Hayek hade fel om Keynes

Keynes the ManVar Keynes verkligen en ”briljant vetenskapsman”, som Hayek hävdade?

Han var knappast en ”vetenskapsman”, eftersom han var uruselt påläst i den ekonomiska litteraturen. Han var mer av en buckanjär, som tog en liten bit av kunskap och använde den för att tillfoga världen sin personlighet och sina vanföreställningar, med en driftighet som kontinuerligt drevs av en arrogans som gränsade till egomani. Keynes hade dock turen att födas inom den brittiska eliten, att utbildas inom de allra främsta ekonomiska kretsarna (Eton/Cambridge/Apostles), samt att särskilt väljas ut av den mäktige Alfred Marshall.

”Briljant” är inte heller ett passande ord. Det är uppenbart att Keynes var smart, men hans mest framstående egenskaper var hans arrogans, hans obegränsade självförtroende, och hans entusiastiska vilja till makt, att dominera, att riva sönder konsten, samhällsvetenskapen, och den politiska världen.

Vidare var Keynes knappast en ”revolutionär” i ordets rätta bemärkelse. Han hade tillräckligt med taktiskt kunnande för att maskera antika etatistiska och inflationistiska vanföreställningar med hjälp av modern, pseudovetenskaplig jargong, vilket fick dem att framstå som de allra senaste upptäckterna inom den ekonomiska vetenskapen. Keynes kunde således rida på en våg som bestod av etatism, socialism och ekonomisk planering. Keynes eliminerade den ekonomiska teorins uråldriga roll som de inflationistiska och etatistiska planernas glädjedödare, och ledde en ny generation av ekonomer till akademisk makt och till politiska vinningar och privilegier.

Ett mer passande uttryckt för Keynes torde vara ”karismatisk”, men inte i den meningen att han kunde få miljoner att svära honom trohet, utan snarare i hans förmåga att lura och förleda viktiga människor, från mecenater till politiker till studenter och till och med ekonomiska motståndare. Han var en människa som tänkte och agerade i termer av makt och brutal dominans, som hatade idén om moraliska principer, som var borgerlighetens, kreditgivarnas, och den sparsamma medelklassens eviga och besvurna fiende, en systematisk lögnare, som vred sanningen för att passa hans egna planer, en fascist och en antisemit. Trots detta lyckades han övertyga motståndare och konkurrenter.

Samtidigt som han listigt vände sina studenter mot sina kollegor, var han ändå kapabel att övertyga samma kollegor till att intellektuellt ge upp. Trots att han orättvist trakasserade och attackerade Pigou lyckades Keynes till slut, från andra sidan graven, få sin gamla kollega att undergivet ändra sig. På samma sätt inspirerade han sin gamle motståndare Lionel Robbins till att i sin dagbok absurt dagdrömma om den gyllene glorian som svävade ovanför Keynes ”gudsliknande” huvud. Han var kapabel att konvertera flera Hayekianer och Misesianer till Keynesianismen, folk som borde veta bättre, och som tveklöst gjorde det. I tillägg till Abba Lerner, John Hicks. Kenneth Boulding, Nicholas Kaldor och G.L.S. Shackle i England, fanns också Fritz Machlup och Gottfried Haberler från Wien, som hamnade på Johns Hopkins och Harvard.

Av alla Misesianer från det tidiga 1930-talet, var det endast en enda ekonom som var helt och hållet opåverkad av den Keynesianska doktrinen och Keynes personlighet: Mises själv. Och Mises, som först befann sig i Geneve och sedan under många år i New York utan en lärartjänst, avlägsnades från den inflytelserika akademiska scenen. Även om Hayek förblev anti-Keynesian, påverkades även han av Keynes karisma. Trots allt kallade han stolt Keynes för en vän, och faktum är att han bidrog till myten om Keynes, hur Keynes vid slutet av sitt liv var på väg att konvertera bort fån sin egen keynesianism.

Hayeks bevis för Keynes påstått sista-minuten-konvertering är anmärkningsvärt obetydligt. Det baseras på två händelser under Keynes sista år i livet.

Det första skedde i juni 1944. Keynes, som nu befann sig på toppen av sin karriär som en krigstida centralplanerare, skrev ett brev till Hayek efter att ha läst ”Vägen till träldom”, och kallade den för ”en fantastisk bok… moraliskt och filosofiskt finner jag mig själv hålla med om nästan allt i den”. Men varför borde detta tolkas som något mer än ett artigt brev till en bekant, just då han publicerat sin första populära bok?

Vidare gjorde Keynes det tydligt att han, trots sina vänliga ord, aldrig accepterade Hayeks tes om det ”sluttande planet”, det vill säga att etatism och centralplanering leder raka vägen till totalitarism. I motsats till detta skrev Keynes att ”måttligt planerande kommer att vara ofarligt om de som utför det, på ett moraliskt plan har sina sinnen och hjärtan på rätt ställe”. Denna mening klingar så klart äkta, eftersom Keynes alltid trodde det enda skydd som behövdes för att kontrollera härskarnas makt, var att rätt personer, goda personer, det vill säga han själv och teknikerna och statsmännen tillhörande hans sociala klass, utförde arbetet. (Wilson 1982, sid. 64)

Hayek för fram ett ytterligare ohållbart bevis på Keynes påstådda helomvändning, som skedde under hans sista möte med Keynes 1946, Keynes sista år i livet. Hayek skriver,

En vändning i konversationen fick mig att fråga honom huruvida han var orolig över vad vissa av hans följeslagare gjorde med hans teorier. Efter en osmickrande kommentar rörande de personer det handlade om, fortsatte han med att försäkra mig om att de idéerna var väldigt nyttiga vid den tidpunkt då han hade fört fram dem. Men jag behövde inte oroa mig. Om de någonsin blev farliga kunde jag lita på att han återigen skulle vända den allmänna opinionen, och han visade med en hastig handrörelse hur snabbt detta skulle ske. Men tre månader senare var han död. (Hayek 1967, sid. 348)

Detta var dock knappast en Keynes som var på väg att göra en helomvändning. Detta var snarare den gamla klassiska Keynes, som höll sitt suveräna ego högre än några principer, högre än blotta idéer, en man som älskade den makt han hade. Han kunde och skulle vända världen rätt genom att knäppa sina fingrar, något han ansåg sig ha gjort tidigare.

Dessutom var detta uttalande klassiskt Keynes och baserat på ett synsätt som han sedan länge innehaft, om hur man ska agera när man har och när man inte har makt. På 1930-talet, när han var framstående men utan makt, kunde han tala och agera ”lite vilt”. Men nu när han njöt av att röra sig i maktens korridorer var det dags att tona ner det vilda beteendet. Enligt Keynes begick Joan Robinson och de andra Marxo-Keynesianerna misstaget att inte underkasta de älskade idéerna de krav som hans oerhörda maktposition krävde.

Således ser vi att även Hayek föll för Keynes karisma, även om han inte dukade under för hans idéer. I tillägg till att skapa en myt om Keynes åsiktsbyte, kan man fråga sig varför Hayek inte krossade ”The General Theory” på samma sätt som han hade krossat Keynes ”Treatise on Money”?

Hayek erkände att det var ett strategiskt misstag, att han inte hade orkat med att göra det, eftersom Keynes hade ett rykte om sig att ändra sig ofta. Hayek trodde således inte att ”The General Theory” skulle vara långvarig. Vidare, vilket Mark Skousen har påpekat, höll Hayek tillbaka i sina attacker på 1940-talet, för att undvika att påverka Storbritanniens keynesianska krigsfinansiering, vilket utgör ett olyckligt exempel på ett fall där sanningen fått lida för politikens skull.

Senare ekonomer fortsatte att föra fram en revisionistisk linje, och hävdade absurt nog att Keynes var en godartad pionjär av osäkerhetsteorin (Shackle och Lachman), eller att han var en profet för idén att sökkostnader var väldigt viktiga på arbetsmarknaden (Clower och Leijonhufvud).

Inget av detta är sant.

Att Keynes var en Keynesian, detta förlöjligade system som framförs av Hicks, Hansen, Samuelson och Modigliani, är det enda som kan förklara den keynesianska ekonomin. Men Keynes var mycket mer än en keynesian. Främst av allt var han en fenomenalt skadlig och elakartad figur. En charmant, men maktdriven etatistisk Machiavelli, som förkroppsligade några av 1900-talets allra mest ondskefulla trender och institutioner.


Originalartikeln är ett utdrag ur Rothbards artikel ”Keynes, the man” och har översatts av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Hayek hade fel om Keynes

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *