Reflektioner om det första kapitlet i Mänskligt handlande

Vad är det Mises ska studera egentligen? I det första kapitlet av hans verk Mänskligt handlande får vi inte bara svar på denna fråga, men får också veta vad det är han inte kommer ta upp. Med start idag kommer vi i samband med publiceringen av varje kapitel att släppa ett inlägg där vi försöker identifiera några av kapitlets viktiga teman och lyfta fram intressanta poänger.

Genom hela boken utvecklar Mises en teori han kallar praxeologi. Detta begrepp kan vid en första anblick verka knepigt, men är i själva verket ganska enkelt. Praxeologin är en allmän teori om mänskligt handlande. Det som vi med säkerhet vet gäller för allt handlande, oberoende av tid och plats, ingår i den praxeologiska teorin. Människor handlar när de använder sig av medel för att nå mål och det är praxeologin som ska ta reda på vilka allmänna lagar som gäller för detta.

Men det är en del av handlandet som är särskilt intressant. Mises påpekar att praxeologin lägger sitt fokus på medlen och inte ägnar någon uppmärksamhet åt målen. ”Det är en vetenskap om medel, inte om mål.” När praxeologin studerar en handling frågar den sig endast om de medel en människa valt är lämpliga för att nå det mål hon eftersträvar. Den har ingenting att säga om hur människan bestämt vad hon vill uppnå eller om dessa mål är moraliskt riktiga.

Exempel på frågor denna teori försöker besvara kan således handla om tillgången på bostäder kan höjas med hjälp av hyresreglering, om tryckandet av pengar kan bota fattigdom och vad som händer när investeringarna ökar utan att sparandet gjort det. Den försöker inte avgöra om dessa mål är bra eller dåliga. Den förhåller sig på samma sätt till alla människors enskilda mål. ”Huruvida en människa känner sig mer eller mindre obekväm med någonting avgörs av henne själv, utifrån hennes egen vilja och omdöme, utifrån en personlig och subjektiv värdering. Ingen kan bestämma vad som borde göra en annan människa lyckligare.”

Varför utelämnar han mål? Ekonomivetenskapen är en värdefri vetenskap, så att han inte vill fälla värdeomdömen är förståeligt, men att han inte ens diskuterar hur dessa mål bildas fordrar lite mer uppmärksamhet. När allt kommer omkring skulle ju en förståelse av hur målen bildas kunna säga någonting om handlande. Skälet till att han utelämnar detta ges i det tredje underkapitlet, vilket har titeln ”Mänskligt handlande som det slutligt givna”. Enligt Mises vet vi helt enkelt inte exakt hur människor inser vilka mål de vill uppnå. ”Identiska yttre händelser resulterar ibland i olika mänskliga reaktioner och olika yttre händelser producerar ibland samma mänskliga reaktioner.” Kritiker skulle kunna invända att detta är en svaghet i studieämnet. Andra skulle kunna säga att det är en styrka. Det finns inget givet sätt att se på den saken, men det vi kan säga är att detta inte på något sätt påverkar sanningshalten i praxeologins påståenden.

Något som är slående i det här underkapitlet är hur försiktig Mises är. I övrigt är han känd för att vara kompromisslös och för att ha rusat ut från ett möte med Mont Pelerin Society och kallat alla andra deltagare för socialister. Här betonar han dock hur lite vi vet och han verkar ganska neutral gentemot de människor som tror att naturvetenskapen en dag, med hänvisning till olika kroppsliga funktioner, kommer kunna förklara exakt hur bestämda idéer uppstår. Mina studiekamrater i Madrid tolkade den här försiktigheten som att Mises nästan trodde att naturvetenskapen en dag skulle lyckas med det (förövrigt påstår neuroforskningen jämt och ständigt att den gjort detta). Själv tror jag snarare att Mises försiktighet kommer av att de slutsatser han når i detta verk är relevanta oberoende av vad detta forskningsområde kommer på (även om vi då kanske skulle gå tillväga på ett annat sätt). Detta innebär inte att han menar att människan inte påverkas av sin omgivning (ett ämne som tas upp senare i boken), men snarare att vi inte vet hur det går till eller i vilken utsträckning det sker.

Vi bör också nämna Mises definition av vad som är rationellt. Han har en väldigt minimalistisk syn där han menar att handlande per definition alltid är rationellt. Människor försöker alltid uppfylla sina mål och använder alltid de mål de tror ger upphov till det de vill. På så sätt är deras agerande rationellt. För praxeologin är det intressanta inte huruvida människor agerar ”rationellt”, utan om deras medel är lämpliga för att nå deras mål. Det är en fråga som är lätt att formulera, men som vi kommer se i de kommande 38 kapitlen krävs det mycket för att svara på den.

Vill du fördjupa dig ännu mer i det första kapitlet? Gå igenom de flashcards vi har lagt upp på Quizlet!

2 kommentarer till ”Reflektioner om det första kapitlet i Mänskligt handlande

  • Det har säkert redan diskuterats och det sannolikt en bra anledning som jag inte kommer på just nu – men jag tycker att ”Mänskliga handlingar” ligger bättre i munnen än ”Mänskligt handlande”.

    • Jo, det har diskuterats en del, men det finns väl inget ämne som kan diskuteras för mycket. Min personliga uppfattning är att Mänskliga handlingar låter som att det är en bok som handlar om ett visst antal konkreta handlingar, men i själva verket handlar den om handlande som sådant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *