Den ekonomiska vetenskapen och upproret mot förnuftet

Mises rycker ut till försvar för förnuftet. I detta kapitel gör han upp med påståenden om att det skulle finnas olika sorters logik för olika sorters människor. Kanske extra aktuellt med tanke på vår tids identitetspolitiska strömningar.

III. Den ekonomiska vetenskapen och upproret mot förnuftet

1. Upproret mot förnuftet

Vissa filosofer överskattade det mänskliga förståndets kraft. De trodde att människan med hjälp av förnuftet kunde finna de slutliga orsakerna till de kosmiska händelserna, och de inneboende mål som den förste röraren vill uppnå genom att skapa universum och som bestämde utvecklingens förlopp. De utforskade det ”Absoluta” lika noggrant som om det hade varit deras fickur. De drog sig inte för att utropa vad som var evigt absolut värden eller från att upprätta moralkoder som ovillkorligen gällde för alla människor.

Sedan har vi den långa raden av utopiska författare. De gjorde upp en plan för ett paradis på jorden där det rena förnuftet allena skulle styra. De insåg inte att vad de kallade absolut förnuft och uppenbar sanning bara var deras egna sinnens fantasier. De hävdade bekymmerslöst att de var ofelbara och förespråkade ofta intolerans och våldsförtryck av alla oliktänkande och kättare. De verka för efter diktatur, antingen för egen del eller för människor som var beredda att omsorgsfullt genomföra deras planer. De trodde inte att den lidande mänskligheten kunde frälsas på något annat sätt.

En av dessa var Hegel. Han var en djupsinnig tänkare och hans skrifter är fulla av stimulerande idéer. Men han utgick från vanföreställningen om att Geist, det absoluta, uppenbarade sig själv genom hans ord. Det fanns ingenting i universum som var dolt för Hegel. Det var synd att hans språk var så dunkelt att det kunde tolkas på olika sätt. Högerhegelianerna tolkade hans skrifter som ett stöd för den preussiska autokratiska regeringen och för den preussiska kyrkans dogmer. Vänsterhegelianerna läste ateism, kompromisslös revolutionär radikalism och anarkistiska läror i dem.

Auguste Comte var en annan. Han visste precis vad mänsklighetens framtida öde bestod av. Själv ansåg han naturligtvis att det var han som var den högste lagstiftaren. Han trodde exempelvis att astronomiska studier var meningslösa och ville därför förhindra dem. Han tänkte ersätta kristendomen med en ny religion och utsåg en kvinna som skulle ersätta jungfru Maria i denna nya kyrka. Comte är ursäktad eftersom han var sinnessjuk i den mening patologin använder begreppet. Hur står det dock till med hans följeslagare?

Fler fakta av detta slag skulle kunna anföras, men de är inga argument mot förnuft, rationalism och rationalitet. Dessa fantasier har ingenting som helst att göra med frågan om huruvida förnuftet är människans bästa och lämpligaste verktyg i hennes strävan efter att uppnå så mycket kunskap som möjligt eller inte. Ärliga och medvetna sanningssökare har aldrig påstått att förnuftet och vetenskapliga undersökningar kan besvara alla frågor. De var fullt införstådda med de begränsningar som tillkommer det mänskliga sinnet. De kan inte hållas ansvariga för Haeckels filosofis hemskheter eller de olika materialistiska skolornas grova förenklingar.

De rationalistiska filosoferna ville alltid själva förklara hur a priori och erfarenhetsbaserad kunskap begränsades. Den brittiska nationalekonomins första representant, David Hume, utilitaristerna och de amerikanska pragmatikerna kan verkligen inte beskyllas för att ha överdrivit om människans förmåga att nå sanningen. Det skulle i så fall vara mer befogat att beskylla de senaste 200 årens filosofi för alltför mycket agnosticism och skepsis än för en överdriven tilltro till vad det mänskliga sinnet kan åstadkomma.

Upproret mot förnuftet, som kännetecknar vår tids intellektuella inställning, hade inte sitt ursprung i att filosoferna saknade blygsamhet, försiktighet eller självinsikt. Inte heller berodde det på brister i naturvetenskapernas utveckling. De otroliga tekniska och terapeutiska upptäckterna talar ett språk som ingen kan bortse ifrån. Man kan inte angripa den moderna vetenskapen från en intuitionistisk, mysticistisk eller annan utgångspunkt. Upproret mot förnuftet riktade sig mot ett annat mål. Det siktade inte på naturvetenskaperna, utan mot den ekonomiska vetenskapen. Attacken på naturvetenskaperna var enbart det logiskt nödvändiga resultatet av att man attackerat den ekonomiska vetenskapen. Man kunde inte störta förnuftet inom ett område och inte ifrågasätta det inom de andra kunskapsgrenarna.

Den stora omvälvningen föddes ur den historiska situation som existerade under 1800-talets mitt. Ekonomerna hade helt krossat de socialistiska utopisternas fantasifulla förvirringar. Den klassiska nationalekonomins brister förhindrade dem från att förstå varför alla socialistiska planer är ogenomförbara, men de visste tillräckligt för att påvisa det meningslösa i alla socialistiska planer som gjorts upp fram till deras tid. Det var kört för de kommunistiska idéerna. Socialisterna var helt oförmögna att besvara den nedgörande kritik som riktades mot deras planer och kunde inte föra fram något argument till dess försvar. Det verkade som att socialismen var död för evigt.

Socialisterna kunde bara ta sig ur denna återvändsgränd på ett sätt. De kunde angripa logiken och förnuftet och ersätta det logiska tänkandet med en mystisk intuition. Det föll på Karl Marx axlar att föreslå denna lösning. På grundval av Hegels dialektiska mystik hävdade han att han kunde förutsäga framtiden. Hegel hade påstått sig veta att Geist genom att skapa världsaltet ville uppbringa Fredrik Vilhelm III:s preussiska monarki, men Marx var bättre informerad om Geists planer. Han visste att den historiska utvecklingens slutgiltiga orsak var grundandet av det socialistiska årtusendet. Socialismen måste komma ”likt en naturlags nödvändighet”. Eftersom Hegel hävdade att varje senare stadium i historien är ett högre och bättre stadium kan det inte råda något tvivel om att socialismen, det slutliga stadiet i människans utveckling, på alla sätt och vis kommer vara perfekt. Det är därför meningslöst att i detalj diskutera hur det socialistiska samhället kommer fungera. I sinom tid kommer historien se till att allt blir som det bör vara. Den behöver inte dödliga människors råd.

Det stora hindret som utgjordes av ekonomernas förintande kritik behövde fortfarande behövde fortfarande överstigas. Marx hade en lösning till hands. Han framhöll att det mänskliga förståndet i grunden är oförmöget att finna sanningen. Sinnets logiska struktur skiljer sig åt mellan de olika samhällsklasserna. Det finns ingen allmänt giltig logik. Vad sinnet producerar kan aldrig bli något annat än ”ideologi”, vilket i Marx terminologi är en uppsättning tankar som förklär de själviska intressen hos den samhällsklass som den person som tänker tillhör. Ekonomernas ”borgerliga” sinnen är därför fullständigt oförmögna att göra något annat än att ursäkta kapitalismen. Den ”borgerliga” vetenskapens läror, resultatet av den ”borgerliga” logiken, kan inte hjälpa proletariatet, vilket är den uppstigande klassen som är förutbestämd att avskaffa alla klasser och förvandla jorden till Edens lustgård.

Proletariatets logik är naturligtvis inte enbart en klasslogik. ”Den proletära logikens idéer är inte partitankar, utan kommer ur ren och enkel logik.” Dessutom är vissa utvalda borgare särskilt privilegierade och obefläckade av den synd det är att vara borgare. Karl Marx var son till en förmögen advokat och gifte sig med dottern till en tysk adelsman. Hans kollega Friedrich Engels var en förmögen textilfabrikör. De tvivlade aldrig på att de trots sin borgerliga bakgrund stod ovanför lagen och trots sin borgerliga bakgrund kunde upptäcka vad som var absolut sant.

Det är historieämnets uppgift att beskriva de historiska förutsättningarna som gjorde en så grotesk lära populär. Den ekonomiska vetenskapen har en annan uppgift. Den måste analysera både marxistisk polylogism och andra sorter stöpta i samma mönster, och påvisa dess felaktigheter och motsägelser.

2. Polylogismens logiska struktur

Marxistisk polylogism hävdar att sinnets logiska struktur skiljer sig åt beroende på vilken samhällsklass man tillhör. Raspolylogismen skiljer sig åt från marxistisk polylogisk bara såtillvida att den hävdar att varje ras har en egen sinnesstruktur och menar att alla som tillhör en viss ras, oberoende av deras klasstillhörighet, är försedda med denna logiska struktur.

Det finns ingen anledning att här kritisera begreppen samhällsklass eller ras, såsom de tillämpas av dessa läror. Det är inte nödvändigt att fråga marxister när och hur en proletär som lyckats inträda i borgerlighetens kretsar ändrar sitt proletära sinnelag till ett borgerligt sådant. Det tjänar inget till att be rasisterna förklara vilken sorts logik som utmärker människor som inte är renrasiga. Det finns mycket större problem med deras läror.

Varken marxisterna, rasisterna eller några andra polylogister gick aldrig längre än till att hävda att sinnets logiska struktur skiljer sig mellan medlemmar av olika klasser, raser och nationer. De försökte aldrig visa exakt hur proletariatets logik skiljer sig åt från borgerlighetens, eller hur ariers logik skiljer sig åt från icke-ariers, eller hur tyskarnas logik skiljer sig åt från fransmännens eller britternas. Marxisterna tror att Ricardos teori om komparativa kostnader är felaktig eftersom Ricardo var borgare. De tyska rasisterna fördömer samma teori på grund av att Ricardo var jude, och de tyska nationalisterna avfärdar tesen eftersom han var engelsman. Vissa tyska professorer anförde alla dessa tre argument mot Ricardos lärors samtidigt. Men att beskriva författarens bakgrund räcker inte för att fullständigt tillbakavisa en teori. Vad som krävs är att man ådagalägger ett logiskt system som skiljer sig från det som den kritiserade författaren använder sig av. Sedan måste man undersöka den ifrågasatta teorin steg för steg och visa var i resonemanget det finns slutsatser som, även om de är korrekta utifrån författarens logik, är ogiltiga utifrån marxistiska, ariska eller tyska logiska utgångspunkter. Slutligen skulle man behöva förklara vilka korrekta slutsatser man drar om man ersatt författarens felaktiga logik med kritikerns logik. Som alla vet har detta aldrig gjorts och ingen kommer någonsin att göra det heller.

Förutom detta har vi också faktumet att det råder oenighet mellan människor som tillhör samma klass, ras, eller nation. Nazisterna säger att det olyckligtvis finns tyskar som inte tänker på det korrekta tyska sättet, men om en tysk inte nödvändigtvis tänker som han borde, utan kanske istället tänker på ett sätt som någon med en annan slags logik, vem kan då avgöra vilka idéer som är renodlat tyska och vilka som inte är det? Professor Franz Oppenheimer uttryckte det på följande sätt: ”Individen misstar sig ofta när det gäller att se till sina egna intressen, men en klass misstar sig aldrig i det långa loppet.” Detta skulle innebära att majoritetsval är ofelbara. Emellertid motsatte sig nazisterna majoritetsval eftersom de var otyska. Marxisterna låtsas enbart vara för den demokratiska principen med majoritetsval. Men så fort det sätts på prov förordar de minoritetsstyre, förutsatt att det är deras eget parti som styr. Vi minns hur Lenin med våld upplöste det parlament som valts i allmänna val där både män och kvinnor deltog, eftersom bara en femtedel av parlamentets medlemmar var bolsjeviker.

En konsekvent anhängare av polylogism måste hävda att idéer stämmer eftersom deras upphovsmän tillhör rätt klass, nation eller ras. Konsekvens är dock inte en av deras dygder. Sålunda är marxisterna beredda att ge epitetet ”proletär tänkare” till alla de vars läror de håller med om medan alla andra antingen är klassfiender eller förrädare. Hitler var till och med uppriktig nog att medge att den enda metod han hade att tillgå när det gällde att urskilja de sanna tyskarna från de av blandras och främlingar var att tillkännage ett genuint tyskt program och ta reda på vilka som var beredda att stödja det. En mörkhårig man vars kroppsliga inslag på intet sätt motsvarade den ariska herrefolksrasens ideal gav sig alltså rätten att upptäcka den enda lära som var lämplig för det tyska sinnelaget och förvisa alla som inte accepterade denna lära, oavsett vad deras kroppsliga inslag än var. Inget ytterligare bevis behövs för att avfärda denna lära.

3. Polylogismens praxeologiska aspekt

Enligt marxisterna är en ideologi en lära som, trots att den är felaktig utifrån proletärernas korrekta logik, gynnar de själviska intressena hos den klass som utvecklat den. En ideologi är objektivt sett felaktig, men den stärker den klass som utarbetat den just på grund av denna felaktighet. Många marxister tror att de har bevisat denna uppfattning genom att hävda att människor inte törstar efter kunskap bara för kunskapen i sig. Vetenskapsmannens mål är att lägga grunden för framgångsrikt handlande. Teorier utvecklas alltid för att de ska tillämpas praktiskt. Det finns ingen ren vetenskap eller något osjälviskt sökande efter sanningen.

För diskussionens skull kan vi medge att alla försök att upptäcka sanningen kan motiveras av hänsyn till dess praktiska användning för att nå vissa mål. Detta besvarar inte frågan om varför en ”ideologisk”, det vill säga falsk, teori skulle vara mer användbar än en korrekt sådan. Att det praktiska användandet av en teori åstadkommer det resultat som denna teori har förutsett anses allmänt vara en bekräftelse på dess riktighet. Det är motsägelsefullt att hävda att en felaktig teori på något sätt skulle kunna vara bättre än en korrekt sådan.

Människor använder skjutvapen. För att kunna förbättra dessa vapen utvecklade de den ballistiska vetenskapen. De utvecklade dock en korrekt ballistik just för att de var intresserade av att jaga djur och döda varandra. En rent ”ideologisk” ballistik hade inte varit till någon nytta.

För marxisterna är föreställningen om att vetenskapsmännen enbart arbetar för sanningens skull inget annat än en ”arrogant förevändning”. De hävdar därför att Maxwell leddes till sin teori om elektromagnetiska vågor på grund av att han drömde om att tjäna pengar på den trådlösa telegrafin. Huruvida detta är sant är ovidkommande för det ideologiska problemet. För dem är den intressanta frågan om det påstådda faktumet att det var 1800-talsindustrialismen tro på att telegrafi utan ledningar var ”de vises sten och livselixiret” var det som fick Maxwell att utforma en korrekt teori eller om det enbart rörde sig om en ideologisk överbyggnad för borgerskapets egoistiska klassintressen. Det råder inget tvivel om att det inte enbart var en önskan om att bota smittsamma sjukdomar som låg bakom den bakteriologiska forskningen, utan även en vilja från vin- och ostproducenternas sida om att kunna förbättra sina produktionsmetoder. Men det uppnådda resultatet var verkligen inte ”ideologiskt” i den marxistiska betydelsen.

Det som fick Marx att hitta på sin ”ideologilära” var en önskan om att sänka den ekonomiska vetenskapens prestige. Han visste att han inte kunde tillbakavisa de invändningar ekonomerna anförde mot möjligheten att förverkliga de socialistiska lärorna. I själva verket var han så fascinerad av de brittiska klassiska ekonomernas teoretiska system att han ansåg det omöjligt att bestrida. Antingen blev han aldrig medveten om de tvivel som många i vetenskapliga kretsar hyste kring den klassiska värdeteorin eller så (ifall att han ens hörde talas om detta) förstod han inte hur betydelsefulla denna misstro var. Hans egna ekonomiska idéer är knappast mer än en förvrängd variant av Ricardos läror. När Jevons och Menger inveg den ekonomiska vetenskapens nya era hade Marx karriär som ekonomisk skribent redan avslutats. Den första volymen av Kapitalet hade givits ut flera år tidigare. Marx enda reaktion på marginalvärdeteorin var att han försenade publiceringen av de senare volymerna av sitt huvudverk. De gjordes tillgängliga för allmänheten först efter hans död.

När Marx utarbetade sin ideologilära tog han enbart sikte på den ekonomiska vetenskapen och utilitarismens samhällsfilosofi. Hans enda mål var att sänka den ekonomiska vetenskapens anseende, eftersom han inte förmådde tillbakavisa denna vetenskaps teorier på ett rationellt och logiskt sätt. Han gav sin lära formen av en allmän lag som var giltig för hela den historiska epoken med samhällsklasser eftersom påståenden som bara var förklaringar av enstaka historiska händelser inte kunde betraktas som en lag. Av samma skäl begränsade han inte dess giltighet till att bara gälla den ekonomiska vetenskapen, utan inkluderade alla kunskapsgrenar.

Enligt Marx gynnade den borgerliga ekonomivetenskapen borgerligheten på två sätt. Först och främst hjälpte den dem i kampen mot feodalismen och kunglig despotism, och sedan på nytt i kampen mot den växande proletära klassen. Den gav rationellt och moraliskt berättigande åt kapitalistisk exploatering. Den var, om vi ska använda ett begrepp som myntades efter Marx död, en rationalisering av kapitalismens anspråk. Kapitalisterna som omedvetet skämdes över den onda girighet som motiverade deras eget beteende och som ville undvika samhällets ogillande uppmuntrade sina smickrare, det vill säga ekonomerna, att förkunna läror som kunde ge dem upprättelse hos den allmänna opinionen.

Tillgripande av begreppet rationalisering ger oss en psykologisk beskrivning av vad som motiverade en enskild människa eller en grupp människor att utforma en sats eller en hel lära, men det säger ingenting om huruvida läran är giltig eller ej. Om det kan bevisas att teorin i fråga inte är giltig är begreppet rationalisering en psykologisk tolkning av de orsaker som fick författarna att begå fel, men om vi inte kan hitta något fel i teorin kan ingen hänvisning till begreppet rationalisering visa att läran inte stämmer. Om det var sant att ekonomerna undermedvetet inte ville göra något annat än att rättfärdiga kapitalisternas oberättigade anspråk skulle deras teorier likafullt kunna vara helt riktiga. Man kan enbart visa att en lära inte stämmer genom att tillbakavisa den på förnuftsmässiga grunder och ersätta den med en bättre teori. Med avseende på Pythagoras sats eller teorin om komparativa kostnader är inte de psykologiska faktorer som fick Pythagoras och Ricardo att konstruera sina teorier av intresse, även om dessa saker skulle kunna vara intressanta för historiker och de som skriver biografier. Den enda relevanta frågan för vetenskapen är om teorierna kan klara en kritisk granskning. Vilken samhällsklass eller ras som deras upphovsmän tillhörde är irrelevant.

I strävan efter att göra det bättre för sig själva försöker människor använda läror som är mer eller mindre allmänt accepterade. De vill dessutom komma på och sprida läror som de kan använda för att främja sina egna intressen. Detta förklarar dock inte varför läror som gynnar en minoritets intressen och som skadar resten stöds av den allmänna opinionen. Oavsett om sådana ”ideologiska” läror är ett resultat av ett ”falskt medvetande” som tvingar människor att aningslöst tänka på ett sätt som tjänar hans klassintressen eller om de är en avsiktlig förvanskning av sanningen måste de möta andra klassers ideologier och försöka tränga undan dem. Det uppstår då en rivalitet mellan de olika ideologierna. Vilken ideologi som segrar i en sådan konflikt beror enligt marxisterna på av den historiska försynens inblandning. Geist, den mytiske förste röraren, verkar enligt en bestämd plan och leder mänskligheten genom olika förberedande stadier mot socialismens slutliga välsignelse. Varje skede är resultatet av ett särskilt teknologiskt tillstånd, och alla dess övriga egenskaper utgörs av detta teknologiska tillstånds nödvändiga ideologiska överbyggnad. När tiden är mogen är det geist som får människorna att upptäcka de teknologiska idéer som är lämpliga för den tid de lever i och förverkliga dem. Allt annat är ett resultat utväxt av detta teknologiska läge. Handkvarnen skapade feodalsamhället och ångkvarnen skapade kapitalismen. Den mänskliga viljan och det mänskliga förnuftet har endast en underordnad betydelse för dessa förändringar. Den historiska utvecklingens obevekliga lagar tvingar människorna att, oberoende av deras egen vilja, tänka och uppträda i enlighet med sin tidsålders materiella grund. Människorna lurar sig själva att de fritt kan välja mellan vad som är sant och vad som är felaktigt, men de tänker inte själva, utan det är den historiska försynen som uppenbarar sig i deras tankar.

Detta är en rakt igenom mystisk lära. Det enda beviset som förs fram är en hänvisning till den Hegelianska dialektiken. Kapitalistisk privat egendom är den individuella privata egendomens första negation. Med en naturlags obeveklighet ger den sedan upphov till sin egen negation, nämligen det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. En mystisk lära som bygger på intuition förlorar emellertid inte sin mystik genom att hänvisa till en minst lika mystisk lära. Denna nödlösning besvarar på inget sätt frågan om varför en tänkare av nödvändighet måste utveckla en ideologi i linje med sina klassintressen. För diskussionens skull kan vi gå med på att en människas tankar måste resultera i läror som är gynnsamma för honom, men är en människas intressen av nödvändighet samma som hans klass? Marx tvingades själv medge att organiserandet av proletariatet i en klass, och sedan i ett politiskt parti, hela tiden stördes av att arbetarna konkurrerade med varandra. Man kan inte undkomma faktumet att det föreligger en oresonlig konflikt mellan de arbetare som tjänar fackföreningslöner och de arbetare som är arbetslösa på grund av att upprätthållandet av de fackföreningssatta lönenivåerna resulterar i att tillgång och efterfrågan på arbetskraft hamnar i obalans. På samma sätt råder det en konflikt mellan arbetare från relativt överbefolkade länder och de från mindre befolkade länder när det kommer till migrationsfrågor. Påståendet om att det ligger i alla proletärers gemensamma intresse att ersätta kapitalismen med socialismen är ett av Marx och de andra socialisternas godtyckliga postulat. Man bevisar inte att det är korrekt bara genom att hävda att de socialistiska idéerna härstammar från det proletära tänkandet och att de därför måste gynna proletärerna.

En vanlig tolkning av förändringarna av den brittiska handelspolitiken utifrån Sismondis, Lists, Marx och den tyska historiska skolans idéer lyder som följer: Under 1700-talets andra halva och större delen av 1800-talet krävde den engelska borgerlighetens klassintressen en frihandelspolitik. Därför utarbetade den brittiska nationalekonomin en frihandelslära, och de brittiska tillverkarna organiserade sig i en folkrörelse som till sist lyckades avskaffa skyddstullarna. Sedan förändrades villkoren. Den brittiska borgerligheten kunde inte längre konkurrera med utlandet utan behövde skyddstullar. Därför ersatte ekonomerna den föråldrade frihandelsteorin med en protektionistisk teori, och Storbritannien anammade återigen protektionismen.

Det första misstaget i denna tolkning är att den betraktar ”borgerligheten” som en homogen klass av medlemmar med identiska intressen. En affärsman måste alltid anpassa driften av sitt företag till sitt lands institutionella förutsättningar. I det långa loppet varken gynnas eller missgynnas han, i egenskap av att han är entreprenör och kapitalist, av tullar eller frånvaron av tullar. Han kommer att producera de varor som han under givna förutsättningar finner är mest lönsamma att producera. Det som kan skada eller gynna hans kortsiktiga intressen är endast förändringar av institutionerna, men sådana förändringar påverkar inte de olika branscherna och företagen på samma sätt eller i samma utsträckning. En åtgärd som stärker en bransch eller ett företag kan skada andra företag eller branscher. Det är endast ett begränsat antal tullvaror som har någon betydelse för en affärsman, och med avseende på dessa varor är de olika branschernas och företagens intressen antagonistiska.

Det är inte sant att alla brittiska tillverkningsindustriers intressen var samstämmiga eller att de enhetligt gynnades av att protektionismen övergavs under åren då frihandelsidéerna dominerade. Inte heller innebar det faktum att de brittiska fabrikerna var långt mer teknologiskt utvecklade än fabrikerna i resten av världen att konkurrensen från utlandet var ofarlig. I dag åtnjuter amerikanska fabriker en liknande överlägsenhet men likväl tror en stor del av den amerikanska tillverkningsindustrin att de behöver skydd mot andra länders mindre utvecklade industrier.

Alla branscher eller företag kan gynnas av allahanda statliga privilegier, men om privilegier även ges till andra branscher och företag förlorar alla affärsmän å ena sidan lika mycket som de profiterar å andra sidan, eftersom de inte bara är konsumenter utan också är köpare av råvaror, halvfabrikat, maskiner och annan utrustning. Egoistiska gruppintressen kan förmå någon att efterfråga skydd för sin egen bransch eller sitt eget företag, men de kan aldrig få någon att be om allmänomfattande skydd för alla branscher eller företag om denne inte är säker på att han kommer att skyddas i större utsträckning än de andra branscherna eller företagen.

Inte heller var de engelska fabrikörerna utifrån sitt klassintresse mer engagerade i avskaffandet av spannmålslagarna än andra engelska medborgare. Jordägarna ville inte att dessa lagar skulle avskaffas eftersom sänkta priser på jordbruksvaror innebar att jordräntan sänktes. Man kan enbart hävda att tillverkaren har ett gemensamt klassintresse om man utgår ifrån den sedan länge sedan avfärdade läran om den järnhårda lönelagen eller den lika ohållbara idén om att tillverkarens vinst är ett resultat av att arbetarna exploaterats.

I en värld som är organiserad med arbetsdelning som grund måste varje förändring på ett eller annat sätt påverka många gruppers kortsiktiga intressen. Därför är det alltid lätt att anklaga alla läror som stödjer förändring av rådande villkor för att vara en ”ideologisk” förklädnad för en särskilt grupp människors egoistiska intressen. Detta är många nutida författares huvudsysselsättning. Marx uppfann inte denna metod. Den var känd långt före honom. Dess mest underliga uttryck utgjordes av några 1700-talsförfattares försök att förklara religiösa trosföreställningar som lurendrejeri från prästernas sida i ett försök att vinna makt och rikedom både för egen del och för sina allierade, exploatörerna. Marxisterna instämde i detta uttalande och betecknade religion som ”opium för folket”. Anhängarna av sådana läror förstod aldrig att där det finns egoistiska intressen för, finns det även egoistiska intressen mot. På inget sätt är det en tillfredsställande förklaring av en händelse att visa att den gynnade en särskild klass. Frågan som ska besvaras är varför den resterande delen av befolkningen som for illa inte lyckades motverka de som gynnades.

Alla företag och branscher vill på kort sikt sälja fler produkter. Men på lång sikt finns en tendens till att avkastningen utjämnas mellan de olika produktionsgrenarna. Om produktefterfrågan i en bransch ökar och vinsterna stiger där leder det till att det flödar mer kapital dit och den nya konkurrensen pressar ner vinsterna. Vinsten är på intet vis högre vid försäljningen av socialt skadliga produkter än vid socialt nyttiga sådana. Om en särskild affärsbransch förklaras olaglig och de som är sysselsatta i den riskerar förföljelse, straff och fängelse, måste bruttovinsterna vara tillräckligt höga för att kompensera för de ökade riskerna. Detta påverkar dock inte nivån på nettoavkastningen.

De rika, ägarna av de fabriker som redan är i drift, har inget särskilt klassintresse av att upprätthålla fri konkurrens. De motsätter sig att deras rikedomar konfiskeras och exproprieras, men de har också ett särintresse i införandet av åtgärder som förhindrar nykomlingar från att utmana dem. De som kämpar för fri företagsamhet och fri konkurrens försvarar inte de som är rika i dag. De vill bevara möjligheter för de okända människor som kommer att bli morgondagens entreprenörer och vars uppfinningsrikedom kommer att göra livet mer behagligt för framtida generationer. De vill lämna vägen öppen för ekonomiska förbättringar. De är framstegens talesmän.

Frihandelsidéernas framgångar under 1800-talet hade sin grund i de klassiska ekonomiska teorierna. Dessa idéers prestige var så stor att de vars egoistiska klassintressen de skadade inte kunde förhindra den allmänna opinionen från att omfamna dem, eller att dessa idéer förverkligades med hjälp av lagstiftning. Det är idéer som skapar historia och inte historia som skapar idéer.

Det är meningslöst att argumentera med mystiker och siare. De bygger sina påståenden på intuition och tillåter ingen rationell granskning. Marxisterna låtsas som om det som deras inre röst deklarerar är historiens uppenbarelse. Om andra människor inte hör denna inre röst är det ett bevis för att de inte tillhör de utvalda. Det är oförskämt att de som dväljer i mörker vågar säga emot de inspirerade. Det enda anständiga vore att krypa in i ett hörn och hålla tyst.

Emellertid kan inte vetenskapen avstå ifrån att tänka även om det är uppenbart att den inte kommer att kunna övertyga de som ifrågasätter förnuftet. Vetenskapen måste betona att alla hänvisningar till intuition inte kan ge något svar på frågan om vilken av diverse motsägande läror som är sann och vilken som är falsk. Ingen kan påstå att marxismen är den enda lära som förts fram i vår tid. Det finns andra ”ideologier” förutom marxismen. Marxisterna hävdar att bruket av dessa andra läror skulle göra det sämre för många, men anhängarna till dessa läror säger precis samma sak om marxismen.

Marxisterna anser givetvis att en lära är felaktig om dess upphovsman inte har en proletär bakgrund, men vem är proletär? Varken doktor Marx, fabrikören och ”exploatören” Engels eller den ryska adelns avkomling Lenin hade någon proletär bakgrund. Hitler och Mussolini var däremot äkta proletärer och levde i fattigdom under sin ungdom. Konflikterna mellan bolsjeviker och mensjeviker, eller mellan Stalin och Trotskij, kan inte beskrivas som klasskonflikter. De var konflikter mellan olika sekters fanatiker som betraktade varandra som förrädare.

Kärnan i den marxistiska filosofin är följande: Vi har rätt eftersom vi är den uppstigande proletära klassens talesmän. Förnuftsmässigt går det inte att tillbakavisa våra läror eftersom de är inspirerade av den högsta makt som bestämmer människornas öde. Våra motståndare har fel eftersom de saknar den intuition som styr våra sinnen. Det är naturligtvis inte deras fel att de på grund av sin klasstillhörighet inte begåvats med den äkta proletära logiken och att de förblindats av ideologier. Historiens outgrundliga dekret som har valt ut oss har dömt dem. Framtiden tillhör oss.

4. Raspolylogism

Marxistisk polylogism är en nödlösning för att försöka rädda de ohållbara socialistiska lärorna. Dess försök att ersätta logiska resonemang med intuition tilltalar den allmänna vidskepligheten, men det är just denna inställning som gör den marxistiska polylogismen – och dess avkomma, den så kallade ”kunskapssociologin” – till vetenskapens och förnuftets oförsonliga fiende.

Med rasisternas polylogism förhåller det sig annorlunda. Denna variant av polylogism stämmer överens med moderiktiga, om än felaktiga, strömningar inom den moderna empirismen. Det är ett vedertaget faktum att mänskligheten är uppdelad i olika raser, vars kroppsliga egenskaper skiljer sig åt. Materialistiska filosofer hävdar att tankar är en sorts utsöndring från hjärnan på samma sätt som galla är en utsöndring från gallblåsan. Det skulle vara ologiskt av dem att i förväg tillbakavisa hypotesen om att de olika rasernas tankeutsöndring väsentligen skiljer sig. Det faktum att man inom anatomin ännu inte har lyckats upptäcka anatomiska skillnader i de olika rasernas hjärnceller kan i sig inte ogiltigförklara läran om att medvetandets logiska struktur kan skilja sig åt mellan olika raser. Det kan inte uteslutas att framtida forskning skulle kunna upptäcka sådana skillnader.

En del etnologer menar att det är ett misstag att tala om högre och lägre civilisationer och om främmande rasers påstådda underutveckling. Olika rasers civilisationer skiljer sig från den västerländska civilisation som består av människor av kaukasisk härstamning, men de är inte underlägsna. Varje ras har sin särskilda mentalitet. Det är fel att mäta deras prestationer med hjälp av måttstockar härledda från andra rasers prestationer. Västerlänningar kallar Kinas civilisation för en avstannad civilisation och invånarna i Nya Guinea för primitiva barbarer. Men kineser och människor från Nya Guinea föraktar vår civilisation lika mycket som vi föraktar deras. Sådana uppskattningar är värdeomdömen och därför godtyckliga. Dessa andra raser har en annan sinnesstruktur. Deras civilisationer är lika anpassade till deras sinnen som vår civilisation är anpassad efter vårt sinnelag. Vi kan inte inse att det vi kallar underutveckling inte framstår på det sättet för dem. De har utifrån sin egen logik hittat ett bättre sätt att komma till rätta med livets naturliga villkor än vi med vår framstegstro.

Dessa etnologer har rätt i att det inte är historikernas, och etnologer är också historiker, sak att uttrycka värdeomdömen. De har emellertid helt fel när de påstår att dessa andra folkslag i sina aktiviteter drivits av andra motiv än de som styrt de vita folkslagen. Asiater och afrikaner har med hjälp av sitt förnuft kämpat för sin överlevnad på samma sätt som människor av europeisk härkomst. De har försökt att bekämpa vilddjur och sjukdomar, förhindra svält och öka arbetsproduktiviteten. Det råder inget tvivel om att de i jakten på dessa mål har varit mindre framgångsrika än de vita. Beviset för detta är att de gärna vill dra nytta av västs bedrifter. Dessa etnologer skulle ha haft rätt om mongoler eller afrikaner som plågades av smärtsamma sjukdomar avvisade hjälp från en europeisk läkare, eftersom deras inställning eller livsåskådning ledde dem till att tro att det vore bättre att lida än att bli av med smärtan. Mahatma Gandhi avsvor sig hela sin filosofi när han tog in på ett modernt sjukhus för behandling av en blindtarmsinflammation.

De nordamerikanska indianerna saknade den innovationsförmåga som behövdes för att lyckas uppfinna hjulet. Invånarna i alperna var inte tillräckligt skarpsinniga för att lyckas tillverka skidor, som skulle ha gjort deras hårda liv mycket behagligare. Sådana tillkortakommanden berodde inte på att de innehade en annan mentalitet än de folkslag som under en lång tid använt hjul och skidor. De var misslyckanden även sett utifrån indianernas och alpinvånarnas perspektiv.

Emellertid har dessa synpunkter bara att göra med vilka motiv som bestämmer konkreta handlingar och inte med det enda relevanta problemet, det vill säga huruvida det existerar en skillnad mellan olika rasers logiska struktur. Det är just detta som rasisterna hävdar.

Vi kan hänvisa till vad som sagts i tidigare kapitel om de grundläggande frågorna rörande sinnets logiska struktur och de kategoriska tanke- och handlingsprinciperna. Några ytterligare iakttagelser räcker för att en gång för alla ta kol på raspolylogismen och all annan polylogism.

De mänskliga tanke- och handlingskategorierna är varken det godtyckliga resultatet av det mänskliga sinnet eller konventioner. De befinner sig inte utanför världen eller de kosmiska händelserna. De är biologiska faktum och har en bestämd funktion i livet och verkligheten. De är medel i människans kamp för överlevnad och i hennes strävan efter att anpassa sig så mycket som möjligt till världens verkliga tillstånd, samt att eliminera obehag i den mån det är möjligt. De lämpar sig således väl för den yttre världens struktur och speglar världens och verklighetens egenskaper. De fungerar och är i denna betydelse sanna och giltiga.

Det är därför fel att hävda att a priori-insikter och rent förnuft inte ger någon information om verkligheten eller världens struktur. De grundläggande logiska förhållandena, och tanke- och handlingskategorierna, är den slutliga källan till all mänsklig kunskap. De är anpassade till verklighetens struktur och blottlägger denna struktur för det mänskliga sinnet. För människan är de i denna mening grundläggande ontologiska fakta. Vi vet inte vad ett övermänskligt intellekt kan tänka och förstå. För människan är all kunskap beroende av, och implicerad inom, hennes sinnes logiska struktur. De empiriska vetenskapernas tillfredställande resultat och deras framgångsrika praktiska användning är bevis nog för denna sanning. Inom den sfär där mänskligt handlande kan uppnå de eftersträvade målen finns inte något utrymme för agnosticism.

Om det hade funnits raser vars sinnen hade en annan logisk struktur skulle de inte lyckats använda förnuftet som redskap i kampen för sin överlevnad. Det enda som skulle skyddat dem från utrotning skulle ha varit deras instinktiva reaktioner. Det naturliga urvalet skulle ha utrotat de som försökte att använda sitt förnuft för att styra sitt beteende. Endast de individer som förlitade sig på sina instinkter skulle ha överlevt. Detta innebär att endast de vars mentala nivå inte översteg djurens skulle ha haft en chans att överleva.

Vetenskapsmännen i väst har samlat enorma mängder material om civilisationerna i Kina och Indien, och om de primitiva civilisationerna i Asien, Amerika och Australien samt Afrika. Vi kan med säkerhet hävda att allt som är värt att veta om dessa raser är känt, men ingen anhängare av polylogism har någonsin försökt att använda dessa uppgifter för att beskriva den påstådda logiska strukturen hos dessa folk och civilisationer.

5. Polylogism och förståelse

Några de marxistiska och rasistiska lärornas anhängare tolkar sina partiers kunskapsteoretiska läror på ett särskilt sätt. Dessa anhängare medger att sinnets logiska struktur är samma för alla raser, nationer och klasser. De intygar att marxismen eller rasismen aldrig avsåg att förneka detta obestridliga faktum. Vad de egentligen ville säga var att historisk förståelse, estetisk empati och värdeomdömen är beroende av en människas bakgrund. Det är tydligt att denna tolkning inte finner stöd i skrifter av polylogismens företrädare, och den måste således analyseras som en doktrin i sig.

Vi behöver inte på nytt betona att en människas värdeomdömen och val av mål återspeglar hennes medfödda kroppsliga inslag och livets olika skeden. Att erkänna detta är dock långt ifrån samma som att rasanlag eller klasstillhörighet skulle vara det som i sista hand styr värdeomdömen och val av mål. De grundläggande skillnaderna i världsåskådningar och beteendemönster överensstämmer inte med skillnader i ras, nationalitet eller klasstillhörighet.

Det finns knappast någon större skillnad mellan olika värdeomdömen än den mellan asketer och livsnjutare. En ohemul klyfta skiljer hängivna munkar och nunnor från resten av befolkningen. Men inom alla raser, nationer, klasser och kaster har det funnits människor som försvurit sig åt munkideal. Några av dem var barn till kungar och adelsmän, andra var tiggare. Franciskus av Assisi, Sankta Clara och deras hängivna anhängare härstammade från Italien, vars övriga invånare knappast kan beskrivas som uttråkade av världsliga ting. Puritanismen var engelsk, men det var också britternas liderlighet under husen Tudor, Stuart och Hannover.

Asketismens mest framstående företrädare under 1800-talets var greve Lev Tolstoj. Han var en välbärgad medlem av den ryska aristokratin. Tolstoj ansåg att kärnan i den filosofi han angrep förkroppsligades i Beethovens Kreutzersonat, ett mästerverk komponerat av sonen till ytterst fattiga föräldrar.

Det är samma sak med estetiska värden. Alla raser och nationer har haft både klassisk och romantisk konst. Med all sin hårda propaganda har marxisterna inte lyckats framställa någon särskild ”proletär” konst eller litteratur. De ”proletära” författarna, målarna och musikerna har inte skapat några nya stilar eller några nya estetiska värden. Det enda som utmärker dem är att de tenderar att kalla allt de ogillar ”borgerligt” och allt de gillar ”proletärt”.

Det är alltid så att historikerns och den handlande människans historiska förståelse återspeglar upphovsmannens personlighet. Om historikern eller politikern dock är ärlig i sitt sökande efter sanningen kommer han aldrig att låta sig förledas av partiskhet, förutsatt att han är effektiv och inte oduglig. Det är ovidkommande om en historiker eller politiker anser att påverkan från en viss faktor är välgörande eller skadlig. Han kan inte tjäna något på att underskatta eller överskatta en av de verkande faktorernas påverkan. Det är endast klumpiga låtsashistoriker som tror att deras kamp kan gynnas av en förvrängning av sanningen. Biografierna om Napoleon den förste och den tredje, Bismarck, Marx, Gladstone och Disraeli, som är några av det gångna århundradets mest ifrågasatta personligheter, är mycket oeniga i sina värdeomdömen, men de skiljer sig knappast åt med avseende på förståelsen av vilken betydelse dessa personer har.

Detta är inte mindre sant vad gäller statsmannens förståelse. Vilken nytta skulle en protestantisk företrädare ha av att missförstå katolicismens oerhörda styrka och prestige. Vad skulle en liberal vinna på att missförstå de socialistiska idéernas betydelse? För att lyckas måste en politiker se saker och ting som de är. Den som förfaller till önsketänkande kommer att misslyckas. Relevansomdömen skiljer sig åt från värdeomdömen då deras syfte är att uppskatta sakers tillstånd oberoende av författarens godtycklighet. De färgas av upphovsmannens personlighet och kan därför aldrig enhälligt accepteras av alla människor. Men återigen måste vi ställa frågan: Vilken fördel skulle en ras eller klass kunna ha av en ”ideologisk” förvrängning av förståelsen?

Det har redan påpekats att de stora skillnaderna mellan olika historiska studier är ett resultat av skillnader inom de icke-historiska vetenskaperna och inte av olika typer av förståelse.

I dag tror många historiker och författare på den marxistiska läran om att de socialistiska planernas förverkligande både är oundvikligt och det högsta goda. De är övertygande om att det är arbetarrörelsen som har betrotts med den historiska uppgiften att åstadkomma detta genom det våldsamma avskaffandet av det kapitalistiska systemet. Med utgångspunkt i denna övertygelse tar de för givet att partierna till ”vänster” bör ta till våld och mord för att genomdriva sin politik. En revolution kan inte genomföras med fredliga medel. Det är inte värt att begrunda sådana trivialiteter som slakten av den sista Tsarens fyra döttrar, Lev Trotskij, 10 000-tals ryska borgare och så vidare. ”Man kan inte göra omelett om man inte krossar ägg”, varför ska man ens nämna de krossade äggen? Naturligtvis är det annorlunda om någon av dessa angripna försvarar sig eller till och med går till motattack. Endast ett fåtal nämner det sabotage, den förstörelse och det våld som utförs av de strejkande, men alla författare ordar vitt och brett om företagens försök att försvara sin egendom, sina anställda och sina kunder mot sådana våldsamma angrepp.

Sådana skillnader beror varken på skillnader i värdeomdömen eller i förståelse. De är ett resultat av motstridiga teorier om den ekonomiska och historiska utvecklingen. Om socialismens ankomst är oundviklig och bara kan åstadkommas med hjälp av revolutionära medel är de mord som begås av de ”progressiva” mindre incidenter utan någon särskild betydelse, medan ”reaktionärernas” självförsvar och motattacker, som möjligen kan lyckas försena socialismens slutliga seger, är av största betydelse. De är anmärkningsvärda händelser, medan de revolutionära handlingarna helt enkelt är rutin.

6. Till förnuftets försvar

Förståndiga rationalister har aldrig sagt det mänskliga förnuftet någon gång kommer att kunna göra människan allvetande. De är fullt medvetna om att hur mycket mer kunskap man än ansamlar, kommer det alltid att finnas saker som inte kan belysas ytterligare. I den mån människan kan nå kunskap måste hon lita på förnuftet. Det slutligt givna är det irrationella. Det man kan få kunskap om är i den utsträckning det redan är känt nödvändigtvis rationellt. Det finns varken en irrationell kunskapsmetod eller en vetenskap om irrationalitet.

För olika olösta problem kan man ha olika hypoteser, men de får inte vara logiskt motsägande eller gå emot erkänd observatorisk erfarenhet. Dessa är emellertid enbart hypoteser.

Vi vet inte vad som orsakar medfödda skillnader i mänsklig förmåga. Vetenskapen kan inte förklara varför Newton och Mozart var kreativa genier medan de flesta människor inte är det. Att säga att ett geni skulle kunna tacka sin släkt eller sin ras för sin storhet håller inte. Frågan som måste besvaras är precis varför en sådan människa skiljer sig från sina syskon och andra medlemmar av sin ras.

Det är lite mindre felaktigt att tillskriva de vita folkens stora framgångar till en rasmässig överlägsenhet. Detta är inget mer än vag hypotes som strider mot det faktum att civilisationens grund lades av människor som tillhörde andra raser. Vi kan inte veta om andra raser kommer att ersätta den västerländska civilisationen eller inte.

Emellertid måste en sådan hypotes analyseras på sina egna grunder. Den får inte avfärdas i förväg bara för att rasisterna använder den för att ge stöd åt sitt påstående om att det finns en olöslig konflikt mellan olika rasgrupper och att de överlägsna raserna måste få förslava de lägre stående. Ricardos lag om komparativa fördelar har för länge sedan avfärdat denna felaktiga tolkning av människors olikhet. Det är meningslöst att bekämpa rasmässiga hypoteser genom att förneka fakta och bestrida att vissa raser hittills inte har bidragit med någonting, eller väldigt lite, till civilisationens utveckling, och i detta avseende kan ses som underlägsna.

Om någon till varje pris skulle vilja vaska fram ett korn av sanning ur de marxistiska lärorna är det att känslor i väldigt stor omfattning påverkar en människas tänkande. Ingen har någonsin förnekat detta uppenbara faktum och marxisterna kan inte ta åt sig äran för det, men det är ändå kunskapsteoretiskt betydelselöst. Det finns många anledningar till att man lyckas eller misslyckas och det faller på psykologin att notera och klassificera dessa skäl.

Avundsjuka är en spridd svaghet. Det är uppenbart att många intellektuella avundas affärsmännens högre inkomster och att dessa känslor leder dem till socialismen. De tror att myndigheterna i ett socialistiskt samhälle skulle ge dem högre lön än vad de får i ett kapitalistiskt samhälle. Bara för att man bevisar att denna avundsjuka finns innebär det inte att man inte behöver undersöka de socialistiska lärorna noggrant. Vetenskapsmän måste behandla alla läror som om dess anhängare enbart inspirerades av kunskapstörst. Istället för en rent teoretisk undersökning av olika läror som går emot varandra försöker de olika sorterna polylogism avtäcka deras författares bakgrund och motiv. Ett sådant förfarande är oförenligt med det rationella tänkandets principer.

Man kan inte avfärda en teori genom att hänvisa till dess historiska bakgrund, ”tidsandan”, ursprungslandets materiella villkor eller författarnas personliga egenskaper. En teori kan enbart dömas utifrån dess förnuftighet. Den enda måttstock som ska användas är förnuftets. En teori är antingen korrekt eller felaktig. Det kan vara så att vår nuvarande kunskapsnivå inte gör det möjligt att avgöra om den är riktig eller felaktig, men en teori kan aldrig vara giltig för en borgare eller amerikan om den är ogiltig för en proletär eller en kines.

Om marxisterna och rasisterna hade rätt skulle det vara omöjligt att förklara varför de som har makten försöker tysta ned avvikande teorier och förfölja dess anhängare. Själva faktumet att det finns intoleranta regeringar och politiska partier som ägnar sig åt att olagligförklara och göra sig av med oliktänkande bevisar vilken enastående kraft förnuftet utgör. Att en läras motståndare använder polisen, bödeln och våldsamma folkmassor för att bekämpa den är inte ett bevis på att den stämmer, men att de som tar sin tillflykt till våldsamheter undermedvetet vet att deras egna läror inte är sanna.

Det är omöjligt att påvisa giltigheten i de aprioristiska grunderna för logik och praxeologi utan hänvisning till dessa grunder i sig. Förnuftet är något slutligt givet och kan inte analyseras eller ifrågasättas. Själva existensen av det mänskliga förnuftet är ett icke-rationellt faktum. Det enda som kan sägas med avseende på förnuftet är att det är det som särskiljer människan från djuren och att det har frambringat allt som är specifikt mänskligt.

Till de som låtsas att människan skulle vara lyckligare om hon avstod från att använda förnuftet och i stället enbart lät sig ledas av intuition och instinkter kan inget annat svar ges än en analys av det mänskliga samhällets struktur. I sin beskrivning av hur samhället uppstod och fungerar ger den ekonomiska vetenskapen oss all den information som behövs för att vi ska kunna fatta ett slutligt beslut mellan förstånd och oförstånd. Om människan på nytt vill befria sig från förnuftets överlägsenhet måste hon veta vad hon går miste om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *