Det utbildningsindustriella komplexet

hire-meAtt problemet med så kallat utanförskap och vissa gruppers svaga arbetsmarknadsanknytning kan lösas med hjälp av utbildning är en vacker tanke. Men allt som glimmar är inte guld, och förföriska idéer visar sig ibland vara hägringar.

En ny termin har nyss börjat på landets högskolor. Där prövas en ny generation studenter i konsten att förbereda sig för en arbetsmarknad som bygger på användningen av praktisk och exklusiv kunskap, genom att förvärva akademiska och generella ämneskunskaper.

Den statsbärande högskolepolitiken under de senaste 40 åren, som har inbegripit både vänster- och högerregeringar, har byggt på idén att utbildningssatsningar i princip alltid genererar en avkastning som överstiger studenters uteblivna produktion under studietiden. Därför har vi kraftigt subventionerat högre utbildning och skapat en industri kring denna prioritering som, inkluderat studiestödet, omsätter nästan dubbelt så mycket som försvaret: det utbildningsindustriella komplexet.

Vilket problem är det utbildningsindustriella komplexet till för att lösa? Under 70- och 80-talet infördes en rad regleringar – bland annat MBL och LAS – som byggde murar kring befintliga arbetstagare ställning, men som också innebar att kommande generationer behövde ta ett större språng för att komma i arbete.

Tänk dig att du är höjdhoppare och att ribban ligger på en nivå över ditt personliga rekord. Du koncentrerar dig, tar sats och river. I nästa hopp river du igen. Och igen. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, läggs ribban på en höjd som du aldrig har klarat och du river. Ditt självförtroende naggas i kanten och till sist ger du upp.

En dag bjuder någon välvillig själ in dig till ett träningsläger. På lägret får du träffa andra i samma situation. Ni socialiserar, diskuterar världen i abstrakta termer och har allmänt trevligt tillsammans. Du får också veta att allt du gör på lägret gör dig till en fantastisk höjdhoppare. Det märkliga är att ingen ägnar sig åt höjdhoppsträning, utan åt andra saker som i hög grad är tämligen orelaterade till höjdhopp.

Kan det inte sägas om universitet och högskolor att de, som i ovanstående fall, utgör fiktiva ”träningsläger” och att de, som sådana, utlovar något ganska spektakulärt? Med andra ord: nästa generation förutsätts kunna hoppa över allt högre hinder till arbete, om de bara inledningsvis sätts i en miljö som inte alls – eller i mycket liten omfattning – liknar arbetsmarknaden.

Sverige har en av världens mest välutbildade befolkningar. Det offentliga lägger tredje mest i OECD på högre utbildning i relation till BNP. Sedan 1990 har andelen i befolkningen med minst 3-årig högskoleexamen enligt SCB växt från 11 till 27 procent, medan arbetslösheten ligger på en, vad det verkar, permanent högre nivå än innan 1990. Andelen tillsvidareanställningar av samtliga jobb har dessutom minskat kraftigt.

Det är i sanning en förförisk tanke för socialingenjörer att individer inträder i akademin som lerklumpar och kommer ut som vackra skulpturer – skulpturer som arbetsgivare står i kö för att köpa. Men tänk om utbildning inte kan skapa skulpturer av lerklumpar, utan bara kontrollera redan existerande skulpturers äkthet? Tänk om det nästan uteslutande är genom direkt arbetslivsanknytning som individen lär sig att producera saker av värde och förädla sin yrkeskompetens? Tänk om potentiella arbetsgivare bryr sig mindre om vad du lärt dig under dina år på högskolan och mer om vad din examen säger om dig som person?

Om vi köper idén att högskolepoäng är detsamma som humankapital riskerar vi att skapa stora matchningsproblem på arbetsmarknaden genom systematisk överutbildning av befolkningen. Många arbetsgivare, som betalar för en kvalitetsstämpel genom att rekrytera högutbildade mot en lönepremie, upptäcker tids nog att de har anledning att vara besvikna. De kommer att rekrytera personal som inte är tillräckligt högpresterande för att rättfärdiga lönepremien. Därmed är fröet sått till framtida uppsägningar och omstruktureringar.

Enligt en studie av Svenskt Näringsliv tycker 65 procent av arbetsgivarna att det är av vikt att akademin förbereder ungdomar för arbetslivet, men endast 28 procent anser att den lyckas. Resultatet är att företagen blir allmänt motvilliga till nyanställningar, att de istället föredrar kapitalinvesteringar och att de söker kringgå riskerna med hjälp av okonventionella anställningsformer.

Utbildning kan aldrig ersätta möjligheten för arbetsmarknadens parter att sluta avtal som tillåter det stora flertalet att ta sig över ribban till arbetslivet. Tiden bör därför vara inne för en saklig diskussion om det utbildnings-industriella komplexets vara eller icke vara.

2 kommentarer till ”Det utbildningsindustriella komplexet

  • Läser man en platsannons består meritkraven i den till större del av sådana kunskaper som är förvärvade utanför skolan.

    Även om det är så att efterfrågad kunskap lärs ut i skola är skolan oftast flera år efter verkligheten, vilket gör att eleven kommer till företaget med noll i värde att tillföra till företaget. Detta gäller i hög grad rena yrkesutbildningar.

    I princip kan företagen anställa elever direkt från grundskolan och själv lära upp dem än att vänta på att de har gått gymnasium för att därefter ändå lära upp dem i de mest grundläggande för yrket. Men, vad säger fackföreningarna om detta? Facken vill gärna resa hinder med certifikat, legitimationer och dylikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *