Bulverism

bulverDet är en katastrofal upptäckt, som Emerson uttrycker det någonstans, att upptäcka att vi existerar. Vad jag menar är att det är katastrofalt när vi istället för att blott sörja för en ros tvingas tänka på oss själva som tittandes på rosen, med en särskild sorts sinne och en särskild sorts ögon. Det är katastrofalt eftersom rosens färg och doft, om vi inte aktar oss, tillskrivs våra optiska nerver och våra näsor, och i slutändan finns ingen ros kvar. De professionella filosoferna har funderat på denna universella mörkläggning i mer än två hundra år, och världen har inte direkt lyssnat på dem. Men samma katastrof inträffar nu på en nivå som vi alla kan förstå.

Vi har nyligen ”upptäckt att vi existerar” på två nya sätt. Freudianerna har upptäckt att vi existerar som en samling komplex. Marxisterna har upptäckt att vi existerar som medlemmar i en ekonomisk klass. Förr i tiden ansåg man att om något verkade uppenbart sant för hundra personer, då var det förmodligen faktiskt sant. Nu för tiden säger Freudianerna till dig att gå och analysera dessa hundra personer. Du kommer att upptäcka att de hundra tycker att drottning Elizabeth är en fantastisk drottning eftersom de har ett moderskomplex. Deras tankar är psykologiskt befläckade vid roten. Marxisten säger till dig att gå ut och undersöka de hundras ekonomiska intressen. Du kommer att upptäcka att de hundra tycker att frihet är något bra eftersom de tillhör borgerligheten vars välstånd ökar av en frihetlig politik. Deras tankar är ”ideologiskt befläckade” vid roten.

Det här är så klart ett nöjsamt tidsfördriv, men det har inte alltid varit uppenbart att det har en kostnad. Det finns två frågor som borde ställas till folk som säger den här typen av saker. Den första är huruvida alla tankar är befläckade, eller bara vissa. Den andra huruvida fläcken gör den befläckade tanken ogiltig, det vill säga inte sann, eller inte.

Om de säger att alla tankar är befläckade på detta sätt måste vi så klart påminna dem om att freudianism och marxism är precis lika mycket tankesystem som kristen teologi eller filosofisk idealism. Freudianerna och marxisterna sitter i samma båt som oss andra, och de kan inte kritisera oss från utsidan. De har sågat av den gren som de själva satt på. Om de, å andra sidan, säger att fläcken inte nödvändigtvis ogiltigförklarar deras tankar, behöver den inte heller ogiltigförklara våra. I detta fall har de räddat sin egen gren, men de har även räddat vår.

Det enda de egentligen kan säga är att vissa tankar är befläckade medan andra inte är det. Detta har fördelen (om nu freudianerna och marxisterna anser det vara en fördel) att vara precis vad alla vettiga människor alltid trott. Men om det är på detta vis måste vi således ställa oss frågan hur vi upptäcker vad som är befläckat och vad som inte är det. Det tillför ingenting överhuvudtaget att säga att de tankar som överensstämmer med tänkarens hemliga önskningar är befläckade. Vissa saker som jag skulle vilja tro på måste faktiskt vara sanna. Det är omöjligt att skapa ett universum som motsäger allas önskningar, på alla möjliga sätt, vid varje ögonblick. Anta att jag, efter att jag gjort min bokföring, anser att jag har mycket pengar på banken. Anta även att att du vill ta reda på om denna tro som jag har är ”önsketänkande”. Du kan aldrig komma fram till något genom att undersöka mitt psykologiska tillstånd. Ditt enda hopp att upptäcka sanningen är genom att sätta dig ner och räkna ut summan själv. Det är endast när du har undersökt mina beräkningar som du vet huruvida jag har den summan eller inte. Om du anser att min aritmetik är korrekt, då spelar det ingen roll vad du har att säga om mitt psykologiska tillstånd. Det är endast ett slöseri av tid. Om du upptäcker att min aritmetik är felaktig, då må det vara relevant att förklara hur jag på ett psykologiskt plan kom till att bli så dålig på aritmetik, och doktrinen om den dolda önskningen kommer att bli relevant, men detta sker endast efter att du själv har räknat och visat att jag har fel på rent aritmetiska grunder. Det är likadant med allt tänkande och alla tankesystem. Om du försöker upptäcka vilka som är befläckade genom att spekulera om tänkarnas önskningar, skämmer du endast ut dig själv. Du måste på rent logiska grunder upptäcka vilka av argumenten som faktiskt inte håller. Efteråt kan du, om du så önskar, ta reda på den psykologiska orsaken till felet.

Med andra ord måste du visa att någon har fel innan du kan förklara varför han har fel. Den moderna metoden är att anta, utan diskussion, att en person har fel, och sedan distrahera honom från detta (det enda som faktiskt spelar någon roll) genom att förklara hur det kunde komma sig att han blev så löjlig. Under de senaste 15 åren har jag stött på den här lasten så ofta att jag varit tvungen att hitta på ett namn för den. Jag kallar den ”bulverism”. Någon gång kommer jag att skriva en biografi om dess påhittade upphovsman, Ezekiel Bulver, vars öde beseglades då han vid fem års ålder hörde sin mor säga till sin far, som vidhållit att två sidor av en triangel tillsammans är större än den tredje sidan. ”Äsch, du säger bara så för att du är man”. ”Vid detta ögonblick”, försäkrar E. Bulver oss, ”gick den stora sanningen upp för mig, att bemötande inte är en nödvändig del av ett argument. Anta att din motståndare har fel, förklara sedan hans misstag, och hela världen kommer att ligga för dina fötter. Om du försöker dig på att bevisa att han har fel eller (ännu värre) om du försöker dig på att ta reda på om han har rätt eller fel, kommer vår tids nationella dynamik att kasta dig mot väggen”. På detta sätt blev Bulver en av 1900-talets skapare.

Jag hittar bulverismens frukter överallt. Således ser jag min religion avfärdas genom påståendet att ”den bekväma prästen hade goda skäl att försäkra 1800-talets arbetare att fattigdomen skulle belönas i en annan värld”. Nåväl, givetvis hade han det. Om vi antar att kristendomen är felaktig kan jag tydligt se att vissa människor fortfarande skulle ha haft ett motiv att hävda detta. Det är så uppenbart för mig att jag så klart kan spela samma spel, fast åt andra hållet, genom att säga att ”den moderna människan har goda skäl att övertyga sig själv om att det inte finns några eviga sanktioner bakom den moral som hon förkastar”. För bulverism är ett sannerligen demokratiskt spel, i den meningen att alla kan spela med, hela dagen, och det ger ingen orättfärdig fördel till den lilla och anstötliga minoritet som använder förnuftet. Givetvis kommer vi inte närmare ett avgörande om huruvida den kristna religionen faktiskt är sann eller falsk. Denna fråga måste diskuteras på andra grunder, med filosofiska och historiska argument. Oavsett hur det avgörs kommer vissa människors felaktiga motiv, både för att vara troende och för att vara icke-troende, förbli desamma.

Jag ser bulverism bakom alla politiska argument. Kapitalisterna måste vara dåliga ekonomer eftersom vi vet varför de vill ha kapitalism. På samma sätt måste kommunisterna vara dåliga ekonomer eftersom vi vet varför de vill ha kommunism. Således ser vi att det finns bulverister på båda sidorna. I verkligheten är det så klart så att antingen har kapitalisten fel, eller så har kommunisten fel, eller så har båda fel. Du kan dock endast få reda på detta genom att använda ditt förnuft, aldrig genom att vara ohövlig med avseende på din motståndarens psykologi.

Tills bulverismen krossas kan förnuftet inte spela någon avgörande roll i mänskliga affärer. Vardera sida använder det tidigt som ett vapen mot den andra sidan, men mellan de två avfärdas förnuftet helt. Och varför borde vi inte avfärda förnuftet? Det skulle vara enkelt att svara genom att peka på hur dagens värld ser ut, men det verkliga svaret är än mer närliggande. De krafter som avfärdar förnuftet är själva beroende av det. Du måste använda förnuftet för att ens kunna bulverisera. Du försöker bevisa att alla bevis är ogiltiga. Om du misslyckas, misslyckas du. Om du lyckas, misslyckas du ännu mer, eftersom beviset att alla bevis är ogiltiga måste i sig självt vara ogiltigt.

Alternativet är antingen ren självmotsägande idioti eller någon sorts envis tro på vår förmåga att resonera, trots alla bevis som bulveristerna kan föra fram som visar att både den ena och den andra tänkaren är ”befläckad”. Jag kan villigt erkänna, om du så vill, att denna envisa tro har något transcendentalt eller mysiskt över sig. Så vad väljer du? Vill du hellre vara en galning än en mystiker?


Denna artikel är en något förkortad version av ”Bulverism” av C. S. Lewis, och har översatts av Joakim Kämpe.

En animerad video av denna text, uppläst av Ralph Cosham, hittar du här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *