II. De kunskapsteoretiska problemen för vetenskaperna om mänskligt handlande

Mises ger sig på frågan om metod: varför behövs en annan metod för vetenskaperna om mänskligt handlande än för naturvetenskaperna? Han beskriver dessutom hur historiker bör bedriva sitt arbete och vad historikerns viktigaste redskap är.

II. De kunskapsteoretiska problemen för vetenskaperna om mänskligt handlande

1. Praxeologi och historia

Det finns två huvudsakliga grenar inom vetenskaperna om mänskligt handlande: praxeologi och historia.

Historia är insamlandet och systematiserandet av alla erfarenheter som rör mänskligt handlande. Den behandlar det mänskliga handlandets konkreta innehåll. Den studerar människans alla strävanden i sin oändliga mångfald och variation samt alla enskilda handlingar och deras oavsiktliga, speciella och särskilda implikationer. Den synar de idéer som styr människans handlingar och granskar utfallet av agerandet. Historia omfattar alla aspekter av mänsklig aktivitet. Det finns å ena sidan allmän historia, och å andra sidan historia om snävare ämnesområden. Det finns historia om politiska och militära handlingar, om idéer och filosofi, om ekonomisk verksamhet, teknik, litteratur, konst och vetenskap, religion, seder och bruk, och om många andra av det mänskliga livets områden. Det finns etnologi och antropologi, såvida de inte ingår i biologi, och det finns psykologi så länge den inte ingår i medicin, kunskapsteori eller filosofi. Det finns lingvistik i den utsträckning som den inte inkluderas i logik eller i talets fysiologi.

Undersökningsämnet för alla historiska discipliner är det förflutna. De kan inte lära oss något som gäller alla mänskliga handlingar, det vill säga även det som berör framtiden. Studiet av historia gör en människa vis och omdömesgill. Det förser henne dock inte med kunskaper eller förmågor som kan användas för att hantera konkreta uppgifter.

Naturvetenskaperna undersöker också det förflutna. Alla erfarenheter är erfarenheter av något som varit. Det finns ingen erfarenhet av framtida händelser, men den erfarenhet som alla naturvetenskaper har att tacka för sin framgång är erfarenhet av försök som gjorts, där enskilda förändringsinslag kan iakttas i isolerade miljöer. De fakta som insamlats på detta sätt kan användas för induktion, ett särskilt slutledningsförfarande som praktiskt har bevisat sin ändamålsenlighet, även om en tillfredsställande kunskapsteoretisk karakterisering ännu saknas.

Den erfarenhet som vetenskaperna om mänskligt handlande måste behandla är alltid erfarenhet av sammansatta fenomen. När det gäller mänskligt handlande är laboratorieförsök inte möjliga. Vi kan aldrig begränsa våra iakttagelser till att enbart rikta sig emot förändringar av en beståndsdel medan alla andra villkor förblir som de skulle vara i det fall då beståndsdelen inte förändrades. I egenskap av att vara en erfarenhet av sammansatta fenomen förser historisk erfarenhet oss inte med fakta som är av det slag som naturvetenskaperna kallar fakta, vilket i deras fält är ett begrepp för att beteckna enskilda händelser som prövats i experiment. Information som överförts genom historisk erfarenhet kan inte användas för att konstruera teorier eller förutsäga framtiden. All historisk erfarenhet kan tolkas på ett flertal olika sätt, och tolkas i verkligheten på olika sätt.

Positivismens postulat och besläktade metafysiska skolbildningar är därför bedrägliga. Det är omöjligt att förändra vetenskaperna om mänskligt handlande med fysiken och de andra naturvetenskaperna som förebild. Man kan inte skapa en a posteriori-teori om mänskligt beteende och sociala händelser. Historien kan varken bevisa eller motbevisa någon allmän utsaga på det sätt som naturvetenskaperna kan godta eller avfärda en hypotes på grundval av laboratorieförsök. Vare sig experimentell bekräftelse eller experimentell falsifiering av allmänna påståenden är möjliga inom dess forskningsområde.

Sammansatta fenomen som är ett resultat av olika sammanflätade orsakskedjor kan inte testa en teori. Sådana fenomen blir tvärtom först förståeliga genom att man tolkar dem med teorier som tidigare utvecklats på andra sätt. När det gäller naturfenomen får inte tolkningen av en händelse strida mot teorier som på ett tillfredsställande sätt har verifierats av experiment. Vad gäller historiska händelser finns ingen sådan begränsning. Kommentatorer får ta till helt godtyckliga förklaringar. Där något behöver förklaras har det mänskliga sinnet aldrig varit främmande för att uppfinna någon påhittad teori som helt saknar logiskt rättfärdigande.

För den mänskliga historien förser praxeologin oss med en liknande begränsning som de experimentellt prövade teorierna åtnjuter vad gäller försök att tolka och belysa enskilda fysiska, kemiska och fysiologiska företeelser. Praxeologi är en teoretisk och systematisk vetenskap, inte en historisk. Den behandlar mänskligt handlande i sig självt, oberoende av de konkreta handlingarnas alla omgivande, oavsiktliga och enskilda omständigheter. Dess kognition är rent formell och allmän, utan hänvisning till det aktuella fallets materiella innehåll eller specifika inslag. Praxeologin söker kunskap som är giltig för alla fall där villkoren exakt överensstämmer med de som är implicerade i dess antaganden och slutsatser. Dess påståenden och satser är inte härledda från erfarenhet. Likt logik och matematik är de a priori. De kan varken bekräftas eller falsifieras utifrån erfarenheter eller fakta. De föregår både logiskt och tidsmässigt all förståelse av historiska fakta. De är en nödvändig förutsättning för all intellektuell förståelse av historiska händelser. Utan dem skulle vi inte kunna se något annat i händelsernas förlopp än en kalejdoskopisk förändring och kaotisk röra.

2. Praxeologins formella och aprioristiska karaktär

En modern tendens inom samtida filosofi är förnekandet av förekomsten av någon som helst a priori-kunskap. Det sägs att all mänsklig kunskap kommer från erfarenhet. Denna attityd kan lätt förstås som en överdriven reaktion på teologiska utsvävningar och en felaktig historie- och naturfilosofi. Metafysikerna ville med hjälp av intuitionen upptäcka moraliska regler, meningen med den historiska utvecklingen, kroppens och själens egenskaper samt de lagar som styr fysiska, kemiska och fysiologiska händelser. Deras ombytliga spekulationer visade på en bekymmerslös nonchalans vad avser faktakunskap. De var övertygade om att förnuftet kunde förklara allting och besvara alla frågor utan att förlita sig på erfarenhet.

De moderna naturvetenskaperna har den metod som bygger på observation och experiment att tacka för sina framgångar. Det råder ingen tvekan om att empirismen och pragmatismen har rätt då de beskriver de naturvetenskapliga metoderna. Men det är lika säkert att de har helt fel i sitt avfärdande av all slags a priori-kunskap och i karakteriseringen av all logik, såsom matematik och praxeologi, som empiriska och experimentella ämnen.

Vad gäller praxeologi beror filosofernas misstag på deras fullständiga okunskap om ekonomi och mycket ofta på deras chockerande bristfälliga historiekunskaper. Enligt filosoferna är studiet av filosofiska spörsmål ett sublimt och ädelt kall som inte får sättas på samma låga nivå som andra inkomstbringande sysselsättningar. Professorn ogillar det faktum att han får en inkomst från att filosofera och han förargas av tanken på att han tjänar pengar på samma sätt som hantverkaren och bonden. Penningfrågor är onda ting och filosofen som undersöker de stora frågorna om sanning och absolut eviga värden borde inte smutsa ner sitt sinne genom att ägna sin uppmärksamhet åt pengafrågor. Ingen textrad från någon samtida filosof visar på den minsta kännedom om ens de mest grundläggande problemen inom ekonomiämnet.

Frågan om huruvida tanken har aprioristiska inslag eller inte, det vill säga intellektuella villkor som är nödvändiga och ofrånkomliga för tänkandet och som föregår all föreställning och erfarenhet, får inte blandas ihop med det genetiska problemet om hur människan fick sin typiskt mänskliga mentala förmåga. Människan härstammar från icke-mänskliga anfäder som saknade denna förmåga. Dessa förfäder var begåvade med en utvecklingsmöjlighet som under evolutionens gång gjorde dem till förnuftiga varelser. Denna förvandling var resultatet av en föränderlig kosmisk omgivning som påverkade efterföljande generationer. Det är därför som empiristerna drar slutsatsen att förnuftets grundläggande principer är ett resultat av erfarenhet och att de är en anpassning av människan till sin miljö.

När denna tanke dras till sin yttersta spets leder den till slutsatsen att det fanns olika mellansteg mellan våra förmänskliga anfäder och homo sapiens. Det rörde sig om varelser som även om de inte var utrustade med mänskligt förstånd, var begåvade med visst grundläggande förnuft. Deras sinne var ännu inte logiskt utan utgjorde ett förlogiskt (eller inte fulländat logiskt) sinne. Deras osammanhängande och bristfälliga logiska funktioner utvecklades steg för steg från det förlogiska stadiet till det logiska stadiet. Förnuft, intellekt och logik är historiska fenomen. Det finns en logikhistoria på precis samma sätt som det finns en teknikhistoria. Ingenting tyder på att den logik vi känner till idag skulle vara det sista eller slutgiltiga steget i den intellektuella utvecklingen. Mänsklig logik är en historisk fas mellan förmänsklig icke-logik å ena sidan och övermänsklig logik å den andra. Förnuft och sinne, människans mest effektiva utrustning i kampen för överlevnad, är inbäddade i det kontinuerliga flödet av zoologiska händelser. De är varken eviga eller oföränderliga, utan är istället övergående.

Dessutom råder det inget tvivel om att alla mänskliga varelser i sin personliga utveckling inte bara upprepar den fysiska förändringen från en enkel cell till en högst komplicerad däggdjursorganism, utan även den psykiska förändringen från en rent vegetativ och djurisk existens till en förnuftsvarelse. Denna övergång avslutas inte under fosterlivet utan först senare när det nyfödda barnet steg för steg får ett mänskligt medvetande. Således går alla människor i sin begynnelse, ända sedan det djupa mörkret, igenom olika steg i sinnets logiska struktur.

Sedan finns också frågan om djuren. Vi är fullt medvetna om att det föreligger en stor skillnad mellan vårt förstånd och de reaktiva processerna i djurens hjärnor och nervbanor. Men samtidigt antar vi att det finns krafter i dem som kämpar för att nå förståelsens ljus. Precis som fångar försöker de bryta sig loss från sitt öde och från en oåterkallelig automatisk tillvaro. Vi har medkänsla med dem eftersom känner igen oss själva i deras situation, på så sätt att vi strävar efter en ouppnåelig perfekt förståelse och förgäves trycker oss mot vår intellektuella förmågas gränser.

Frågan om a priori är dock av ett annat slag. Den handlar inte om hur medvetandet och förnuftet har uppstått. Istället har den att göra med det mänskliga sinnets logiska struktur och dess huvudsakliga och nödvändiga egenskaper.

De grundläggande logiska relationerna kan varken bevisas eller motbevisas. Alla försök att bevisa dem måste på förhand utgå ifrån att de är sanna. Man kan inte förklara vad de är för en varelse som inte redan förfogar över dem. Försök att definiera dem enligt definitionens regler är dömda att misslyckas. De är primära satser som föregår alla nominella och verkliga definitioner. De är kategorier som är slutgiltiga och inte kan analyseras. Det mänskliga sinnet är helt oförmöget att föreställa sig logiska kategorier som avviker från dem. Hur de än framstår för övermänskliga varelser, är de för människan ofrånkomliga och nödvändiga. De är nödvändiga förutsättningar för perception, apperception och erfarenhet.

De är precis lika nödvändiga förutsättningar för minnet. Inom naturvetenskaperna tenderar man att beskriva minnet som ett exempel på ett mer allmänt fenomen. Alla levande organismer bevarar effekterna av tidigare stimulanser och de oorganiska ämnenas nuvarande tillstånd är ett resultat av all den påverkan de utsatts för i det förflutna. Universums nuvarande tillstånd är ett resultat av dess förflutna. Vi kan därför i bildlig bemärkelse säga att vårt jordklots geologiska struktur bevarar minnet av alla tidigare kosmiska förändringar och att en människas kropp är resultatet av hans förfäders och hans egna öden och livsskeden. Minnet är däremot något helt annat än fakta om den kosmiska utvecklingens strukturella enhetlighet och kontinuitet. Det är ett medvetandefenomen och är som sådant beroende av det logiska a priori. Psykologer har förvånats över att människan inte minns någonting från sin tid som embryo eller spädbarn. Freud försökte förklara denna frånvaro av minnen som undertryckandet av oönskade minnesbilder. Sanningen är att det inte finns någonting att minnas av omedvetna tillstånd. Djurisk automatik och reaktioner på fysiska stimulanser är inget att minnas för vare sig embryon, spädbarn eller vuxna. Man kan endast komma ihåg medvetna tillstånd.

Det mänskliga sinnet är inte en tabula rasa på vilket yttre händelser skriver ner sin egen historia. Sinnet är utrustat med en uppsättning verktyg för att kunna förstå verkligheten. Människan förvärvade dessa verktyg, det vill säga sinnets logiska struktur, under sin evolutionära utveckling från amöba till där hon är nu. Men dessa verktyg är logiskt givna före all erfarenhet.

Människan är inte bara ett djur som slaviskt lyder under de stimulanser som oundvikligen bestämmer villkoren för hennes liv. Hon är också en handlande varelse och handlingskategorin föregår logiskt alla konkreta handlingar.

Faktumet att människan inte har den kreativa förmågan att föreställa sig kategorier som skiljer sig från grundläggande logiska förhållanden, samt från de kausala och teleologiska principerna, leder oss till något som vi kan kalla metodologisk apriorism.

I sitt dagliga beteende bevittnar alla om och om igen hur oföränderliga och allmängiltiga tanke- och handlingskategorierna är. Den som vänder sig till en annan människa, som vill informera och övertyga dem, som ställer frågor och besvarar andras frågor, kan endast göra detta eftersom hon kan riktiga sig till något som är gemensamt för alla människor: det mänskliga förnuftets logiska struktur. Idén att A samtidigt skulle kunna vara icke-A eller att man kan föredra A framför B samtidigt som man föredrar B framför A är helt enkelt ofattbar och ter sig absurd för det mänskliga förnuftet. Vi kan inte ta till oss något slags förlogiskt eller metalogiskt tänkande och vi kan inte föreställa oss en värld utan kausalitet och teleologi.

Det spelar inte någon roll för människan om det, bortom det område som är begripligt för det mänskliga sinnet, finns andra sfärer där det förekommer någonting som kategoriskt skiljer sig åt från vårt tänkande och handlande. Ingen kunskap från sådana områden tränger fram till det mänskliga sinnet. Det är meningslöst att fråga sig huruvida saker i sig är annorlunda än de verkar vara för oss eller om det finns världar som vi inte kan föreställa oss och tankar vi inte kan förstå. Dessa problem är bortom den mänskliga kunskapen, som är beroende av det mänskliga sinnets struktur. Om det är mänskligt handlande som studeras kan det endast betyda att det som studeras är de handlingskategorier som passar det mänskliga sinnet och som är dess manifestation av skapande och förändring i den externa världen. Praxeologins alla satser hänvisar enbart till dessa handlingskategorier och är bara giltiga inom deras verkningsområde. De gör inte anspråk på att förmedla någon information om världar eller förhållanden man inte kan föreställa sig.

Sålunda är praxeologin mänsklig i dubbel bemärkelse. Den är mänsklig eftersom den hävdar att dess satser gäller för allt mänskligt handlande inom det område som exakt definierats av de underliggande antagandena. Den är dessutom mänsklig eftersom den enbart handlar om mänskligt handlande och inte gör anspråk på kunskap om det icke-mänskliga handlandet, vare sig ett under- eller övermänskligt sådant.

Den primitiva människans förmodade logiska heterogenitet

En vanlig missuppfattning är att Lucien Lévy-Bruhls skrifter stödjer läran om att den primitiva människans logiska medvetandestruktur var och är kategoriskt annorlunda än den civiliserade människans förnuft. Tvärtom är det som Lévy-Bruhl berättar, grundat på en noggrann undersökning av allt tillgängligt etnografiskt material, om den primitiva människans mentala funktion att de grundläggande logiska förhållandena samt tanke- och handlingskategorierna spelar samma roll i den primitiva människans liv som i vårt eget. Innehållet i den primitiva människans tankar skiljer sig åt från våra men den formella och logiska strukturen är densamma för båda.

Det är sant att Lévy-Bruhl själv framhåller att de primitiva folkens mentalitet i huvudsak är ”mystisk och förlogisk” till sin karaktär. Den primitiva människans kollektiva föreställningar styrs av ”deltagandets lag” och de är således oberörda av lagen om motsägelser. Emellertid avser hans åtskillnad mellan det förlogiska och det logiska tänkandet enbart innehållet, och inte dess form eller logiska struktur. Det visas av att han påstår att det även hos folk som vårt eget finns idéer och förhållanden mellan dem som styrs av ”deltagandets lag” – mer eller mindre oberoende, mer eller mindre försvagade, men ändå outrotliga – som står sida vid sida tillsammans med de idéer som är föremål för förnuftets lag. ”Det förlogiska och mystiska samexisterar med det logiska.”

Lévy-Bruhl förvisar kristendomens viktigaste läror till det förlogiska sinnet. Man kan rikta mot många invändningar, och det har även gjorts, mot de kristna lärorna och hur teologin har tolkat dem. Men ingen har försökt påstå att de kristna fäderna och filosoferna, bland dem Sankt Augustinus och Sankt Thomas av Aquino, hade sinnen vars logiska struktur skiljde sig åt från våra. Diskussioner mellan en människa som tror på underverk och någon som inte gör det handlar om tankarnas innehåll, och om inte dess logiska form. En människa som försöker visa att underverk är möjliga kan ha fel. Precis som Humes och Mills utmärkta skrifter ger prov på är det dock verkligen inte mindre logiskt invecklat att peka ut var hon haft fel än att tillbakavisa andra filosofiska eller ekonomiska felslut.

Upptäcktsresande och missionärer har berättat att människorna i Afrika och Polynesien nöjer sig med sina första intryck av saker och ting och inte resonerar vidare, om de på något sätt kan undvika det. Europeiska och amerikanska lärare vittnar ibland om att deras studenter gör samma sak. Beträffande Mossi-stammen vid Niger citerar Lévy-Bruhl en missionärs iakttagelser: ”Samtal med dem handlar bara om kvinnor, mat och (under regnperioden) skördar.” Vilka andra ämnen föredrog Newtons, Kants och Lévy-Bruhls många samtida att prata om?

Slutsatsen man drar från Lévy-Bruhls studier kan bäst uttryckas med hans egna ord: ”Precis som vårt eget sinne söker det primitiva sinnet efter förklaringar till det som sker, men inte på samma sätt som vi gör.”

En bonde som vill få en god skörd kan välja olika metoder beroende på vad han har för idéer. Han kan utföra en magisk ritual, åka på pilgrimsfärd, tända ett ljus framför en bild på sitt skyddshelgon eller använda bättre gödsel. Men oavsett vad han gör är det alltid en handling, det vill säga nyttjandet av medel för att uppnå mål. Magi är i en vidare mening en sorts teknologi. Andeutdrivning är en medveten målinriktad handling med grund i en världsåskådning som de flesta av oss idag betraktar som vidskepelse och därför finner olämplig. Att något är en handling innebär dock inte att den baseras på en korrekt teori, använder en framgångsrik teknologi eller att det eftersträvade målet uppnås. Det innebär enbart att den som utför handlingen tror att de använda medlen kommer att ge önskat resultat.

Inga fakta som etnologiämnet eller historieämnet funnit motsäger utlåtandet om att sinnets logiska struktur är gemensamt för alla människor oavsett folktillhörighet, ålder eller nationalitet.

3. A priori och verkligheten

Aprioristiska resonemang är konceptuella och deduktiva. De kan inte producera något annat än självklarheter och analytiska omdömen. Alla dess implikationer följer logiskt från premisserna och innefattas i dem. Enligt en populär invändning kan de därför inte tillföra någon ny kunskap.

Alla geometriska satser är redan implicerade i axiomen. Begreppet rätvinklig triangel implicerar redan Pythagoras sats. Det är en tautologi och dess härledning leder till ett analytiskt omdöme. Trots det skulle ingen hävda att geometri i allmänhet och Pythagoras sats i synnerhet, inte ger oss mer kunskap. Kunskap som kommer från rent deduktivt tänkande är också kreativ och ger vårt medvetande tillgång till tidigare stängda områden. Aprioristiska resonemangs huvudsakliga uppgift är dels att frigöra det som impliceras i dessa kategorier, begrepp och premisser; och dels att visa vad de inte innebär. Det är dess syfte att fastställa och tydliggöra det som tidigare varit dolt och okänt.

I begreppet pengar är penningteorins alla satser redan implicerade. Kvantitetsteorin tillför inte någon kunskap som inte redan finns i penningbegreppet. Den förändrar, utvecklar och avslöjar. Teorin analyserar bara och är därför tautologisk på samma sätt som Pythagoras sats i förhållande till den rätvinkliga triangeln. Men ingen kan förneka kvantitetsteorins kunskapsvärde. För ett sinne som inte upplysts av det ekonomiska tänkandet förblir den okänd. En lång kedja av försök att lösa hithörande problem visar att det inte var enkelt att uppnå den nuvarande kunskapsnivån.

Den aprioristiska vetenskapen är inte bristfällig för att den inte ger oss full kunskap om verkligheten. Dess begrepp och satser är mentala verktyg som öppnar vägen mot en fullständig förståelse av verkligheten; de innehåller i sig själva självklart inte en fullkomlig kunskap om allting. Teori och en förståelse av den levande och föränderliga verkligheten står inte i motsats till varandra. Utan en teori, den allmänna aprioristiska vetenskapen om mänskligt handlande, finns ingen förståelse av mänskligt handlande i verkligheten.

Förhållandet mellan förnuft och erfarenhet har länge utgjort ett av filosofins fundamentala problem. Som alla andra kunskapsteoretiska problem har filosoferna tagit sig an det med den naturvetenskapliga lösningen i bakhuvudet. De har bortsett från vetenskaperna om mänskligt handlande. Deras bidrag har varit värdelösa för praxeologin.

Av tradition brukar man vid behandling av ekonomiämnets kunskapsteori vända sig till någon av naturvetenskapernas lösningar. Några författare rekommenderar Poincarés konventionalism. De ser premisserna för ekonomiskt tänkande som språk- eller postulats-konventionalism. Andra föredrar Einsteins tankar. Einstein ställde frågan: ”Hur kan matematiken, som är en produkt av det icke-erfarenhetsberoende mänskliga förnuftet, passa verkligheten så väl? Kan det mänskliga förnuftet genom rent tänkande och utan stöd av erfarenheten upptäcka verklighetens egenskaper?” Hans svar löd: ”I den utsträckning de matematiska satserna hänvisar till verkligheten är de inte säkra och i den utsträckning de är säkra hänvisar de inte till verkligheten.”

Vetenskaperna om mänskligt handlande skiljer sig dock mycket åt från naturvetenskaperna. Alla författare som vill konstruera ett kunskapsteoretiskt och vetenskapligt system för vetenskaperna om mänskligt handlande som är baserat på naturvetenskapen är tyvärr helt fel ute.

Det verkliga ting som praxeologin studerar, mänskligt handlande, har samma ursprung som det mänskliga förnuftet. Handling och förnuft är besläktade och homogena. De kan till och med anses vara två sidor av samma sak. Att förnuftet har förmågan att genom logiska resonemang klargöra handlandets viktigaste beståndsdelar beror på att handling är en utgrening från förnuftet. De satser som nås genom korrekt praxeologiskt tänkande är inte bara helt tillförlitliga och oemotsägliga, i likhet med matematikens satser. De syftar dessutom, med tyngden av dess apodiktiska säkerhet och oemotsäglighet, på handlande så som det framstår i livet och historien. Praxeologin förmedlar exakt och precis kunskap om verkliga ting.

Praxeologins utgångspunkt är inte ett val av axiom eller en diskussion om tillvägagångssätt. Den inleds istället med en reflektion om vad som är handlandets kärna. Det finns ingen handling där de praxeologiska kategorierna inte framstår som fullständiga och kompletta. Inte heller finns det något handlingssätt där medel och mål, kostnader och intäkter, inte kan klart urskiljas eller precist särskiljas från varandra. Det finns inget som bara ungefärligt eller på ett ofullständigt sätt ryms inom de ekonomiska utbyteskategorierna. Det enda som existerar är byte och icke-byte. De allmänna satserna rörande byte är giltiga fullt ut och med alla sina implikationer för allt byte. Det finns inga övergångsfaser från byte till icke-byte eller från direkt byte till indirekt byte. Ingen kan ha erfarenhet av något som motsäger dessa påståenden.

En sådan erfarenhet är först och främst omöjlig eftersom all erfarenhet av mänskligt handlande är beroende av de praxeologiska kategorierna och möjliggörs först av deras tillämpning. Om vårt medvetande inte hade tillgång till det som de praxeologiska resonemangen förser oss med skulle vi aldrig kunna känna igen eller förstå någon typ av handlande. Vi skulle uppfatta fysiska rörelser men varken köpande eller säljande, priser, lönenivåer, räntesatser och så vidare. Det är enbart genom tillämpningen av de praxeologiska verktygen som vi kan observera köp- eller försäljningshandlingar oberoende av huruvida vi uppfattar några mänskliga rörelser eller icke-mänskliga inslag i den yttre världen. Utan praxeologisk kunskap skulle vi aldrig kunna lära oss något om bytesmedel. Om vi betraktar mynt utan en praxeologisk förståelse skulle vi inte se något annat än runda metallstycken. Observatorisk erfarenhet av pengar kräver kännedom av den praxeologiska kategorin bytesmedel.

Erfarenhet av mänskligt handlande skiljer sig från erfarenhet av naturfenomen eftersom den sortens erfarenhet både kräver och förutsätter praxeologisk kunskap. Det är därför som naturvetenskapernas metoder inte lämpar sig för studier av praxeologi, ekonomi och historia.

När vi hävdar att praxeologin är av a priori-karaktär utmejslar vi inte en plan för en framtida ny vetenskap som skiljer sig åt från den traditionella vetenskapens studie av mänskligt handlande. Vi hävdar inte att den teoretiska vetenskapen om mänskligt handlande borde vara aprioristisk, utan att den alltid har varit det. Alla försök att fundera över frågor som rör mänskligt handlande är nödvändigtvis kopplade till aprioristiskt tänkande. I detta avseende spelar det ingen roll huruvida de som diskuterar ett problem är teoretiker som bara strävar efter ren kunskap eller om de är statsmän, politiker eller vanliga medborgare som försöker förstå pågående händelser och vilken slags politik eller vilket privat agerande som gynnar dem mest. Folk kan diskutera betydelsen av vilken erfarenhet som helst, men debatten vänder sig oundvikligen bort från oavsiktliga och rumsliga inslag mot en analys av de grundläggande principerna. Den vänder sig slutligen från hänvisningar till de faktiska händelser som påkallade debatten. Naturvetenskapernas historia utgörs av teorier och hypoteser som övergivits eftersom de motbevisats av erfarenhet. Ta till exempel de misstag från den äldre mekaniken som Galileo motbevisade eller det öde som förbränningsteorin mötte. Inget sådant fall har förekommit i ekonomiämnets historia. Företrädare för logiskt inkompatibla teorier åberopar exakt samma händelser som bevis för att deras position har bevisats av erfarenheten. Sanningen är den att erfarenhet av komplexa fenomen, och beträffande mänskligt handlande är det den enda erfarenheten som finns, alltid kan tolkas utifrån olika antitetiska teorier. Huruvida tolkningen anses tillfredsställande eller inte beror på den teoretiska förståelse som redan etablerats på basis av aprioristiskt tänkande.

Historieämnet kan inte ge oss någon allmän regel, princip eller lag. Det är inte möjligt att ur en historisk erfarenhet a posteriori abstrahera några teorier eller satser rörande mänskligt handlande eller politik. Om historisk data inte kunde klargöras, struktureras och tolkas genom systematisk praxeologisk kunskap vore de inte något annat än en klumpig samling osammanhängande händelser.

4. Principen om metodologisk individualism

Praxeologin studerar enskilda människors handlande och därefter nås kunskap om mänskligt samarbete. Socialt handlande behandlas alltså som ett specialfall av den mer allmänna kategorin mänskligt handlande.

Denna metodologiska individualism har frenetiskt angripits av olika metafysiska skolor och avfärdats som en nominalistisk vanföreställning. Kritikerna hävdar att föreställningen om en enskild individ är en tom abstraktion. Den verkliga människan är av nödvändighet alltid en del av en social helhet. Man kan inte ens tänka sig att det finns en människa som är skild från resten av mänskligheten och står utanför samhället. Människan som människa är en produkt av den sociala utvecklingen. Förnuftet, hennes mest framträdande kännetecken, kunde bara uppstå i en miljö präglad av ömsesidighet. Det finns inget tänkande som inte är beroende av de språkliga begreppen, men talet är definitivt ett socialt fenomen. Människan är alltid en del av ett kollektiv, sägs det. Eftersom helheten både logiskt och tidsmässigt föregår dess delar och medlemmar, kommer studiet av individen efter studiet av samhället. Därför är den enda metoden som är lämplig för en vetenskaplig behandling av mänskliga frågor en universell eller kollektivistisk metod.

Kontroversen om huruvida det är helheten som logiskt föregår delarna eller tvärtom är emellertid meningslös. Logiskt sett korrelerar helheten och dess beståndsdelar. Som logiska begrepp är de båda oberoende av tiden.

Motsättningen mellan realism och nominalism, i enlighet med hur de medeltida skolastikerna använde dessa begrepp, är likaledes ovidkommande för vårt problem. Man kan inte bestrida att sociala enheter har en verklig existens för det mänskliga handlandet. Ingen förnekar att stater, nationer, kommuner, partier eller religiösa församlingar påverkar mänskliga händelser. En av den metodologiska individualismens huvuduppgifter är att beskriva och analysera hur sådana kollektiva enheter uppkommer och hur de upphör, deras förändrade strukturer och deras funktion, inte att ifrågasätta dem. Den väljer den enda metoden som kan ge godtagbara svar.

Vi måste först och främst inse att alla handlingar utförs av enskilda individer. Ett kollektiv verkar alltid genom en eller flera individer vars handlingar relaterar till gemenskapen som den sekundära källan. Det som avgör en handlings karaktär är den mening som de agerande individerna och alla som berörs av den tillskriver den. Det är meningen som tillskrivs handlingen som avgör om det anses vara en individ som handlar eller om det är staten eller kommunen. Det är bödeln och inte staten som avrättar en brottsling. Det är den betydelse som de inblandade tillskriver bödelns handlande, som gör att de i bödelns handlande urskiljer ett statligt handlande. En grupp beväpnade män ockuperar en plats. Det är betydelsen av denna handling för de som är inblandade som gör att ockupationen inte tillskrivs de officerare och soldater som finns på platsen, utan deras nation. Om vi noggrant undersöker betydelsen av enskilda individers handlingar måste vi nödvändigtvis få reda på allt om den kollektiva enhetens handlingar. Ett kollektiv har ingen existens eller verklighet utanför de individuella medlemmarnas handlingar. Ett kollektivs liv levs i de handlingar som utförs av de individer som utgör själva kollektivet. Man kan inte föreställa sig en gemenskap som inte verkar genom individers handlingar. En social enhet består i praktiken av styrande och frigörande av bestämda individuella handlingar. Således går vägen till förståelse av kollektiva enheter genom en analys av dess individers handlingar.

Som en tänkande och handlande varelse lämnar människan sin förmänskliga existens redan som en social varelse. Utvecklandet av förnuft, språk och samarbete är resultatet av samma oskiljaktiga och nödvändigt sammankopplade process. Men denna process ägde dock rum i individer och bestod av att deras beteende förändrades. Den skedde inte i någon annan än hos individerna. Det finns inget annat substrat för samhället än individernas handlingar.

Att det finns nationer, stater och kyrkor, samt att det existerar samarbete genom arbetsdelning, blir synligt först i specifika individers handlingar. Ingen har någonsin föreställt sig en nation utan att föreställa sig dess medborgare. I detta avseende kan man säga att ett samhälle bildas genom individernas handlande. Det betyder inte att individen kom före rent tidsmässigt. Det betyder enbart att det är individernas bestämda handlingar som utgör kollektivet.

Det finns ingen anledning att diskutera huruvida ett kollektiv är summan av dess delar eller något mer. Det är också slöseri med tid att diskutera huruvida det är en egen slags varelse och om det således är meningsfullt att prata om dess vilja, planer, mål och handlingar eller tillskriva det en ”själ”. Sådana diskussioner är helt värdelösa. Ett kollektiv är en särskild aspekt av vissa individers handlingar och därigenom något verkligt som påverkar händelseförloppet.

Det är inte möjligt att visualisera kollektiva enheter i sig. De går inte att se. Uppfattningen av dem som ett eget objekt, är alltid ett resultat av en förståelse av betydelsen som handlande människor tillskriver sina aktiviteter. Vi kan se en folksamling, det vill säga en mängd människor. Om denna är en samling eller en grupp (i den mening psykologerna använder begreppet), en organisation eller någon annan social enhet är en fråga som endast kan besvaras genom förståelse för den betydelse de själva tillskriver sin närvaro. Denna betydelse är alltid individernas betydelse. Det är inte våra sinnen, utan den mentala förståelseprocessen som får oss att känna igen sociala enheter.

De som vill inleda studiet av mänskliga handlingar utifrån kollektiva enheter möter ett oöverstigligt hinder eftersom alla individer, med undantag av primitiva stamfolk, i själva verket tillhör flera olika kollektiva enheter samtidigt. De problem som orsakas av mängden samexisterande sociala enheter och deras ömsesidiga motsatser kan enbart lösas med hjälp av metodologisk individualism.

Jag och vi

Egot är den handlande varelsens enhetlighet. Det är tveklöst givet och kan inte upplösas eller trollas bort genom något som helst resonemang eller någon spetsfundighet.

Vi:et är alltid resultatet av att två eller fler egon lagts ihop. Om någon yttrar jag, behövs ingen ytterligare fråga för att förstå betydelsen. Detsamma gäller du och även, förutsatt att personen i fråga är specifikt utpekad, honom. Men så snart någon säger vi fordras ytterligare information om vilka egon som innefattas i detta vi. Det är alltid specifika individer som säger vi och även om de säger det i kör är det ändå yttranden av specifika individer.

Vi:et kan inte agera på annat sätt än att var och en agerar för egen räkning. De kan antingen handla gemensamt i enighet, eller så kan en handla för dem alla. I det senare fallet består de övrigas samarbete av att de skapar en situation där en persons handlande hjälper även dem. Enbart på detta sätt agerar den sociala enhetens representant för dem alla. De enskilda medlemmarna i kollektivet har antingen gjort så, eller tillåtit, att någon annans handlingar gäller även dem.

Psykologins försök att upplösa egot och avslöja det som en illusion är lönlösa. Det praxeologiska egot är bortom allt tvivel. Oavsett vad en människa har varit och kommer att bli i framtiden, är hon ett ego då hon väljer och agerar.

Från pluralis logicus (och från det enbart ceremoniella pluralis majestaticus) måste vi särskilja pluralis gloriosus. Om en kanadensare som aldrig stått på ett par skridskor säger att ”vi är världens bästa ishockeyspelare” eller om en italiensk bonde säger att ”vi är världens främsta målare” är det ingen som låter sig luras. När det dock gäller politiska och ekonomiska spörsmål utvecklas pluralis gloriosus till pluralis imperialis och spelar som sådant en betydelsefull roll då det gäller att bereda mark för acceptansen av doktriner gällande internationell ekonomisk politik.

5. Principen om metodologisk singularism

På samma sätt som praxeologin börjar sina undersökningar med en individs handlande är det enskilda handlingar som studeras. Praxeologin behandlar inte handling i största allmänhet utan ett konkret handlande som en given människa har utfört vid ett givet tillfälle och på en särskild plats. Naturligtvis bryr den sig inte om handlingens slumpmässiga och miljöbaserade inslag eller vad som skiljer den från alla andra handlingar, utan enbart åt vad som är nödvändigt och universellt i dess utförande.

Sedan urminnes tider har universalismens filosofi hindrat människor från att nå en tillräcklig förståelse av praxeologiska frågor, och samtida universalister har aldrig kunnat hantera dessa frågor. Universalism, kollektivism och konceptuell realism ser enbart helheter och allmänna begrepp. De spekulerar om mänskligheten, nationer, stater, klasser, om dygder och laster, rätt och fel, och om hela klasser av behov och varor. De frågar till exempel: Varför är värdet på ”guld” högre än värdet på ”järn”? Därför hittar de aldrig några lösningar utan bara motsättningar och paradoxer. Det bästa exemplet på detta är värdeparadoxen, som till och med gäckade de klassiska ekonomerna.

Praxeologin frågar: Vad sker vid handlande? Vad betyder det att säga att en individ där och då, eller här och nu, eller när som helst och var som helst, handlar? Vad händer om hon väljer en sak och väljer bort en annan?

Valhandlingen är alltid ett beslut mellan olika alternativ som är tillgängliga för den enskilde individen. Människan väljer aldrig mellan dygd och last, utan bara mellan två sätt att handla som vi utifrån ett visst ställningstagande kan kalla dygdigt eller lastbart. En människa väljer aldrig mellan ”guld” och ”järn” i allmänhet, utan alltid endast mellan en bestämd kvantitet guld och en bestämd kvantitet järn. Varje enskild handling är strängt begränsad vad gäller dess direkta följder. Om vi vill nå korrekta slutsatser måste vi först av allt granska dessa begränsningar.

Det mänskliga livet består av en oavbruten följd av enskilda handlingar, men den enskilda handlingen är inte på något vis isolerad. Den är en länk i en kedja som sammantaget utgör en handling, och som på en högre nivå strävar mot ett mer avlägset mål. Varje handling har två delar. Den är å ena sidan en delhandling inom ramen för en mer långtgående handling, det vill säga utförandet av en bråkdel av den mer långtgående handlingens mål. Å andra sidan är den i sig själv en helhet med avseende på de handlingar som man siktar på genom utförandet av dess delar.

Det är projektets omfattning som avgör om den handlande människan väljer en mer långtgående handling eller enbart en delhandling som strävar efter ett mer närliggande mål. Praxeologin behöver inte ställa den typ av frågor som gestaltpsykologin gör. Vägen till genomförandet av stora saker måste alltid gå genom genomförandet av deluppgifter. En katedral är något annat än en samling stenar som fogats samman. Emellertid kan man inte bygga en katedral på något annat sätt än genom att lägga en sten på en annan. För arkitekten är hela projektet det viktiga. För muraren är det väggen och för stenläggaren de olika stenarna. Det som är relevant för praxeologin är att det enda sättet att klara av större uppgifter är att bygga från grunden, steg för steg och del för del.

6. Individen och de föränderliga inslagen i mänskligt handlande

Innehållet i mänskligt handlande, det vill säga de mål som eftersträvas och de medel som väljs ut och anpassas för att nå dessa mål, bestäms av de personliga egenskaperna hos var och en som handlar. Den enskilda människan är resultatet av en zoologisk utveckling som har format hennes fysiologiska arv. Hon är född som sina förfäders avkomma och arvtagare, och resterna av allt det som hennes förfäder upplevde är hennes biologiska arv. När hon föds inträder hon inte i världen i största allmänhet utan i en bestämd omgivning. De inneboende och nedärvda biologiska egenskaperna och allt som livet har tillfört människan gör henne till vad hon är i varje ögonblick av sitt livs resa. De är hennes öde och framtid. Hennes vilja är inte ”fri” i ordets metafysiska betydelse. Den bestäms av hennes bakgrund och all den påverkan som hon själv och hennes förfäder utsatts för.

Arv och miljö styr människans handlande. De föreslår både vilka mål och medel hon borde välja. Hon lever inte bara som människa in abstracto utan som barn till sin familj, sitt folk och sin tid; som medborgare i sitt land; som medlem av en särskild social grupp; som utövare av ett särskilt yrke; som anhängare av särskilda religiösa, metafysiska, filosofiska och politiska idéer; som deltagare i många fejder och debatter. Människan skapar inte själv sina idéer och värderingar utan lånar dem från andra. Hennes ideologi är påbjuden av omgivningen. Endast ett fåtal människor besitter gåvan att kunna tänka nytt och originellt, samt lyckas förändra den traditionella uppsättningen trosföreställningar och läror.

Den vanliga människan spekulerar inte om de stora frågorna. Vad gäller dem litar hon på andra människors auktoritet. Hon beter sig som ”varje hederlig människa förutsätts göra”, likt ett får i flocken. Denna intellektuella lathet utmärker den vanliga människan. Ändå väljer hon. Hon väljer att anpassa sig till traditionella mönster som andra människor redan anammat eftersom hon är övertygad om att detta ökar hennes välbefinnande mest. Hon kan tänka sig att byta ideologi och därmed även handlingssätt närhelst hon är övertygad om att detta skulle kunna öka hennes välbefinnande.

Det mesta av människans dagliga beteende består av rutiner. Hon utför vissa handlingar utan att ägna dem särskilt mycket uppmärksamhet. Hon gör många saker eftersom hon från barndomen lärt sig att göra så eftersom andra människor också gör på det sättet, och eftersom det är vanligt i hennes omgivning att göra så. Hon skaffar sig vanor och utvecklar automatiska reaktioner, men hon anammar endast dessa rutiner för att hon välkomnar deras konsekvenser. Så snart hon inser att anammandet av dem hindrar henne från att uppnå sina mål så ändrar hon sig. En människa som vuxit upp i en miljö där vattnet är rent gör det till en vana att utan eftertanke dricka det, tvätta sig och bada i det. Så snart hon flyttar till ett område där vattnet är förorenat av dödliga bakterier kommer hon att vara på sin vakt mot sådant som hon aldrig tidigare reflekterat över. Hon kommer ständigt vara vaksam för att inte utan eftertanke återfalla i sina tidigare invanda rutiner som skadar henne. Bara för att en handling vanligtvis utförs spontant, innebär det inte att den inte är orsakad av en medveten vilja och ett medvetet val. Att följa en rutin som skulle kunna förändras är att handla.

Praxeologin behandlar inte det föränderliga innehållet i mänskliga handlingar, utan dess rena form och kategoriska struktur. Studiet av tillfälliga och miljömässiga inslag i det mänskliga handlandet är en fråga för historieämnet.

7. Historieämnets omfattning och särskilda metod

Historieämnet studerar alla erfarenheter av mänskligt handlande. Historikern samlar in alla tillgängliga dokument och gör sedan en kritik granskning av dem. Utifrån dessa belägg påbörjar han sitt verkliga arbete.

Det har hävdats att historikern borde visa vad som faktiskt har hänt, utan att luta sig emot förutfattade meningar och värderingar (wertfrei, det vill säga neutral i förhållande till alla värdeomdömen). Historikerns berättelse bör vara en trogen avbild av det förflutna, alltså helt enkelt ett intellektuellt fotografi som ger en komplett och opartisk beskrivning av all fakta, och historikerns berättelse bör återskapa det förflutna med alla dess kännetecken.

Ett fullständigt återskapande av det förflutna skulle kräva en duplicering som inte är mänskligt möjlig. Historia är inte en intellektuell reproduktion utan en koncentrerad representation av det förflutna i begreppsliga termer. Historikern låter inte bara händelserna tala för sig själva. Han grupperar dem utifrån de idéaspekter som ligger till grund för skapandet av de allmänna begrepp som han använder då han presenterar dem. Han redogör inte för all fakta, utan enbart relevant fakta. Han studerar inte dokument utan några förutfattade meningar, utan är istället utrustad med hela sin tidsålders vetenskapliga kunskap, det vill säga med alla de lärdomar som dragits inom samtida logik, matematik, praxeologi och naturvetenskap.

Det är uppenbart att historikern inte får vara påverkad av fördomar eller partipolitiska åsikter. De författare som anser att historiska händelser är vapen som kan användas för utkämpandet av deras partipolitiska strider är inte historiker, utan propagandister och apologeter. De ville inte anskaffa sig kunskap, utan de är enbart ute efter att rättfärdiga sina partiers program. De slåss för metafysiska, religiösa, nationella, politiska eller sociala dogmer. För dölja sina verkliga avsikter har de tillskansat sig namnet historia för att bedra de lättlurade. En historiker måste i första hand vara ute efter förståelse. Han måste frigöra sig från all partiskhet och måste i denna mening vara neutral med hänsyn till alla värdeomdömen.

Wertfreiheit kan lätt uppnås inom de aprioristiska vetenskaperna logik, matematik och praxeologi, samt de experimentella naturvetenskaperna. Det är logiskt sett inte särskilt svårt att dra en skarp gräns mellan en vetenskaplig och opartisk hantering av dessa läror och en hantering som är förvrängd av vidskepelse, förutfattade meningar och lidelse. Det är mycket svårare att tillgodose kraven på värdeneutralitet inom historieämnet, eftersom dess studieområde, mänskliga handlingars oavsiktliga och miljömässiga innehåll, är värdeomdömen och det uttryck de tar sig i en föränderlig verklighet. I varje del av sin verksamhet ägnar sig historikern åt värdeomdömen. Värdeomdömen hos de människor han berättar om är grunden för hans undersökningar.

Det har påståtts att historikern inte kan undvika att fälla värdeomdömen. Ingen historiker, inte ens naiva krönikörer eller journalister, uppfattar allt som händer. Historikern måste dela upp och välja ut vissa händelser som han bedömer vara värda att notera och andra som han i tysthet bortser ifrån. Det hävdas att detta val i sig är ett värdeomdöme; att det av nödvändighet är beroende av historikerns världsuppfattning och att det därför inte är opartiskt, utan ett resultat av förutfattade meningar. Då kan historia alltså aldrig bli något annat än en förvrängning av fakta; den kan aldrig vara verkligt vetenskaplig, det vill säga neutral med avseende på värderingar och inriktad endast på att upptäcka sanning.

Det föreligger naturligtvis inget tvivel om att det godtycke i valet av fakta som möjliggörs för historikern kan missbrukas. Historikerns val kan styras av en partipolitisk partiskhet, och det har också hänt ibland. Emellertid är dessa problem mycket mer invecklade än vad denna populära lära ger sken av. Lösningen på dessa problem måste sökas med hjälp av en mycket mer noggrann undersökning av den historievetenskapliga metoden.

Vid hantering av historiska frågor använder historikern all den kunskap som logiken, matematiken, naturvetenskaperna och särskilt praxeologin, förser honom med. Men de mentala verktyg som dessa icke-historiska vetenskaper bidrar med räcker inte ensamma. De är nödvändiga hjälpmedel, men i sig är de inte tillräckliga för att han ska kunna besvara de frågor som han ställs inför.

Historiens förlopp bestäms av individers handlingar och av dessa handlingars konsekvenser. Handlingarna avgörs av de handlande individernas värdeomdömen, det vill säga målen som de ville uppnå och medlen som de använde för att nå dessa mål. De agerande individerna väljer medel utifrån deras tekniska kunnande. Det är ofta möjligt att bedöma vilken effekt de använda medlen har utifrån praxeologiska eller naturvetenskapliga synsätt, men det finns många saker som inte kan klargöras med en sådan hjälp.

Historieämnets särskilda uppgift, för vilken den använder en särskild metod, är studiet av dessa värdeomdömen och handlingarnas effekter i den mån de inte kan analyseras av någon av de andra kunskapsgrenarna. Historikerns verkliga uppgift är alltid att tolka saker som hänt, men han kan inte göra detta enbart genom att använda sig av de andra vetenskapsgrenarnas teorier. Alla problem bottnar i något som förhindrar en analys enbart utifrån andra kunskapsgrenar. Det är dessa enskilda och unika egenskaper beträffande alla händelser som studeras med hjälp av förståelse.

Det enskilda och unika som kvarstår på djupet av varje historiskt faktum, när alla medel för deras tolkning genom logik, matematik, praxeologi och naturvetenskaperna har uttömts, är något slutligt givet. Där naturvetenskaperna inte kan säga något mer om det slutligt givna annat än att de är just det, kan dock historieämnet försöka göra deras mening begriplig. Även om det är omöjligt att härleda dem till dess orsaker – de skulle inte vara slutligt givna om en sådan härledning var möjlig – kan historikern förstå dem eftersom han själv är en mänsklig varelse. I Bergsons filosofi kallas denna förståelse för en intuition, det vill säga ”la sympathie par laquelle on se transporte a l’intérieur d’un objet pour coïncider avec ce qu’il a d’unique et par conséquent d’inexprimable.” Tysk kunskapsteori kallar detta das spezifische Verstehen der Geisteswissenschaftenᚋ eller helt enkelt Verstehen. Det är denna metod som alla historiker och alla andra alltid använder när de kommenterar sådant människor varit med om förut och när de gör förutsägelser om framtiden. Upptäckten och avgränsningen av förståelsen var ett av den moderna kunskapsteorins viktigaste bidrag. För att vara tydlig är detta varken en uppgift för en ny vetenskap som inte existerar och som måste skapas eller en metodrekommendation för någon av de andra redan existerande vetenskaper.

Förståelse får inte blandas ihop med ett godkännande, oavsett om det är villkorat eller tillfälligt. Historikern, etnologen och psykologen observerar ibland handlingar som de anser vara känslomässigt motbjudande och vedervärdiga; de förstår dem enbart som handlingar, det vill säga genom att fastställa de bakomliggande målen och de tekniska och praxeologiska metoder som använts för att uppnå dem. Att förstå ett enskilt fall betyder inte att man rättfärdigar eller ursäktar det.

Inte heller får förståelse blandas ihop med en estetisk njutning av en företeelse. Empati (Einfühlung) och förståelse är två vitt skilda inställningar. Det är en sak att förstå ett konstverk historiskt, att bestämma dess plats, mening och betydelse i det historiska händelseförloppet, och en helt annan sak att känslomässigt uppskatta det som ett konstverk. Man kan betrakta en katedral med en historikers glasögon, men man kan även betrakta samma katedral som en entusiastisk beundrare, eller som en opåverkad eller ointresserad åskådare. Samma individer kan reagera på båda sätt, det vill säga genom att estetiskt uppskatta något och genom att vetenskapligt förstå någonting.

Förståelsen fastställer att en individ eller grupp av individer har vidtagit en specifik handling som utgår ifrån bestämda värdeomdömen och val och som siktar på specifika mål, och att de för att förverkliga dessa mål använt sig av de medel som föreslås av specifika tekniska, terapeutiska och praxeologiska läror. Vidare ämnar förståelsen bedöma en handlings effekter och effekternas intensitet. Den försöker tillskriva varje handling dess relevans, det vill säga dess bäring på händelseförloppet.

Förståelsens räckvidd utgörs av den mentala förståelsen för fenomen som inte tillräckligt väl kan klargöras med hjälp av logik, matematik, praxeologi och naturvetenskaperna, i den utsträckning som de inte kan redas ut med hjälp av alla dessa vetenskaper. Förståelse får aldrig motsäga någon av dessa vetenskaper. Djävulens kroppsliga existens intygas av oräkneliga historiska dokument som är ganska pålitliga i alla andra avseenden. Många domstolar har i regelrätta rättsprocesser på grundval av vittnesmål och bekännelser från lagförda fastställt att djävulen haft samlag med häxor. Emellertid kan ingen vädjan till förståelsen rättfärdiga en historikers försök att hävda att djävulen existerat och lagt sig i mänskliga angelägenheter annat än i en agiterad hjärnas syner.

Medan detta är allmänt erkänt vad gäller naturvetenskaperna finns det vissa historiker som har en annan inställning när det gäller ekonomisk teori. De försöker motbevisa ekonomiska teorier genom att hänvisa till dokument som påstås visa saker som är oförenliga med dessa teorier. De förstår inte att sammansatta fenomen varken kan bevisa eller motbevisa några teorier och därför inte kan åberopas mot något teoretiskt påstående. Ekonomisk historia är endast möjlig eftersom det finns ekonomisk teori som kan belysa ekonomiska handlingar. Om det inte fanns någon ekonomisk teori skulle ekonomiska fakta inte vara något annat än en samling osammanhängande uppgifter som skulle kunna tolkas hursomhelst.

8. Begreppsbildning och förståelse

Praxeologins uppgift är att förstå vad för betydelse och relevans som mänskligt handlande har. För detta använder den två olika kunskapsteoretiska tillvägagångssätt: begreppsbildning och förståelse. Begreppsbildning är praxeologins mentala verktyg medan förståelse är historieämnets särskilda mentala verktyg.

Den praxeologiska kunskapen är en förståelse av begrepp. Den handlar om det som är nödvändigt vad gäller mänskliga handlingar. Det är kunskap om allmänbegrepp och kategorier.

Historisk kunskap handlar om det som är unikt och individuellt i varje särskilt fall eller klass av händelser. Till att börja med analyserar den sina studieföremål med hjälp av de mentala verktyg som alla andra vetenskaper förser den med. Efter att ha genomfört detta förberedande arbete ställs den inför sitt eget speciella problem: Klarläggande av fallets unika och individuella inslag med hjälp av förståelse.

Som nämnts ovan har det hävdats att historieämnet aldrig någonsin kan bli vetenskapligt eftersom historisk förståelse beror på historikerns subjektiva värdeomdömen. Det påstås att förståelse enbart är ett eufemistiskt begrepp för godtycklighet. Historikernas skrifter skulle alltså alltid vara ensidiga och partiska, och enligt detta perspektiv rapporterar de inte fakta, utan förvränger dem.

Det är naturligtvis så att det finns historiska böcker som har skrivits med olika utgångspunkter. Det finns historia om Reformationen som skrivits utifrån ett katolskt perspektiv och andra som skrivits ur ett protestantiskt perspektiv. Ingen förnekar att det existerar ”proletär” respektive ”borgerlig” historieskrivning, såväl som Tory-historiker och Whig-historiker. Alla länder, partier och språkgrupper har sina egna historiker och sina egna tankar om historien.

Men problemen som uppstår på grund av dessa olika tolkningar får inte förväxlas med den avsiktliga förvrängning av fakta som utförts av propagandister och apologeter som låtsas vara historiker. Att på ett oemotsägligt sätt fastställa fakta på basis av det tillgängliga källmaterialet måste vara historikerns förberedande arbete. Detta har ingenting att göra med förståelse. Det är en uppgift som utförs med hjälp av verktyg från de icke-historiska vetenskaperna. Företeelser samlas in genom noggrann och kritisk granskning av tillgängliga källor. Så länge som de icke-historiska vetenskapernas teorier som historikern grundar sin kritiska undersökning av sina källor på är hyfsat pålitliga och säkra, kan det inte föreligga några godtyckliga meningsskiljaktigheter rörande fastställandet av företeelserna som sådana. Det som en historiker hävdar är antingen korrekt eller så strider det mot fakta, antingen blir det bevisat eller motbevisat av tillgängliga dokument, eller så förblir det oklart eftersom källorna inte förser oss med tillräcklig information. Experterna må ha olika uppfattningar, men enbart grundat på en rimlig tolkning av det tillgängliga materialet. Diskussionen medger inte några godtyckliga påståenden.

Emellertid är historikerna ofta oeniga om de icke-historiska vetenskapernas läror. Då kan det naturligtvis uppstå meningsskiljaktigheter om de kritiska undersökningarna av källorna och om vilka slutsatser som kan dras från dem. En olösbar konflikt uppstår. Konflikten har dock inte sin grund i en godtycklig hantering av specifika historiska fenomen, utan beror på en olöst fråga inom de icke-historiska vetenskaperna.

En forntida kinesisk historiker kunde hävda att kejsarens synd fört med sig en katastrofal torka, och att regnet föll på nytt först när kejsaren hade sonat sin synd. Ingen modern historiker skulle godta en sådan redogörelse. Den bakomliggande meteorologiska läran strider mot vissa delar av den samtida naturvetenskapens oemotsägliga grunder. Men ingen sådan enighet finns beträffande många teologiska, biologiska och ekonomiska spörsmål, och följaktligen har historikerna olika uppfattningar.

En anhängare av den rasistiska läran om nordisk-arisk överhöghet kommer att bedöma beskrivningar avseende ”underlägsna” rasers intellektuella och moraliska prestationer som fantasier utan trovärdighet. Han kommer att bedöma sådana redogörelser på samma sätt som alla moderna historiker kommer att bedöma den ovan nämnda kinesiska redogörelsen. Ingen enighet kommer att kunna uppnås beträffande någon företeelse i kristendomens historia mellan de som anser att evangelierna är helig skrift och de som anser att de är dokument författade av människor. Katolska och protestantiska historiker är oense om många fakta eftersom de har olika teologiska idéer. En merkantilist eller nymerkantilist måste nödvändigtvis ha andra uppfattningar än en ekonom. En beskrivning av tysk monetär historia mellan åren 1914 och 1923 är beroende av författarens monetära doktrin. Fakta om den franska revolutionen presenteras på helt olika sätt av de som tror att kungen har särskilda gudomliga rättigheter och de som har andra uppfattningar.

Historikerna har olika uppfattningar i sådana frågor, inte i egenskap av historiker, utan i deras tillämpning av icke-historiska vetenskaper gentemot historieämnets studieföremål. De är oeniga på samma sätt som agnostiska läkare, i frågan om underverken i Lourdes, inte håller med medlemmarna i den medicinska kommittén för insamlandet av bevis för dessa underverk. Det är enbart de som tror att fakta skriver sin egen historia på ett oskrivet blad i det mänskliga medvetandet som beskyller historikerna för sådana meningsskiljaktigheter. De inser inte att historia aldrig kan studeras utan antaganden och att oenighet om dessa antaganden, det vill säga alla de icke-historiska kunskapsområdenas innehåll, är det som avgör vilka historiska fakta som fastställs.

Dessa antaganden avgör också vilka fakta historikern väljer att ta med, respektive bortse ifrån för att de anses vara ovidkommande. En modern veterinär söker inte orsaken till att en ko slutat producera mjölk i vidskepliga berättelser om en häxas onda öga. För trehundra år sedan hade hans uppfattning varit annorlunda. På samma sätt väljer historikern från den obegränsade mängd händelser som föregick det han studerar ut de som skulle ha kunnat bidra till studieämnets framväxt eller försening, och bortser från de som enligt hans förståelse av de icke-historiska vetenskaperna inte skulle ha kunnat påverka det.

Förändringar av de icke-historiska vetenskapernas lärosatser måste leda till att historien skrivs om. Varje generation måste på nytt behandla samma historiska frågor eftersom de ser dem i ett annat ljus. Äldre tiders teologiska världssyn ledde till en behandling av historien som skiljde sig från de moderna naturvetenskapernas läror. Subjektiv ekonomi skapar historiska arbeten som är väldigt annorlunda än de som bygger på merkantilism. Så länge som skillnader i historikernas skrifter härrör från dessa meningsskiljaktigheter är de inte följden av en påstådd otydlighet eller osäkerhet vad gäller historiska studier. De är tvärtom resultatet av en bristande enighet inom de andra vetenskaperna, vilka man brukar kalla de exakta vetenskaperna.

För att undvika några missförstånd kan vi behöva betona några ytterligare poänger. Skillnaderna som betonats ovan får inte sammanblandas:

1. Med avsiktlig och illvillig förvrängning av fakta.

2. Med försök att rättfärdiga eller fördöma handlingar på rättsliga eller moraliska grunder.

3. Med i förbigående instuckna anmärkningar som uttrycker värdeomdömen i en i övrigt strikt objektiv redogörelse. En framställning om bakteriologi förlorar inte sin objektivitet om författaren accepterar den mänskliga ståndpunkten att bevarandet av mänskligt liv är ett slutligt mål, och kallar effektiva metoder att bekämpa bakterier goda och fruktlösa metoder dåliga. En bakterie som skrev en sådan bok skulle ge uttryck för motsatta värdeomdömen, men det materiella innehållet i boken skulle inte skilja sig åt från bakteriologens. På samma sätt skulle en europeisk historiker som beskriver 1200-talets mongoliska invasioner kunna tala om ”fördelaktiga” respektive ”ofördelaktiga” händelser eftersom han intar samma ståndpunkt som de europeiska försvararna av den västerländska civilisationen. Detta samtyckande av en parts värderingar behöver dock inte nödvändigtvis påverka det materiella innehållet i hans studie. Utifrån vårt samtida kunskapsperspektiv kan det vara fullständigt objektivt. En mongolisk historiker skulle kunna acceptera den i sin helhet om han bortsåg från sådana flyktiga anmärkningar.

4. Med en framställning av den ena partens handlande vid diplomatiska eller militära motsättningar. Partskonflikter kan behandlas utifrån de idéer, motiv och mål som varit drivande för vardera partens handlingar. För en fullständig förståelse av vad som hänt är det nödvändigt att ta hänsyn till vad som gjordes på båda sidor. Utfallet var en följd av samspelet mellan båda parternas handlingar. Men för att förstå deras handlingar måste historikern försöka se saker och ting som de tedde sig för de agerande individerna under den aktuella tiden, och inte bara som vi ser dem utifrån vårt samtida kunskapsperspektiv. En historisk beskrivning av Lincolns politik under veckorna och månaderna före utbrottet av inbördeskriget är naturligtvis ofullständig, men ingen historisk studie är komplett. Oavsett om historikern sympatiserar med nord- eller sydstaterna, eller om han är helt likgiltig, kan han studera Lincolns politik under våren 1861 objektivt. En sådan undersökning är oumbärlig för att kunna besvara den större frågan om hur inbördeskriget bröt ut.

Efter att slutligen ha löst dessa problem, är det nu möjligt att angripa den verkliga frågan: Finns det något subjektivt inslag i historisk förståelse, och i så fall, på vilket sätt påverkar det resultatet av historisk forskning?

Så länge som förståelsens uppgift är att fastställa att människor motiverades av särskilda värdeomdömen och strävade efter särskilda mål kan det inte finnas några meningsskiljaktigheter bland riktiga historiker, det vill säga historiker som söker kunskap om händelser i det förflutna. Det kan föreligga osäkerhet på grund av att de tillgängliga källorna inte förser oss med tillräcklig information. Men detta har ingenting att göra med förståelse, utan rör det förberedande arbete som historikern måste uträtta.

Förståelsen har dock ytterligare en uppgift. Den måste uppskatta en handlings effekter och dess intensitet. Den måste behandla betydelsen av varje motiv och varje handling.

Här ställs vi inför en av huvudsakliga skillnaderna mellan å ena sidan fysik och kemi och å andra sidan vetenskaperna om mänskligt handlande. Inom fysiken och kemin existerar, eller det antas i alla fall göra det, konstanta relationer mellan storheter, som människan med en rimlig grad av precision kan upptäcka med hjälp av laboratorieexperiment. Inga sådana konstanta relationer existerar för mänskligt handlande som är bortom fysisk och kemisk teknik, samt terapi. Ett tag trodde ekonomerna att de hade upptäckt en sådan konstant relation mellan varuprisförändringar och förändringar av penningmängden. Man hävdade att en höjning eller sänkning av mängden pengar i omlopp måste resultera i proportionella förändringar av varupriserna. Den moderna ekonomiska vetenskapen har klart och tydligt visat att detta påstående är felaktigt. De ekonomer som vill ersätta ”kvalitativ ekonomivetenskap” med vad de kallar ”kvantitativ ekonomivetenskap” har fullständigt fel. I den ekonomiska vetenskapen finns inga konstanta relationer och därför kan man inte mäta någonting. Om en statistiker visar att en ökning med 10 % av tillgången på potatis i Atlantis vid en bestämd tidpunkt följdes av ett prisfall på 8 %, fastslår han inte någonting beträffande vad som hänt eller skulle komma att hända vid en förändring av tillgången på potatis i något annat land vid någon annan tidpunkt. Han har inte ”mätt” potatisars ”priselasticitet”. Han har fastställt ett unikt och enskilt historiskt faktum. Ingen intelligent människa kan betvivla att människans beteende i förhållande till potatis och alla andra varor varierar. Olika individer värdesätter samma saker olika och värderingarna varierar hos samma individer när förutsättningarna ändras.

Det är endast inom ekonomisk historia som man har försökt hävda att konstanta relationer föreligger vad gäller mänsklig historia. Det är ett faktum att det under de väpnade konflikter som utkämpades förr mellan européer och underutvecklade folkslag krävdes flera infödda soldater för att stå emot en enda europeisk soldat. Men ingen var någonsin dum nog att ”mäta” mängden europeisk överlägsenhet.

Att det är omöjligt att mäta detta beror inte på att det saknas tekniska mätmetoder. Det beror på att det saknas konstanta relationer. Om det enbart hade att göra med bristfällig teknik skulle en ungefärlig uppskattning i vissa fall vara möjlig. Det huvudsakliga skälet är däremot att det inte finns några konstanta relationer. Ekonomivetenskapen är inte, vilket ignoranta positivister om och om igen hävdar, underlägsen eftersom den inte är ”kvantitativ”. Den är inte kvantitativ och mäter inte eftersom det inte finns några konstanter. Statistiska siffror gällande ekonomiska händelser är historiska data. De ger oss information om vad som hänt i ett icke-repeterbart historiskt fall. Fysiska händelser kan tolkas på basis av vår kunskap om kvantitativa relationer som fastställts genom experiment. Historiska händelser kan inte tolkas på detta sätt.

Historikern kan räkna upp alla faktorer som samverkat för att åstadkomma en känd effekt och alla de faktorer som motverkat och kan ha fördröjt eller mildrat det slutliga utfallet. Det är dock endast genom förståelse som han kan samordna de olika orsaksfaktorerna med avseende på deras producerade effekt. Det är endast med hjälp av förståelse som han kan tilldela alla n faktorer deras roll i åstadkommandet av effekten P. Förståelsen är historievetenskapens motsvarighet till kvantitativ analys och mätning.

Teknologi kan ge oss information om hur tjock en stålplatta måste vara för inte bli genomborrad av en kula som avlossats av ett Winchestergevär på ett 300 meter långt avstånd. Således kan den besvara frågan om varför en människa som tog skydd bakom en stålplatta av känd tjocklek antingen skyddades eller inte skyddades från den avfyrade kulan. Historia kan inte med samma typ av säkerhet förklara varför mjölkpriset gick upp med 10 %, varför president Roosevelt besegrade guvernör Dewey i valet 1944 eller varför Frankrike mellan åren 1870 och 1940 hade en republikansk författning. Sådana frågor kan endast undersökas av förståelse.

Förståelse försöker avgöra vad för relevans varje historisk faktor har haft. När förståelse tillämpas finns det inget utrymme för godtycke eller nyckfullhet. Historikerns frihet begränsas av hans strävan efter att hitta en tillfredsställande förklaring av verkligheten. Hans ledstjärna måste vara sökandet efter sanningen. I förståelse inträder dock alltid ett inslag av subjektivitet. Historikerns förståelse är alltid präglad av hans personlighet. Den speglar författarens sinne.

A priori-vetenskaperna logik, matematik och praxeologi söker kunskap som ovillkorligen är giltig för alla varelser försedda med det mänskliga sinnets logiska struktur. Naturvetenskaperna söker kunskap som är giltig för alla varelser som inte enbart är försedda med förmågan till mänskligt förstånd, utan även med de mänskliga sinnena. Den mänskliga logikens och uppfattningsförmågans enhetlighet ger dessa kunskapsgrenar ett sken av universell giltighet. Detta är i varje fall den princip som styr fysikernas forskning. Först under senare år har de börjat upptäcka begränsningar i sina strävanden, och efter att ha övergivit de äldre fysikernas extrema anspråk har de upptäckt ”osäkerhetsprincipen”. Idag vet de att det finns saker som inte kan observeras och att detta faktum vilar på kunskapsteoretiska grunder.

Historisk förståelse kan aldrig ge resultat som måste accepteras av alla människor. Två historiker som är helt eniga om de icke-historiska vetenskapernas lärdomar, och vad gäller att slå fast fakta så långt de kan fastslås utan hjälp av förståelse för relevans, kan ha olika uppfattningar vad gäller relevansen av dessa fakta. De kan hålla med varandra om att faktorerna a, b och c samverkat för att producera effekten P; men trots det vara helt oeniga om vilken påverkan de olika faktorerna a, b och c haft på det slutliga utfallet. I den mån förståelse strävar efter att tillskriva varje faktor dess relevans riskerar den att påverkas av subjektiva omdömen. Naturligtvis är inte dessa värdeomdömen. De uttrycker inte historikernas preferenser. De är bedömningar av relevans.

Historiker kan ha olika uppfattningar av flera skäl. De kan ha olika uppfattningar om de icke-historiska vetenskaperna. De kan grunda sina resonemang på bättre eller sämre kännedom om dokumenten. De kan skilja sig åt vad gäller en förståelse av handlande människors motiv och mål samt de använda medlen. Alla dessa olikheter är möjliga att reda ut med hjälp av ”objektiva” resonemang. Det är möjligt att uppnå allmän enighet om dem. Men i den mån historiker är oeniga om bedömningar av relevans är det omöjligt att hitta en lösning som alla förnuftiga människor måste acceptera.

De intellektuella vetenskapsmetoderna skiljer sig inte från de som används av gemene man i dennes dagliga resonerande. Vetenskapsmannen använder samma verktyg som lekmannen; han använder dem bara skickligare och mer omsorgsfullt. Förståelsen är inget som endast historiker utrustats med. Den angår alla. När de iakttar sin omgivning är alla historiker. Alla använder förståelse då de anpassar sina handlingar till framtida händelsers osäkerhet. Den som spekulerar tillämpar förståelse avseende relevansen av olika faktorers påverkan på framtida händelser. Låt oss betona det redan i detta tidiga skede: Handlande siktar alltid mot framtiden och därmed ovissa förhållanden, och det är därför alltid spekulation. Den handlande människan ser så att säga med historikerns ögon in i framtiden.

Naturhistoria och mänsklig historia

Kosmogoni, geologi och biologisk historia är historiska ämnen eftersom de tar sig an unika händelser i det förflutna. Emellertid använder de sig uteslutande av naturvetenskapernas kunskapsteoretiska metoder och har inget behov av det vi kallar förståelse. Emellanåt måste de använda sig av enbart ungefärliga mängduppskattningar, men sådana uppskattningar är inte relevansbedömningar. De är en mindre perfekt metod för att bestämma kvantitativa relationer än ”exakta” mätningar. De får inte förväxlas med sakernas tillstånd inom området för mänskligt handlande, vilket kännetecknas av avsaknad av konstanta relationer.

När vi talar om historia är det enda vi tänker på historia om mänskligt handlande, vars särskilda mentala verktyg är förståelse.

Påståendet att den moderna naturvetenskapen har den experimentella metoden att tacka för alla sina resultat angrips ibland med hänvisning till astronomin. Den moderna astronomin är huvudsakligen en tillämpning av de fysiska lagar som upptäckts av experiment på jorden, på himlakroppar. Förr i tiden baserades astronomin huvudsakligen på antagandet att himlakropparnas rörelser inte förändrades. Kopernikus och Keppler försökte helt enkelt gissa i vilken bana jorden rörde sig runt solen. Eftersom cirkeln ansågs vara den ”mest perfekta” figuren valde Kopernikus den som sin teoretiska utgångspunkt. Senare ersatte Kepler cirkeln med ellipsen. Det är först med Newtons upptäckter som astronomin har blivit en naturvetenskap i strikt mening.

9. Om idealtyper

Historia handlar om unika och icke-upprepbara händelser inom de mänskliga angelägenheternas oåterkalleliga flöde. En historisk händelse kan inte beskrivas utan hänvisning till de inblandade personerna och till den plats och tid den inträffade. I den mån en händelse kan beskrivas utan sådan hänvisning är det inte en historisk händelse utan ett faktum för naturvetenskaperna. Det faktum att professor X den 20 februari 1945 utförde ett visst experiment i sitt laboratorium beskriver en historisk händelse. Fysikern tycker att han gör rätt när han abstraherar bort den experimenterande personen, datumet och platsen. Han förhåller sig bara till de omständigheter som han tror gett upphov till det uppnådda resultatet, och som när de upprepas återigen kommer att åstadkomma samma resultat. Han omvandlar den historiska händelsen till ett naturvetenskapligt faktum. Han bortser från experimentatorns aktiva inblandning och försöker föreställa sig denne som en oberoende betraktare och beskrivare av en opåverkad verklighet. Det är inte praxeologins uppgift att behandla denna filosofis kunskapsteoretiska problem. Till slut är fysikerna själva nära att upptäcka sprickan i den gudaktighet de oförtjänt brukade göra anspråk på.

Även om de är unika och inte kan upprepas har historiska händelser ett gemensamt drag: de är mänskligt handlande. Historia ser dem som mänskliga handlingar och begriper dem med hjälp av praxeologisk förståelse och genom att se på deras unika och enskilda egenskaper. Det som är relevant för historia är alltid de berörda människornas uppfattning: Den betydelse de tillskriver de tillstånd de vill förändra, den betydelse de tillskriver sina handlingar och den betydelse de tillskriver följderna av sina handlingar.

Historia ordnar och sorterar den oändliga mängden händelser med utgångspunkt i deras betydelse. Den enda princip som tillämpas för att systematisera föremålen – det vill säga människor, idéer, institutioner, sociala enheter och artefakter – är besläktad betydelse. I enlighet med den besläktade betydelsen inordnas inslagen i idealtyper.

Idealtyper är särskilda begrepp som används vid historisk forskning och för framställning av dess resultat. De är förståelsebegrepp. Som sådana skiljer de sig helt från praxeologins kategorier och begrepp, och från naturvetenskapernas begrepp. En idealtyp är inte ett klassbegrepp, eftersom dess beskrivning inte anger de utmärkande drag vars närvaro definitivt och ovedersägligen bestämmer dess klasstillhörighet. En idealtyp kan inte definieras. Den måste beskrivas genom att räkna upp de särdrag vars närvaro avgör huruvida vi i en konkret situation har att göra med något som tillhör idealtypen i fråga. Utmärkande för idealtyper är att inte alla dess egenskaper behöver vara närvarande i något enskilt fall. Om frånvaron av någon egenskap gör att ett visst exemplar inte inkluderas i en idealtyp beror på den relevansbedömning man gör med hjälp av förståelse. Idealtypen i sig är ett resultat av en förståelse av de handlande människornas motiv, idéer, mål och medel.

En idealtyp har ingenting att göra med statistiska medelvärden och genomsnitt. De flesta berörda egenskaper är inte mottagliga för numerisk bestämning och enbart på grund av detta skulle de inte kunna ingå i en genomsnittskalkyl, men det huvudsakliga skälet är något annat. Statistiska medelvärden betecknar beteendet hos medlemmar av en viss klass eller typ, som redan utgörs av en definition eller karakterisering som hänvisar till andra utmärkande drag med avseende på egenskaper som inte hänvisas till i definitionen eller karakteriseringen. Statistikern måste känna till klass- eller typtillhörigheten innan han kan börja undersöka de särskilda inslagen och använda resultatet av denna undersökning för att fastställa ett genomsnitt. Vi kan bestämma genomsnittsåldern för senatorerna i USA eller så skulle vi kunna beräkna ett genomsnitt med avseende på beteendet hos en viss åldersgrupp inom befolkningen beträffande ett särskilt problem, men det är logiskt omöjligt att låta klass- eller typtillhörigheten bero på ett genomsnitt.

Inga historiska frågor kan hanteras utan hjälp av idealtyper. Inte ens när en historiker behandlar en enskild person eller händelse kan han låta bli att hänvisa till idealtyper. Om han talar om Napoleon måste han hänvisa till idealtyper som befälhavare, diktator och revolutionsledare. Ifall att han talar om den franska revolutionen måste han hänvisa till idealtyper som revolution, en etablerad regims sönderfall och anarki. Det kan vara så att en hänvisning till en idealtyp enbart består av att man säger att den inte går att tillämpa i den särskilda situationen, men alla historiska händelser beskrivs och tolkas med hjälp av idealtyper. När lekmannen talar om historiska händelser eller framtiden måste han alltid använda sig av idealtyper han med och han gör alltid detta omedvetet.

Huruvida användningen av en bestämd idealtyp är lämplig och ändamålsenlig för en tillräcklig förståelse av ett fenomen kan endast avgöras med hjälp av förståelse. Det är inte idealtyper som bestämmer hur man ska förstå något, utan det är hur man förstår något som fordrar att man tar fram och använder motsvarande idealtyper.

Idealtyperna konstrueras genom utnyttjandet av idéer och begrepp som utvecklats av de icke-historiska vetenskaperna. All historisk kunskap påverkas naturligtvis av andra vetenskapers upptäckter. Den är beroende av dem och får aldrig strida emot dem, men historiekunskaper gäller något annat och använder sig av en annan metod än dessa andra vetenskaper, och de i sin tur har ingen användning av förståelse. Idealtyperna får sålunda inte blandas ihop med de icke-historiska vetenskapernas begrepp. Detta gäller även för de praxeologiska kategorierna och begreppen. De förser oss med de mentala verktyg vi behöver för historiestudier, men har inget att göra med de unika och enstaka händelser som historia studerar. En idealtyp kan därför aldrig vara ett simpelt anammande av ett praxeologiskt begrepp.

Praxeologin använder ofta ett uttryck för att beteckna ett praxeologiskt begrepp och att historikern använder samma uttryck för att beteckna en idealtyp. Historikern använder alltså då ett ord för att beteckna två olika saker. Han använder ibland uttrycket för att beteckna dess praxeologiska samband men oftare för att beteckna en idealtyp. I det senare fallet fäster historikern en mening vid ordet som skiljer sig från dess praxeologiska betydelse. Han ändrar dess betydelse genom att använda det för ett annat undersökningsområde. De betecknar olika saker, vilket alltså gör att de är homonymer. Det ekonomiska uttrycket ”entreprenör” tillhör ett annat skikt än idealtypen ”entreprenör” som används inom ekonomisk historia och beskrivande ekonomi. (I ett tredje skikt ligger den juridiska termen ”entreprenör”.) Den ekonomiska termen ”entreprenör” är ett exakt definierat begrepp som inom ramen för en marknadsekonomisk teori betecknar en tydligt integrerad funktion. Den historiska idealtypen ”entreprenör” innefattar inte samma medlemmar. Ingen som använder den tänker på skoputsare, taxichaufförer som äger sina egna bilar, småföretagare eller småbrukare. Det som den ekonomiska vetenskapen slår fast beträffande entreprenörer är strikt giltigt för alla medlemmar av klassen, oberoende av tidsmässiga och geografiska villkor, och det gäller för alla branscher. Vilka idealtyper som ekonomisk historia använder varierar beroende på de särskilda omständigheterna i olika tidsåldrar, länder, affärsbranscher, och många andra avseenden. Historia har inte särskilt stor användning av en allmän idealtyp för entreprenören. Den är mer intresserad av typer såsom den amerikanske entreprenören under Jeffersons tid, den tyska tunga industrin när Vilhelm II styrde, de sista decenniernas textiltillverkning i Nya England före det första världskriget, Paris protestantiska haute finanser, entreprenörer som har lagt grunden för sin egen framgång, och så vidare.

Om man bör använda en särskild idealtyp har att göra med förståelse. Det finns idag två idealtyper som används ofta: vänsterpartier (progressiva) och högerpartier (fascister). Den förra innefattar de västerländska demokratierna, några latinamerikanska diktaturer och rysk bolsjevism; den senare innefattar italiensk fascism och tysk nazism. Denna indelning är ett resultat av en bestämd förståelse. En annan metod skulle kunna sätta demokrati och diktatur i motsats till varandra. Då skulle rysk bolsjevism, italiensk fascism och tysk nazism tillhöra idealtypen ”diktatur” och de västerländska systemen skulle tillhöra idealtypen ”demokrati”.

Den tyska historiska skolan som beforskade Wirtschaftliche Staatswissenschaften, och de amerikanska institutionalisterna begick ett stort misstag då de tolkade ekonomiämnet som karakteriseringen av en särskild idealtyps beteende, nämligen homo oeconomicus. Enligt denna doktrin studerade inte den traditionella eller ortodoxa ekonomivetenskapen människan så som hon verkligen är och handlar, utan endast en fiktiv eller hypotetisk avbild; en varelse som helt och hållet drivs av ”ekonomiska motiv”, det vill säga enbart inriktad på att göra största möjliga materiella eller monetära vinst. En sådan varelse har inte och har aldrig haft någon motsvarighet i verkligheten. Den är endast ett skrivbordsfilosofiskt fantasifoster. Ingen människa drivs enbart av en önskan att bli så rik som möjligt. Många är inte alls intresserade av denna krassa längtan. Det är fruktlöst att hänvisa till en sådan förvillande homunculus när man har att göra med livet och historien.

Även om det var detta som den klassiska nationalekonomin innebar skulle homo oeconomicus absolut ändå inte vara en idealtyp. Idealtypen är inte ett förkroppsligande av en sida eller en aspekt av människans olika mål och önskemål. Den representerar alltid verklighetens sammansatta fenomen; antingen människor, institutioner eller ideologier.

De klassiska ekonomerna försökte förklara hur priser bildades. De var väl medvetna om att priserna inte var resultatet av en särskild grupp människors handlingar, utan istället resultatet av ett samspel mellan marknadssamhällets alla medlemmar. Detta var innebörden av deras påstående om att det är tillgång och efterfrågan som avgör hur priser bildas. Emellertid lyckades de klassiska ekonomerna inte utveckla en tillfredsställande värdeteori. De klarade inte av att lösa den så kallade värdeparadoxen. De förundrades över det påstått paradoxala i att ”guld” värderas högre än ”järn”, trots att det senare är mer ”användbart” än det förra. Sålunda kunde de inte skapa en allomfattande värdeteori och inte spåra marknadsbytes- eller produktionsfenomenen tillbaka till deras ursprung, nämligen konsumenternas beteenden. Detta tillkortakommande tvingade dem att överge sina försök att utveckla en allmän teori för mänskligt handlande. De tvingades nöja sig med en teori som enbart förklarade vad affärsmännen gjorde, och som inte såg att allt härstammade ur människors val. De fokuserade enbart på affärsmän som ville köpa på den billigaste marknaden och sälja på den dyraste. Konsumenten lämnades utanför deras teoribildning. Senare förklarade och rättfärdigade den klassiska nationalekonomins anhängare denna brist som avsiktlig och metodmässigt nödvändig. Ekonomerna begränsade medvetet sina undersökningar till blott en mänsklig aspekt, nämligen den ekonomiska aspekten. Det var för att de enbart ville använda den fiktiva bilden av en människa som helt drevs av ”ekonomiska” motiv och bortse från alla andra aspekter, trots att de var fullt medvetna om att verkliga människor drivs av en mängd andra ”icke-ekonomiska” motiv. Vissa hävdade att det inte var ekonomivetenskapens uppgift att hantera alla dessa andra motiv. Andra medgav att studiet av dessa ”icke-ekonomiska” motiv faktiskt var något ekonomivetenskapen skulle bedriva, men att denna uppgift behövde lämnas till kommande generationer. Senare i denna undersökning kommer vi att visa att denna åtskillnad mellan ”ekonomiska” och ”icke-ekonomiska” motiv är ohållbar. Just nu behöver vi bara förstå att denna lära om den ”ekonomiska” sidan av mänskligt handlande i hög grad förvränger de klassiska ekonomernas läror. De avsåg aldrig att åstadkomma vad denna teori tillskriver dem. De ville förstå den verkliga prisbildningen, och inte de fiktiva priser som skulle uppstå om människors handlande påverkades av hypotetiska villkor som var annorlunda än de villkor som faktiskt påverkade dem. De priser de försökte förklara, och faktiskt också gör, är verkliga marknadspriser, även om de inte lyckades visa hur de härstammar ur konsumenternas val. Den tillgång och efterfrågan de talar om är verkliga faktorer som är bestämda av alla de motiv som får människor att köpa och att sälja. Felet med deras teori var att de inte spårade efterfrågan till konsumenternas val, utan att de saknade en tillfredsställande efterfrågeteori. Men de trodde inte att efterfrågan, alltså det begrepp de använde i sina skrifter, helt bestämdes av ”ekonomiska” motiv som skulle vara åtskilda från ”icke-ekonomiska”. Eftersom de begränsade sina teorier till affärsmännens handlingar undersökte de inte de slutliga konsumenternas motiv. Trots allt var deras pristeori avsedd att förklara de verkliga priserna, oberoende av vilka motiv och tankar som sporrade konsumenterna.

Den moderna subjektiva ekonomiska vetenskapen tar sin början i att lösa den skenbara värdeparadoxen. Den begränsar varken sina teorem helt till affärsmännens handlingar eller utgår ifrån en fiktiv homo oeconomicus. Den hanterar det mänskliga handlandets ofrånkomliga kategorier. Dess lärosatser avseende varupriser, lönenivåer och räntenivåer är inte beroende av vad det är som får människor att köpa eller sälja. Det är hög tid att helt förkasta alla misslyckade försök att peka ut de äldre ekonomernas tillkortakommanden genom att åberopa homo oeconomicus.

10. Ekonomivetenskapens tillvägagångssätt

Praxeologins uppgift är att brodera ut kategorin mänskligt handlande. Det enda som behövs för att härleda alla praxeologins satser är kunskap om det mänskliga handlandets kärna. Det är kunskap som vi besitter eftersom vi är människor. Alla människor, såvida en sjukdom inte försatt dem i en helt vegetativ tillvaro, innehar denna kunskap. Det behövs ingen särskild erfarenhet för att förstå dessa satser och oavsett hur rik den är skulle ingen erfarenhet räcka till för att avtäcka dem för en varelse som inte a priori vet vad mänskligt handlande är. Man kan bara nå kunskap om dessa satser genom en logisk analys av vår inbyggda kunskap om handlingskategorin. Vi måste reflektera över oss själva och fundera över det mänskliga handlandets struktur. I likhet med logik och matematik finns den praxeologiska kunskapen inom oss, den kommer inte utifrån.

Alla praxeologins begrepp och satser är implicerade i kategorin mänskligt handlande. Den första uppgiften är att extrahera och härleda dem, att beskriva deras implikationer, samt att definiera det mänskliga handlandets allmänna förutsättningar. Efter att ha visat vilka förutsättningar som krävs för alla handlingar måste man gå vidare och definiera, naturligtvis i kategorisk och formell mening, de mindre allmänna förutsättningarna för särskilda typer av handlingar. Man skulle handskas med denna andra uppgift genom att beskriva alla de tänkbara tillstånden och från dem dra alla slutsatser som är logiskt möjliga. Ett sådant allomfattande system skulle kunna förse oss med en teori, som inte enbart vore giltig för mänskligt handlande under de villkor och omständigheter som existerar i den verkliga världen som människor lever och verkar i, utan den skulle i lika stor omfattning handla om hypotetiskt handlande i fantasivärldar.

Men vetenskapens mål är att förstå verkligheten. Den är inte någon sorts mental gymnastik eller ett logiskt tidsfördriv. Praxeologin begränsar därför sina studier till handlande under de tillstånd och förutsättningar som existerar i verkligheten. Den studerar endast handlande under tillstånd som inte är verkliga och inte kan bli verklighet utifrån två synvinklar. Praxeologin undersöker tillstånd som även om de inte har varit verkliga i det förflutna eller är det nu, skulle kunna förverkligas i framtiden, och den studerar dessutom overkliga och orealiserbara tillstånd om en sådan undersökning krävs för att på ett tillfredsställande sätt begripa det som händer i verkligheten.

Emellertid förminskar inte denna hänvisning till erfarenheten praxeologins eller ekonomiämnets aprioristiska karaktär. Erfarenheten riktar bara vår nyfikenhet mot vissa problem och bort från andra. Den talar om för oss vad vi borde titta närmare på, men den talar inte om för oss hur vi ska gå tillväga i vårt sökande efter kunskap. Det är dessutom inte erfarenhet, utan enbart tänkandet, som lär oss att vi ibland måste studera hypotetiska tillstånd som aldrig kan bli verklighet för att få reda på vad som händer i den verkliga världen. Tänkandet säger också när vi bör göra detta.

Faktumet att det är jobbigt att arbeta är inte av kategorisk eller aprioristisk karaktär. Vi kan utan svårighet föreställa oss en värld där arbete inte medför obekvämhet och vi kan beskriva det tillstånd som råder i en sådan värld. I den verkliga världen arbetar dock människor inte för arbetets skull, och endast teorier som utgår från att arbete är en källa till obekvämhet är användbara för att förstå vad som händer i denna värld.

Erfarenhet lär ut att ingen arbetar för arbetets skull, men den gör inte detta på ett direkt sätt. Det finns inget observerbart fenomen som vi kan kalla arbetets ”obekvämhet”. Det finns bara erfarenhetsdata som vi med hjälp av apriorististisk kunskap tolkar som att människor anser att fritid, det vill säga frånvaro av arbete, är mer önskvärt än att arbeta (allt annat lika). Vi märker att människan avstår från fördelar de skulle kunna uppnå genom att arbeta mer. De är alltså villiga att göra uppoffringar för att få fritid. Av detta kan vi dra slutsatsen att fritid värderas som något gott och att arbete ses som en börda. Denna slutsats skulle vi däremot aldrig kunna nå utan hjälp från de praxeologiska insikterna.

En teori om indirekt byte och alla andra teorier som utgår från den, till exempel teorin om cirkulationskredit, kan endast användas för att tolka händelser i en värld där indirekt byte sker. I en värld där det bara finns direkt byteshandel skulle den endast vara ett intellektuellt skådespel. Det är inte troligt att ekonomerna i en sådan värld, om ekonomivetenskapen överhuvudtaget skulle kunna uppstå i den, skulle ha ägnat någon uppmärksamhet åt problem gällande indirekt byte, pengar och liknande. I dagens värld är sådana studier emellertid en viktig del av ekonomisk teori.

Att praxeologin fokuserar på att förstå verkligheten, och således koncentrerar sig på att undersöka de problem som är användbara för att göra det, förändrar inte den aprioristiska karaktären av dess slutledningar. Men det utmärker hur ekonomiämnet, som hittills är den enda delen av praxeologin som utarbetats noggrant, presenterar sina resultat.

Den ekonomiska vetenskapen gör inte som logiken eller matematiken. Det presenterar inte ett sammanhängande system av rent aprioristiska slutsatser som är helt skilda från verkligheten. När ekonomiämnet inför antaganden i sina resonemang förvissar den sig om att behandlingen av de berörda antagandena kan bidra till en bättre förståelse av verkligheten. I sina verk skiljer inte ekonomiämnet strikt mellan ren vetenskap och en tillämpning av teorierna med syfte att lösa konkreta historiska och politiska problem. Resultaten presenteras på ett sådant sätt att den aprioristiska teorin och tolkningen av de historiska fenomenen är sammanflätade.

Det är uppenbart att denna metod faller sig naturlig på grund av den ekonomiska vetenskapens natur. Den har bevisat sin egen ändamålsenlighet. Emellertid får man inte förbise det faktum att användandet av denna särskilda och något sällsamma metod kräver försiktighet och omsorg, och att okritiska och ytliga sinnen om och om igen har letts fel av en vårdslös sammanblandning av de två kunskapsteoretiskt olika metoderna.

Det finns ingenting som kallas en historisk metod för ekonomi eller någon lära om institutionell ekonomi. Det finns ekonomisk vetenskap och ekonomisk historia. De två får aldrig blandas ihop. Alla ekonomiämnets satser är nödvändigtvis giltiga i alla fall då de antaganden som förutsatts är givna. Naturligtvis har de ingen praktisk betydelse i de situationer när dessa förutsättningar inte råder. De satser som hänvisar till indirekt byte är inte tillämpliga på tillstånd där det inte förekommer något indirekt byte, men detta gör dem inte mindre giltiga.

Regeringar och inflytelserika intressegrupper har kämpat för att dölja detta i ett försök att smutskasta den ekonomiska vetenskapen och ekonomer. Furstar och demokratiska majoriteter berusas av makten. De måste motvilligt erkänna att de lyder under naturens lagar, men de vägrar erkänna att ekonomiska lagar överhuvudtaget skulle existera. Är de inte suveräna lagstiftare? Kan de inte krossa alla motståndare? Ingen krigsherre erkänner andra begränsningar än de som påtvingats honom av en överlägsen vapenmakt. Fjäskande skribenter är alltid villiga att blåsa upp en sådan självgodhet genom att producera de läror som behövs. De kallar sina förvrängda antaganden för ”historisk ekonomi”. I själva verket är den ekonomiska historien en lång redogörelse av hur statliga åtgärder misslyckats på grund av att de formats ur ett djärvt förakt av de ekonomiska lagarna.

Det är omöjligt att förstå sig på den ekonomiska vetenskapens historia om man inte noterar att ekonomiämnet som sådant är ett hot mot makthavarnas högmod. En ekonom kan aldrig vara autokraters eller demagogers favorit. För dem är han alltid en bråkmakare. Desto mer övertygade de är om att hans invändning stämmer, desto mer hatar de honom.

Emot all denna frenetiska uppvigling bör man slå fast att utgångspunkten för allt praxeologiskt och ekonomiskt tänkande, det mänskliga handlandets kategori, är bevis nog mot all kritik och alla invändningar. Det finns inget historiskt eller empiriskt faktum som kan motbevisa påståendet att människan medvetet strävar efter att uppnå särskilt utvalda mål. Varken hänvisning till irrationalitet, den mänskliga själens djup, livets spontanitet, automatism, reflexer eller tropism kan ogiltigförklara påståendet att människorna använder sitt förnuft för att uppfylla sina önskemål. Utifrån den orubbliga grunden som det mänskliga handlandet utgör, rycker praxeologin och ekonomiämnet fram steg för steg med hjälp av diskursiva resonemang. Genom att precist definiera sina antaganden och villkor konstrueras ett begreppssystem som drar alla de slutsatser som impliceras av en logiskt ovedersägligt tänkande. Med hänsyn till de resultat som sedan uppnås finns endast två möjliga förhållningssätt. Man kan antingen visa på logiska misstag i slutledningskedjan som lett till de specifika resultaten, eller så måste man erkänna att de är riktiga och giltiga.

Det är lönlöst att invända att livet och verkligheten inte är logiska. Livet och verkligheten är varken logiska eller ologiska. De är helt enkelt givna. Men logiken är det enda verktyg människorna kan använda sig av för att förstå någon av dem. Det är meningslöst att invända att livet och historien är oförklarliga, att de inte kan uttryckas i ord och att det mänskliga förståndet aldrig kommer att kunna begripa deras inre kärna. Kritikerna motsäger sig själva när de talar om det oförklarliga och när de pläderar för teorier, som naturligtvis är felaktiga, om det obegripliga. Det finns mycket det mänskliga sinnet inte kan begripa. I den mån som människan är förmögen att nå fram till någon kunskap, hur begränsad den än är, kan hon emellertid inte göra det på något annat sätt än genom att använda sitt förnuft.

Lika fel är det att försöka ställa förståelse och de ekonomiska teorierna mot varandra. Historisk förståelse går uteslutande ut på att klargöra de frågor som inte fullständigt kan lösas av de icke-historiska vetenskaperna. Förståelsen får aldrig motsäga de teorier som utvecklats av de icke-historiska vetenskaperna. Förståelsen kan aldrig åstadkomma något annat än att å ena sidan slå fast att människor motiverats av vissa idéer, försökt uppnå mål och använt medel för att uppnå dessa mål; och å andra sidan tillskriva de olika historiska faktorerna deras relevans, i den omfattning detta inte kan åstadkommas med hjälp av de icke-historiska vetenskaperna. Förståelse innebära inte att en modern historiker kan hävda att exorcism någonsin kunnat användas för att bota sjuka kor, och inte heller gör det berättigat för honom att påstå att en ekonomisk lag inte var giltig i antikens Rom eller i Inkariket.

Människan är inte ofelbar. Hon söker sanning, det vill säga den mest korrekta förståelsen av verkligheten som hennes sinnesförmåga och förstånd medger att hon kan nå. Människan kan aldrig bli allvetande. Hon kan aldrig vara fullständigt säker på att hennes undersökningar inte lett henne fel eller att det hon håller för sanning egentligen inte är det. Det enda människan kan göra är att om och om igen kritiskt granska sina teorier. För ekonomen innebär detta att han måste spåra tillbaka alla teorier till deras ovedersägliga och säkra slutliga grund, kategorin mänskligt handlande, och noggrant undersöka alla antaganden och slutsatser som leder från denna bas till de teorier som undersöks. Vi kan inte hävda att denna metod garanterar att man aldrig begår misstag, men det är tveklöst den mest effektiva metoden för att undvika att göra det.

Praxeologin, och därmed också den ekonomiska vetenskapen, är ett deduktivt system. Den hämtar sin styrka ur sina härledningars utgångspunkt: handlingskategorin. Endast ekonomiska satser som består av obestridliga följdresonemang kan anses vara sunda. Ett påstående som framförs utan detta säger ingenting. Det är omöjligt att behandla ett särskilt ekonomiskt område om man inte innesluter det i ett komplett handlingssystem.

De empiriska vetenskaperna utgår från enskilda händelser och fortskrider från det unika och individuella mot det allmänna. Dessa vetenskaper lämpar sig för specialisering. Det är möjligt att behandla delar utan att bry sig om hela ämnesområdet. Men ekonomen får aldrig bli en specialist. I sina undersökningar måste han alltid ta hänsyn till helheten.

Historiker syndar ofta i detta avseende. De kan tänka sig att komma på teorier ad hoc. Emellanåt förstår de inte att man inte kan abstrahera orsakssamband från studier av komplexa fenomen. Deras anspråk på att undersöka verkligheten utan att se till vad de hånfullt kallar förutfattade meningar är fruktlöst. I själva verket använder de omedvetet populära doktriner som sedan länge avslöjats som felaktiga och motsägelsefulla.

11. De praxeologiska begreppens begränsningar

De praxeologiska kategorierna och begreppen är framtagna för att man ska förstå mänskligt handlande. De blir självmotsägande och meningslösa om man försöker använda dem på tillstånd som skiljer sig åt från det mänskliga livet. Primitiva religioners naiva antropomorfism passar inte det filosofiska sinnet. Emellertid är filosofernas försök att med hjälp av de praxeologiska begreppen definiera en absolut varelsers egenskaper, som är fullkomligt fri från den mänskliga existensens alla begränsningar och svagheter, inte mindre tvivelaktiga.

Skolastiska filosofer och teologer, såväl som förnufttidens teister och deister, föreställde sig en absolut och perfekt varelse, som var oföränderlig, allsmäktig och allvetande men som likafullt planerade och handlade, som strävade efter mål och använde sig av medel för att nå dessa mål. Handling kan emellertid enbart tillskrivas en missnöjd varelse, och upprepade handlingar kan enbart tillskrivas någon som saknar kraft för att en gång för alla göra sig av med allt sitt obehag. En handlande varelse är missnöjd och därför inte allsmäktig. Om hon var nöjd skulle hon inte handla och om hon var allsmäktig skulle hon för länge sedan ha gjort sig av med sitt obehag. En allsmäktig varelse behöver inte välja mellan olika otillfredsställande tillstånd. Hon behöver inte välja det mindre onda. Allsmäktighet innebär att man kan åstadkomma allt och uppnå full tillfredsställelse utan att vara begränsad. Detta är dock oförenligt med begreppet handling som sådant. För en allsmäktig varelse existerar inte kategorierna mål och medel. Den allsmäktige står ovanför alla mänskliga begrepp och all mänsklig förståelse. För den allsmäktige utför alla ”medel” ett obegränsat antal sysslor, hon kan tillämpa vilket ”medel” som helst för att uppnå vilket mål som helst, och hon kan uppnå alla mål utan att använda något medel. Det ligger utanför den mänskliga fattningsförmågan att helt och hållet härleda begreppet allsmäktighet till dess slutliga logiska konsekvenser. Paradoxerna är olösliga. Har den allsmäktige kraften att åstadkomma något som hon vid ett senare tillfälle inte kan ändra på? Om hon har denna kraft innebär det att hennes makt är begränsad, och hon är inte längre allsmäktig, men om hon saknar denna kraft räcker detta för att visa att hon inte är allsmäktig.

Är allsmäktighet och allvetande förenligt? Allvetande förutsätter att alla kommande händelser redan är bestämda och inte kan förändras. Om det finns allvetande är allsmäktighet otänkbart. Att inte kunna förändra något i den förutbestämda händelseutvecklingen begränsar alla handlande varelser.

Handlande är ett uttryck för att ens förmåga och kontroll är begränsad. Det är ett tecken på att människan är begränsad av sin fattningsförmåga, sin kropps fysiologiska karaktär, miljöns skiftningar och de externa faktorer som hennes välfärd beror på. Det är meningslöst att hänvisa till det mänskliga livets brister och svagheter om man strävar efter att framställa något absolut perfekt. Själva tanken på absolut perfektion är på alla sätt självmotsägande. Ett tillstånd av fullständig perfektion måste ses som komplett, slutgiltigt och oföränderligt. Förändring skulle enbart kunna minska dess perfektion och förändra det till ett mindre perfekt tillstånd. Blotta tanken på att en förändring skulle kunna vara möjlig är oförenligt med begreppet absolut perfektion. Avsaknaden av förändring – det vill säga perfekt oföränderlighet, stelhet och orörlighet – är dock samma sak som avsaknaden av liv. Liv och perfektion är oförenliga, men det är död och perfektion också.

Det levande är inte perfekt, eftersom det är föränderligt; det döda är inte perfekt eftersom det saknar liv.

Levande och handlande människors språk kan forma komparativ och superlativ i grader av jämförelse. Men absoluthet är ingen grad, det är ett begränsande begrepp. Det absoluta är obestämbart, otänkbart och obeskrivligt. Det är ett fantasiföremål. Det finns ingenting sådant som perfekt lycka, perfekta människor eller evig lycka. Alla försök att beskriva Schlaraffenland eller änglars liv resulterar i paradoxer. Där det finns villkor, finns det begränsningar och inte perfektion – och där det finns en strävan att överkomma hinder, finns det frustration och missnöje.

När filosoferna övergav sin strävan efter det absoluta tog utopisterna vid. De väver drömmar om den perfekta staten. De inser inte att staten, det vill säga den samhälleliga tvångsapparaten, är en institution som är till för att man ska komma tillrätta med människans brister, och att dess huvudsakliga uppgift är att straffa minoriteter för att skydda majoriteten mot vissa handlingars skadliga konsekvenser. Med perfekta människor skulle det inte finnas något behov av tvång. Men utopisterna struntar i den mänskliga naturen och det mänskliga livets oföränderliga villkor. Godwin trodde att människan skulle kunna bli odödlig efter det att den privata äganderätten avskaffats. Charles Fourier babblade om att havet skulle innehålla lemonad i stället för saltvatten. Marx ekonomiska system bortsåg bekymmerslöst ifrån de materiella produktionsfaktorernas knapphet. Trotskij upplyste oss om att den genomsnittlige människan i det proletära paradiset kommer att nå samma nivå som Aristoteles, Goethe eller Marx och att nya högre toppar skulle uppstå över detta.

Nuförtiden är stabilitet och säkerhet de mest populära fantasifostren. Vi kommer att ta itu med dessa slagord senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *