1. Ekonomi och praxeologi
Den ekonomiska vetenskapen är den yngsta av alla vetenskaper. Under de senaste 200 åren har många nya vetenskaper uppstått ur de vetenskaper som redan de gamla grekerna kände till. Det var dock kunskap som redan hade haft en plats i det gamla systemet som nu fick en egen plats. Studieområden indelades bättre och behandlades med nya metoder, hittills okända områden upptäcktes och människor började betrakta saker och ting utifrån andra aspekter än vad deras föregångare gjort. Studieområdet i sig utvidgades inte, men ekonomiämnet öppnade upp ett område för den mänskliga vetenskapen som dittills varit otillgängligt och inte tidigare påtänkt. Upptäckten av en regelbundenhet i marknadsfenomenens gång och inbördes beroenden sträckte sig bortom det traditionella inlärningssystemet. Den förmedlade kunskaper som varken kunde betraktas som logik, matematik, psykologi, fysik eller biologi.
Filosoferna hade sedan länge velat ta reda på vilka mål som Gud eller Naturen försökt förverkliga under mänsklighetens historia. De sökte efter lagar som styrde mänsklighetens öde och utveckling. Även de tänkare vars metoder inte präglades av teologiska tendenser misslyckas med sina undersökningar för att deras metoder var bristfälliga. De behandlade mänskligheten som om det var en helhet, eller utgick från andra kollektiva begrepp såsom nation, folkslag eller kyrka. Tämligen godtyckligt fastställde de vilka mål dessa kollektivs beteende leder till och de kunde inte, på ett tillfredsställande sätt, besvara frågan om vilka faktorer som förmådde olika agerande individer att agera så att de mål kollektiven eftersträvade faktiskt förverkligades. Dessa tänkare tog sin tillflykt till desperata nödlösningar såsom mirakulös inblandning av Gudomen, antingen direkt genom uppenbarelser eller indirekt genom gudasända profeter och invigda ledare, företablerad harmoni, ödesbestämning eller inflytandet från en mystisk och sagolik ”världs-” eller ”nationssjäl”. Vissa hävdade att naturens vishet gav människan impulser som omedvetet drev henne till att följa naturens vilja.
Andra filosofer var mer realistiska. De gissade inte om vad naturens eller guds plan var. De betraktade mänskliga ting ur statens synvinkel. De försökte upptäcka de regler som omgärdade politisk handling, och därmed hitta en teknik för regerande och statsmannakunskap. Spekulativa sinnen skapade ambitiösa planer för en genomgripande reformering och rekonstruktion av samhället. De mer blygsamma nöjde sig med att samla in och klassificera data från historiska erfarenheter, men alla var helt övertygade om att det för samhällsskeenden inte fanns någon regelbundenhet eller oföränderlighet, i den bemärkelse som redan upptäckts beträffande det mänskliga sinnet och naturfenomenen. De sökte inte efter de lagar som styrde det samhälleliga samarbetet eftersom de trodde att människan kunde organisera samhället efter eget tycke. Om samhällsvillkoren inte följde reformatorernas önskemål och deras utopier visade sig omöjliga att förverkliga, trodde de att felet låg i människans moraliska brister. Samhällsfrågor betraktades som etiska frågor. Det antogs att det krävdes goda furstar och dygdiga medborgare för att konstruera idealsamhället. Med rättskaffens människor kunde vilket idealsamhälle som helst förverkligas.
Upptäckten av marknadsfenomenens ofrånkomliga inbördes beroende kullkastade denna åsikt. Man stod med förbluffning inför den nya synen på samhället. Mänskliga handlingar kunde betraktas ur andra aspekter än gott och ont, rättvis och orättvist. Under samhällshändelsernas förlopp föreligger en regelbundenhet som människan måste anpassa sig till om hon vill nå framgång. Det är lönlöst att studera samhället med samma inställning som en domare som ska godkänna något utifrån helt godtyckliga normer eller subjektiva värdeomdömen. Man måste studera lagarna för mänskligt handlande och samverkan i samhället så som fysikern studerar naturens lagar. Att mänskligt handlande och samhälleligt samarbete sågs som föremål för studium av en vetenskap med givna relationer, och inte längre som ett normativt ämne om hur saker och ting borde vara, var en revolution som hade en enorm påverkan på kunskap och filosofi, såväl som på allt agerande i samhället.
I mer än 100 år begränsades effekterna av denna omvälvande förändring av undersökningsmetod i hög grad, eftersom människor trodde att de enbart avsåg en liten del av det mänskliga handlandet, nämligen marknadsfenomenen. I sin strävan stötte de klassiska ekonomerna på ett problem som de inte klarade av att lösa, den till synes osammanhängande värdeteorin. Deras värdeteori var felaktig och tvingade dem att begränsa sitt studieområde. Ända fram till slutet av 1800-talet förblev nationalekonomi en vetenskap om det mänskliga handlandets ”ekonomiska” aspekter, en teori om välstånd och egenintresse. Nationalekonomin behandlade endast mänskligt handlande i den utsträckning som det motiverades av vad som – mycket otillfredsställande – beskrevs som vinstintresset, och de klassiska ekonomerna hävdade att det dessutom fanns ett annat mänskligt handlande som det föll på andra vetenskaper att studera. Den idéförändring som de klassiska ekonomerna satt igång slutfördes istället av den moderna subjektiva ekonomivetenskapen som omvandlade teorin om marknadspriser till en allmän teori om mänskliga val.
Under en lång tid förstod inte människor att övergången från den klassiska värdeteorin till den subjektiva värdeteorin var mycket mer än blott ett byte från en mindre tillfredsställande teori om varuutbyte, till en mer tillfredsställande. Den allmänna teorin om val och preferenser leder långt bortom den horisont som begränsade omfattningen av de ekonomiska problem som ekonomerna studerade från Cantillons, Humes och Adam Smiths tid ända till John Stuart Mills dagar. Den är mycket mer än en teori om den ”ekonomiska” sidan av mänskligt bemödande och om människans strävan efter varor och förbättring av sitt eget välbefinnande. Den är vetenskapen om alla olika typer av mänskliga handlingar. Val avgör alla mänskliga beslut. När människor väljer står valet inte enbart mellan olika materiella varor och tjänster. Alla mänskliga värderingar erbjuds som alternativ. Alla mål och alla medel, både materiella och ideella, det sublima och grundläggande, det ädla och oädla, ordnas i en följd och blir föremål för beslut som väljer något och lägger annat åt sidan. Allt som människor eftersträvar eller vill undvika innefattas i denna unika rangordning av gradering och preferenser. Den moderna värdeteorin vidgar den vetenskapliga horisonten och utökar det som kan bli föremål för ekonomiska studier. Ur den klassiska ekonomiska skolan uppstår den allmänna teorin om mänskligt handlande, praxeologin. De ekonomiska eller katallaktiska problemen är inbäddade i en mer allmän vetenskap och kan inte längre skiljas från detta samband. Ingen genomgång av verkliga ekonomiska problem kan undgå att utgå ifrån valhandlingar och den ekonomiska vetenskapen blir en del av en mer universell vetenskap: Praxeologin.
2. Det kunskapsteoretiska problemet för en allmän teori om mänskligt handlande
I den nya vetenskapen verkade allting vara problematiskt. Den passade inte in i det traditionella kunskapssystemet och människor var förvirrade och visste inte hur de skulle klassificera den eller vilken plats som den borde få. Å andra sidan var de samtidigt övertygade om att infogandet av ekonomiämnet i kunskapskatalogen inte krävde att hela systemet förändrades eller utökades. De ansåg att deras katalogsystem var komplett. Om ekonomiämnet inte passade in måste felet ligga hos ekonomerna och hur de behandlade sina problem.
Att avfärda diskussionen om ekonomins syfte, omfattning och logiska karaktär som pedantiska professorers akademiska käbbel innebär att man helt missförstått betydelsen av denna diskussion. En vanlig missuppfattning är att ekonomiämnet, likgiltigt inför dessa tvister, lugnt tågade vidare medan pedanterna ödslade sin tid på värdelösa diskussioner om den mest lämpliga metoden. I det som kallades Methodenstreit mellan de österrikiska ekonomerna och den preussiska historiska skolan, som självutnämnt var ”huset Hohenzollerns intellektuella livvakt”, och i diskussionerna mellan John Bates Clarks skola och de amerikanska institutionalisterna, stod mycket mer på spel än vilken sorts metod som var mest lämplig. Den verkliga frågan rörde de kunskapsteoretiska grunderna för vetenskapen om mänskligt handlande och dess logiska legitimitet. Med utgångspunkt i ett kunskapsteoretiskt system för vilket praxeologiskt tänkande var främmande och i en logik som enbart – vid sidan av logik och matematik – erkände de erfarenhetsbaserade naturvetenskaperna och historia som vetenskapliga, försökte många författare förneka värdet av ekonomisk teori och dess användbarhet. Historismen försökte ersätta den med ekonomisk historia och positivismen förordade att den borde ersättas med en bedräglig samhällsvetenskap som tillämpade den Newtonska mekanikens logiska struktur och tänkande. Båda dessa skolor förenades i sitt avfärdande av det ekonomiska tänkandets resultat. Ekonomerna var tvungna att slå tillbaka emot alla dessa angrepp.
Radikalismen i detta omfattande fördömande kom snart att överträffas av en ännu mer allmän nihilism. Sedan urminnes tider hade människan genom sina tankar, val och handlingar tagit enhetligheten och oföränderligheten hos det mänskliga sinnets logiska struktur som ett ovedersägligt faktum. All vetenskaplig undersökning utgick ifrån detta antagande. I diskussioner om ekonomiämnets kunskapsteoretiska karaktär förnekade författare för första gången i världshistorien även detta faktum. Marxismen hävdar att en människas tänkande bestäms av hennes klasstillhörighet. Varje klass skulle alltså ha sin egen logik. Tänkandet kan inte vara något annat än en ”ideologisk förklädnad” av tänkarens själviska klassintresse. Det är ”kunskapssociologins” uppgift att avslöja filosofier och vetenskapliga teorier och påvisa deras ”ideologiska” tomhet. Ekonomiämnet är en ”borgerlig” nödlösning och ekonomerna är kapitalisternas ”smickrare”. Det är endast socialismens klasslösa utopi som kan ersätta de ”ideologiska” lögnerna med sanning.
Senare lärdes denna polylogism också ut i andra skepnader. Historismen hävdar bestämt att den logiska strukturen i människans tänkande och handlande kan förändras under historiens gång. Raspolylogismen menar att varje ras har sin egen logik. Slutligen finns också irrationalismen som menar att förnuftet som sådant inte förmår att klargöra de irrationella faktorer som styr det mänskliga beteendet.
Sådana läror går långt bortom ekonomiämnets begränsningar. De ifrågasätter inte bara ekonomivetenskapen och praxeologi utan all annan mänsklig kunskap och det mänskliga förnuftet rent generellt. De avser matematik och fysik såväl som den ekonomiska vetenskapen. Det verkar därför som om det är inte upp till någon enskild kunskapsgren att avfärda dem, utan istället faller denna uppgift på kunskapsteorin och filosofin. Detta förser de ekonomer som oförtrutet fortsätter sina studier utan att bekymra sig om kunskapsteoretiska problem, och de invändningar som rests från polylogism och irrationalism, med vad som verkar vara ett berättigande för att de gör så. Fysikern bryr sig inte om någon brännmärker hans teorier som borgerliga, västerländska eller judiska, och på samma sätt borde ekonomerna strunta i förtal och smutskastning. De borde låta hundarna skälla och inte bry sig om deras gnäll. Det vore passande för dem att minnas Spinozas utsaga: Sane sicut lux se ipsam et tenebras manifestat, sic veritas norme sui et falsi est.
Emellertid är läget inte samma för ekonomiämnet som det är för matematiken och naturvetenskaperna. Polylogismen och irrationalismen angriper praxeologin och ekonomiämnet. Även om de formulerar sina påståenden på ett generellt sätt med hänvisning till alla kunskapsgrenar är det vetenskaperna om mänskligt handlande som de faktiskt har i åtanke. De hävdar att det inte alls är så att vetenskaplig forskning kan nå fram till resultat som är giltiga för alla tider, raser och samhällsklasser, och de roar sig med att förminska vissa fysiska och biologiska teorier genom att kalla dem borgerliga eller västerländska. Men om lösningen av praktiska problem fordrar ett nyttjande av dessa brännmärkta läror glömmer de sin kritik. Sovjetrysslands teknologi använder utan betänklighet alla den borgerliga fysikens, kemins och biologins resultat som om de gällde för alla klasser. De nazistiska ingenjörerna och läkarna avstod inte från att använda de ”mindre värda” rasernas teorier, upptäckter och uppfinningar. Människor från alla folkslag, nationer, religioner, språkgrupper och samhällsklasser agerar sig på ett sätt som tydligt visar att de inte stödjer polylogismen eller irrationalismen när det gäller logik, matematik och naturvetenskap.
Det är annorlunda för praxeologin och ekonomivetenskapen. Den främsta anledningen till att teorier som polylogism, historism och irrationalism utvecklades var för att de skulle kunna rättfärdiga ett avfärdande av ekonomernas läror när man utformade den ekonomiska politiken. Socialister, rasister, nationalister och etatister lyckades inte avfärda ekonomernas teorier och bevisa att deras egna läror stämde. Det var precis denna frustration som fick dem att förneka de logiska och kunskapsteoretiska principer som ligger till grund för allt mänskligt tänkande inom både vardagligt handlande och vetenskaplig forskning.
Man kan inte avfärda dessa invändningar enbart utifrån de politiska motiv som låg bakom dem. Ingen vetenskapsman får i förväg anta att ett förkastande av hans teorier måste vara grundlösa, eftersom hans kritiker genomsyras av känslor och partiskhet. Han måste besvara all kritik utan hänsyn till motiv eller bakgrund. Det är minst lika viktigt att inte vara tiga inför den ofta framförda uppfattningen om att ekonomernas teorier enbart är giltiga för hypotetiska antaganden som aldrig inträffar i det verkliga livet, och att de därför är oanvändbara för att förstå verkligheten. Det är märkligt att vissa skolor verkar instämma i denna åsikt och trots det obekymrat fortsätter att rita sina kurvor och formulera sina ekvationer. De bryr sig inte om betydelsen av sitt tänkande eller vad det har att göra med det verkliga livet och handlandet.
Detta är naturligtvis en ohållbar attityd. All vetenskap strävar efter att ge en uttömmande beskrivning och definition av under vilka villkor och förutsättningar som dess påståenden anses vara giltiga. Fysiken bör inte vara en förebild för hur ekonomisk forskning ska bedrivas. De som begått detta misstag borde dock åtminstone lärt sig att det inte finns någon fysiker som tror att klargörandet av de fysikaliska lärosatsernas antaganden och villkor ligger utanför fysikens studieområde. Huvudfrågan som ekonomiämnet måste besvara är vad förhållandet är mellan dess påståenden och det mänskliga handlandets verklighet. Syftet med ekonomiska studier är att man ska förstå detta.
Det är därför som ekonomiämnet noggrant måste argumentera emot påståendet om att dess läror enbart gäller för det kapitalistiska system som tillhörde den västerländska civilisationens redan svunna liberala period. Den ekonomiska vetenskapen är den enda kunskapsgren som måste undersöka alla de invändningar, som riktats utifrån olika perspektiv, mot den ekonomiska teorins användbarhet för att belysa problem rörande mänskligt handlande. Det ekonomiska tänkandet måste byggas upp på ett sådant sätt att det kan stå emot all kritik från irrationalismen, historismen, panfysikalismen, behaviorismen och alla sorters polylogism. Det är oacceptabelt att ekonomerna låtsas ignorera de argument som hela tiden för fram för att påvisa att de ekonomiska teorierna är meningslösa och absurda.
Man kan inte längre hantera ekonomiska spörsmål inom det traditionella ramverket. Den katallaktiska teorin måste byggas på en stabil grund som utgörs av en allmän teori om mänskligt handlande: praxeologi. Detta kommer inte bara skydda den mot felaktig kritik, men också klargöra många problem som hittills ännu inte upptäckts och än mindre besvarats på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller särskilt det grundläggande problemet om ekonomisk kalkylering.
3. Ekonomisk teori och mänskligt handlande
Många har beskyllt den ekonomiska vetenskapen för att vara bakåtsträvande. Det är givetvis sant att vår ekonomiska teori inte är helt perfekt. Den mänskliga kunskapen, såväl som alla andra mänskliga förehavanden, kan aldrig bli perfekt. Människan är inte allvetande. Även den mest utarbetade teori som till synes säger allt som kan sägas om någonting, kan en dag förbättras eller ersättas av en annan teori. Vetenskapen ger oss inte absolut eller slutgiltig säkerhet. Den kan enbart ge oss tillförlitlig kunskap inom ramen för vår psykiska förmåga och det vetenskapliga tänkandets nuvarande tillstånd. Ett vetenskapligt system är bara en ynka hållplats i sökandet efter mer kunskap. Detta sökande påverkas nödvändigtvis av allt människor gör inte är fulländat. Bara för att man erkänner detta innebär det inte att dagens ekonomiska vetenskap är bakåtsträvande. Det innebar enbart att ämnet är levande och det som lever är både ofullständigt och i förändring.
Den klandervärda anklagelsen om att den ekonomiska vetenskapen är bakåtsträvande har sitt ursprung i två olika synsätt.
Det finns å ena sidan naturvetare och fysiker som kritiserar ekonomiämnet för att det inte är en naturvetenskap och inte tillämpar en experimentell metod. Detta verk ska bland annat visa att de har fel. I dessa inledande kommentarer räcker det med att säga några få ord om deras psykologiska bakgrund. Trångsynta människor fokuserar alltid på hur andra skiljer sig från dem själva. Sagans kamel ser ner på alla andra djur eftersom de inte har någon puckel, ruritanier kritiserar alla laputanier för att de inte är ruritanier. Laboratorieforskaren anser att laboratoriet är den plats där alla undersökningar bör göras och att alla forskningsresultat bör presenteras med hjälp av differentialekvationer. Han kan helt enkelt inte förstå de kunskapsteoretiska spörsmålen rörande mänskligt handlande. För honom är den ekonomiska vetenskapen ingenting annat än en sorts mekanik.
Förutom dessa finns det också människor som påstår att något måste vara fel med samhällsvetenskaperna, eftersom det fortfarande finns sånt som är dåligt i samhället. Naturvetenskaperna har åstadkommit fantastiska resultat under de senaste två- till trehundra åren och den praktiska användningen av dessa resultat har lyckats förbättra den allmänna levnadsstandarden i en oöverträffad utsträckning. Enligt dessa kritiker har samhällsvetenskaperna dock inte alls lyckats förbättra samhället. De har varken fått bukt med elände eller svält, inte heller med ekonomiska kriser eller arbetslöshet, och kvar finns fortfarande krig och tyranni. De är ofruktsamma och har inte bidragit med något som skapar lycka eller mänskligt välstånd.
Dessa kverulanter förstår inte att den fantastiska utvecklingen av de tekniska produktionsmetoderna och den efterföljande välståndshöjningen enbart var möjlig tack vare den liberala politik som var den praktiska tillämpningen av ekonomiämnets läror. Det var de klassiska ekonomernas idéer som tryckte undan de hinder som äldre tiders lagar, tullar och fördomar ålagt den tekniska utvecklingen. Deras idéer släppte loss reformatörers och uppfinnares skaparkraft när de befriade dem från skråväsendets tvångströja, statligt förmynderi och sociala påtryckningar av allehanda slag. De fick erövrarnas och expropriatörernas anseende att sjunka och de visade hur samhället förbättrades av företagsverksamhet. Ingen av de stora moderna uppfinningarna skulle kunnat användas om ekonomerna inte hade tagit kol på den förkapitalistiska mentaliteten. Det som vanligen kallas ”den industriella revolutionen” var ett resultat av den ideologiska revolution som hade sitt ursprung i det ekonomerna lärde ut. Ekonomerna utplånade de gamla föreställningarna om att det skulle vara orättvist att slå ut en konkurrent genom att producera bättre och billigare; att det var orättfärdigt att avvika från gamla produktionsmetoder; att maskiner var förkastliga eftersom de resulterade i arbetslöshet; att staten borde förhindra effektiva affärsmän från att bli rika och skydda de mindre effektiva mot de mer effektivas konkurrens; att länder blev rikare om staten eller någon annan samhällskraft begränsade entreprenörernas frihet genom tvång och förtryck. Brittisk politisk ekonomi och fransk fysiokrati var den moderna kapitalismens pionjärer. Utan dessa hade inte naturvetenskapen kunnat utvecklas och skänka massorna massa nytta.
Vår tids stora bekymmer är att så få känner till vilken betydelse dessa åtgärder hade för de senaste tvåhundra årens teknologiska utveckling. Folk trodde felaktigt att det var en ren tillfällighet att produktionsförmetodernas förbättras samtidigt som det rådde laissez-faire. Eftersom de blivit vilseledda av marxismens myter tror de att denna utveckling har sitt ursprung i mystiska produktionskrafter som är avhängiga ideologiska faktorer. De tror inte att klassisk ekonomivetenskap hade något med kapitalismens framväxt att göra, utan snarare att den var ett resultat därav. De menade alltså att den var ”dess ideologiska överbyggnad”, det vill säga en lära som skapats för att försvara de kapitalistiska utsugarnas krav. Om man avskaffade kapitalismen och ersatte marknadsekonomin och den fria företagsamheten med socialistisk totalitarism, skulle det alltså inte stävja den framtida tekniska utvecklingen, utan tvärtom befrämja den, eftersom de hinder som kapitalismen lagt framför den nu avskaffats.
Denna tidsålder som präglats av krig och samhällelig splittring kännetecknas av upproret mot den ekonomiska vetenskapen. Thomas Carlyle kallade ekonomisk vetenskap för den ”dystra” vetenskapen och Karl Marx brännmärkte ekonomerna som ”borgerlighetens smickrare”. Kvacksalvare, som förordar sina mirakelkurer och sina genvägar till ett tidigt paradis, roar sig med att håna den ekonomiska vetenskapen genom att kalla den ”ortodox” och ”reaktionär”. Demagoger berömmer sig själva för vad de kallar sina segrar över den ekonomiska vetenskapen. Den ”praktiska” människan skryter om hur han föraktar ekonomisk vetenskap och hur lite han vet om ”skrivbordsekonomernas” läror. De senaste decenniernas ekonomiska politik är resultatet av en mentalitet som hånskrattar åt all slags ekonomisk teori och som hyllar dess belackares felaktiga läror. Det som kallas ”ortodox” ekonomisk vetenskap har i de flesta länder förbjudits på universiteten och är praktiskt taget okänt för ledande statsmän, politiker och författare. Skulden för det dåliga ekonomiska läget kan verkligen inte läggas på en vetenskap som de styrande och massorna både föraktar och ignorerar.
Det måste betonas att den moderna västerländska civilisationens öde är oskiljaktigt förbundet med den ekonomiska vetenskapens öde. Denna civilisation kunde enbart uppstå för att människor styrdes av tankar som hade sin grund i vad man kommit fram till när ekonomiämnets läror tillämpats på olika ekonomipolitiska frågor. Den civilisationen kommer gå under, och måste även göra det, om länder fortsätter att följa den kurs de beträtt under påverkan från de läror som avfärdar ekonomiskt tänkande.
Det är sant att ekonomiämnet är en teoretisk vetenskap och att den som sådan avstår från att yttra värdeomdömen. Den ska inte säga åt människor vilka mål de borde sträva efter. Det är en vetenskap om de medel som används för att nå utvalda mål och inte en vetenskap om val av mål. Slutgiltiga beslut, värderingar och hur målen väljs ligger utanför alla vetenskapers räckvidd. Vetenskapen talar aldrig om för människan hur hon borde handla. Den visar bara hur en människa måste handla för att nå vissa bestämda mål.
För många människor förefaller det som om detta är väldigt lite, och att en vetenskap som begränsas till undersökningar om det som är och som inte kan uttrycka omdömen om de högsta och slutgiltiga målen, är utan betydelse för människans liv och handling. Även detta är ett misstag. Emellertid är inte syftet med dessa inledande anmärkningar att påvisa detta misstag. Det är snarare ett av hela detta verks syften.
4. Sammanfattning
Dessa inledande anmärkningar var nödvändiga för att förklara varför detta verk menar att ekonomiska problem ryms inom en allmän teori för mänskligt handlande. På nuvarande stadium, både vad gäller ekonomiskt tänkande och politiska diskussioner gällande de grundläggande frågorna om hur samhället bör organiseras, är det inte längre gångbart att begränsa sig till studiet av rent katallaktiska frågor. Dessa frågor är blott en del av en mer generell vetenskap om mänskligt handlande och måste behandlas som sådana.
DEL ETT – MÄNSKLIGT HANDLANDE
I. Den handlande människan
1. Målinriktad handling och djurisk reaktion
Mänskligt handlande är målinriktat beteende. Vi skulle också kunna uttrycka det på följande sätt: Handling är vilja som sätts i rörelse och omvandlas till verksamhet, den är inriktad på mål och utgör egots meningsfulla svar på stimulanser och på omgivningens tillstånd. Handlandet är en persons medvetna anpassning till det tillstånd hos universum som definierar hans liv. Sådana omskrivningar kan förtydliga den givna definitionen och förhindra eventuella feltolkningar, men avgränsningen som sådan är tillräcklig och behöver inte ytterligare komplettering eller kommentarer.
Medvetet eller målinriktat beteende står i skarp kontrast till omedvetet handlande, det vill säga reflexernas, och kroppens cellers och nervers, ofrivilliga svar på stimuli. Ibland tror vissa att gränsen mellan medvetet beteende och de ofrivilliga reaktionerna som orsakats av krafter inom en människas kropp är mer eller mindre otydlig. Detta är endast riktigt då man inte enkelt kan avgöra huruvida ett faktiskt beteende är frivilligt eller ofrivilligt, men skillnaden mellan det som är medvetet och det som är omedvetet är ändå skarp och lätt att fastslå.
För det agerande egot är kroppens organs omedvetna beteende lika mycket en utgångspunkt som den externa världens alla andra faktum. Den handlande människan måste ta hänsyn till allting som händer i hennes kropp på samma sätt som hon måste ta hänsyn till andra faktum, såsom vädret eller sina grannars åsikter. Det finns naturligtvis en marginal inom vilken målinriktat beteende har förmågan att neutralisera kroppsliga faktorers inverkan. Inom vissa gränser kan man kontrollera sin kropp. Ibland kan människor med hjälp av sin viljestyrka övervinna sjukdomar, kompensera för medfödd eller förvärvad fysisk otillräcklighet, eller undertrycka reflexer. I den mån detta är möjligt utvidgas området för målinriktad handling. Om en människa avstår från att kontrollera cellers och nervcentras ofrivilliga impulser, även om hon skulle vara förmögen att göra detta, är hennes beteende ur vår synpunkt avsiktligt.
Vår vetenskap studerar mänskligt handlande, och inte de psykologiska händelser som resulterar i en handling. Det är just detta som skiljer den allmänna teorin om mänskligt handlande, praxeologi, från psykologi. Psykologiämnet undersöker de interna händelser som resulterar i en bestämd handling, eller i alla fall skulle kunna göra det. Praxeologin undersöker handlingen som sådan. Denna undersökning avgör också hur praxeologin och det psykoanalytiska begreppet ”det undermedvetna” förhåller sig till varandra. Psykoanalysen är också psykologi och undersöker inte handlingar utan de krafter och faktorer som får en människa att handla på ett visst sätt. Det psykoanalytiska undermedvetna är en psykologisk kategori, och inte en praxeologisk. Huruvida en handling härstammar från ett tydligt övervägande, eller från glömda minnen och undertryckta önskningar som från djupare regioner styr viljan, påverkar inte handlingens natur. Både mördaren som drivs till att utföra sitt brott av en undermedveten drift (detet), och den neurotiske vars beteende ter sig meningslöst för ett otränat öga, handlar. Precis som alla andra försöker de uppnå vissa mål. Psykoanalysen har förtjänstfullt visat att även neurotikers och psykopaters handlande är meningsfullt och att de också försöker uppnå mål, även om vi som anser oss normala och vid våra sinnens fulla bruk kallar det resonemang som avgör deras val orimligt, och anser att de medel de väljer för att nå målen strider mot deras syfte.
Termen ”omedveten” som praxeologin använder den och termen ”undermedveten” som psykoanalysen använder hör till två olika tanke- och forskningssystem. Precis som andra kunskapsgrenar har praxeologin mycket att tacka psykoanalysen för. Det är således ännu nödvändigare är känna till den gräns som skiljer praxeologin från psykoanalysen.
Att handla är inte enbart att föredra någonting. Människan visar också sina preferenser i situationer där saker och händelser är oundvikliga eller tros vara det. Således kan en människa föredra solsken framför regn och önska att solen tränger undan molnen. Den som bara önskar och hoppas påverkar inte händelseutvecklingen eller sitt eget öde. Men den handlande människan väljer, bestämmer och försöker nå ett mål. Mellan två saker som inte kan fås samtidigt väljer hon den ena och väljer bort den andra. Handling innefattar därför alltid både tagande och försakande.
Att uttrycka önskemål och förhoppningar och att offentligt tillkännage vad för handling man ska utföra kan vara olika sätt att handla i den mån som de i sig själva avser förverkliga en särskild avsikt, men de får inte sammanblandas med de handlingar de syftar på. De är inte identiska med de handlingar de aviserar, rekommenderar eller tillbakavisar. Handlande är något verkligt. Det som räknas är allt det en människa gör, och inte det hon säger att hon ska göra men inte gör. Å andra sidan måste handlande tydligt särskiljas från arbete. Handlande betyder användandet av medel för att nå mål. Som regel är arbete ett medel för den handlande människan, men detta är inte alltid fallet. Under särskilda omständigheter är det enda som krävs ett ord. Den som ger order eller utropar förbud kan handla utan att utföra något arbete. Att tala eller inte tala, att le eller förbli allvarlig, kan vara handlingar. Att konsumera eller njuta är lika mycket handlingar som att avstå från att konsumera eller njuta är det.
Praxeologin skiljer därför inte mellan ”aktiva” eller energiska och ”passiva” eller loja människor. Den kraftfulle person som energiskt strävar efter att förbättra sina villkor handlar varken mer eller mindre än slöfocken som tar dagen som den kommer, för att göra ingenting och vara lat är också handlingar, de påverkar också händelseutvecklingen. Varhelst människan kan ingripa handlar människan oberoende av huruvida hon deltar eller låter bli att göra det. Den som uthärdar något som hon kan förändra handlar inte mindre än den som ingriper för att uppnå ett annat resultat. En människa som avstår ifrån att påverka fysiologiska och instinktiva faktorer som hon kan påverka handlar också. Handlande är inte bara att göra utan också att avstå från att göra det som skulle kunna göras.
Man kan säga att handling är ett uttryck av mänsklig vilja, men detta ger oss ingen mer kunskap. Termen vilja betyder nämligen ingenting annat än människans förmåga att välja mellan olika tillstånd, att föredra en sak och lägga en annan åt sidan, och att bete sig i enlighet med ett beslut fattat i avsikt att uppnå ett visst tillstånd och försaka ett annat.
2. Förutsättningar för mänskligt handlande
Det mänskliga tillstånd som inte resulterar i och inte heller kan resultera i handlande kallar vi för belåtenhet. Den handlande människan vill ersätta ett mindre önskvärt tillstånd med ett mer önskvärt. Hennes sinne föreställer sig villkor som passar henne bättre och hennes handlingar siktar på att uppnå detta eftersträvansvärda till¬stånd. Det är alltid något obehag som får människan att handla. En fullständigt be¬låten människa skulle inte behöva förändra någonting. Hon skulle varken ha önskemål eller begär, utan bara vara lycklig. Hon skulle inte agera utan leva fritt från bekymmer.
För att en människa ska handla räcker dock varken obehag eller föreställningen om ett mer tillfredsställande tillstånd. Det måste också finnas en förväntan om att ett avsikt¬ligt beteende kan undanröja eller åtminstone minska det upplevda obehaget. Vid avsaknad av dessa förutsättningar kan inget handlande äga rum. Människan måste då ge efter för det oundvikliga och acceptera ödet.
Detta är de allmänna förutsättningarna för mänskligt handlande. Människan är den varelse som lever under dessa förutsättningar. Hon är inte bara homo sapiens utan i ännu större utsträckning också homo agens. Varelser av mänskligt ursprung, som antingen fötts oföränderligt oförmögna att handla (i strikt och inte enbart juridisk mening) eller blivit det efter att senare ha fått ett handikapp, är praktiskt taget inte mänskliga. Även om de juridiskt och biologiskt betraktas som människor saknar de dragen som kännetecknar vad det är att vara människa. Det nyfödda barnet är inte heller en handlande människa, eftersom det ännu inte har gått hela vägen från att först ha befruktats till att slutligen utveckla alla sina mänskliga egenskaper. Men vid slutet av denna utveckling blir det en handlande varelse.
Om lycka
I vardagligt tal kan vi säga att en människa som nått sina mål är lycklig. En lämpligare beskrivning är att hon är lyckligare än hon var förut. Det finns dock inga giltiga invändningar mot ett bruk som definierar mänskligt handlande som strävan efter lycka.
Men vi måste undvika vanliga missförstånd. Det mänskliga handlandets går alltid ytterst ut på att tillfredsställa den handlande människans önskemål. Det finns ingen standard för att avgöra vad som är större eller mindre tillfredsställelse som är något annat än personliga värdeomdömen, vilka skiljer sig åt mellan olika människor och för samma människor vid olika tidpunkter. Huruvida en människa känner sig mer eller mindre obekväm med någonting avgörs av henne själv, utifrån hennes egen vilja och omdöme, utifrån en personlig och subjektiv värdering. Ingen kan bestämma vad som borde göra en annan människa lyckligare.
Detta handlar inte på något sätt om motsatsförhållandena mellan egoism och altruism, materialism och idealism, individualism och kollektivism samt ateism och religion. Vissa människor försöker bara göra det bättre för sig själva. Andra oroar sig minst lika för sina medmänniskors bekymmer som inför deras egna anspråk. Det finns personer som inte är ute efter någonting annat än att stilla sin aptit på sex, mat, drycker, eleganta hem och andra materiella ting. Samtidigt finns det andra människor som bryr sig mer om tillfredsställandet av det man allmänt kallar ”högre” eller ”idealistiskt”. Det finns människor som vill anpassa sina handlingar till de krav som ställs av det sociala samarbetet. Å andra sidan finns det oregerliga människor som inte vill följa samhällets spelregler. Det finns människor som vars mål för sitt liv här på jorden är att förbereda sig på ett välsignat liv efter detta. Andra tror inte på någon religiös lära och inte låter sina handlingar påverkas av dessa läror.
Praxeologin är inte intresserad av handlingarnas slutliga mål. Dess slutsatser gäller för allt slags handlande, oavsett vad de eftersökta målen än må vara. Det är en vetenskap om medel, inte om mål. Den använder begreppet lycka i en rent formell mening. I den praxeologiska terminologin är påståendet om att människans unika mål är att uppnå lycka, tautologisk. Det säger ingenting om vilket läge människan förväntar sig lycka från.
Idén om att mänsklig verksamhet alltid motiveras av obehag och att dess mål alltid är att undanröja så mycket som möjligt av sådant obehag, alltså att få den handlande människan att känna sig lyckligare, är kärnan i eudemonismens och hedonismens läror. Epikureisk αταραξία är det tillstånd av fullständig lycka och förnöjsamhet som all mänsklig aktivitet strävar efter utan att någonsin fullt ut kunna nå den. Ställd inför denna kunskaps storslagenhet hjälper det föga att många av denna filosofis företrädare inte lyckades förstå den rent formella karaktären av begreppen smärta och njutning och istället tillskrev dem en materiell och köttslig betydelse. De teleologiska, mystiska och andra skolbildningarna inom heteronom etik kunde inte rubba epikurismens kärna eftersom de inte hade någon annan invändning än att den bortsåg från ”högre” och ”ädlare” tillfredsställelse. Det är sant att många av eudemonismens, hedonismens och utilitarismens tidiga förespråkares skrifter i viss mån kan feltolkas. Men det språk moderna filosofer och framförallt samtida ekonomer använder är så precist och rättframt att ingen feltolkning är möjlig.
Om instinkter och impulser
Vi förstår inte mer av det mänskliga handlandets grundläggande frågor om vi börjar använda oss av instinkt-sociologins metoder. Denna skolbildning klassificerar olika konkreta mål för mänskligt handlande och säger att varje klass av handlande motiveras av en särskild instinkt. Människan förefaller vara en varelse som drivs av olika medfödda instinkter och anlag. Denna förklaring antas en gång för alla göra slut på de ondskefulla lärorna som går under namnet ekonomivetenskap och utilitaristisk etik. Feuerbach har emellertid redan korrekt observerat att alla instinkter är lyckoinstinkter. Instinkt-psykologins och instinkt-sociologins metod består av en godtycklig klassificering av handlingarnas omedelbara mål och i en hypostasi av varje. Medan praxeologin hävdar att en handlings mål är att undanröja ett visst obehag, menar instinktpsykologin att det är en tillfredsställelse av en instinktiv drift.
Många av instinktskolans företrädare är övertygade om att de har bevisat att handlande inte bestäms av förnuftet, utan härstammar från de medfödda krafternas, impulsernas, instinkternas och anlagens djup, och att det inte kan belysas med någon rationell metod. De är säkra på att de har lyckats hur ytlig rationalismen är, och de avfärdar ekonomiämnet som ”en väv av falska slutsatser som dragits utifrån falska antaganden”. Men rationalism, praxeologi och ekonomiämnet handlar inte om handlandets slutliga drivkrafter och mål, utan om de medel som används för att nå de eftersträvade målen. Hur outgrundliga de djup som en impuls eller instinkt uppstår ur än må vara, bestäms de medel som människan väljer för deras tillfredsställelse av en rationell bedömning av vad de kostar och vad de kan åstadkomma.
Även den människa som handlar utifrån en känslomässig impuls handlar. Det som skiljer en känslomässig handling från andra handlingar är värderingen av insats och utfall. Känslor stör värderingar. Efter att ha förblindats av passion betraktar människorna målen som mer önskvärda och priset de måste betala som mindre betungande än de skulle ha gjort efter ett moget övervägande. Ingen har någonsin betvivlat att man överväger medel och mål även i ett känslosamt läge och att det är möjligt att påverka utfallet genom att göra det mer kostsamt att ge efter för sina impulser. Att straffa kriminella överträdelser som begåtts när man varit känslomässigt upprörd eller berusad mildare än andra brott är liktydigt med att uppmuntra sådana övergrepp. Hotet om hård vedergällning avskräcker även människor som drivs av en till synes oemotståndlig passion.
Vi tolkar djuriskt beteende under antagandet att djuret ger efter för den impuls som för ögonblicket har företräde. När vi ser att djuret äter, sammanbor och angriper andra djur och människor talar vi om djurets instinkter till näring, fortplantning eller aggression. Vi antar att sådana instinkter är medfödda och måste tillfredsställas.
För människan är det annorlunda. Hon är inte en varelse som inte kan låta bli att ge efter för den impuls som pockar på mest. Människan är en varelse som kan undertrycka sina instinkter, känslor och impulser. Hon kan göra sitt beteende mer rationellt. Människan avstår från att tillfredsställa en brännande längtan för att istället tillgodose andra önskemål. Hon är inte en slav under sina begär. En man våldför sig inte på alla kvinnor som väcker hans intresse; han slukar inte varenda matbit som lockar honom; han slår inte ned varje människa han vill döda. Människan rangordnar sina önskemål och begär i en skala, hon väljer, vilket alltså helt enkelt innebär att hon handlar. Det som skiljer människan från de vilda djuren är just det faktum att hon medvetet kan anpassa sitt beteende. Människan är den varelse som har hämningar, som kan bemästra sina impulser och begär, och som har styrkan att undertrycka instinkter, begär och impulser.
Ibland kan det uppstå en impuls som bär på en sådan kraft att ingen skada som dess tillfredsställelse orsakar tycks stor nog för att individen inte ska tillfredsställa den. Även i detta fall förekommer ett val. Människan väljer att ge efter för det aktuella begäret.
3. Mänskligt handlande som det slutligt givna
Sedan urminnes tider har människan velat känna till vad som är den första röraren, orsaken till allt varande och all förändring, den slutgiltiga substans från vilket allt härstammar och som är sin egen orsak. Vetenskapen är mer blygsam. Den är medveten om begränsningarna av det mänskliga sinnet och det mänskliga sökandet efter kunskap. Den försöker spåra alla fenomen tillbaka till sina orsaker, men den är medveten om att sådana ansträngningar förr eller senare måste möta oöverstigliga hinder. Det finns fenomen som inte kan analyseras och spåras tillbaka till andra fenomen. De är slutligt givna. Den vetenskapliga forskningen kan göra framsteg och visa att något som tidigare ansågs slutligt givet kan reduceras till mindre beståndsdelar. Det kommer dock alltid att finnas något som inte kan reduceras eller analyseras, alltså något som är slutligt givet.
Monismen lär oss att det bara finns ett slutligt ämne, dualismen att det finns två och pluralismen att det finns många. Det finns ingen anledning att tvista om dessa frågor. Sådana metafysiska dispyter är ändlösa. Med vårt nuvarande kunskapsläge kan vi inte besvara dem på ett sådant sätt att alla förståndiga människor tycker att det räcker för att ha löst dem.
Materialistisk monism anser att mänskliga tankar och viljor är ett resultat av de kroppsliga organen, hjärncellerna och nerverna. Mänskligt tänkande, vilja och handlande har alltså enbart sitt ursprung i materiella processer som någon dag kommer belysas fullständigt av fysikaliska och kemiska undersökningar. Även detta är en metafysisk hypotes, trots att om dess anhängare anser att det är en orubblig, vetenskaplig sanning som inte kan förnekas.
Olika teorier som förmodas förklara förhållandet mellan kropp och själ har presenterats. De är rena gissningar utan någon hänvisning till observerad fakta. Det enda man kan säga med säkerhet är att det finns ett samband mellan mentala och fysiologiska processer. Om detta sambands natur och funktion vet vi lite, om ens något.
Konkreta värdeomdömen och specifika mänskliga handlingar kan inte analyseras. Vi skulle rimligtvis kunna anta eller tro att de är absolut beroende och villkorade av sina orsaker. Men så länge vi inte vet hur externa fakta – fysiska och fysiologiska – skapar bestämda tankar och viljor i det mänskliga sinnet som resulterar i bestämda handlingar, ställs vi inför en oöverstiglig metodologisk dualism. Med vår nuvarande kunskapsnivå är positivismens, monismens och panfysikalismens grundläggande påståenden enbart metafysiska postulat som helt saknar vetenskaplig grund, och dessutom är de både meningslösa och oanvändbara för vetenskaplig forskning. Förnuftet och erfarenheten visar oss två olika områden: den yttre världen bestående av fysiska, kemiska och fysiologiska fenomen, och den inre världen bestående av tankar, känslor, omdömen och avsiktliga handlingar. Givet det vi vet idag finns det inget band mellan dessa två områden. Identiska yttre händelser resulterar ibland i olika mänskliga reaktioner och olika yttre händelser producerar ibland samma mänskliga reaktioner. Vi vet inte varför.
När vi står inför detta måste vi säga någonting om monismens och materialismens fundamentala påståenden. Vi kanske tror, eller så gör vi inte det, att naturvetenskapen en dag kommer att kunna förklara uppkomsten av bestämda idéer, värdeomdömen och handlingar på samma sätt som de kan förklara en kemisk sammansättning som det nödvändiga och oundvikliga resultatet av en viss kombination av element. Tills dess måste vi acceptera metodologisk dualism.
Mänskligt handlande är en av de verksamma faktorer som ger upphov till förändring. Det är ett element av kosmisk aktivitet och blivande. Den bör därför vara föremål för vetenskaplig undersökning. Eftersom mänskligt handlande under nuvarande förutsättningar inte kan spåras tillbaka till sina orsaker måste det betraktas som något slutligt givet och studeras som sådant.
De förändringar som orsakats av mänskligt handlande är betydelselösa jämfört med de stora kosmiska krafternas verkan. I evighetens och det obegränsade universums perspektiv är människan blott ett litet korn, men för människan är mänskligt handlande och dess skiftande öden det som betyder något. Handlande utgör kärnan i människans natur och tillvaro; det är hennes redskap för att klara livhanken och resa sig över djuren och växterna. Hur förgängliga och flyktiga alla mänskliga ansträngningar än är, så är de av yttersta vikt för människan och den mänskliga vetenskapen.
4. Rationalitet och irrationalitet: den praxeologiska undersökningens subjektivism och objektivitet
Mänskligt handlande är av nödvändighet alltid rationellt. Därför är uttrycket ”rationellt handlande” tautologiskt och det måste avfärdas som ett sådant. Begreppen rationell och irrationell är olämpliga och meningslösa för att beskriva handlingars slutliga mål. Handlingars slutliga mål är alltid att tillgodose några av den handlande människans önskemål. Eftersom ingen kan ersätta den handlande människans värdeomdömen med sina egna är det meningslöst att uttala sig om andra människors mål och viljor. Ingen människa är kvalificerad att uttala sig om vad som skulle kunna göra en annan människa mer nöjd eller mindre missnöjd. Antingen berättar kritikern för oss vad han skulle ha försökt uppnå i sin medmänniskas ställe, eller så bortser han helt från dennes vilja och strävan, och bestämmer med diktatorisk arrogans vilket tillstånd som skulle passa honom själv allra bäst.
Om en handling siktar mot ”ädla” eller ”högre” tillfredsställelser på bekostnad av materiella och konkreta fördelar kallas den vanligtvis irrationell. I denna anda hävdar människor till exempel, ibland gillande och ibland ogillande, att en människa som offrar sitt liv, sin hälsa eller sitt välstånd för att nå högre mål – såsom trohet mot sina religiösa, filosofiska och politiska övertygelser, eller frihet och framgång för sitt land – motiveras av irrationella överväganden. Emellertid är strävan efter dessa högre mål varken mer eller mindre rationellt eller irrationellt än strävan efter andra mänskliga mål. Det är inte så att begäret av att införskaffa det grundläggande som behövs för att leva och göra det med god hälsa är mer rationell, naturlig eller berättigad än strävan efter andra varor eller bekvämligheter. Det är sant att eftertraktandet av mat och värme är gemensam för människor och alla andra däggdjur, och att en människa som saknar mat och logi i regel lägger sin energi på att tillgodose dessa angelägna behov och inte bryr sig så mycket om något annat. Viljan att leva, bevara sitt eget liv och ta vara på alla möjligheter att stärka sina livskrafter är en fundamental del av tillvaron och den delas av alla levande varelser. Människan måste emellertid inte ge efter för denna vilja.
Medan alla andra djur är slavar under deras bevarelsedrift och fortplantningslust kan människan bemästra även dessa impulser. Hon kan tygla både sin sexualdrift och sin livsinstinkt. Hon kan avsluta liv då de förhållanden som hon endast kunde bevara det i ter sig outhärdliga. Människan kan offra sig för något större eller begå självmord. Att leva är för människan ett resultat av ett val och av ett värdeomdöme.
Det är samma sak med önskan om att leva i överflöd. Själva förekomsten av asketer och människor som avstår från materiell behållning för att följa sina övertygelser – och bevara sin värdighet och självaktning – är bevis nog för att man inte måste sträva efter mer påtagliga bekvämligheter, utan att man alltid har ett val. En överväldigande majoritet föredrar naturligtvis livet framför döden och rikedom framför fattigdom.
Det är godtyckligt att endast betrakta tillfredsställelsen av kroppens fysiologiska behov som ”naturligt” och därför ”rationellt”, medan allting annat ses som ”artificiellt” och sålunda ”irrationellt”. Den mänskliga naturens utmärkande drag är att hon inte bara som andra djur letar efter mat, logi och sammanboende, utan att hon även söker annan tillfredsställelse. Människan har specifikt mänskliga önskningar och behov, som vi kan kalla ”högre” än de som vi har gemensamt med alla andra däggdjur.
När uttrycken ”rationell” respektive ”irrationell” används på de medel som väljs för att uppnå mål, utgör de ett omdöme avseende förfarandets effektivitet och lämplighet. Kritikern är antingen positivt eller negativt inställd till metoden grundat på huruvida den är bäst lämpad för att nå målet ifråga. Det mänskliga förnuftet är inte ofelbart och människan begår väldigt ofta misstag när den väljer och tillämpar olika medel. En handling som inte är anpassad efter det sökta målet lever inte upp till förväntningarna. Den går emot sin egen avsikt men den är rationell, det vill säga att den är ett resultat av ett förnuftigt – om än felaktigt – övervägande och ett försök – om än ett ineffektivt sådant – att nå ett bestämt mål. De läkare som för hundra år sedan använde metoder för att behandla cancer som dagens läkare avvisar var, sett utifrån dagens medicinska perspektiv, dåligt informerade och därför ineffektiva. De handlade inte irrationellt, utan gjorde sitt bästa. Om hundra år är det troligt att fler läkare kommer att förfoga över mer effektiva metoder för behandling av denna sjukdom. De kommer att vara effektivare, men inte mer rationella än våra läkare.
Handlandets motsats är inte irrationellt beteende, utan ett reaktivt svar på stimulanser från de kroppsliga organ och instinkter som den berörda personen inte kan kontrollera med sin vilja. Inför samma stimulans kan människan under vissa förutsättningar reagera med både ett reaktivt svar och en handling. Om en människa intar ett gift reagerar organen med ett serum; därtill kan handlande inverka genom medicinerandet av ett motgift.
Med avseende på frågan om antitesen, rationell och irrationell, finns det ingen skillnad mellan naturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna. Vetenskapen är, och måste alltid vara, rationell. Den strävar efter att förstå universums fenomen genom att systematisera all tillgänglig kunskap. En analys av föremål och dess beståndsdelar måste dock, vilket avhandlats ovan, förr eller senare nå en punkt bortom vilken den inte kan nå. Det mänskliga sinnet kan inte ens föreställa sig en sorts kunskap som inte är begränsad av något slutligt givet som inte kan analyseras och reduceras ännu mer. Den vetenskapliga metod som leder sinnet fram till denna punkt är helt rationell. Det slutligt givna kan kallas för ett irrationellt faktum.
Numera är det vanligt att kritisera samhällsvetenskaperna för att de är rent rationella. Den mest populära invändningen som rests mot ekonomiämnet är att det inte tar hänsyn till livets och verklighetens irrationalitet, utan istället försöker passa in fenomenens oändliga variationer i rationella system och i blodfattiga abstraktioner. Ingen kritik kunde vara mer absurd. Likt alla andra kunskapsgrenar sträcker sig ekonomiämnet så långt det når med hjälp av rationella metoder. Sedan hejdar det sig genom att konstatera att det står inför något slutligt givet, det vill säga ett fenomen som inte kan analyseras ytterligare, i alla fall inte med tanke på vad vi vet idag.
Praxeologins och ekonomiämnets läror är giltiga för allt mänskligt handlande, oavsett dess bakomliggande motiv, orsaker och mål. De slutliga värdeomdömena och det mänskliga handlandets slutliga mål är givna för all vetenskaplig undersökning; de kan inte analyseras ännu mer. Praxeologin handlar om hur människor valt att uppnå specifika syften. Det är en vetenskap om medel och inte om mål.
Det är detta vi menar när vi talar om den subjektivism som präglar den allmänna vetenskapen om mänskligt handlande. Den tar de slutliga mål som den handlande människan väljer som givna och är helt neutral med avseende på dem, och låter bli att fälla några värdeomdömen. Den enda standard som de valda medlen bedöms utifrån är huruvida de är lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen. Om eudemonismen säger lycka och om utilitarismen och den ekonomiska vetenskapen säger nytta, måste vi tolka dessa uttryck på ett subjektivistiskt sätt, som det som den handlande människan siktar mot för att hon finner det önskvärt. Det är i denna formalism som vi finner utvecklingen av den moderna betydelsen av eudemonism, hedonism, och utilitarism, gentemot den äldre materiella betydelsen, och utvecklingen av den moderna subjektivistiska värdeteorin, gentemot de klassiska ekonomernas objektivistiska värdeteori. På samma gång ligger vår vetenskaps objektivitet i denna subjektivism. Eftersom den är subjektivistisk och tar den handlande människans värdeomdömen som någonting givet, något som inte kan undersökas ännu mer, står den själv över allt käbbel inom partier och falanger, och förhåller sig likgiltig till de olika dogmatiska skolornas konflikter såväl som etiska doktriner och är utan värderingar, förutfattade meningar och omdömen. Den är universellt giltig, absolut och helt enkelt mänsklig.
5. Kausalitet som en förutsättning för handlande
Människan kan handla eftersom hon kan upptäcka orsakssamband som bestämmer förändring och blivande i universum. Handling kräver och förutsätter kategorin kausalitet. Det är enbart en människa som ser världen i kausalitetens ljus kan handla. I detta avseende kan vi säga att kausalitet är en handlingskategori. Kategorin medel och mål förutsätter kategorin orsak och verkan. I en värld utan orsakssamband och fenomenens regelbundenhet skulle det inte finnas något utrymme för vare sig tänkande eller mänskligt handlande. En sådan värld skulle präglas av ett kaos där människan saknar möjligheten att finna hjälp eller vägledning. Människan kan inte ens föreställa sig ett sådant kaotiskt universum.
Där människan inte kan finna något orsakssamband kan hon inte handla. Detta påstående gäller inte omvänt. Även när hon känner till det aktuella orsaksförhållandet saknar hon förmågan att handla om hon inte kan påverka orsaken.
Urtypen av kausalitetsstudiens syfte var undersökningen av var och hur man måste påverka för att kunna ändra händelseutvecklingen från vad som skulle hända om man inte hade lagt sig i, till ett tillstånd som bättre passar ens önskemål. Utifrån detta frågar sig människan vem eller vad som ligger bakom saker och ting. Hon letar efter regelbundenheten och ”lagen” eftersom hon vill gripa in. Först senare tolkades detta sökande mer uttryckligt av metafysiken som ett sökande efter varandets och existensens slutliga orsak. Det krävdes sekler för att föra dessa överdrivna och omåttliga idéer tillbaka till de mer blygsamma frågorna om var man måste blanda sig i, eller skulle kunna blanda sig i, för att uppnå det ena eller det andra målet.
Den behandling som givits kausalitetsproblemet under de senaste decennierna har, på grund av en förvirring som några framstående fysiker stått för, varit undermålig. Låt oss hoppas att detta otrevliga kapitel i filosofins historia blir en varning för framtida filosofer.
Det finns förändringar vars orsaker i alla fall är okända nu. Ibland lyckas vi förvärva delkunskaper, så att vi kan påstå att A i 70 procent av fallen resulterar i B, och i återstående fall i C eller till och med i D, E, F osv. För att skaffa mer precis information skulle det vara nödvändigt att bryta upp A i dess beståndsdelar. Så länge detta inte går måste vi acceptera en statistisk lag, men detta påverkar inte den praxeologiska betydelsen av kausalitet. Fullständig eller praktisk okunskap inom några områden omintetgör inte kategorin kausalitet.
De filosofiska, kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna om kausalitet och ofullständig induktiv härledning befinner sig bortom praxeologin. Vi måste helt enkelt slå fast det faktum att för att kunna handla måste människan känna till händelsernas, processernas och tillståndens orsakssamband. Endast i den mån hon känner till detta förhållande kan hennes handlingar nå de eftersträvade målen. Vi är fullt medvetna om att vi, då vi konstaterar detta, rör oss i en cirkel, eftersom beviset för att vi korrekt har uppfattat ett orsakssamband enbart ges av det faktum att handlande styrd av denna kunskap resulterar i det förväntade resultatet. Men vi kan inte komma undan detta otrevliga cirkelbevis av just den anledningen att kausalitet är en handlingskategori. Och eftersom det är en sådan kategori kan inte praxeologin undvika att ägna viss uppmärksamhet åt detta grundläggande filosofiska problem.
6. Alter egot
Om vi kan tänka oss att använda begreppet kausalitet i dess vidaste mening kan teleologi kallas en variant av orsaksstudier. Slutliga orsaker är de första av alla orsaker. Orsaken till en händelse ses som en handling eller en kvasi-handling med ett mål i sikte.
Både vilden och barnet tror, på ett naivt och antropomorfiskt sätt, att det är fullt möjligt att all förändring och alla händelser orsakas av en varelse som handlar på samma sätt som de själva gör. De tror att djur, växter, berg, floder och fontäner, ja till och med stenar och himlakroppar, är varelser precis som de själva; varelser som känner, vill och handlar. Först i ett senare skede i sin kulturella utveckling avfärdar människan sina animistiska idéer och ersätter dem med den mekanistiska världsuppfattningen. Mekanicismen visar sig vara en så tillfredsställande beteendeprincip att människor till sist tror att den kan finna en lösning på alla tanke- och forskningsproblem. Materalismen och panfysikalismen förkunnar att mekanicismen är källan till all kunskap och att naturvetenskapens matematiska och experimentella metod är det enda vetenskapliga sättet att tänka på. Alla förändringar måste förstås som skeenden som är underställda mekanikens lagar.
Mekanicismens företrädare bryr sig inte om de ännu olösta problemen om den kunskapsteoretiska grunden för kausalitetsprincipen och ofullständig induktion. De betraktar dessa principer som sunda eftersom de fungerar. De hävdar att eftersom laboratorieexperiment ger de resultat som teorierna förutsett, och att maskinerna i fabrikerna fungerar på det sätt som teknologin förutsett, bevisar det att naturvetenskapens metoder och resultat är oklanderliga. Även om man måste tillstå att vetenskapen inte förlänar sanning – och vem vet vad sanning egentligen betyder – är det i alla fall säkert att den ger oss framgång.
Men det är precis då vi accepterar detta pragmatiska synsätt som den panfysikaliska teorins tomhet blir alldeles uppenbar. Som tidigare påpekats har vetenskapen inte lyckats klargöra frågan om förhållandet mellan kropp och sinne. Panfysikalisterna kan definitivt inte påstå att de procedurer de föreslår någonsin har fungerat för mellanmänskliga relationer eller inom samhällsvetenskaperna. Det är dock otvivelaktigt så att principen för hur ett ego behandlar alla mänskliga varelser som om de var tänkande och handlande varelser precis som det självt, är användbar både i det verkliga livet och i vetenskaplig forskning. Det kan inte förnekas att den fungerar.
Det har utan tvivel varit framgångsrikt att behandla andra människor som tänker och handlar som jag, egot. Å andra sidan verkar det inte gå att få jämförbar pragmatisk bekräftelse av postulatet om att de bör behandlas på samma sätt som det som är föremål för naturvetenskapen. De kunskapsteoretiska problem man ställs inför då man försöker förstå andra människors beteende är inte mindre intrikata än de man ställs inför med avseende på kausalitet och ofullständig induktion. Det kan medges att det är omöjligt att slutgiltigt bevisa påståendet att min logik är alla andra människors logik, och för all del den enda mänskliga logiken, eller att mina handlingskategorier är alla andra människors handlingskategorier, och för all del kategorierna för allt mänskligt handlande. Emellertid måste pragmatikern komma ihåg att dessa påståenden fungerar både i praktiken och i vetenskapen, och positivisten får inte förbise det faktum att han när han vänder sig till sina medmänniskor förutsätter – tyst och underförstått – logikens intersubjektiva giltighet och därigenom existensen av alter egots tanke- och handlingsområde, av hans utmärkande mänskliga karaktär.
Tänkande och handlande är människans utmärkande förmågor. De är karaktäristiska för alla mänskliga varelser. Förutom att människan hör till det zoologiska släktet homo sapiens är detta de utmärkande dragen för alla människor. Det är inte praxeologins uppgift att studera förhållandet mellan tanke och handling. För praxeologin räcker det med att slå fast att det enbart finns en logik som det mänskliga sinnet kan förstå, och enbart ett sätt att handla på som är mänskligt och som det mänskliga sinnet kan förstå. Om det finns eller kan finnas andra varelser, övermänskliga eller undermänskliga, som tänker och handlar på ett annat sätt ligger utanför det mänskliga sinnets horisont. Vi måste begränsa våra strävanden till studiet av mänskligt handlande.
Mänskligt handlande är oupplösligt förbundet med det mänskliga tänkandet och följer av logisk nödvändighet. Det är omöjligt för det mänskliga sinnet att föreställa sig logiska relationer som står i motsats till vårt sinnes logiska struktur. Det mänskliga sinnet kan inte föreställa sig handlingssätt vars kategorier skiljer sig från de kategorier som styr över våra egna handlingar.
Människan har endast två principer till förfogande för att förstå verkligheten, nämligen teleologi och kausalitet. Det som inte kan hänföras till dessa två kategorier är helt undanskymt för det mänskliga sinnet. En händelse som inte kan tolkas med hjälp av dessa två kategorier är ofattbar och förblir ett mysterium. Förändring kan antingen förstås som ett resultat av en mekanisk kausalitet eller av ett avsiktligt beteende. För det mänskliga sinnet finns det inget tredje alternativ. Det är förvisso sant, vilket redan har nämnts, att teleologi kan ses som en variant av kausalitet, men fastställandet av detta faktum undanröjer intet de väsentliga skillnaderna mellan de två kategorierna.
Den panmekanistiska världsåskådningen bekänner sig till metodologisk monism. Den erkänner enbart mekanistisk kausalitet eftersom endast den tillskrivs ett kognitivt värde, eller i alla fall mer kognitivt värde än teleologi. Detta är en metafysisk vidskepelse. På grund av det mänskliga sinnets begränsningar är båda dessa kognitiva principer, kausalitet och teleologi, ofullständiga och ger inte fullständig kunskap. Kausalitet leder till ett regressus in infinitum som förnuftet aldrig kan lösa. Teleologi saknar svar så fort man frågar vad som rör den förste röraren. Ingen av metoderna kommer längre än till det slutligt givna som inte kan analyseras eller tolkas. Tänkande och vetenskaplig undersökning kan aldrig ge oss full sinnesro, fullständig säkerhet och perfekt kunskap om allting. Den som söker detta måste försöka stilla sin oro genom att omfamna någon troslära eller metafysisk doktrin.
Om vi håller oss inom förnuftets och erfarenheternas ramar kan vi inte underlåta att acceptera det faktum att våra medmänniskor handlar. Vi kan inte bortse ifrån detta faktum till förmån för någon moderiktig fördom eller godtycklig åsikt. Vår dagliga erfarenhet bevisar inte enbart att den enda metoden för att studera vår icke-mänskliga miljö ges av kausalitetskategorin, utan bevisar lika övertygande att våra medmänniskor är handlande varelser precis som vi själva. För att förstå handling finns det bara ett analys- och tolkningsschema tillgängligt, nämligen det som erbjuds av förståelsen och analysen av vårt eget avsiktliga beteende.
Problemet med studien och analysen av andra människors handlingar är på inget sätt kopplat till frågan om själens eller den odödliga själens existens. I den mån empirismens, behaviorismens och positivismens invändningar riktas mot alla varianter av själsteorin är de till föga nytta för oss. Frågan som vi måste försöka besvara är om det är möjligt att rent intellektuellt förstå mänskligt handlande om man vägrar se det som meningsfullt och avsiktligt beteende i syfte att nå bestämda mål. Behaviorismen och positivismen vill tillämpa de empiriska naturvetenskapernas metoder på det mänskliga handlandets verklighet. De tolkar denna verklighet som en reaktion på stimuli, men dessa stimuli kan inte själva beskrivas med hjälp av naturvetenskapliga metoder. Alla försök att framställa dem måste hänvisa till den mening som handlande människor fäster vid dem. Vi kan kalla erbjudandet av en vara till salu för ett ”stimulus”. Det som är betydelsefullt i ett sådant erbjudande och som skiljer det från andra erbjudanden kan däremot inte beskrivas utan att man nämner den betydelse de handlande parterna tillskriver situationen. Ingen konstlad dialektik kan trolla bort det faktum att människan drivs av en strävan efter att nå vissa mål. Det är detta avsiktliga beteende, det vill säga handlande, som är ämnet för vår vetenskap. Vi kan inte handskas med vårt ämne om vi bortser från den mening som den handlande människan fäster vid situationen, det vill säga det givna tillståndet och det egna beteendet med hänsyn till denna situation.
Fysikern borde inte söka efter slutliga orsaker eftersom det inte finns någon indikation på att de händelser som fysiken studerar bör tolkas som resultatet av en varelses handlingar, en varelse som på ett mänskligt sätt skulle sträva efter att uppnå mål. Det är heller inte lämpligt för praxeologen att bortse från den handlande människans vilja och avsikt eftersom de är otvivelaktigt givna fakta. Om han bortsåg från dem skulle han inte längre studera mänskligt handlande. Ofta, men inte alltid, kan berörda händelser undersökas ur både praxeologins och naturvetenskapernas synvinkel, men den som behandlar avfyrandet av ett gevär ur en fysisk och kemisk synvinkel är inte en praxeolog. Han bortser ifrån just de frågor som vetenskapen om avsiktligt mänskligt beteende försöker klarlägga.
Om instinkternas användbarhet
Beviset för att mänsklig forskning enbart kan bedrivas genom kausalitet och teleologi, ges av de spörsmål som uppkommer på grund av frågan om instinkternas användbarhet. Det finns sorter av beteende som å ena sidan inte kan tolkas fullt ut med hjälp av naturvetenskapernas orsaksmetoder, men som å andra sidan inte kan anses vara avsiktligt mänskligt handlande. För att kunna förstå ett sådant beteende måste vi ta tillflykt till en nödlösning. Vi kallar det en kvasi-handling och vi talar om användbara instinkter.
Vi iakttar två saker: för det första levande organismers inbyggda tendens att reagera på stimuli enligt ett regelbundet mönster, och för det andra de gynnsamma effekter detta beteende har på de krafter som håller liv i organismen. Om det vore möjligt att tolka ett sådant beteende som resultatet av ett medvetet försök att uppnå vissa mål skulle vi kunna kalla det en handling och behandla det enligt praxeologins teleologiska metoder. Men eftersom vi inte fann något spår av medvetet handlande bakom detta beteende antar vi att en okänd faktor, vi kan kalla det en instinkt, var verksam. Vi säger att instinkten styr ett kvasi-avsiktligt djuriskt beteende och de mänskliga musklernas och nervernas omedvetna men likafullt användbara reaktioner. Vår kunskap utökas däremot inte av att vi antar att det oförklarliga element som ligger bakom detta beteende är en kraft som vi kallar instinkt. Vi får aldrig glömma att detta ord, instinkt, inte är något annat än ett gränsmärke som indikerar en punkt bortom vilken vi, i alla fall inte för närvarande, kan genomföra vår vetenskapliga undersökning.
Biologin har lyckats upptäcka en ”naturlig”, det vill säga mekanisk, förklaring av många processer som tidigare tillskrevs instinkten. Inte desto mindre finns det fortfarande många processer som inte kan tolkas som mekaniska eller kemiska reaktioner på mekanisk eller kemisk stimuli. Djur uppvisar ett beteende som inte kan förstå om man inte antar att en styrande faktor har varit verksam.
Behaviorismens försök att studera mänskligt handlande från utsidan, med hjälp av djurpsykologiska metoder, är vilseledande. I den mån djuriskt beteende går bortom rent fysiologiska processer, som andning och matsmältning, kan det bara undersökas med hjälp av de meningsbegrepp som utvecklats av praxeologin. Behavioristen närmar sig sina undersökningsobjekt med de mänskliga begreppen avsikt och framgång. I studiet av sitt ämnesområde använder han sig oavsiktligt av de mänskliga begreppen användbarhet och menlig. Han bedrar sig själv då han undviker att hänvisa till orden medvetande och målinriktning. I själva verket söker hans sinne överallt efter mål och mäter alla attityder med det förvanskade användbarhetsbegreppets måttstock. Vetenskapen om mänskligt beteende, i den mån det inte är fysiologi, kan inte undvika att hänvisa till mening och avsikt. Den har inget att lära av djurpsykologi eller observationer av nyfödda barns omedvetna reaktioner. Det är tvärtom så att djurpsykologi och barnpsykologi behöver den hjälp som vetenskapen om mänskligt handlande ger dem. Utan praxeologiska kategorier skulle vi varken kunna föreställa oss eller förstå djurs eller barns beteenden.
Iakttagelser av djurens instinktiva beteende gör människan förvånad och ger upphov till frågor utan tillfredsställande svar. Ändå är det faktum att djur och till och med växter reagerar på ett kvasi-avsiktligt sätt varken mer eller mindre förunderligt än att människor tänker och handlar, att de funktionella samband som fysiken beskriver härskar i den oorganiska världen, eller att de biologiska processerna sker i den organiska världen. Allt detta är mirakulöst på så sätt att det är slutligt givet för vårt sökande sinne.
Ett sådant slutligt givet är den djuriska instinkten. Likt begreppen rörelse, kraft, liv och medvetande är även begreppet instinkt endast ett uttryck som betecknar något slutligt givet. Det ”förklarar” så klart ingenting och det säger inte heller något om vare sig en orsak eller en slutgiltig orsak.
Det absoluta målet
För att undvika ett möjligt missförstånd om de praxeologiska kategorierna förefaller det praktiskt att betona en självklar sanning.
Praxeologin, precis som de historiska vetenskaperna om mänskligt handlande, studerar avsiktligt mänskligt handlande. Om den nämner mål avses sådana som handlande människor siktar mot. Om den talar om mening, avses den mening handlande människor fäster vid sina handlingar.
Praxeologi och historia är yttringar av det mänskliga sinnet och som sådana är de beroende av dödliga människors intellektuella förmågor. Dessa yttringar låtsas inte veta någonting om vad ett absolut och objektivt sinne har för avsikt. De påstår inte heller att de känner till något om en objektiv mening inbyggd i historiens händelseförlopp eller i den historiska utvecklingen, eller vad Gud, naturen, världsanden eller ödet försöker förverkliga genom att styra universum och världen. De har ingenting gemensamt med det som kallas historiefilosofi. Till skillnad från Hegel, Comte och Marx och ett flertal andra författare gör de gör inte anspråk på att kunna synliggöra vad som är den sanna, objektiva och absoluta meningen med livet och historien.
Den vegetativa människan
Vissa filosofier råder människan att som slutgiltig mål söka en total försakelse av allt handlande. De ser livet som något absolut ont; fullt av smärta, lidande och ångest. De förnekar bestämt att någon avsiktlig mänsklig handling kan göra livet möjligt att uthärda. Lycka kan endast uppnås genom total utrotning av medvetande, vilja och liv. Det enda sättet att uppnå salighet och frälsning är att bli lika passiv, likgiltig och overksam som växterna. Det högsta goda är övergivandet av tanke och handling.
Detta är kärnan i olika indiska filosofiska läror, särskilt Buddismen, samt även i Schopenhauers lära. Praxeologin har inget att säga om dem. Praxeologin är neutral i förhållande till alla värdeomdömen samt val av slutliga mål. Dess uppgift är inte att tycka om eller ogilla utan enbart att etablera fakta.
Praxeologi studerar mänskligt handlande. Den lägger inget fokus vid mänskliga varelser som fullständigt lyckats förtränga allt det som utmärker människan som människa: vilja, önskemål, tanke och strävan efter mål. Den behandlar den handlande människan, och inte en människa som blivit omgjord till en växt eller som förminskats till en rent vegetativ existens.