Den svenska sparsamheten

I skuggan av de senaste månadernas fokus på immigration, Brexit, minusräntor och amorteringskrav finns en trend som ingen verkar bry sig om: Svenskarna sparar som galningar. Spargris

Flera gånger under våren har jag pekat på svenskarnas sparkvoter som en intressant faktor, bland annat för att minska oron över höga skulder eller bostadspriser (bland annat här, och här). Svenska hushåll har sparat mer av sina inkomster de senaste åren än någonsin – eller åtminstone så långt bak vi har siffror (1960, och mer detaljerat sedan 1980).

För att förtydliga något som förvirrat läsare tidigare: sparkvot är i enkla termer ”sparande delat med inkomster”(alltså inte alla pengar på sparkontot eller i fonder, utan den del av lönen som inte konsumerades under månaden eller året och istället sattes in på sparkontot/i fonder). Det vill säga, sparande är ett flödesmått, hur står del av en periods BNP som läggs på sparande – och påverkas inte av prisrally på dina tillgångar såsom bostäder eller aktier (åtminstone inte direkt: kanske sparar hushåll mindre när tillgångar ökar, en så-kallad Wealth Effect men det är en annan fråga). Ytterligare förvirring kommer från de olika nivåer vi kan mäta sparkvoten på. Sparandet kan inkludera eller exkludera de stora avsättningar till pensioner (kollektiva, individuella, avtal om tjänstepension etc); vidare jämförs sparandet ibland med disponibel inkomst (det vill säga, hushållens inkomster efter skatter och avgift) och ibland med BNP (eftersom staten tar ungefär hälften av BNP i skatter är siffran statistikerna delar sparandet med ibland dubbelt så stor).

En överblick över svenskarnas sparande sedan 2008 ser ut såhär (data kommer från Daniel Waldenströms Sweden National Wealth Database):

Sparkvoter Sverige (Waldenströms data)

De gula kolumnerna jämför hushållens sparande med BNP, medan i de orange kolumnerna jämförs hushållens sparande med disponibel inkomst. När Eurostat alltså visar att Svenskarna sparar mest i EU, räknar de in alla pensionsavsättningar. Trots det är trenden väldigt intressant; sparsamma tyska hushåll håller sig stabilt kring 16% medan svenska hushåll mer än fördubblat sina sparkvoter på ett årtionde, från 7-8% inklusive pensionsavsättningar 2005 till kring 18% de senaste åren.

Sparkvot i EU

Jag vill dra tre lärdomar från det här:

1) mainstream-ekonomer på Riksbanken är förbluffade över den här positiva korrelationen mellan sparande och fallande räntor. I deras värld är ekonomin en hydraulisk pump styrd av räntan: högre räntor = mer sparande och mindre konsumtion; lägre räntor = mindre sparande och mer konsumtion. Svenskarna trotsar sina penningpolitiska herrar och gör precis tvärtom. Det måste vara jobbigt att tro på ”sparparadoxen” (Eng: Paradox of Thrift) i det här läget, med BNP-tillväxt kring 4% och historiskt höga sparkvoter.

2) Vanliga förklaringar i media, såsom SEBs chefekonom Robert Bergqvist, lutar sig naivt tillbaka mot en Rationella Förväntningar-förklaring men låter ändå förvånansvärt vettig:

– Jag hör kunder som jag träffar uppge två skäl till högt sparande. Det första är att man undrar vilka problem Sverige har som gör att vi har minusränta. Det andra är att man är rädd att minusräntan skapar en bubbla på bostadsmarknaden och att vi kommer att få se en korrigering längre fram. Därför anser de sig behöva bygga upp en buffert.

3) Österrikare har de mer övertygande förklaringarna: vi ser inte ekonomin som en hydraulisk process som alltid följer fysikens lagar, utan en dynamisk ekonomi där människor (med mer eller mindre förståelse) agerar i sin omvärld. När de hör om så galna saker som minusräntor, indikerar statistiken de senaste åren att hushållen dragit åt bältet något och tar höjd för dessa galenskaper. Det är inte en naturlag, och det måste inte vara så. Men vi kan enkelt förklara det med österrikisk teori utan att anta absurd rationalitet hos hushållen; de ser att någonting inte står rätt till, möjligen inser de att höga bostadspriser blir dyrt att finansiera (nu eller för deras barn i framtiden) och tar höjd för det (något som förresten även verkar ha drivit Australiensiska hushåll till att spara mer). Österrikare är helt enkelt mer öppna för mänskliga handlingar och mångfald, mindre pretentiösa och mycket mer blygsamma om vad vi som ekonomer egentligen kan säga om framtiden. I introduktionen till Epistemological Problems of Economics (1933) skrev Mises följande:

The specific experience with which economics and economic statistics are concerned always refers to the past. It is history, and as such does not provide knowledge about a regularity that will manifest itself also in the future.
Ludwig von Mises, p. xiv.

Och mer storslaget 15 år senare i Human Action:

History can tell us what happened in the past. But it cannot assert that it must happen again in the future.
– Ludwig von Mises, p. 546

Högre sparande är inte bara en sak de rika verkar pyssla med, särskilt när DI i april rapporterade att 87% av de tillfrågade sparar och amorterar mer eftersom räntan är oroväckande låg. Vad mainstream-ekonomerna verkar glömma bort är att individer tar beslut i fler än ett mikroekonomiskt pris-kvantitet-spektra i taget; eftersom de flesta hushåll har skulder har fallande räntor inneburit större möjligheter att spara snarare än mindre. En rimlig slutsats är att hushåll agerar riskminimerande för att försäkra sig mot kommande högre räntelägen. I farten förstör de också Riksbankens planer på konsumtions-/importdrivna inflationssiffror.

Sammanfattningsvis, den ökande sparsamheten är en trend som knappt har uppmärksammas. Den drar undan mattan för mainstream-ekonomers bild av verkligheten som en maskin styrt av ränta, och den slår ytterligare ett slag på Keynes döda teorier om att sparande är dåligt för tillväxt. Österrikare, med vår bredare syn på mänskligt beteende, kan enkelt förklara det som en reaktion mot osäkerheter i politiken, synnerligen med märkligheter i penningpolitiken.

6 kommentarer till ”Den svenska sparsamheten

  • En metodologisk fråga – hur mäter man ”flödet” i besparingar, utan att ta hänsyn antingen till tillgångspriser eller penningmängdsinflation? Jag kan acceptera att folk sparar större del av sin inkomst (vilket är den naturliga konsekvensen av ökad inkomst) men hur mycket av detta motsvaras av reella resurser, och hur mycket är uppblåst penningmängd? Frågan har viss relevans, då en sjunkande penningmängd då skulle ge motsatt effekt med sjunkande besparingar. En konsekvens av boom-bust-cykeln är illusionära besparingar, och även om det är uppmuntrande att svenskar sparar större del av sin inkomst(åtminstone om man tror på sparande som dygd) är det samhällsekonomiskt meningslöst om besparingarna består av luft. Förklaringsvärdet gentemot bostadspriser och tillgångspriser i allmänhet tycks vara begränsat om de monetära besparingarna inte motsvaras av reella sådana, och risken för en ”krasch” på bostadsmarknaden torde då vara reell.

    • Tja, Hans!

      Det här är faktiskt en sjukt bra fråga som jag inte vet svaret på – och jag vet himla lite om vad österriska litteraturen säger om saken (tips tas tacksamt emot). ”Det kan vi inte veta”, vill jag spontant svara, men är inte ett särskilt lockande alternativ.

      Men problemet är lite större än bara nutida funderingar kring boom-bust eller tillgångsslag, för det är inte som om vi kan skruva tillbaka klockan till dagen före ”den senaste konjunkturcykeln” – den startade mitt i en tidigare cykel av ökad penningmängd och inflation, som startade mitt i en annan, som påverkades av distributionen av den tidigare. Hela vägen till mänsklighetens vagga. Att vi konceptuellt kan förstå att det finns en ”reell ekonomi” bakom pengarna är inte samma sak som att vi någonsin kan/kommer kunna veta var den här reella ekonomin befinner sig.

      Såhär. Alla intäkter som människor tjänade förra månaden skedde efter bästa förmåga på en sönderreglerad marknad påverkad av penningmängder – priser och marknader slutar inge fungera för att våra regeringar och centralbanker ingriper. Så efterfrågan på deras tjänster och kunskaper har påverkats av distributionen av andra tillgångar, lån och pengatryckande. Med andra ord tror jag inte det finns något sätt för oss att veta VILKA av dessa varor och tjänster har uppbackning och är *riktiga* transaktioner som inte består av luft. Kan vi någonsin komma fram till det?

      Och kan vi inte komma fram till det, kan vi heller inte säga om tillgångspriserna vi ser idag (bostäder, aktier etc) är korrekt prissatta eller uppblåsta. Vår österrikiska läggning säger oss att de nog är bubbelterritorium eftersom den monetära basen ökat så mycket – men kan det vara så att priserna på bostäder är uppbackade av reella besparingar medan säg utlåningen till företag a och b, eller konsumentkrediten till person c inte är det? Vi har ingen aning.

    • Jag vill säga tre saker till, som nog mest ska läsas som ”trött Joakim funderar”:

      1) att vi inte kan veta var den reella ekonomin är, är inte samma sak som att nominella termer är meningslösa. För huruvida ”besparingarna består av luft” eller ej kommer ju aldrig fram, eller hur? Säg bostadspriserna faller till hälften imorgon (förväntan om Alien Invasion eller vadsomhelst), och säg att samtliga besparingar vi ser i statistiken är luft. Finns de inte längre? Kan hushåll inte längre betala för tjänster med de här besparingarna?
      Såklart de kan. Även om vi separerar nominella termer med luft från reella resurser ekonomin verkligen har, existerar vi i den nominella världen. Och marknader och handel sker med pengar i nominella värden. Så även om de besparingarna är luft, fungerar de som medium of exchange.

      2) jag tror det här är samma problem som libertarianer ofta gör: misstar vår värld för libertopia. I libertopia kanske FRB är förbjuden och en konstant bitcoin-baserad valuta dominerar handeln – och då kan vi enkelt dra slutsatser om sparande och handel och subjektiva värderingar. Men om Sverige 2016 funkar annorlunda, hur mycket av slutsatserna från libertopia kan vi applicera här? Ja, jag tror vi kan prata om ABCs, men vi kan inte exakt säga var och när och hur och i vilka bransher. Kan vi prata om vissa pengar eller vissa tillgångar som luft eller inte? Nja, tror inte det.

      3) Rothbard har något citat om det här, mindes jag nyss, från en 1976 artikel ”The Austrian Theory of Money”, där han ger ett hypotetiskt exempel där allas bankkonton och kontanter ökade 20% över en natt:

      ”Gradually, the new money ripples through the economy, raising demand and prices as it goes. Income and wealth are redistributed to those who receive the new money early in the process, at the expense of those who receive the new money late in the day and of those on fixed incomes who receive no new money at all. Two types of shifts in relative prices occur as the result of this increase in money: (1) the redistribution from late receivers to early receivers that occurs during the inflation process and (2) the permanent shifts in wealth and income that continue even after the effects of the increase in the money supply have worked themselves out. For the new equilibrium will reflect a changed pattern of wealth, income, and demand resulting from the changes during the intervening inflationary process.

      Alltså, betyder (1) att de nya pengarna är fullt uppbackade (och alltså ej luft), men att uppbackningen kom genom andras pengars köpkraft minskade när priserna ökade? I så fall är valuta aldrig luft, eftersom det finns reella värden bakom allt – vi bara stal det från någon annan.

      Mycket svammel – ber om ursäkt för det. Hoppas du har nån bra lösning åt mig!:)

      /J

      • Jag harvade lite initialt i ämnet här:

        https://www.mises.se/2015/09/22/jakten-pa-sparkvoten/

        Mitt huvudsakliga problem är som följer – att mäta ”flöden” innebär att man är tvungen att försöka mäta vad folk faktiskt gör med sina pengar, och det hela blir hur man än gör ett metodologiskt problem. Under fractional reserve banking säger dessvärre mängden pengar på konton inte ett jota om mängden besparingar (i ett full-reserve-banking-system hade man kunnat mäta mängden tidslåsta pengar på konton). Likaledes är det relativt hopplöst att avgöra om köp och sälj av värdepapper i form av aktier och obligationer är netto-besparingar, då det alltid finns en säljare och en köpare (möjligen innebär svensk köpare, utländsk säljare en nettobesparing)

        Resultatet av detta är att alla mätningar jag har sprungit in i använder någon form av variant på den helt värdelösa metodologin

        (Finansiella tillgångar(n) – Finansiella tillgångar(n-1)) / Inkomster (n, n-1)

        Detta gör att talet blir helt och hållet beroende av värderingen av finansiella tillgångar, och dessvärre snarare mäter inflation i tillgångspriser än faktiska trender i besparingar. Det betyder naturligtvis inte att vi inte bör försöka uppskatta vad som faktiskt sker i ekonomin.

        Ett par förslag på teoretiska möjligheter för att mäta sparkvot (som känns ytterst skakiga, men bättre än inget):

        1 ) Intervju-undersökningar (nominellt värdelösa siffror, men trend över tid kan möjligen vara av värde)
        2 ) Total årlig avkastning av privatägda investeringar (kommer dock lida av att aktier ibland sänker utdelningen under lågkonjunktur, och höjer dem när det går bra. Man mäter alltså fler saker samtidigt, tyvärr.)

        För att summera – mina invändningar har egentligen inte så mycket att göra med slutsatserna (svårt att säga hur mycket svenskar, eller tyskar, egentligen sparar), utan huvudsakligen med att jag inte hittills har hittat något mått på sparkvot som jag anser pålitligt.

        // H

  • Jag brukar tänka mig att ett bra mått på sparkvot är att se hur många månader man skulle klara sig om man förlorade sin inkomst..

    Sen kan man räkna bort olika faktorer in i absurdum om man vill.. tex ska aktier räknas in? Tillgångar som bil/möbler/hus? Vad räknas som tillgångar? Räknas fiat valutor? Räknas guld? osv osv…

    Bara man är tydlig med vad man menar så är det lätt för andra att bilda sig en uppfattning om vilken typ av scenario man pratar om..

  • Mycket av hushållens finansiella sparande har sin förklaring i högre avsättning mot pensionsfonder. Hushållen ökar sin skuldsättning snabbare än BNP. Att vi inte fått en krash än är bara en effekt av en temporär centralbanksledd bubbla innan allt återställs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *