Demokrati perverterar sanning, rättvisa och skönhet

Hoppe, sant rätt och vackertDe senaste dagarna har jag återkommande fått anledning att fundera över min inställning till människorna omkring mig, som individer och som kollektiv. Jag skakar på huvudet åt så mycket av vad de håller på med, att jag ibland oroar mig för om jag börjat odla ett folkförakt. Men när jag kontrollerar, verkar så inte vara fallet. Mitt förtroende för min nästa är obrutet. Ofta kallas jag naiv av de som argumenterar mot min övertygelse om att vi kan leva tillsammans utan härskare. Kanske är jag det. I så fall vill jag vara det.

Igår läste jag Joakim Kämpes översättning av Nocks Hur jag slutade hata. Den erbjuder ett alternativ till den som känner sig förvirrad kring sin syn på medmänniskorna. Artikeln, i den mån den är något annat än ett uppgivet, om än mycket roande, raljerande, förtjänar mycket mer än ett omnämnande,  men jag får denna gång nöja mig med att konstatera att det skaver i mig att betrakta de jag har omkring mig som något annat än människor. Dessutom har jag personligen ingenting emot att hata de jag anser vara onda.

Jag är nog närmare Hans-Hermann Hoppes syn på ”massorna”:

Sanning, rättvisa och skönhet bestäms inte via röstsedeln. Överallt är massorna okunniga, kortsiktiga, motiverade av avund och lätta att lura. De demokratiska politikerna måste vända sig till dessa massor för att bli valda.

Den bästa förföraren av massorna vinner. Det följer då, närapå med nödvändighet, att demokrati leder till pervertering av det som är sant, rätt och vackert.

Detta om jag väljer att tro att Hoppe gör en skillnad på medmänniskorna som kollektiv (massorna) och de individer som bygger upp kollektivet. För beskrivningen passar inte alls in på de flesta människor jag träffar.

Men, jag skakar alltså på huvudet åt mycket av vad de tar sig för. Till exempel att de går och röstar. Att de med automatik försvarar att de själva och deras medmänniskor får lejonparten av sina inkomster stulna av härskarklassen. Att de känner tacksamhet över att staten tvingar på deras barn sin version av ”utbildning”. Att de slätar över och ursäktar när det centralt planerade sjukvårdssystemet skördat ännu ett dödsoffer.

Om de inte är okunniga, kortsiktiga eller avundsjuka, och jag samtidigt insisterar på att de är människor, vad är det då som pågår? Här, i all sin enkelhet och korthet, följer den förklaringsmodell jag umgås med: De flesta av mina medmänniskor är kloka och äger potential till stort folkvett. Denna sans är samtidigt maktens stora skräck. Detta förnuft måste tämjas och ersättas med andra, långt mindre förståndiga tankar och reflexer.

I skolan och via den tredje statsmaktens hovpoeter får vi lära oss hur fint och fantastiskt det är med majoritetens tyranni. Det är ett ständigt upprepat mantra som vi får oss till livs med start vid cirka två års ålder. Försök att som tioåring ifrågasätta det demokratiska systemet i klassrummet och se vad som händer, till exempel. De allra flesta tioåringar är alldeles för kloka för att göra något sådant, men jag känner en kille som bestämde sig för att utmana doktrinen under sin gymnasietid. Det blev precis så obekvämt som du troligen kan gissa dig till.

Om det var sant, att demokrati är så vackert, så underbart och så överlägset som lärarna i skolan och journalisterna ständigt påminner oss om; varför behövs då denna absurda indoktrineringsinsats? Är människorna för dumma i huvudet för att känna igen det sanna, det rätta och det vackra när de ser det? Jag tror inte det.

Jag tror att sunt förnuft är något som det stora flertalet människor föds med och har förmåga till. Jag är dessutom övertygad om att härskarklassen känner till denna förmåga. Det är därför de tvingar föräldrar att stänga in sina barn i statlig skola att utsättas för deras läroplan i minst nio år av barnens mest mottagliga och formerande år.

Det är för att undersåtarna själva skall sköta uppgiften att bortförklara systemets baksidor. Det är för att det alltid skall finnas någon i rummet som kan korrigera när någon annan börjar fundera över de negativa effekterna av att alla givit sitt självbestämmande till en klass av maktgiriga sociopater. Jag är i detta mycket påverkad av det förstoringsglas som Ira Levin förser oss med när han beskriver fenomenet i berättelsen This Perfect Day.

För när någon börjar resonera högt i dessa banor sker två saker samtidigt bland hennes olyckssyskon:

  1. De känner ett djupt obehag. Tankar som dessa går på tvärs mot deras programmering.
  2. De känner igen sanningen när de ser den. De har en gång ägt denna sanning, men den ligger sedan länge djupt begravd och det behövs speciella omständigheter för att de skall tillåta sig själva att åter plocka fram den och överväga att ta den till sig.

I en större grupp kommer obehaget att vinna. Den som börjar känna så mycket av sanningens attraktion att den bereder sig för att skaka av sig den obekväma rysningen känner närmast tacksamhet mot de som upprört påminner om vad alla fått lära sig:  Att demokrati är obestridligt vackert och det enda sättet att organisera mänsklig samvaro. Att motarbeta och avsky alla andra idéer om hur gemensamma utmaningar skall mötas.

Människan är ett mycket socialt djur. Att erkännas som fullvärdig och bidragande medlem av flocken var livsviktigt för våra förfäder. Det gäller än idag. Ensam är inte stark. Det finns människor bland oss som är skickliga på att utnyttja detta. När jag frågar mig varför mina medmänniskor inte agerar mer rationellt är det dessa parasiter jag skyller.

För mig är det här viktigare än att jag slipper förakta mina grannar. Det stärker mig även i övertygelsen om att gemene man är nåbar för sanningen, rättvisan och skönheten.

4 kommentarer till ”Demokrati perverterar sanning, rättvisa och skönhet

  • Ett exempel på en av dessa maktens psykopater dvs Mona Sahlin har ännu en gång visat sig fiffla. Men ni kan vara säkra på att hon inom något år dyker upp igen med ett nytt låtsasjobb nära maktens korridorer. Så fungerar nämnligen den s.k demokratin, har du hållhakar på andra politiker så har du din framtid tryggad, i alla fall så länge nuvarande politikerelit i Sverige kan klamra sig kvar vid makten.

  • Bra skrivet!

    Jag fick samma reaktion på Nocks tankar. Dehumaniserar man sina medmänniskor är klivet inte långt till att få för sig att det krävs en vis kung eller riksdag för att guida den enfaldiga pöbeln genom livet. Nock måste ha varit bitter när han skrev det.

    • Jag tror det var skämtsamt skrivet, men jag vet inte om det bara är för att jag försöker passa in min bild av Nock.

  • Hej.

    Tidigare var idealet för oss lärare i samhällsvetenskap att presentera olika teoretiska modeller för statsskick, jämföra dessa med exempel från historien och samtiden, belysa likheter och skillnader med den teoretiska modellen samt föra ett docerande resonemang med elever/studenter, utan att framhåll något teoretiskt perspektiv som överlägset.

    Vidare kunde man i högre årskurser diskutera samhällssystemen både utifrån hur dessa beskriver sig själva, men också varandra.

    Nu skall vi lära ut den sannare sanningen Ex Cathedra, enligt en odefinierad värdegrund där våra politiskt tillsatta chefer har tolkningsföreträde.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *