Marschen mot inflation

Att många österrikiska ekonomer fascineras av pengar, penningpolitik och penningmängd är inte särskilt konstigt. Vår förståelse av inflation skiljer sig märkbart från den vedertagna betydelsen (=prisförändringar), och Mises konjunkturcykelteori beror ganska direkt på förändringar i penningmängden och de felaktiga prissignaler det sänder till entreprenörer och övriga ekonomin. Vi ser också inflation som en dold skatt, och en orättfärdig överföring av köpkraft från de med bra kontakter och nära tillgång till penningproduktionen (banker och centralbanken) till de som sist nås av de nya pengarna och således lider av prisökningarna, men ännu inte fått del av rovet. Vi ser också hur inflationskulturen skapar konsekvenser mänskligt beteende långt bortom de resultat centralbankernas välutbildade ekonomer får fram i sina modeller.

Dessutom skrattar vi gott åt Riksbankens försök att skapa än det ena, än det andra med sina misslyckade prognoser och verktyg missanpassade för ändamålet. Dagens penningbeslut är ett bra exempel på Riksbankens förvirring, där verkligheten ideligen fortsätter att missa deras prognoser, så då gör vi nya prognoser som om ingenting hade hänt:

Riksbanken bedömer att det kommer att ta längre tid för inflationen att nå målet på 2 procent. Inflationsuppgången behöver därför fortsatt kraftfullt stöd. Direktionen bedömer att reporäntan behöver hållas på -0,50 procent ett halvår längre jämfört med prognosen från september. Sannolikheten att räntan sänks ytterligare har ökat.

Vi fascineras även av penninghistoria, där kungligheter i alla tider mer eller mindre frekvent använt sig av myntförsämring, dvs medvetet minska mängden silver (eller annan värdeful metall) i mynten, medan de tilläts behålla det nominella värdet. Överskottet tillfaller kungen, och han kan gladeligen spendera sina nyligen exproprierade resurser på slott, leverne och krig.

Ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff publicerade 2011 boken This Time Is DifferentEight Centuries of Financial Folly där de förutom kontroversiella slutsatser om staters skuldsättning och negativ påverkan på tillväxt, även samlar en ofantlig mängd internationell och historisk data om skuldkriser och statsbankrutt. I kapitel 11 diskuterar de inflation som ett klassiskt sätt för stater att vägra betala sina skulder; ökar man penningmängden tillräckligt fort, förminskas det reella värdet på skulden till nada och konungen slipper betala! Tabellen över några Europeiska länders mest spektakulära nedskrivningar-genom-inflation är spännande läsning. All deras data finns samlad på deras hemsida; de svenska uppgifterna kommer ifrån Söderbergs forskning om priser i Stockholm under 1500- och 1600-talen:this-time-is-different-44-638

Bland all deras samlade data är penningförminskningen för den svenska valutan Örtug under 1500-talet den högsta; under mer eller mindre hela den tid Gustav Vasa satt på tronen, minskade han mängden silver i Örtug-mynten med enastående 91%! En minskning som vida överskrider vad de andra ländernas konungar lyckades med. Under ett enda år, 1572, förminskades mängden silver i mynten med över 40%. Riksbanken har, med andra ord, lite föregångare att se upp till. Reinhart & Rogoff uppskattar även att myntförsämringen skedde i genomsnitt vart femte år.

Mer (eller kanske mindre) förvånansvärt är hur denna trend knappast var unik för Gustav Vasa eller Sverige. I grafen de passande benämner ’The March Toward Fiat Money’ visas den genomsnittliga silvermängden för tio olika europeiska länders valutor under 500 år. Föregångarna till modern tids inflation är ytterst tydlig:

the-march-towards-fiat-money

Samma procedur av myntreform, kort stunds stabilitet följt av devalveringar och myntförsämringar tills staten förstört värdet så brutalt att nya valutor införs, kan ses genom Svensk historia: riksdaler som ersatte Örtug, silvermyntfot blev kopparmyntfot och silver igen, innan Sverige följde andra länder in i den klassiska guldmyntfoten. Valutareform på valutareform.

Och nu experimenterar världens centralbankar med nya sätt att begå gamla illdåd: negativa styrräntor, tillgångsköp, balansräkningar i skyarna och aggressiv elektroniskt pengatryckande. Det har gått sådär bra när kungar och länder i historien försökt sig på myntförsämringar och det kommer nog gå ännu sämre den här gången. Den som lever får se, och vi har nog inte sett de värsta dumheterna än.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *