Högre skatter, sämre vårdskolaomsorg

sjukhus-bankok

Sjukhus i Bankok, snäppet över landstingsstandard.

Skattehöjningarna duggar tätt samtidigt som det mytiska samhällskontraktets utlovade tjänster uteblir. Förhållandet med staten börjar kännas ensidigt. Vi har middagen klar på bordet när den kommer hem, tvättar dess byk och ger den kärlek men får mest stryk tillbaka.

Exakt vad skattetrycket är i Sverige går inte att fastställa, det florerar tal mellan 30 och 70 procent men det varierar givetvis kraftigt från person till person. Dessutom lever många på skattemedel, till exempel politiker och andra nettobidragstagare, och de har i praktiken mindre än noll procent skatt: de har negativ skatt och är vinnare på arrangemanget.

Vi läser varje dag fantastiska historier om polis som inte dyker upp, lärare som inte orkar, sjukvårdspersonal som inte finns. Uppenbarligen räcker resurserna inte till. Den inlärda reflexen hos ett folk som skolats av en välfärdsstat är att välfärdsstaten måste ha mer resurser. Eftersom vi inte får någon kärlek tillbaka så måste lösningen vara att vi behöver mer stryk.

Om högre skatt är det ständiga svaret borde 100 procent skatt vara den ultimata lösningen. Nej, protesterar den som läst nationalekonomi på universitet, för då säger ”lafferkurvan” att folk slutar jobba och staten får noll intäkter. Det är inte strikt sant men är inte huvudpoängen här.

Problemet är inte att staten har för lite intäkter utan att den inte kan låta bli att vara fruktansvärt slösaktig med dem den har. Det beror inte på att de anställda inom offentlig sektor är inkompetenta utan på att staten rör sig sig med andra människors pengar och inte har något bindande krav på att skapa ekonomiskt värde.

Det enda påtagliga beviset på att värde skapas i ett samhälle är att två parter frivilligt genomför en transaktion och utväxlar sina egna resurser (varor, tjänster) med varandra. I och med att de gör detta frivilligt har båda per definition fått mer nytta än innan och värde har skapats — annars hade de ju inte genomfört bytet! Om exempelvis A byter sin leksaksbil mot B:s rostiga skruv har båda fått nytta. Om däremot A rånar B på hans rostiga skruv så har visserligen A fått nytta, men B har förlorat och därmed kan vi inte säga att värde har skapats. Samma gäller till exempel om A beskattar B på hans skruv under hot om våld.

Resonemanget kan utvidgas till produktion, som också kan vara värdeskapande eller värdeförstörande. Anta att jag köper ingredienser för 30 kronor och bakar kakor med arbetstid som jag värderar till 25 kronor. Om jag lyckas sälja kakorna för 100 kronor så har jag skapat ömsesidig nytta, det vill säga värde. Min vinst på 55 kronor är beviset för min nytta av transaktionen, medan det faktum att kunderna frivilligt betalat för varan är beviset för deras nytta. Anta nu istället att jag bara lyckas sälja kakorna för 50 kronor; då gör jag 5 kronor förlust och produktionen har varit värdeförstörande. Resurserna hade varit bättre använda till att skapa värde i någon annan verksamhet.

Den som producerar för att sälja och skapa värde för sig själv kommer göra två saker för att maximera vinsten, och därmed värdeskapandet: (1) Maximera intäkterna genom att sträva mot högre kundnytta och (2) minimera kostnaderna genom att sträva mot lägre resursförbrukning. Dessa två saker är komplicerat beroende av varandra. Vinstmaximering är således ett svårt och riskabelt optimeringsproblem som går ut på att hitta den kombination av servicegrad och resursförbrukning som skapar mest värde för samhället. Att skapa vinst är hårt arbete eftersom det innebär strävan mot (1) och (2). Det innebär alltså en avvägning av hur man värderar sin egen tid och ansträngningar.

Offentlig verksamhet är inte vinstdrivande och tar därför bort incitamenten för sådan strävan varför intresset att maximera kundnytta (intäkter) avtar liksom ansträngningarna att hushålla med resurser. Kundnyttan sjunker, resursförbrukningen ökar och värdet på produktionen avtar och blir rentav värdeförstörande. Men det syns inte att den är förstörande eftersom utan vinst och förlust är värdet icke-observerbart. Under sådana förhållanden kan slöseriet nå enorma proportioner utan att det syns att det är värdeförstörande. I privat verksamhet satsar man mer resurser på de områden som genererar mest vinst och värde medan de som går dåligt stängs ner. Offentlig verksamhet å andra sidan, får mer resurser när de går dåligt på bekostnad av dem som går bra. Incitamenten är felskruvade.

Värdeförstöringen i de offentliga verksamheterna går inte att lösa med mer pengar. De kommer alltid förbruka alla pengar som slängs på dem och ändå aldrig få nog, inte ens med 100 procent skatt. Lösningen är att exponera deras grad av värdskapande, vilket enbart kan göras genom att låta dem drivas på vinst och förlust, det vill säga med någons egna pengar i privat regi.

4 kommentarer till ”Högre skatter, sämre vårdskolaomsorg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *