Böhm-Bawerks kritik av exploateringsteorin

evbbDen österrikiska ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk är känd av ekonomihistoriker för den fenomenala History and Critique of Interest Theories (1884). Innan han presenterade sin egen teori om räntefenomenet (i den andra volymen som utgavs fem år senare), klassificerade och motbevisade Böhm-Bawerk först alla andra tidigare förklaringar.

I min egen klass i ekonomisk historia ber jag mina studenter att läsa flera av hans kritiska artiklar. Jag gör inte detta för att jag tror att vissa av mina studenter har den felaktiga uppfattningen i fråga, utan snarare för att hans argument är av stort pedagogiskt värde.

Med andra ord kan novisen lära sig en hel del om ekonomi genom att läsa Böhm-Bawerk.

I tidigare artiklar har jag hanterat det som Böhm-Bawerk kallade ”den naiva produktivitetsteorin” och även ”abstinensteorin”. I denna artikel vill jag summera Böhm-Bawerks kritik av ”exploateringsteorin”.

Exploateringsteorin

Exploateringsteorin kunde lika gärna ha kallats den socialistiska ränteteorin, men Böhm-Bawerk valde att kalla den för exploateringsteorin eftersom det var mer precist. Efter att ha förklarat att många författare fört fram olika varianter av exploateringsteorin, väljer Böhm-Bawwerk att fokusera på Rodbertus version, eftersom den är den tydligaste och mest sammanhängande.

Rodebertus förklaring av räntefenomenet är i sin tur baserat på arbetsvärdeteorin, där en varas värde bestäms av den totala mängden arbete som det tagit för att producera den. Det faktum att kapitalister konsumerar produkter år ut och år in, trots att de inte utför något eget arbete, är endast möjligt eftersom arbetarna kollektivt betalas mindre än den fulla produkten av sitt arbete. Det sätt som denna överföring genomförs på, är genom institutionen privat egendom. Kapitalisterna befinner sig i en fördelaktig position där de kan kräva att arbetarna underkastar sig deras orättvisa löner, eftersom de annars kommer att svälta ihjäl. Rodbertus förklarar:

Eftersom det inte kan finnas någon inkomst som inte är ett resultat av arbete, beror ett överskott av avkastning över arbetskostnader på två ofrånkomliga förutsättningar. För det första kan det inte finnas något avkastningsöverskott såtillvida arbetet inte åtminstonde producerar mer än vad som krävs för arbetets fortsättning. För det är omöjligt för någon att ha en regelbunden inkomst utan att själv ha genomfört något arbete om denna marginal inte finns. För det andra kan det inte finnas något avkastningsöverskott såtillvida det inte existerar institutioner som förnekar arbetarna denna marginal, antingen helt och hållet eller delvis, och styr om den till andra som inte arbetar själva. För arbetarna är från början, av naturen, ägare av sin produkt… Att denna marginal, antingen helt och hållet eller delvis, tas ifrån dem och styrs om till andra är ett resultat av legalistiska faktorer. Precis som lagen från början varit på maktens sida, sker denna omstyrning endast av tvångets fortsatta utövning. (Rodbertus citeras av Böhm-Bawerk sid. 252–53)

Böhm-Bawerks kritik av Rodbertus

Den första invändningen som Böhm-Bawerk har, fokuserar på Rodbertus användande av arbetsvärdeteorin. Det är helt enkelt inte sant att varor får sitt värde från den totala mängden arbete som använts i deras produktion. Böhm-Bawerk för fram flera argument för att visa detta, men arbetsvärdeteorin har redan bemötts i andra artiklar, så jag kommer inte att spendera tid på den här.

Böhm-Bawerk gör likadant. Efter att han har förstört arbetsvärdeteorin, som Rodbertus förklaring av räntenivån vilar på, skriver han,

För att inte dra otillbörlig fördel av Rodbertus första fel, kommer jag fortsättningsvis att formulera mina förutsättningar på ett sådant sätt att jag helt och hållet eliminerar alla konsekvenser av detta fel. Jag kommer att anta att alla varor enbart produceras med hjälp av arbete och naturens fria krafter … utan inblandning av att materiella naturresurser som har ett bytesvärde. (Böhm-Bawerk sid. 263).

Med andra ord kommer Böhm-Bawerk nu att visa att även om vi begränsar oss till fall där arbetet är den enda knappa resursen som används vid produktionen av en viss vara, är exploateringsteorin fortfarande felaktig.

Arbetarna betalas sitt ”fulla värde”!

Ironiskt nog börjar Böhm-Bawerk med att hålla med om den socialistiska grundsatsen: Han tycker också att arbetarna borde få betalt det fulla värdet av sitt arbete. Exploateringsteoretikerna begår dock ett allvarligt misstag när de använder sig av denna princip:

Det fullkomligt rättfärdiga påståendet att arbetaren borde få hela värdet av sin produkt, kan rimligtvis tolkas som att betyda antingen att han får hela det nuvarande värdet av sin produkt nu, eller att han får hela det framtida värdet i framtiden. Men Rodbertus och socialisterna tolkar det som att betyda att arbetaren bör få hela det framtida värdet av sin produkt nu. (Böhm-Bawerk sid. 263–64)

När vi väl inser att nuvarande varor är mer värdefulla än framtida varor, det vill säga att folk hellre skulle vilja ha 1000 kronor eller en pizza nu än 1000 kronor eller en pizza om femtio år, gör denna tvetydighet i exploateringsdoktrinen den helt och hållet falsk. Förklaringen av Rodbertus ”avkastningsöverskott”, det vill säga det faktum att kapitalisten tjänar mer genom att sälja produkten till konsumenterna än den totala mängden han betalade till arbetarna som producerade den, är inte exploatering utan snarare att arbetarna betalades innan den slutliga produkten kunde säljas till konsumenterna. Det är tidsskillnaden som förklarar den ränteinkomst som kapitalisterna tjänar.

Ett exempel

Precis som tidigare illustrerar Böhm-Bawerk sitt generella argument med specifika exempel för att försäkra den otillfredsställda läsaren. Han ber oss att föreställa oss en ångmaskin som kräver fem år av arbete för att producera, och som har ett slutligt pris av 5550 kronor. Anta att en arbetare arbetar i fem på varandra följande år för att producera en sådan maskin. Hur mycket ska betalas till arbetaren. Det uppenbara svaret är 5500 kronor, det vill säga det fulla värdet av hans produkt. Notera dock att arbetaren endast kan betalas detta ”fulla värde” om han är villig att vänta de ”fulla” fem åren.

Om vi nu tar en mer realistisk situation, där arbetaren betalas varje år, vad händer då? Särskilt om arbetaren endast arbetar i ett år, och sedan förväntar sig att få betalt. Hur mycket ska han få betalt? Böhm-Bawerk svarar:

Arbetaren kommer att få rättvist betalt om han får allt han har arbetat för att producera fram till denna tidpunkt. Om … han fram tills nu har producerat en hög av ofärdig malm … då kommer han bli rättvist behandlad om han får … det fulla bytesvärdet som denna hög av matieral har, och så klart som den har nu. (sid. 264)

Men vi måste ta frågan längre: vad är det exakta penningvärdet av denna hög ofärdig malm? En ytlig analys må leda dig till att tro att eftersom arbetaren, än så länge, producerat en femtedel av det arbete som krävs för att skapa ångmaskinen, borde han få betalt en femtedel av ångmaskinens bytesvärde, det vill säga 1100 kronor. Detta är fel, säger Böhm-Bawerk:

Ett tusen ett hundra kronor är en femtedel av priset av den färdigställda, nutida, ångmaskinen. Men det som arbetaren producerat fram tills detta tillfälle är inte en femtedel av en maskin som redan är färdigställd, utan enbart en femtedel av en maskin som inte kommer att färdigställas på fyra år. Detta är två olika saker, och inte olika på grund av något sofistiskt verbalt hårklyveri, utan de är faktiskt olika saker i sig. Den tidigare femtedelen har ett värde som skiljer sig åt från den senare femtedelen, precis på samma sätt som en fullvärdig nutida maskin i nuet värderas annorlunda än en maskin som inte kommer att vara tillgänglig förrän om fyra år (sid. 264–65)

Eftersom nutida varor är mer värdefulla än framtida varor följer det av nödvändighet att en femtedel av ”en maskin som kommer att levereras om fyra år” är mindre värd än en femtedel av en nutida ångmaskin. Därför är det inte möjligt att betala arbetaren 1100 kronor för hans första arbetsår, om han insisterar på att betalas i förskott snarare än att vänta tills maskinen är färdigställd och såld. Om vi antar en årlig ränta på 5% kommer arbetaren att betalas dryga 1000 kronor för sitt första arbetsår.

Arbetare kan alltid välja att låna ut sina löner till ränta

Böhm-Bawerk erbjuder ytterligare ett argument för att övertyga skeptikern. Om det råder något tvivel om att arbetaren i ovanstående exempel behandlas rättvist då han betalas det diskonterade värdet av sin marginalprodukt (det vill säga 1000 kronor) snarare än det eventuella nutida värdet av sin marginalprodikt, påpekar Böhm-Bawerk att arbetaren är fri att låna ut sin lön till den rådande marknadsräntan på 5 procent. Efter fyra år kommer arbetaren att ha 1200 kronor (om vi bortser från räntan på räntan) [1], och det finns således ingen grund för att hävda att det institutionella ramverket på något sätt tvingar arbetaren att erhålla mindre än hans bidrags fulla värde.

Om arbetaren är villig att vänta tills dess att hans arbetes produkt faktiskt förvandlats till en säljbar produkt, då kommer han att få det ”fulla värdet” som till och med den socialistiska analysen kräver. Men om arbetaren inte är villig att vänta, och kräver ett förskott i form av nutida varor i utbyte mot sitt arbete (som ju inte kommer att producera en konsumerbar vara förrän i framtiden), då måste han vara villig att betala de nutida varornas marknadspremie.

Slutsats

Böhm-Bawerks motbevis av exploateringsteorin är inte enbart värdefullt som en kritik av en felaktig doktrin, utan även som ett lysande exempel på den subjektiva värdeteorin. Även professionella ekonomer skulle sannolikt kunna lära sig något av Böhm-Bawerks analys, för han tar upp många subtila poänger som jag inte tagit med i denna artikel. Oavsett vad man tycker om Böhm-Bawerks egen ränteteori, är det sannerligen värt att lägga tid på att läsa hans ”History and Critique of Interest Theories”.

[1] Detta kanske förvånar läsaren, som måhända trodde att svaret var 1100 kronor. Men detta är inte heller korrekt, och den subtile orsaken illustreras av den annorlunda versionen av samma scenario där fem arbetare tillsammans producerar ångmaskinen. (p. 268).


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *