När verkligheten inte stämmer med teorin: Problemet med efterfrågekurvor

Hur priser uppkommer på en marknad är en av de mest grundläggande insikterna. Därför är det oroväckande att en överväldigande majoritet, inte bara bland allmänheten, utan även bland ekonomerna har missförstått sambanden.

En konsekvens av denna bristfälliga insikter är den eviga debatten om priset på flaskvatten jämfört med priset på mjölk. Jag har skrivit specifik om detta i två inlägg på min egen blogg: Bonde På Riktigt.

http://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/det-ar-inte-helt-sjukt-att-flaskvatten-ar-dyrare-an-mjolk/

http://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/tommy-myllymaki-och-flaskvattnet/

På mises.org förklarar Frank Shostak varför de så populära utbud- och efterfrågekurvorna egentligen bara är hittepå. Texten är översatt av mig och originaltexten med referenser hittar ni här:
https://mises.org/blog/reality-gets-way-trouble-demand-curves

När verkligheten inte stämmer med teorin: Problemet med efterfrågekurvor

demandEn av få saker som ekonomer är överens om, är att priser bestäms av utbud och efterfrågan. Sambandet mellan priset och mängden varor som utbjuds och efterfrågas illustreras av utbuds- och efterfrågekurvor.

En ökning av priset av en vara leder till att efterfrågan minskar och att utbudet ökar. På samma sätt leder en minskning av priset till att efterfrågan ökar och utbudet minskar. I korthet: Utbudets dynamik beskrivs som en kurva som lutar uppåt och efterfrågans dynamik beskrivs som en nedåtlutande kurva.

Jämviktspriset återfinns i dessa två kurvors skärningspunkt. Vid skärningspunkten är utbudet lika stort som efterfrågan – vid jämviktspriset sägs marknaden vara i jämvikt.

Kurvor kontra verkligheten

I den konventionella teorin om utbud och efterfrågan möter konsumenter och producenter ett givet pris – alltså – vid ett givet pris produceras och konsumeras en viss mängd varor. Efterfrågan är inte bara en viss kvantitet, till exempel tio potatisar, utan är snarare en fullständig beskrivning av hur många potatisar en köpare skulle köpa vid alla tänkbara prisnivåer.
På samma sätt är är utbudet inte en specifik kvantitet utan en komplett beskrivning av vilken kvantitet som säljarena skulle vilja sälja vid alla tänkbara prisnivåer. Vid ett givet pris kommer människor att efterfråga en viss mängd varor och producenterna kommer att bjuda ut en viss mängd till försäljning.

Enligt det här sättet att se på saken, har konsumenter och producenter inget att göra med hur priset uppstår. Priset bara finns där i skärningspunkten mellan kurvorna. Både konsumenter och producenter regerar på ett givet pris. Men vem satte priset? Var kom priset ifrån?

Teorin om utbud och efterfrågan, som den beskrivs av här ovan, utgår inte från hur det fungerar i verkligheten utan är en rent teoretisk konstruktion. Utbuds- och efterfrågekurvorna är helt imaginära.

Kurvorna bygger på antagandet att konsumenternas preferenser och inkomst inte förändras och att inte heller priset på andra varor förändras. I verkligheten är inte konsumenternas preferenser konstanta, precis som ingenting annat heller är. Det är uppenbart att ingen någonsin kan ha sett, varken en efterfrågekurva eller en utbudskurva. Eller som Mises uttryckte det:

Det är viktigt att komma ihåg att vi inte har någon kunskap eller erfarenhet om formen på sådana kurvor”.

Ändå debatterar ekonomer dessa osedda kurvors egenskaper och hur de påverkas av olika politiska beslut. Utbuds- och efterfrågekurvor motsäger det faktum att människors handlingar är medvetna och har ett syfte. I kurvorna finns inga entreprenörer. Istället förändras kurvorna som en reaktion på olika faktorer som sätter priset. Till exempel sägs det att en förflyttning i efterfågekurvan åt höger, vid ett givet utbud, kommer att leda till att priset höjs. Priset kommer också att stiga om utbudskurvan flyttas åt vänster.
Med andra ord, läran om utbud och efterfrågan bygger på att människor agerar automatiskt och förutsägbart på olika faktorer.

Hela idén om att priset på en vara helt enkelt är givet, leder till den felaktiga slutsatsen att priset är kopplat till varan (alltså att priset är en del av varan). Priset på en vara är snarare etablerat vid en specifik transaktion på en specifik plats vid en viss tidpunkt.

Enligt Ludwig von Mises:

”Ett marknadspris är ett historiskt fenomen, det är det numeriska bytesförhållandet på en viss plats, vid en viss tidpunkt, vid vilken två individer utbytte bestämda kvantiteter av två specifika varor. Det hänför sig till de speciella förutsättningarna vid ett visst specifikt byte. Marknadspriset bestäms i slutänden av vilka värderingar de berörda individerna har. Det härleds inte från någon generell prisstruktur för en viss typ av varor eller tjänster. Det som kallas för prisstruktur är en abstrakt idé som kommer av en mängd konkreta individuella priser. Marknaden genererar inte generella priser på mark eller på bilar och inte heller genereras generella lönenivåer. Priser uppstår på en specifik bit mark, på en viss bil och lönen för en viss typ av arbete.”

Det värde som en individ tillskriver en vara är ett resultat av individens bedömning av verkliga fakta. En individ bedömer hur väl en vara kan bidra till ökat välstånd för individen. Om detta skrev Carl Menger:

”Värde är således inget inneboende i en vara, ingen egenskap hos varan, inte heller en oberoende sak som existerar för sig självt. Det är en bedömning som människor gör om hur viktig en vara är för att de ska klara av sina liv och må bra. Värde existerar alltså inte utanför människans medvetande. Därför är det helt fel att kalla en vara som har värde för vissa individer för ett ”värde”, eller för ekonomer att prata om ”värde” som om det vore någon oberoende verklig sak, och att objektifiera värde på det viset.”

På liknande sätt skrev Mises:

”Det är absurt att se på ett visst pris som om det vore ett isolerat objekt i sig självt. Priset är ett uttryck för den rangordning som agerande människor sätter ett föremål i under sina nuvarande ansträngningar för att undanröja obehag.”

Eftersom priser alltid sätts vid en specifik transaktion och eftersom alla transaktioner är unika, är det fel att homogenisera dessa transaktioner genom att göra kurvor.

Hur priser sätts

I motsats till de den allmänt rådande uppfattningen är priser inte givna; det är faktiskt någon som sätter dem – denne någon är producenten. När en producent sätter priset på sin produkt, ligger det i dennes intresse att säkerställa ett pris där den producerade kvantiteten kan bli såld med vinst. När detta pris sätts måste producenten försöka bedöma hur mycket pengar konsumenterna kan tänkas spendera på produkten, priset på olika konkurrerande produkter och produktionspriset.

Producenterna sätter priserna, men konsumenterna bestämmer, genom att köpa eller avstå från att köpa, om det satta priset kommer att leda till vinst eller inte. Producenterna är alltså helt i händerna på konsumenterna. Om producenten inte kan få vinst på sin investering eftersom tillräckligt många människor inte är beredda att köpa den producerade varan till ett visst pris, måste producenten sänka priset för att öka omsättningen. Genom att justera priset på varan måste producenten också justera kostnaden för produktionen för att kunna göra vinst.

Följaktligen kommer en producent att säkra sin vinst vid det satta priset, om konsumteernas köp genererar en intäkt som överstiger produktionskostnaden och räntan. Vinsten är en indikation på att både producenter och konsumenter har ökat sitt välstånd.

Genom att investera en viss summa pengar, har producenten säkerställt en större mängd pengar. Detta leder i sin tur till att producenten kan köpa mer varor och tjänster som i sin tur leder till ökat välstånd. På samma sätt har konsumenterna, genom att byta sina pengar mot varor som de värderar högt, också ökat sin levnadsstandard. Prissättning är aldrig en mekanisk eller automatisk process. Det är upp till producenten att utvärdera om det är en bra eller dålig idé att höja priserna, för när allt kommer omkring, så är det enda som betyder något för honom att göra vinst.

När en vara ger vinst vid ett visst pris är det en signal till entreprenören att konsumenterna är villiga att köpa produkten till det satta priset. Priser är därför en viktig faktor för att producenterna ska allokera sina resurser.
Notera att det som bestämmer vilken mängd varor som utbjuds inte är något hypotetiskt efterfrågeschema, utan producentens uppfattning om konsumenternas vilja att köpa en viss vara vid en viss tid och plats. Han måste försöka sätta priset korrekt så att han kan sälja sitt utbud med vinst.

Ytterligare felslut

I ramverket för utbud och efterfrågan leder in ökning av produktionskostnaden till att utbudskurvan flyttas till vänster. För en given efterfrågekurva leder detta till att priset på varan stiger. Produktionskostnaden avgör alltså priset på en vara.

Men som vi redan har sett så är det konsumentens vilja, eller ovilja, att köpa som bestämmer priset på en vara. Ingen köpare bryr sig om produktionskostnaden för en viss vara. Priset som köparen är villig att betala bestäms av dennes prioriteringar vid en given tidpunkt. Produktionskostnaden har ingen relevans för honom.

Dessutom springer produktionskostnadsteorin in i problem när den används för att försöka förklara priser på varor som inte har några produktionskostnader – varor som bara finns här, som jungfrulig mark till exempel. Teorin kan inte heller förklara anledningen till kända konstverks höga pris.

Om detta skrev Murray Rothbard

”På samma sätt kan knappast priset på immateriella tjänster som underhållning, konserter, läkare och tjänstefolk etc. förklaras av kostnader som materialiserats i produkterna.”

Ekonomer är inte främmande för att använda tillgång- och efterfrågeresonemanget för att introducera tillgångs- och efterfrågekurvor för hela ekonomin. De menar att när ekonomin underpresterar, behövs fiskala och penningpolitiska stimulanser för att öka efterfrågan. Sådana åtgärder, för en given utbudskurva, kommer att knuffa efterfrågekurvan till höger vilket leder till ökad total produktion. Teorierna om tillgång och efterfrågan ger alltså regeringarna och centralbankerna argument för intervention.

Men det finns inget som säger att hur en ökning i efterfrågan genererar mer produktion. Vidare säger teorin inget om finansieringen som behövs för att öka produktionen.
I verkligheten är det producenterna som introducerar nya produkter. Det är producenterna som öka mängden varor och tjänster – inte konsumenterna. Producenterna presenterar nya produkter för konsumenterna och konsumenterna avgör, genom att köpa eller avstå från att köpa, ödet för dessa produkter. Ökad efterfrågan skapar inte automatiskt ökat utbud.

Tillgång och efterfrågekurvorna ger också utrymme för olika typer av monopolistiska teorier, som i sin tur ger regeringar anledning att förstöra framgångsrika företag. Till exempel sägs det att företag som tvingar upp priset ovanför jämviktspriset sysslar med monipolistisk aktivitet vilket måste förhindras.

Även om skulle acceptera detta sätt att tänka så finns det inget sätt att bestämma om ett pris är över det så kallade jämviktspriset. Med vilka kriterier ska man bedöma vilket jämviktspriset är?

Rothbard skrev:

”Det finns inget sätt att definiera ”monopolpris” eftersom det inte finns någon sätt att definiera det ”jämviktspris” som monopolpriset måste jämföras med.”

I tillgång- och efterfrågeresonemanget talar ekonomer om den producerade kvantiteten och dess genomsnittliga pris. Men det finns inget sätt att logiskt definiera, varken den totala produktionen eller det genomsnittliga priset. Det är inte möjligt att hitta genomsnittspriset för en skjorta som kostar tio dollar och en flaska vin som kostar 50 dollar. Det är inte heller möjligt att addera tio skjortor och en flaska vin för att bestämma det totala utbudet. Hela den grafiska representationen av tillgång och efterfrågan vilar på felaktig grund.
Dessutom är hela idén om så kallad jämvikt förvirrande enligt det sätt den presenteras. Jämvikt har inget att göra med skärningspunkten mellan tillgång och efterfrågan, när vi befinner oss i ett sammanhang av medvetna mänskliga handlingar. Jämvikt uppkommer när en individs syften är uppnådda. När en producent lyckas sälja sina varor till ett pris som ger vinst, kan man säga att han har uppnått jämvikt.

På samma sätt kan man säga att konsumenterna som har köpt det som utbjuds för att uppnå sina syften, har uppnått jämvikt. Därför leder regeringarnas och centralbankernas försök att flytta imaginära kurvor mot jämvikt till att konsumenter och producenter hindras från att uppnå sina mål och därmed uppnås inte jämvikt på riktigt.

Slutsats

Trots att tillgångs- och efterfrågekurvor lockar med sin enkelhet, så som den tillämpas av de flesta ekonomer, är det ett verktyg som inte säger något om verkligheten. Den verkliga ekonomin är allt för komplex för att kunna representeras i enkla grafer som inte tar hänsyn till osäkerhet, entreprenöreila beslut och den ständigt pågående förändringen inom marknadsekonomin.
Denna teori är, på inget sätt, harmlös eftersom regeringarnas och centralbankernas beslutsfattare använder verktygen som grund för sina beslut. Det är därför som de är ständigt förvånade över att den verkliga ekonomin beter sig på ett sätt som avviker från det sätt som den grafiska analysen har förutspått.

1 kommentarer till ”När verkligheten inte stämmer med teorin: Problemet med efterfrågekurvor

  • ”Vinsten är en indikation på att både producenter och konsumenter har ökat sitt välstånd.”

    Jag skulle säga:
    Vinsten är en indikation på att producenten har ökat sitt välstånd. Vinsten har ju inget med konsumenten att göra.
    Köpet är en indikation på att konsumenten har ökat sitt välstånd – har vunnit på affären.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *