Orientering: Mjölkkrisen

Mycket har sagts och mycket har skrivits angående den rådande krisen för mjölkproduktionen. Många verkar tycka att det är svårt att förstå och många analyser kommer till felaktiga slutsatser. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det inte något märkligt som har hänt. Jag ger här min alldeles egna analys av läget. 

För att förstå mjölkkrisen måste vi backa bandet till år 2007.

Finanskrisen hade ännu inte inträffat och världsekonomin gick på högvarv. En lång trend av ständigt fallande priser på jordbruksprodukter bröts och priserna steg kraftigt. Det finns flera förklaringar till det som hände.
Det ökade välståndet i det befolkningsrika asiatiska länderna, med Kina i spetsen, ledde till att efterfrågan på spannmål, kött och mejeriprodukter ökade.

Priset på vete. Notera den kraftiga uppgången under 2007.

Priset på vete. Notera den kraftiga uppgången under 2007.

Kina, som är en stor aktör på världsmarknaden köpte under en kort tid upp stora mängder spannmål. Detta ledde till att lagren tömdes fort och många blev nervösa över att de inte skulle hinna köpa innan lagren var tomma. Många köpare agerade därför panikartat vilket ledde till att prisuppgången drevs på ännu snabbare.

Europeiska genomsnittliga mjölkpriser.

Europeiska genomsnittliga mjölkpriser.

Även för mjölken bröts en lång nedåtgående trend år 2007. Både spannmålsbönder och mjölkbönder upplevde en situation som de aldrig hade varit med om tidigare. Spannmålspriserna var så höga att någon svensk bonde faktiskt sade att kalkylen gick ihop, även utan EU-stöd.

Som ni ser var de höga priserna ganska kortvariga och de följdes av en lika snabb nedgång. Nedgången sammanföll med finanskrisen och det fanns naturligtvis ett samband. Den globala efterfrågan sjönk samtidigt som de höga priserna hade gett en signal till världens bönder om att öka sin produktion.

De kraftigt stigande priserna 2007 ledde dessutom till att världens politiker fick upp ögonen för det faktum det inte är säkert att det alltid finns billiga livsmedel att köpa på en global överskottsmarknad. Det som många hade förutsett, att välståndsökningen i Asien skulle leda till ökad efterfrågan och ökade priser på livsmedel, hade nu hänt – och det var för många ett tecken på att detta skulle vara ett nytt ”normalläge” för jordbruksprodukter. Många länder började ”se om sitt hus” genom att vidta åtgärder för ökad inhemsk livsmedelsproduktion.
De kraftiga stimulanser som centralbankerna vidtog för att försöka lindra effekterna av finanskrisen – låga räntor – gjorde det också billigt att låna för att investera i ökad produktionskapacitet inom lantbruket.

Inom EU fanns ett kvotsystem som begränsade varje lands mjölkproduktion. Om något land översteg sin kvot drabbades de av böter. Detta system satte ett tak för den totala mjölkproduktionen inom EU, vilket givetvis höll uppe priserna. Systemet med mjölkkvoter avskaffades dock 2015. Flera länder som hade ”bromsat” sin mjölkproduktion för att inte överskrida sin kvot släppte då på tyglarna och lät mjölken flöda. Ett exempel är Irland som har en politisk agenda att öka sin livsmedelsproduktion. De har sedan några år en politiskt beslutad livsmedelsstrategi med ett stort produktionsfokus.
Sverige har aldrig varit i närheten av att överskrida sin nationella mjölkkvot.

Kvoternas avskaffande sammanföll med handelskriget mellan EU och Ryssland. Som ett led i detta stoppade Ryssland, som tidigare var en stor importör av europeiska mejeriprodukter, stora delar av sin import.
Kina, har inte heller ökat sin import av mejeriprodukter (framför allt mjölkpulver) i den takt som de tidigare gjorde.

Dagens situation på marknaden är alltså ett resultat av ökad produktion och ändrade handelsmönster på världsmarknaden. Den ökade produktionen kan förklaras av nationella satsningar i flera länder för att öka sin produktion, låga räntor, och den optimism som skapades av de kraftiga prisuppgångarna kring år 2007.

Sverige är en del av den globala handeln med jordbruksprodukter. Även om en ganska liten del av den volym som produceras verkligen säljs via de internationella börserna så sätts hela volymens pris till stor del utifrån världsmarknadsprisets utveckling.

I Sverige och Danmark har vi en tradition av kooperativa mejeriföreningar. Bönderna har sedan länge sett värdet av att äga sina egna förädlingsindustrier och särskilt viktigt har det varit inom mjölksektorn. Mjölk är ju som bekant en färskvara som inte går att lagra ute på gårdarna. Varje, eller varannan dag, måste någon komma och hämta mjölken och därför har mjölkbönderna varit noga med att säkerställa leveranstrygghet. 

Den kooperativa grundtanken – att ingen annan ska lägga beslag på vinsterna i förädlingskedjan – må vara sund ur ett ekonomiskt perspektiv. Men många glömmer bort att förädlingsindustrin är kapitalkrävande. Det finns förvisso vinster att göra, men det krävs också mycket kapital för att hänga med i den stenhårda konkurrensen. Det krävs ständigt produktutveckling, innovation och effektivisering.

Just kapitalförsörjningen kan vara lite knepig i traditionella kooperationer. För att vara medlem i en kooperation måste man betala en insats. En insats som ur kooperationens perspektiv får räknas till det egna kapitalet. Insatserna är ofta en ganska liten del av det totala egna kapitalet och därför måste det kooperativa företaget få in kapital för investeringar på annat sätt. En kooperativ förening har inga aktieägare så det går givetvis inte att göra en nyemission av aktier. Men givetvis kan man finansiera sig genom obligationslån, förlagslån och banklån. Dessa typer av finansiering är dyra i förhållande till att ge ut nya aktier. På lån behöver man betala ränta även om vinsterna inte kommer, aktieutdelning gör man bara när investeringen har burit frukt.

Medlemmarna, det vill säga ägarna av kooperationen, kan också förse sin förening med kapital genom att man låter en del av vinsterna stanna kvar i föreningen istället för att betalas ut som ett högre mjölkpris.

Det senare skapar en del problem, särskilt i tider av låga priser. Ur bondens perspektiv behövs pengarna alltid bättre hemma på gården än i den gemensamma kassan hos mejeriföreningen. Den kooperativa ägarformen skapar en konflikt mellan bondens två roller i sin förening – ägarrollen och leverantörsrollen. Det är lätt att hamna i ett ”moment 22”: Om det inte finns lönsamhet ute på gårdarna så försvinner bönderna och då går det inte att driva föreningen vidare och om inte föreningen har ett eget kapital för satsningar och investeringar så försvinner snart föreningen och då har bönderna ingenstans att leverera sina varor.

Många gånger motiveras, som sagt, den kooperativa modellen utifrån det felaktiga perspektivet att en kapitalist enbart tar vinster – vinster som man själv istället borde kunna få. Det som ofta glöms bort är allt det kapital som behöver riskeras för att skapa vinsten.

Det är en tuff uppgift för de förtroendevalda i styrelsen för en bondeägd kooperation. Deras uppdrag och ansvar ligger i att förvalta den gemensamma tillgången – det kooperativa företaget – så bra som möjligt. Under tuffa tider, som det är nu, ser de dock själva hur tufft det är ute på gårdarna – de är ju själva bönder. På medlemsmöten ställs de mot väggen av kollegor som med rätta är frustrerade och desperata över det låga mjölkpriset.

Den största bondeägda mejerikooperationen heter Arla och har sedan ganska många år haft som strategi att bli en global aktör. Tanken har varit att kunna skapa kanaler för att kunna ”lyfta ut” mjölk på världsmarknaden för att hitta alternativ till den inhemska marknaden. Det är en affärsmässigt sund tanke då motparterna – livsmedelskedjorna – vet att Arla faktiskt har ett alternativ. I varje prisförhandling lyckas den bäst som har flest alternativ.
För att bli en global aktör så måste man ha stora volymer mjölk att handla med och därför har Arla inte bara leverantörer i Sverige och Danmark, utan även i länder som Tyskland och England.

När röster höjs för att Arla borde höja mjölkpriset till sina mjölkleverantörer så måste man inse att Arla inte har några andra pengar än böndernas egna pengar. Om en bondeägd kooperation ska betala mer för mjölken än vad som kan genereras på marknaden så innebär det att föreningen måste ta av det kapital som var avsett för satsningar inom förädlingsledet. Det är alltså inte av girighet eller elakhet som Arla inte betalar mer än vad de gör för mjölken.

Den internationella satsningen har stundom varit omtvistad bland medlemmarna. Men det är den strategi som Arla har valt. Jag tror att det var nödvändigt. Ute på världsmarknaden finns flera aktörer som gärna vill sälja sina varor på den svenska marknaden. Svenska bönder måste ha någon kanal för att kunna skapa ett flöde i motsatt riktning.

Förutom den nu rådande lågkonjunkturen för mejeriprodukter så finns det ytterligare utmaningar för Arla. I ganska snabb takt har Arla fusionerat med och köpt upp mejerier i flera olika länder. De kulturella skillnaderna är stora och det är inte lätt att hitta en gemensam syn på hur medlemsdemokratin ska fungera i en gemensam förening.
I Sverige har vi till exempel en tradition av att ha valberedningar som kommer med förslag på vilka som ska sitta i styrelsen. I Danmark har man inte den traditionen. I Danmark är varje ledamot av den högsta styrelsen också ledamot av alla styrelser från lägsta nivån och uppåt. Den som sitter som dansk representant i koncernstyrelsen är alltså också vald som ledamot i det lokala kretsrådet och i regionstyrelsen. Om personen i fråga inte blir omvald hemma i sin krets, så kan han eller hon inte heller sitta kvar i regionstyrelsen och inte heller i koncernstyrelsen.
Detta är bara ett exempel på kulturskillnader som gör det utmanande för en internationell kooperation. Lägg där till att de engelska representanterna kommer från den anglosaxiska kulturen när det gäller bolagsstyrning som ytterligare skiljer sig från den svenska och danska.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns stora likheter mellan oljesektorn och mjölksektorn. En period av höga priser som – tillsammans med artificiellt låga räntor och politiska agendor – ledde till stora investeringar i produktionskapacitet, åtföljdes av en period av sjunkande efterfrågan. Detta ledde till kraftiga prisfall och dålig lönsamhet. Men lönsamheten har hittills inte varit så dålig att det producenterna har förlorat mer på att fortsätta att producera än vad det skulle ha gjort på att lägga ner produktionen och då helt tappa kassaflöde.

Vägen ur krisen kommer troligtvis att vara en kombination av ökad efterfrågan – kanske Kina åter gör entré som en stor köpare – och minskad produktion. Just nu pågår ett chickenrace där ingen vill vika ned sig och sluta. De producenter som har de högsta kostnaderna är de som kommer att få sluta först och här ligger svenska bönder inte så bra till. Vi har vissa klimatgivna nackdelar men vi bär också oket av förhållandevis höga skatter och lönenivåer.

 

 

 

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

2 kommentarer till ”Orientering: Mjölkkrisen

  • På Moses är man kapitalister och kosmopoliter.
    Utifrån den övertygelsen försöker man sedan beskriva verkligheten, det vi alla ser.
    Jag för min del är förbannad och trött på vad all internationalism ställer till med.
    Jag tror nämligen, som jag själv kommit fram till, att vi står inför vår egen undergång.
    Hur går det då till för att förstöra landet Sveriges mjölkproduktion så att vi om vi motsätter oss den internationella makten skall svältas till döds, precis på samma sätt som det var tänkt i världskrigen för tysklands del när engelska flottan blockerade importen.
    Bättre hade varit om Tyskland haft sin eget jordbruk som fungerat.
    Med alla beredskapslager avvecklade ,utan försvar, utan jordbruk…
    Grattis Sverige, vi är alla i den internationella plutokratins våld!

  • Tack för en intressant artikel! Det verkar som att svenska mjölkbönder har utvecklats till renodlade råvaruproducenter med små möjligheter till att höja värdet på sin egen produkt. Hur skulle de kunna differentiera sig? Misstänker att ”producerad med extra höga skatter” inte riktigt fungerar som säljargument …

    Bönderna verkar huvudsakligen blivit beroende av dels marknadspriset på mjölk och dels av produktionskostnader vs konkurrentländer. Relativa produktionskostnader beror rimligtvis på den egna produktiviteten, lokalt pris på insatsvaror och personal samt på politiskt drivna kostnader. Skulle du kanske kunna utveckla lite mer om vad på kostnadssidan som är den största utmaningen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *