varför priserna på alkohol och tobak är som de är, och inte vad de skulle vara under andra omständigheter.

Inom den ekonomiska vetenskapen finns det inte plats för en behovsskala som skiljer sig från den värdeskala som återspeglas i människornas faktiska beteende. Den ekonomiska vetenskapen studerar den verkliga människan, som är svag och begår misstag. Inga idealvarelser – som är allvetande och perfekta, vilket endast gudar kan vara – är föremål för undersökning för ekonomiämnet.

4. Handlande som byte

Handlande är ett försök att ersätta ett mindre tillfredsställande tillstånd med ett mer tillfredsställande. Vi kallar en sådan frivillig förändring ett byte. Ett mindre fördelaktigt tillstånd byts mot ett mer fördelaktigt sådant. Det som ger mindre nöje byts mot något som ger mer. Det som lämnas kallar vi priset som betalats för att uppnå det eftersträvade målet. Värdet av det betalade priset kallas för kostnader. Kostnaden motsvarar det värde som är knutet till den tillfredsställelse som man måste avstå för att uppnå det eftersträvade målet.

Skillnaden mellan värdet av det betalade priset (kostnaden som uppstår) och det uppnådda målet kallas vinst, profit, eller nettoavkastning. I denna primära betydelse är vinst rent subjektiv. Vinst är en uppgång i den handlande människans lycka och är ett psykiskt fenomen som varken kan mätas eller vägas. Det finns ett mer och ett mindre i minskningen av ett upplevt obehag, men hur mycket en tillfredsställelse överträffar en annan kan bara upplevas. Det kan inte mätas eller fastställas på ett objektivt sätt. Ett värdeomdöme mäter inte, utan rangordnar i en skala av grader. Man kan säga att det graderar. Det är uttryck för en preferensordning, men inte för mått och vikt. Man kan endast knyta ordinala tal till det, inte kardinala.

Det är meningslöst att tala om värdekalkyler. Kalkylering kan enbart göras med kardinala tal. Skillnaden i värderingen av två olika tillstånd är helt och hållet mental och personlig. Den kan inte projiceras till den yttre världen. Den kan bara uppfattas av individen. Den kan inte kommuniceras eller överföras till någon annan människa. Det är en intensiv storhet.

Inom medicin och psykologi har olika metoder utvecklats som påstås kunna ersätta de ogenomförbara mätningarna av intensiva storheter. Den ekonomiska vetenskapen behöver inte bry sig om dessa tvivelaktiga nödlösningar. Till och med de egna anhängarna inser att de inte kan tillämpas på värdeomdömen. Men även om de kunde det skulle de inte ha någon betydelse för den ekonomiska vetenskapen, eftersom den ekonomiska vetenskapen studerar handlande som sådan och inte de psykiska fakta som resulterar i bestämda handlingar.

Om och om igen missar en handling det eftersträvade målet. Ibland är resultatet en förbättring jämfört med utgångsläget, även om det är sämre än det eftersträvade målet. I detta fall talar vi fortfarande om en vinst, även om den är lägre än förväntat. Ibland åstadkommer dock handlingen ett resultat, som är mindre önskvärt än det tillstånd det var tänkt att förändra. I detta fall kallar vi skillnaden mellan det uppnådda resultatet och de nerlagda kostnaderna för en förlust.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *