Produktion versus konsumtion, del 2

Teknik och kapitalvaror

Värdet av tekniskt framåtskridande, hävdar produktionisten, ligger inte i skapandet av ”avsättning för investeringar” eller ”investeringsmöjligheter” för en växande tillgång på kapitalvaror. Om begreppet kapitalvaror förstås rätt, som en beteckning på alla varor som köparen använder för syftet att producera varor som ska säljas, då, hävdar produktionisten, finns det ingenting sådant som en brist på ”investeringsmöjligheter” för kapitalvaror. Så länge som fler eller bättre konsumtionsvaror begärs, finns det behov av större tillgång på kapitalvaror.

Till exempel fordrar tio miljoner bilar av en given kvalitet att man använder dubbelt så många kapitalvaror – dubbelt så mycket stål, glas, däck, färg, motorer och maskineri – när man producerar dem som fem miljoner bilar. Om bilarnas kvalitet ska förbättras, då fordras en större mängd kapitalvaror för att producera samma antal bilar. Till exempel fordrar ett givet antal bilar av Chevroletkvalitet en större mängd kapitalvaror i produktionen än samma antal bilar av Volkswagenkvalitet; samma antal bilar av Cadillackvalitet fordrar ännu större tillgång på kapitalvaror; och samma antal bilar av Rolls Roycekvalitet fordrar ännu större tillgång.

Identiskt samma princip gäller för hus av olika storlek och kvalitet. En given mängd åttarumshus av given kvalitet fordrar att man använder en större tillgång på kapitalvaror än samma antal sjurumshus av samma kvalitet. Ett givet antal tegelhus fordrar större tillgång på kapitalvaror än samma antal trähus av samma storlek; tegelstenar eller ännu dyrare material utgör större tillgång på kapitalvaror, eftersom en större mängd arbete fordras för att producera dem. Principen gäller för mat och kläder, för möbler och hushållsapparater, för varje vara. Så länge som fler konsumtionsvaror begärs, så länge som inte varje konsumtionsvara som produceras är av allra bästa kända kvalitet, finns det ett behov av större tillgång på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande

Det är inte så att tillgången på kapitalvaror, i avsaknad av tekniskt framåtskridande, skulle fortsätta att expandera men inte hitta ”avsättningar för investeringar”. Det är inte så att vi måste frukta att uteblivet tekniskt framåtskridande ska leda till en störtflod av varor, där varenda bil som produceras kommer att motsvara en Rolls Royce av allra finaste modell, eller att vartenda hus som byggs kommer att vara en palatsliknande herrgårdsbyggnad, eller att varenda kostym som produceras kommer att passa hertigen av Windsor, eller att varenda munsbit mat kommer att vara en sällsynt delikatess, och att vi sedan inte skulle ha en aning om hur vi ska använda vår växande tillgång på kapitalvaror. Tvärtom hävdar produktionisten att vad vi har att frukta av uteblivet tekniskt framåtskridande är att vi inte ska få en ökning av tillgången på kapitalvaror, att vi inte ska vara i stånd att utnyttja någon avsevärd del av de praktiskt taget obegränsade ”avsättningar för investeringar” som redan existerar, inom ramen för känd teknik.

Det tekniska framåtskridandets värde, hävdar produktionisten, ligger i det faktum att det gör det möjligt för oss att anskaffa större tillgång på kapitalvaror, och inte i att det löser problemet vad man ska göra med en större tillgång. De tekniska framsteg som gjorde det möjligt att bygga kanaler och järnvägar under 1800-talet och att utveckla stålindustrin var värdefulla, inte därför att de absorberade kapitalvaror, som konsumtionisten hävdar, utan därför att de möjliggjorde ackumulation av kapitalvaror. Konsumtionisten inser inte att tillgången på kapitalvaror endast kan utvidgas genom att man utvidgar produktionen av dem, och att det är just detta som tekniskt framåtskridande gör möjligt. Hade de tekniska framsteg som möjliggjorde de första järnvägarna på 1830-talet inte ägt rum, skulle den tillgång på kapitalvaror som fordrades för att bygga fler och bättre järnvägar under 1840-talet inte gått att anskaffa; eller, om de hade gått att anskaffa, endast till priset av någon annan industris expansion. Hade inga tekniska framsteg i järnvägsbyggandet gjorts under 1840-talet, skulle tillgången på kapitalvaror under 1850-talet ha varit mindre, både för järnvägar och för alla andra industrier. Och så skulle det ha varit, årtionde för årtionde, om inte tekniska framsteg inom järnvägsbyggandet eller inom någon annan industri hade ägt rum.

För att kapitalackumulationen ska fortsätta under någon tidsperiod är tekniskt framåtskridande oundgängligt. Det är det enda som kan möjliggöra fortlöpande produktionsökningar, och endast fortlöpande produktionsökningar kan möjliggöra fortlöpande kapitalackumulation. Konsumtionisten är inte medveten om att just det som han betraktar som lösningen på hans inbillade problem är källan till vad han inbillar sig vara problemet. Inte heller är han medveten om att när han framför tekniskt framåtskridande som lösningen på problemet vad man ska göra med fler kapitalvaror, ställer han sig själv inför problemet vad man ska göra med den större tillgången på konsumtionsvaror, vilken även han medger är resultatet av tekniskt framåtskridande. Utöver andra bryderier ställs konsumtionisten inför dilemmat att förklara hur det kommer sig att tekniskt framåtskridande kan höja vinstnivån genom att, som han uttrycker det, ”öka efterfrågan på kapital”, samtidigt som det, som han medger, ökar produktionen av konsumtionsvaror, vilket han hävdar sänker vinstnivån genom ”överproduktion”.

Konsumtionism och parasitism

Idén att man gagnar producenten genom att konsumera hans produkt, och detta genom att man ger honom arbetet att möjliggöra ens konsumtion, är, menar produktionisten, absurd. Endast användningen av pengar gör den det minsta plausibel. Om den vore sann, då skulle varje slav som någonsin levt omhulda sin herres varje nyck vars tillfredsställelse fordrat mer arbete av honom. En slav skulle ha varit tacksam om hans herre önskade sig ett större hus, en bättre väg, mer mat, fler fester, och så vidare; för att tillhandahålla honom medlen att tillfredsställa dessa önskningar skulle ha gett honom motsvarande merarbete att utföra.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven. Det är en tro vars absurditet endast motsvaras av den orättvisa den möjliggör. Den är det medel med vilket parasitiska påtryckningsgrupper som utnyttjar staten som plundringsagent försöker narra sina offer att tro att de gagnas och stöds av dem som tar deras produkter och ingenting ger dem i gengäld.

Den enda ekonomiska förmån man kan ge en producent, hävdar produktionisten, består i att man byter sina egna produkter eller tjänster mot hans produkter eller tjänster. Det är genom vad man producerar och erbjuder i utbyte som man gagnar producenterna, inte genom vad man konsumerar. I den mån man konsumerar andras produkter eller tjänster utan att erbjuda produkter eller tjänster i utbyte, konsumerar man på deras bekostnad.

Användningen av pengar gör denna poäng något mindre uppenbar men icke desto mindre sann. När pengar används byter producenterna inte varor och tjänster direkt, utan indirekt. Köparen byter pengar mot en säljares varor. Säljaren byter sedan pengarna mot andra säljares varor, och så vidare. Men varje köpare i serien måste antingen själv ha erbjudit varor och tjänster till salu som motsvarar dem han köper, eller erhållit sina pengar från någon annan som har gjort det.

Det faktum att var och en i en penningekonomi mäter sin behållning med den mängd pengar han erhåller i utbyte mot sina varor eller tjänster tolkas av konsumtionisten som att det innebär att blotta utlägget av pengar är en dygd och att ekonomiskt välstånd står att finna genom att man skapar och spenderar nya och fler pengar – m.a.o. genom inflationspolitik.

Produktionisten genmäler och hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust. Deras förlust, säger produktionisten, tar antingen formen av en åderlåtning av deras kapital, en minskning av deras konsumtion eller utebliven belöning för det ytterligare arbete de utför – en förlust som exakt svarar mot de varor och tjänster som erhållits av de köpare som inte producerar.

När konsumtionisten förespråkar att de som inte producerar ska konsumera, och detta för att säkra producenternas välstånd, är det, hävdar produktionisten, ett patologiskt gensvar på en ekonomisk värld som konsumtionisten inbillar sig vara styrd av patologi. Konsumtionisten har alltid en girigbuks patologi för ögonen. Hans resonemang domineras av tanken på hamstring av kontanter. Han tror att en del av mänskligheten drivs av en ändamålslös passion för oavlönat arbete, vilken för att tillfredsställas fordrar att det finns en annan del av mänskligheten som är angelägen om att ta emot belöningar utan arbete. Detta är innebörden av tron att en grupp människor endast önskar producera och sälja, men inte köpa och konsumera, och slutsatsen att vad som fordras är en annan grupp människor som ska köpa och konsumera men inte producera och sälja. I konsumtionistens värld föreställer man sig att producenterna producerar blott och bart för att skaffa sig pengar. Konsumtionisten står redo att förse dem med pengar i utbyte mot deras varor – han ämnar antingen ta ifrån dem de pengar han tror att de inte skulle lägga ut, och sedan få någon annan att lägga ut dem, eller trycka mer pengar och låta dem ackumulera papper på samma sätt som andra förvärvar sina varor.

Hamstring är inte den enda företeelse som konsumtionisten tar fasta på. Om ingenting i verkligheten duger, är konsumtionisten synnerligen skicklig på att framföra helt och hållet imaginära orsaker till ekonomisk katastrof. Undantagslöst är den lösning han föreslår att de som inte har producerat ska konsumera, och detta för deras skull som har producerat. Målet är alltid att demonstrera parasitismens nödvändighet och välgörande verkningar – att framställa parasitism som källan till allmänt välstånd.

Det ekonomiska livets rationalitet

I ljuset av konsumtionismens överväldigande absurditeter och motsägelser och den grova perversion av värden som den ger upphov till kan man endast dra slutsatsen att stödet för den grundar sig på det intresse som den uppenbarligen tjänar: parasitism. Detta fritar förstås inte ekonomen från skyldigheten att identifiera de särskilda misstagen i varje konsumtionistiskt argument. Det diskvalificerar emellertid varje konsumtionist som ekonom. Ingen vetenskapsman på något område kan acceptera uppfattningen att verkligheten är irrationell eller att det fordras irrationella handlingar för att handskas med den.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.


 

Denna uppsats publicerades ursprungligen i The Freeman, oktober 1964.

Copyright © 1964, 1991 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Production versus Consumption. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *