Ett kapitel om identitetspolitikens föregångare

Mises rycker ut till förnuftets försvar i det tredje kapitlet. Han avvärjer angrepp mot det och går hårt åt de som försökt smutskasta människans tankeförmåga.

I detta kapitel tar Mises itu med det han benämner polylogism, vilket var särskilt populärt mellan 1800-talets andra halva och 1900-talets första. Det är föreställningen om att det skulle finnas flera olika typer av logik för olika grupper av människor. Vad som är rätt för en människa av en viss ras eller viss klass skulle alltså kunna vara fel för en annan människa med en annan bakgrund.

Mises spårar detta tänkande till den historiska situationen som föregick 1900-talet. Ekonomerna hade stött på hinder (vatten-diamant-paradoxen) som gjort att de inte kunnat utveckla sin egen lära fullt ut, men innan detta hade de lyckats smula sönder socialismen. Varenda människa med sunt förnuft kunde läsa vad ekonomerna skrivit och inse att socialism bara skulle bringa olycka. För att skydda socialismen från denna förödande kritik attackerade Marx logiken som sådan, och även ekonomerna fick sig en känga (de är bara ute efter att gynna borgerligheten).

Det är sällan Mises berättar om olika idéers historiska uppkomst. Han är av åsikten att det är idéerna och argumenten som ska bemötas, och det är det som han brukar lägga sina textmassor på. I det här kapitlet får vi dock höra om hur Marx inte publicerade någon volym av Kapitalet efter marginalnytterevolutionen och om hur inkonsekventa polylogismens anhängare är – Marx var son till en förmögen advokat, Friedrich Engels hade tjänat ihop en förmögenhet som textilfabrikör och Adolf Hitler såg knappast särskilt arisk ut. Jag tror det beror på att Mises ville visa att han också kunde spela deras spel. På samma sätt som ekonomernas bakgrund kan tas till intäkt mot deras teorier (om man vill det) kunde marxisternas bakgrund vridas emot deras teori. Men efter att ha gjort det under det första underkapitlet återgår han till det han är bekväm med och går igenom de viktigaste delarna av polylogismen och avfärdar det.

Problemet med denna lära är dels att den inte tydligt beskrev hur en viss logik gjorde att man kunde komma fram till felaktiga läror. Det är sant att Ricardo var britt, men varför gör det hans slutsatser ogiltiga för tyskar? Ett annat problem är att det blir oerhört svårt att förklara varför det finns meningsskiljaktigheter mellan medlemmar av samma klass. Ingen kan påstå att konflikten mellan Stalin och Trotskij var en klasskonflikt, så varför bröt den ut? Här står polylogismens anhängare svarslösa.

När det gäller raspolylogism besvarar Mises något vi sällan hör idag, nämligen påståendet om att afrikanska människor inte alls är underlägsna för att de har det sämre ställt, utan att det enbart är deras ras som gör att de har andra önskemål än rikare människor. Mises avfärdar detta. Dessa människor har strävat efter samma saker som europeiska människor, men har inte lyckats nå dit.

Någonting annat som är bra i detta kapitel är det femte underkapitlet. Här redogör Mises för varför man inte tjänar något av att tro på en falsk lära. Det spelar ingen roll om en politiker tycker om eller ogillar en viss faktor, han kan ändå inte tjäna någonting på att över- eller undervärdera den. Men något som är intressant och som jag skulle ha velat läsa mer om är vad man kan tjäna på att förmedla falska läror, vilket inte är något Mises går in på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *