Varför välfärdsprogram och demokrati inte kan samexistera

John Stuart Mill (1806-1873)

John Stuart Mill (1806-1873)

I sin avhandling Socialism från 1922, uttrycker Ludwig von Mises stöd för demokrati, men tog ett ytterst begränsat synsätt. Han föreslår mer specifikt att demokratins enda syfte är att “skapa fred, och undvika våldsamma revolutioner”. Demokrati är alltså enbart ett medel till ett mål, och dess värde ligger i att den möjliggöra avsättandet av statliga ombud utan att behöva tillgripa militära medel: “Demokratins essens är …. att lagstiftare och styrande …. kan bytas ut fredligt om konflikter uppstår”.

Mises själv var en demokrat med litet “d” såtillvida att han — likt många andra av sin tids liberaler — såg värde i nyttjandet av demokratiska institutioner för att hantera politiska konflikter som skulle kunna störa ett samhälles ekonomiska liv. För Mises var undvikandet av situationer likt krig, upplopp, revolutioner och andra våldsamma uppror livsnödvändigt för att bibehålla en fungerande marknad.

“Liberalismen, som erkänner att strävandet efter ekonomiska mål förutsätter fred, och därför försöker eliminera alla orsaker till tvister hemmavid eller i utrikespolitiken, önskar demokrati.”

Mises var dock ingen naiv demokrat. Ingenstans i hans skrifter gör han antagandet att demokrati är en tillräcklig förutsättning för fred, eller att demokrati kan övervinna problem som introducerats i ett politiskt system genom felaktig ideologi. Tvärt om var Mises alltid medveten om den centrala roll som ideologi hade i avgörandet av hur laissez-faire en stat skulle vara eller ej. Om en betydande del av befolkningen vill ha en totalitär stat, förstod Mises att ingen mängd demokrati — eller brist därav — skulle förhindra det. Mises skriver trots allt: “demokrati försöker …. garantera (…) samstämmighet mellan statens vilja — så som den uttrycks av statliga organ — och majoritetens vilja.” Men om majoriteten önskar tsarism? “Nåväl”, skulle Mises ha sagt, “då är det troligtvis vad ni får”.

“Den ryske konservative har utan tvivel rätt när han påpekar att rysk tsarism och tsarens polisstyrka godkändes av den stora massan bland det Ryska folket, så att till och med ett demokratiskt statsskick inte skulle ha givit Ryssland en annan sorts styre.”

Mises förstod att om man önskar bibehålla ett politiskt system av laissez-faire – demokratiskt eller autokratiskt – så måste en stor del av befolkningen faktiskt vilja ha ett laissez-faire system, eller åtminstone något som liknar det.

Ett lätt sätt att övertyga väljare om att överge laissez-faire

Även om en befolkning lutar åt laissez-faire-uppfattningar, finns det alltid sätt som stater kan undergräva dessa uppfattningar och utnyttja mänskliga laster som girighet, lathet och rädsla för att utöka statens storlek och makt.

I Bureaucracy, från 1944, beskriver Mises problemet som uppstår när en väsentlig del av befolkningen får sin försörjning från staten:

Byråkraten är inte enbart en statligt anställd. Han är, under en demokratiskt konstitution, samtidigt en väljare och på så sätt en del av den suveräna staten, sin arbetsgivare. Han befinner sig i en lustig situation: han är både arbetsgivare och anställd. Och hans ekonomiska intressen som anställd väger tyngre än hans intressen som arbetsgivare, då han får mycket mer från de offentliga medlen än han bidrar till dem.  Denna tudelade relation blir viktigare allt eftersom antalet statligt anställda ökar. Byråkraten som väljare är mer intresserad av en löneökning än att balansera budgeten. Hans huvudsakliga angelägenhet är att öka löneutbetalningarna.”

Inte heller begränsades detta problem till statligt anställda. Mises skriver:

“Det fanns inte bara drivor av statligt anställda, och anställda i nationaliserade branscher (d.v.s. järnväg, post, telegraf och telefonverksamhet), det fanns mottagare av arbetslöshetsstöd och sociala välfärdsutbetalningar, likväl som bönder och ytterligare grupper som staten direkt eller indirekt subventionerade.

Representativ demokrati kan inte leva vidare om en stor del av väljarna lever på statliga utbetalningar. Om parlamentsledamöterna inte längre ser sig som ansvariga inför skattebetalarna, utan representanter för de som mottar löner, subventioner, bidrag och andra fömåner från skattekistan, så är demokratin dömd.

Detta är en av de antinomier som är inbyggd i dagens konstitutionella problem. Det har fått många att se på demokratins framtid med desperation. När de blev övertygade om att trenden går mot allt mer statlig intervention i affärslivet, allt större statliga kontor med fler anställda, allt mer bidrag och subventioner, så tappade de förtroende för folkstyre.”

Uppenbarligen kan ingen folkvald som önskar bli omvald i en sådan situation säga emot ett fortsättande, eller utökande av statens pensionsprogram, sjukvårdsprogram, subventioner eller andra typer av spenderande. Inom ett sådant system, oavsett vilket latent stöd som må existiera för laissez-faire, kommer det svepas bort av insikten att det är  — till synes — mycket mer lukrativt att rösta på statliga förmåner än att rösta på laissez-faire.

John Stuart Mills begränsade rösträtt

Mises var inte den första demokraten som erkände problemet med att utöka rösträtten till de som tar emot mer från staten än de betalar in.

John Stuart Mill, som länge ansetts vara en radikal demokrat då han stödde nästan universell rösträtt (inklusive kvinnor), var trots det mot rösträtt för de som mottog bidrag. I sin bok “Considerations on Representative Government” från 1861 skriver Mill:

“Jag ser det som en förutsättning från första principer, att mottagande av understöd från församlingen skall vara en tvingande diskvalificering från rösträtt. Den som inte kan försörja sig med hjälp av sitt arbete, har ingen rätt till privilegiet att förse sig med andras pengar. Genom att bli beroende av de resterande samhällsmedlemmarna för sitt faktiska uppehälle, abdikerar han sitt anspråk på samma rättigheter som de i andra frågor. De som han står i skuld till för sin fortsatta existens, kan med rätta kräva exklusiv förvaltning av de gemensamma angelägenheter, till vilka han nu inte kan bidra, eller bidrar mindre än han tar emot….

Som en förutsättning för att få rösträtt, borde en period fastslås, säg fem år före registrering , då den ansökandes namn ej funnits i församlingens lista över de som mottagit bistånd.”

Mill försökte lösa detta problem genom att säkerställa att i princip alla med rösträtt var nettoskattebetalare i den meningen att de betalade in mer skatt än de fick ut i subventioner:

“Det är också viktigt att den församling som röstar om skatterna, antingen i allmänna eller lokala val, skall bestå uteslutande av de som kommer betala något av den skatt som instiftas. De som inte betalar någon skatt, och med sin röst hanterar andra människors pengar, har all anledning att vara frikostiga och inte ekonomiska. Vad gäller frågor om pengar, så är all makt de har via röstande en kränkning av den fundamentala principen om självstyre; ett kapande av makten från de som är intresserade av dess gynnsamma utövning. Det är att jämställa med att ge dem tillstånd att stoppa sina nävar i andras fickor, i vilket syfte de än anser rimligt att kalla ett offentligt sådant…

Representation bör ske i samma utsträckning som beskattning, och vare sig sträcka sig längre eller kortare, vilket är i enlighet med teorin bakom de brittiska institutionerna.

Utöver detta ville inte Mill ha några permanenta begränsningar för rösträtten, och önskade att den som uteslutits från rätten att rösta på grund av nuvarande ekonomiska svårigheter skulle kunna återfå den i framtiden. Det vill säga att begräsningarna skulle “lämna rösträtten tillgänglig till alla som är i det normala tillståndet för en mänsklig varelse”.

En farlig syn på demokrati

Huvudproblemet bakom allt detta är ideologi. En befolkning som ser en utbredd tillväxt i statliga jobb och välfärdsprogram som illegitimt, skulle inte ha accepterat att något sådant inträffade från första början. I detta avseende, om demokratins syfte är — så som Mises såg det — att skapa samklang mellan statens vilja och folkets vilja, så fungerar demokratin i de västliga socialdemokratierna precis som designat och förväntat.

I motsats till vad vissa libertarianer tycks tro, så är de flesta människor i de västerländska demokratierna inte libertarianer ”som bara inte vet om det ännu”. Faktum är att den stora majoriteten av befolkningen i de västerländska demokratierna är mycket ideologiskt tillfredsställda med stora, interventionistiska stater som sysselsätter stora mängder människor och betalar ut enorma mängder skattepengar i social välfärd och som subventioner till privata företag”. Sättet de röstar på och deras uttalade preferenser gör detta tydligt. Som förväntat, reflekterar de demokratiska staterna medborgarnas ideologier.

Utan en förändring i denna ideologiska verklighet, bör vi inte förändra oss någon påtaglig förändring. Likväl kommer givandet av rösträtt till de som mottar mer i utbetalningar än de betalar in i skatter accelerera den ekonomiska utarmningen och destabiliseringen. Det första steget i att vända detta ideologiska problem ligger i att anamma laissez-faire som den dominanta politiska ideologin. Det andra steget är att gå tillbaka till Mises syn på demokrati som enbart en mekanism för att uppnå vissa mål. Demokrati är inte, ansåg Mises, en förlängning av naturliga rättigheter eller individuellt självstyre, eller manifestationen av någon mystisk allmän vilja. Utöver det, argumenterade Mises, leder dessa idéer till farliga föreställningar som att demokratin kan besjäla staten med gränslös makt, eller att det inte finns någon skillnad mellan statens vilja och folkets vilja.

När dessa bekymmersamma uppfattningar om demokrati väl är accepterade, så har vi  synnerligen svåra problem. Mises avslutar:

“Svåra skador har gjorts konceptet demokrati av de, som genom att överdriva den naturrättsliga uppfattningen om självbestämmande, såg den som ett obegränsat styre av “den allmänna viljan”. Det finns ingen väsentlig skillnad mellan obegränsad makt hos den demokratiska staten och obegränsad makt hos en autokrat. Idén som driver våra demagoger och deras anhang, idén att staten kan göra vad helst den önskar, och att ingenting skall kunna motstå den viljan hos det suveräna folket, har kanske gjort mer skada än Caesar-mani hos degenererade prinsar.”

Ursprungsartikeln publicerad på mises.org.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *