Är libertarianer irrationella?

LibertariansimInom den så kallade frihetsrörelsen finner man ett smörgåsbord av begåvade individer som gör anspråk på nödvändigheten att inte kompromissa. Vi säger oss vara anhängare av logik och ekonomi, discipliner som lär oss att inte förvanska, trixa med eller töja ut universella principer som om de vore gummiband för att blidka något högre pragmatiskt ändamål. Vi menar att våld mot människor som inte gjort något ont alltid är fel och att egendom som förvärvats ärligt inte skall kränkas. Den sandlådemoral vi överför till våra barn (”slåss inte” och ”ta inte din kompis leksaker”) upphör inte att gälla på torsdagar eller i Paraguay – den måste vara universell för att vara giltig.

Det finns emellertid minst ett avseende i vilket libertarianer inte håller sina principer lika högt. Som ett sammanträffande är det också detta avseende i vilket libertarianer misslyckas storslaget om och om igen: i konsten att övertyga icke-libertarianer.

Konsten att övertyga har ofta tolkats som en ren pedagogisk utmaning. Förvisso är det nog korrekt i sak, som Bastiat effektfullt visade, att frihetens frukter ofta förblir oplockade, eftersom de uppenbarar sig först indirekt och på längre sikt. En socialistisk politiker kan utlova gratisluncher och godsaker på bekostnad av framtida generationers möjligheter, eftersom betalning av fri skolgång, sjukvård och utbildning kan skjutas på framtiden genom underskott, statsskuld och inflation. En libertariansk politiker – om detta ens är ett meningsfullt begrepp – kan emellertid inte lova mycket mer än att lämna sina väljare i fred. Man säger följaktligen att friheten offras på trygghetens altare – människor föredrar inte osäkerhet utan praktiserar istället riskaversion och realiserar konkreta förmåner i nuet.

Intressant nog finns det slående undantag som antyder att det är långt ifrån omöjligt att övertyga den stora massan om vägval som snarast kräver stor uppoffring i nuet för avkastning som formuleras i högst oklara termer och som sägs uppenbara sig långt senare. Människor riskerar ibland villigt sina barns liv i krig under förevändningen att det är nödvändigt som ett steg mot att på sikt implementera något abstrakt samhällssystem på andra sidan jordklotet. Inom religionernas sfär upplevs det heller inte som avvikande eller onaturligt att utbyta stor möda, energi och pengar mot en belöning som till sin natur inte kan verifieras, och som till och med anses ligga bortom jordelivets tidsfönster.

Det viktiga är: Ekonomin lär oss att människor som agerar har ett syfte. Om X väljer alternativ A och väljer bort alternativ B så är det för att A ger större fördelar än B. Den förväntade marginalnyttan som associeras med A är större än den förväntade marginalkostnaden som associeras med B.

På vilket sätt är ovanstående truismer hjälpsamma för den som vill föra frihetsbuskapet vidare? Sanning är en vara som alla andra. Om marginalnyttan som associeras med att förvärva den är hög kommer efterfrågan också att vara hög. Men om kostnaden som associeras med att förvärva den är ännu högre kommer människor ändå att avfärda den.

Det är ett välkänt fenomen inom psykologin att människor har en tendens att avfärda fakta som hotar den egna självbilden, särskilt om denna självbild är avhängig en viss grupptillhörighet inom vilken helt andra övertygelser råder. Det förefaller exempelvis inte orimligt att påstå att denna typ av kognitiva dissonans var ett bärande element i flyktingpolitikens kaotiska riktning fram till november 2015. Opinionsundersökningar indikerar att det knappast någonsin funnits stöd för idén att en allmän, generös välfärdsstat är långsiktigt förenlig med omfattande flyktinginvandring från fattiga länder. Ändå argumenterade mycket få öppet för denna ståndpunkt, eftersom klimatet gjorde att alternativkostnaden upplevdes som högre än marginalnyttan.

Ekonomer har länge varit väl medvetna om att demokratin lider av samma problem. Den som röstar i ett politiskt val vet att den förväntade marginalnyttan av hans röst i termer av sannolikheten att påverka valresultatet är extremt låg. Därför är han inte villig att bära den relativt höga kostnaden att inhämta information om vilka kandidater eller alternativ som verkligen är bäst, eftersom en sådan insats inte är mödan värd.

Det är med andra ord irrationellt att förvänta sig att människor skall vara rationella (i bemärkelsen sanningsgiriga) om alternativkostnaden att vara det är större än marginalnyttan. Om ovanlig principfasthet är en styrka hos libertarianer kan det vara en svaghet att ta denna egenskap för given bland andra grupper: det är inte rationellt att förvänta sig principfasthet från någon som värdesätter andra förmåner högre.

Faktum är att libertarianer – trots några av världshistoriens största tänkare i sitt läger – har misslyckats med att vinna den numerära kampen utifrån enbart skarpsinnighet och intellektuell argumentationsförmåga. De har än så länge inte, i tillräcklig mening, tagit hänsyn till insikterna om kognitiv dissonans och rationell okunskap. Vare sig Robert Nozick, Ludwig von Mises, Murray Rothbard eller Ayn Rand kan sägas ha saknat pedagogisk skicklighet, men ingen av dem lyckades vinna över de stora massorna på sin sida.

Möjligen är det just denna insikt om misslyckanden, kombinerat med upplevelsen av andra gruppers immunitet mot principargument, som odlat en extra känsla av frustration och bitterhet som – det skall erkännas – har genomsyrat stora delar av frihetsrörelsen. Paradoxen är att meningsmotståndarnas intresse – och det är svårt att klandra dem – är svalt för ett tillvaro fylld av frustration och bitterhet. Vad hjälper det att libertarianer har rätt i sak, om deras sätt att vara utstrålar att sanningens förväntade marginalnytta är låg och att dess marginalkostnad är hög? Detta är en olycklig signal som lämnar utrymme för självrannsakan inom frihetsrörelsen.

Det går inte att påtvinga andra människor principfasthet, lika lite som en viktminskningscoach kan påtvinga sin överviktiga adept sunda motionsvanor. Framförallt kommer en viktminskningscoach som själv är överviktig och vid uppenbart dålig hälsa att sakna all trovärdighet, och alternativkostnaden att följa hans råd förblir högre än den förväntade marginalnyttan.

Detta kan tolkas som att ekonomin utmålar en dyster framtid för friheten som projekt, men inte nödvändigtvis. Att genomsnittsmänniskan kanske i första hand bedömer din person, snarare än dina idéer, skapar också vissa möjligheter. Det är du som är libertarianismen för icke-libertarianer. Om du finner vägar att omvandla frustration och bitterhet till entusiasm och framstår som nöjd och tillfreds med tillvaron kommer den förväntade marginalnyttan för ett åsiktsbyte att öka och marginalkostnaden att minska.

Frihetsrörelsen har inte misslyckats för att man låtit bli att tänja på principerna och kompromissa. Tvärtom är det hög tid för libertarianer tillämpa principer om hur människan fungerar fullt ut. När vi inser hur liten direkt makt vi har över andras övertygelser kan vi börja fokusera på det som är viktigt: att välja en egen väg, att föregå med gott exempel och att omge sig av människor som är både sanningssökare och tillfreds med sina liv. Med andra ord: presentera argumenten på ett engagerande sätt, låt människor göra sina val och lämna dem i fred. Om vi lyckas med detta kommer inträdesbarriärerna till libertarianismen så småningom att minska.

 

4 kommentarer till Ӏr libertarianer irrationella?

  • Ett bra argument om man är libertarian är att man vill bli lämnad ifred.
    Dom som förespråkar socialism eller liknade måste alltid utöva tvång med nån slags våld som hot.

    • Problemet med det argumentet är att det kommer en motreaktion såsom: Flytta ut i skogen då och gå inte på våra skattebelade gator. HA! Det blir en attack emot det perfekta skyddsnätet som vi har i Sverige.

      Bästa kanske är att konkret beskriva polis, skola, vård och omsorg samt ta upp företagsklimat osv. Hur funkar det idag, kom med exempel på saker som inte fungerar och utgå från incitamenten som finns.

      Dock bör man nog rangordna vad som är viktigast att diskutera först. Att pladdra om privatiserat sjukhus kommer inte fungera. Det är ett tankesättet och inte lösningar på problem som man bör adressera. Det är dock väldigt svårt 🙂

      Mycket bra artikel, hoppas många som läser tar till sig detta budskap:)

  • Måhända gör jag en liten feltolkning här, men jag inbillar mig att jag utläser problematiken och lösningen som: ” – Ingen har lyssnat och brytt sig om oss libertarianer tidigare, så vi måste fortsätta med att göra vad vi gjort förr, fast med ännu större eftertryck”. Jag säger det med glimten i ögat, men det påminner mig t.ex. lite om hur svenska regeringar – oavsett kulör – jobbar med t.ex. integration av invandrare i det svenska samhället… 😉

    I övrigt tackar jag för en analys som i mitt tycke beskriver strukturen på motståndet mot friheten och alla dess begrepp på ett bra sätt, Ola!

  • Att ingen lyssnar på libertarianers idéer är väldigt enkelt. De är just bara idéer. Vad som behövs är att omsätta idéerna i praktiskt handlande. Ron Pauls Internetskola är ett sådant exempel. Där visar libertarianer att deras skolsystem är överlägset statens.

    Sätt igång att vara libertarianer i praktiken och inte bara i teorin.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *