Abstinensteorin

EvBBI en tidigare artikel förklarade jag Böhm-Bawerks lösning på räntefrågan. Specifikt förklarade jag hur det kom sig att en kapitalist, år efter år, kan tjäna pengar på sitt kapital utan att arbeta. Vi kan även formulera det på ett liknande sätt: Hur kommer det sig att kapitalisten kan spendera, låt säga 1000 kronor, på arbete och råmaterial, för att skapa en produkt som kommer att kunna säljas ett år senare för 1100 kronor? Varför bjuds inte priset på de medel som krävs för att skapa varan upp till 1100 kronor, och eliminerar den avkastning som kapitalisten erhåller?

I min tidigare artikel presenterade jag Böhm-Bawerks lösning: Nutida varor är mer subjektivt värdefulla än framtida varor, och således är det nutida marknadspriset högre än priset på ett anspråk på en leverans av samma vara i framtiden. Till exempel kan folk vara villiga att betala 1100 kronor för en dator som är tillgänglig idag, men de kanske enbart är villiga att betala 1000 kronor nu för en dator som kommer att levereras om ett år.

I tillägg till att förklara Böhm-Bawerks lösning, lade jag även ut hans välkända motbevis av den ”naiva produktionsteorin”. Som de flesta österrikare är medvetna om, förklarar den naiva produktionsteorin ränteavkastningen genom att hävda att det har att göra med att kapitalet är produktivt. Folk kan producera mer med kapitalvaror än de kan utan dem, och således hävdar de naiva produktionsteoretikerna att det är rimligt att en kapitalist som investerar 1000 kronor i kapitalvaror kan sälja den slutliga produkten för 1100 kronor, eftersom kapitalvarorna har ökat den slutliga produktens kvantitet, och således dess värde.

Böhm-Bawerks kritik av denna teori var briljant i sig själv, och lade grunden för den moderna österrikiska ”rena tidspreferensteorin”. Men den naiva produktionsteorin var endast en av många teorier som Böhm-Bawerk avslöjade som felaktiga i den första volymen, History and Critique of Interest Theories, av verket Capital and Interest. I denna uppsats kommer jag att beskriva en helt annan förklaring, ”abstinensteorin”, och Böhm-Bawerks karakteristiskt briljanta motbevis.

Abstinensteorin

Låt oss först gå igenom det fenomen som vi vill förklara: Hur kommer det sig att en kapitalist kan spendera en viss summa pengar på produktionsfaktorer (land, arbete och kapital), kombinera dem i enlighet med ett teknologiskt recept för att producera en fysisk produkt, och sedan sälja denna produkt för mer pengar än han ursprungligen spenderade? Varför leder inte konkurrensen producenterna emellan till att faktorpriserna stiger, tills den totala produktionskostnaden för alla varor exakt motsvaras av varans försäljningspris?

Abstinensteorin, som bäst framförts av Nassau Senior, förklarade denna empiriska regelbundenhet genom existensen av en saknad produktionsfaktor. När vi väl tar hänsyn till denna faktor, och för det pris som måste betalas för den, då motsvarar produktens slutliga pris exakt den totala kostanden för dess produktion.

Senior menade att det i tillägg till de ursprungliga faktorerna land och arbete fanns en ytterligare faktor, abstinens, som han definerade som ”beteendet hos en person som antingen avstår från att oproduktivt använda det som han kan kontrollera, eller medvetet föredrar produktionen av fjärran över omedelbara resultat.” (citat i Böhm-Bawerk s. 180).

Enligt Senior räckte det med abstinensfaktorn för att kunna förklara kapitalisternas ränteinkomst. På samma sätt som arbete är nödvändigt för produktion, är det även nödvändigt att kapitalisterna avstår från att konsumera sitt kapital för att kunna finansiera produktionen. Arbetarna erhåller löner för sitt bidrag, och kapitalisterna erhåller ränteinkomster för sitt. På samma sätt som arbetare måste kompenseras för deras tröttsamma (men väsentliga) slit, måste även kapitalisterna kompenseras för det otrevliga (men väsentliga) i att avstå nutida nöjen.

Böhm-Bawerks motbevis

I motsats till hur han behandlade andra författare var Böhm-Bawerk mycket sympatiskt inställd till Seniors teori. Detta är inte förvånande eftersom Seniors teori är ganska lik Böhm-Bawerks egna teori. Trots denna likhet menade Böhm-Bawerk dock att abstinensteorin var felaktig:

”Jag anser det vara ett logiskt fel att hävda att avsägelse av tillfredsställelse, eller en abstrakt abstinens, är en andra och oberoende uppoffring utöver det arbete som går åt för dess produktion” (s. 184)

Innan vi fortsätter, låt oss vara tydliga med varför denna observation (om den är korrekt) skulle visa sig vara en nådastöt för Seniors teori. Kom ihåg att Senior hävdar att en slutlig produkt säljs för mer än kostnaden av det arbete och de material som användes vid dess produktion, eftersom vi i tillägg till dess kostnader måste ta hänsyn till kapitalistens kostsamma abstinens. När knappa resurser tillägnas en produkt som inte kommer att vara tillgänglig förrän efter ett år, är med andra ord den sanna ekonomiska kostnaden av beslutet, resursernas värde plus det psykiska obehaget hos kapitalisten som måste vänta 12 månader på sin konsumtion.

Om nu Böhm-Bawerk har rätt, innebär denna förklaring att något räknas två gånger. Det vill säga, abstinenskostnaden (om den existerar) är redan inkluderad i kostnaden av de andra produktionsfaktorerna. Således är Seniors teori felaktig. Han har inte förklarat de högre priserna av de slutliga varorna relativt deras produktionskostnader, eftersom man redan tagit hänsyn till hans påstått saknade komponent, dvs. abstinens.

Ett exempel

För att klargöra sin observation skapar Böhm-Bawerk ett enkelt exempel, och jag kommer att återge en version av detta exempel: Anta att en person måste välja vad han ska göra med sin arbetsdag. Han kan ägna den åt ett projekt som kommer att ge resultat omedelbart (vid dagens slut), eller så kan han ägna sina arbetstimmar åt ett projekt som kommer att ge resultat någon gång i framtiden. Anta att personen ägnar sin tid åt att fiska. Vid dagens slut kommer han att ha 10 fiskar. Å andra sidan, anta att han ägnar sin dag åt att så äppelfrön. Han kommer då att ha 100 äpplen, men först efter ett årtionde.

I detta scenario ställer sig Böhm-Bawerk frågan vad den sanna kostnaden för dessa beslut är. Det är tydligt att kostnaden av att fånga fisken är en dags arbete. Således måste jämviktspriset för 10 fiskar vara lika med en dagslön, eftersom alla entreprenörer skulle kunna anställa någon i en dag, och sedan ha 10 fiskar.

Men vad händer om personen istället sår äppelfröna? Enligt Senior kommer äpplenas fulla kostnad inte enbart vara en dagslön, utan en dagslön plus ett årtionde av abstinens. Med andra ord, om någon vill ha äpplen räcker det inte med att han sliter i en dag, utan han måste även vänta ett årtionde innan han kan skörda frukterna av sitt arbete. Således är jämviktspriset av 100 äpplen mer än en dagslön, eftersom en entreprenör skulle vara tvungen att betala arbetarens lön först, och sedan vänta ett årtionde innan han får tillbaka sin investering.

Tyvärr är den här typen av resonemang felaktigt. Kostnaden av ett beslut är alltid det subjektiva värde som placeras på det näst-bästa alternativet. Om det näst-bästa alternativet till att arbeta hela dagen för att fånga fisk är att att ta det lugnt och inte göra något, då är kostnaden av att fånga fisk det värde som vår hypotetiska person tillskriver en ledig dag. På samma sätt, om personen föredrar äpplen för att han avskyr fisk, då är kostnaden av hans beslut att så äppelfrön återigen värdet av en dags fritid.

När vi räknar ihop alla kostnader av att så fröna borde personen i fråga inte ta hänsyn till äpplenas tillgänglighet. Faktum är att den tioåriga väntetiden påverkar hur fördelaktigt det är att besluta sig för att så äppelfröna. Det är här som tidselementet sannerligen spelar in, genom värdet som vid beslutets ögonblick tillskrivs den nutida fisken gentemot de framtida äpplena. Senior försökte, så att säga, ta hänsyn till tidselementet på fel ställe.

Även om detta motbevis är helt och hållet sunt, erkänner Böhm-Bawerk att det inte lämnar läsaren särskilt övertygad. Abstinensteorin verkar ytligt väldigt lockande. Givetvis måste den väsentligen vara korrekt! För att göra sig av med läsarens alla tvivel framför Böhm-Bawerk följande, förödande, argument.

Om vi återgår till vårt tidigare scenario måste Senior hävda att kostnaden som tillskrivs fiskandet är en dags arbete, medan kostnaden som tillskrivs äpplena är en dags arbete plus ett årtionde av abstinens. Nåväl, säger Böhm-Bawerk, anta att vår person väljer att så äpplen, och spenderar hela dagen åt att så frön. På kvällen slår vädret om och en kraftig storm förstör allt hans arbete.

I detta hemska fall, vad är kostnaden av personens beslut att så fröna? Det är uppenbarligen en dags arbete: personen slösade hela dagen på att så fröna, och nu har allt, tack vare stormen, gått till spillo. Han hade kunnat spendera hela dagen i hängmattan, och hade då befunnit sig i samma position efter stormen. Eftersom det ej längre kommer att finnas några äpplen i framtiden, spelar den mentala ångesten som associeras med att vänta på deras ankomst ej längre någon roll för kostnaden av hans beslut att så fröna.

Men om detta stämmer, frågar sig Böhm-Bawerk, hur kan det komma sig att man i kostnaden utan stormen räknar in personens beslut att vänta i tio år? Faktum är att om beslutet att så fröna är mer kostsamt på grund av ett årtionde av väntan, borde beslutet att så fröna vara oändligt mer kostsamt efter stormen, eftersom personen nu måste vänta en evighet på att skörda frukterna av sitt beslut!

Självklart är den här typen av resonemang felaktigt. Som stormexemplet så tydligt visar är obehaget som skapas av att vänta inte en ytterligare kostnad som måste inkluderas tillsammans med arbetet i en produktionsprocess. Det näst bästa användningsområdet för en resurs är det samma, oavsett när målet som resursen används för blir tillgängligt.

Slutsats

Vi har sett att även om Nassau Seniors abstinensteori verkar rimlig på ytan, kunde den inte motstå Eugen von Böhm-Bawerks kritik. Senior var på rätt spår. Individer tar faktiskt hänsyn till hur lång tid olika produktionsprocesser tar. Men detta påverkar det (nutida) värde som placeras på den slutliga produkten som konsumeras. Det påverkar inte hur mycket det kostar att förbruka nutida resurser.

När en entreprenör investerar i produktionsfaktorer som kommer att resultera i konsumtionsvaror om tio år tjänar han en ränteinkomst eftersom nutida tillgängliga varor har ett högre subjektivt värde än framtida varor. När han köper produktionsfaktorerna betalar han faktiskt det fulla marknadspriset för de konsumtionsvaror som de slutligen kommer att resultera i. I det ögonblick han köper faktorerna är dock dessa konsumtionsvaror enbart framtida varor, och som en konsekvens av detta är deras marknadspris vid denna tidpunkt lägre än vad deras marknadspris kommer att vara när entreprenören faktiskt säljer dem till en konsument. Kort sagt betalar entreprenören enbart för land, arbete och kapitalvaror. Han behöver inte köpa något som heter ”abstinens”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *