Hur jag slutade hata

Det är häftigt att vara Mona Sahlin.

Det är häftigt att vara Mona

Omkring 35 års ålder slutade jag bry mig om offentliga angelägenheter och jag har sedan dess endast sett dem som spektakel, oftast som komedier, smutsiga och banala, och där jag redan visste handlingen från början till slut. Då och då skrev jag lite om det, men enbart från en kritisk observatörs ståndpunkt, och så långt som möjligt från varje slags kontroversiellt eller propagandistiskt syfte. För sju år sedan samlade jag allt jag hade att säga i frågan och publicerade en bok under titeln ”Our Enemy, the State”. Jag räknade inte med att leva tillräckligt länge för att se de förutsägelser jag gjorde i slutet av boken bli sanna, men på bara sju år har de alla infriats, förutom en sista förutsägelse som i skrivande stund är på väg att förverkligas även den.

[För ett tag sedan läste jag en artikel]* av den eminente arkitekten Ralph Adams Cram, vars professionella rykte är så stort att det tyvärr har överskuggat hans meriter som filosof och författare. Artikeln hade titeln, ”Why we do not behave like human beings”, och den tilltalade mig omedelbart. Det var exakt detta som jag hade undrat över i alla dessa år. Det var denna fråga som tornade över alla andra frågor som jag måste få svar på. Jag hade läst många teologiska verk om mänskligt beteende, men de var aldrig tillfredsställande. Om herr Cram hade någonting bättre att erbjuda, om han kunde belysa denna enorma fråga, då var han exakt rätt person för mig. Uppsatsen hade återgetts i hans utmärkta bok med titeln ”Convictions and Controversies”, som rekommenderas starkt för kräsna läsare.

Crams tes var att vi beter oss inte som människor, eftersom den stora majoriteten av oss, massan, inte är människor. Vi har hela tiden antagit att den zoologiska klassificeringen av människan även fungerar för att göra en mental klassificering: Att alla varelser som har de fysiska attributen som gör att vi kategoriserar dem som Homo Sapiens, även har de mentala attributen som gör att vi kategoriserar dem som människor. Detta, hävdar Cram, är helt och hållet oberättigat och ett allvarligt fel. Som en konsekvens av detta har vi hela tiden förväntat oss saker från massan av Homo Sapiens, saker som den är fullständigt oförmögen att klara av. Vi har accepterat dem som mentalt mänskliga, och behandlat dem i enlighet med detta antagande, och förväntat oss motsvarande mentala reaktion trots att inget av detta är möjligt. De är endast det undermänskliga råmaterial ur vilket då och då en människa framträder, i en evolutionär process som vi ännu inte kan förklara men som otvivelaktigt är av kaotisk, och säkerligen inte utvecklande, natur. I egenskap av mänsklighetens råvara är de ovärderligt dyrbara.

Allt detta skakade mig i grunden. Jag härledde ännu min syn på människans plats i naturen från Jefferson. Jag trodde fortfarande att mänsklighetens massor var oändligt förbättringsbara. Jag kunde dock hela tiden tydligt se att detta synsätt gav upphov till svårigheter som jag inte kunde lösa. Hur kom det sig, till exempel, att jag inte kunde hitta någon tillstymmelse till bevis på att massan mentalt rört sig ur fläcken på 6000 år? Och hur ska vi förklara den enorma mentala ”spridningen” mellan å ena sidan människor som Sokrates, Konfucius, och Marcus Aurelius, och å andra sidan Akka, den australiska bushmannen? Denna skillnad var svindlande, nästan oändligt mycket större än den som existerade mellan Akka och de människoliknande antropoiderna. Vad ska vi göra med dem vars klassificering som Homo Sapiens eller antropoider är diskutabel? Jag behöll mitt synsätt mer eller mindre mekaniskt, men jag kunde inte låta bli att tänka att den progressiva evolutionen hade tagit sig an ett sjuhelvetes jobb i att reda ut frågor som dessa, även under antagandet om oändligt med tid.

Vad ska man då ta sig till? När någon presenterar en teori som förklarar allt som tidigare inte gått att förklara och besvarar alla frågor som tidigare varit obesvarade är chansen stor att han är något på spåret. Jag behöll mitt Jeffersonska synsätt en lång tid, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att sticka hål i Crams teori. Jag hade dock ingen vidare framgång. Jag publicerade till och med två uppsatser med ett par års mellanrum, den ena i Harpers och den andra i The Atlantic, där jag förklarade mina bekymmer för antropologerna och bad om hjälp, men jag fick inget svar. Det verkade konstigt, eftersom doktor Carrel just hade publicerat sin fantastiska bok ”Man, the Unknown” och herr Hooton gjorde mycket väsen av sig med sina krav på en närmare studie av människodjuret. Jag lämnades i sticket, och det slutade med att jag tog ner min flagga så snyggt som möjligt, och gick skilda vägar med teologerna, Jefferson, Price, Priestley, Condorcet, Rousseau, och fru de Staël, och anslöt mig till andra sidan, med huvudet högt och manken intakt.

Min nya filosofiska grund hade en lustig och helt och hållet oförutsedd effekt, även om den följde logiskt. Ända sedan jag ändrade min filosofiska grund har jag funnit mig själv oförmögen att å ena sidan hata någon, och å andra sidan att tappa tålamodet med någon. Tidigare hade jag alltid varit en ganska uppkäftig hatare, och hade inte haft särskilt mycket tålamod med folk. Min förändrade grund gav mig verkligen ett mycket mera filosofiskt temperament, och jag antar att man till och med kan säga att det förde mig närmare någon sorts skranglig kristen anda.

Man kan hata människor. Jag kunde i alla fall göra det. Jag hatade många av dem när det var det jag trodde att de var. Man kan dock inte hata eller förakta undermänskliga varelser, önska dem illa, eller betrakta dem ovänligt. Om ett djur är förrädiskt undviker du det, men du kan inte hata det, för det är så det är. Om boskap trampar sönder din trädgård driver du bort dem, men du hatar dem inte, eftersom du vet att de lever upp till sin mentala förmåga. Om de 42 massmänniskorna som varit presidenter i USA inte var mänskliga varelser, kan du inte hata dem för att de inte beter sig som människor. De massmänniskor som blir furstar, presidenter, politiker, och lagstiftare, är lika oförmögna att överskrida sina mentala förmågor som jordens alla vargar, rävar och illrar. Hur kan man då hata dem, trots all den fruktansvärda ondska de utför? Mitt accepterande av Crams teori fick mig också att för första gången verkligen gilla folk i gemen. Tidigare hade jag uppriktigt sagt ogillat folk i gemen, även om jag aldrig var ovänlig mot dem. Jag roades ofta av vad de sysslade med, var ofta intresserad, men jag kände ingen tillgivenhet till dem. Nuförtiden gillar jag dem, emellanåt betydligt mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Flauber fann att ”le seul moyen de rester tranquille dans son assiette, cest de regarder le genre humain comme une vaste association de cretins et de canailles” (ung. ”det enda sättet att hitta frid är genom att se på människosläktet som huvudsakligen bestående av kretiner och kanaljer”). Utan tvekan är de allt detta, men när man väl har insett att de till fullo lever upp till sin egen förmåga, och är fullständigt oförmögna att öka sin förmåga till den grad att de utmärker sig som människor, kommer man genast till att gilla dem. Detta var i alla fall vad som till min stora förvåning skedde för mig.

Man visar stor tillgivenhet för sina hundar, även om man ser dem frossa i smaker och dofter som vi anser vara obeskrivligt äckliga. Det är så hundar är. Ingen försöker ändra deras besynnerliga smak, eftersom det vore lönlöst. Ändå gillar man dem. För några dagar sedan såg jag en grupp finklädda och välvårdade damer, de flesta av dem var nog äldre än jag, flockas kring en vidrig ”nyhet från fronten”. När jag sneglade över åt deras håll verkade de skadeglada och upplyfta över en makaber redogörelse om ”enorma högar av döda fiender” som lämnats kvar efter en strid i Ryssland. Jag ogillade dem inte. Faktum är att jag skulle våga mig på att säga att jag hade kunnat tycka rätt bra om dessa blodtörstiga harpyjor om jag hade känt dem. Det var så de var, och de levde upp till det bästa de kunde. Jag tänkte på kvinnorna i Paris, under oktober månad 1789, jag tänkte på Deborah och Jael, och på Fulvia som genomborrade den döde Ciceros tunga med en nål.

Jag kan mycket väl ha tyckt att de var ganska sympatiska varelser, om jag en gång för alla medvetet hade accepterat dem för vad de var.

Givetvis är soldatens ord inget bevis. Ingen upplevelse är tillräcklig för att bevisa Crams teori om människans plats i naturen. Hursomhelst återstår det faktum att det endast är hans teori som gör det möjligt för folk med ett reflektivt sinne, att se på mänskligheten på något annat sätt än med äckel, avsky, och förakt.


* Denna mening är en omskrivning av originaltexten, för att knyta ihop de två styckena.


Artikeln är ett utdrag ur Albert J. Nocks ”Memoirs of a Superflous Man”, sid 136 – 139. Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Boken finns att ladda ner gratis här, i både PDF och e-Pub. Den kan även köpas här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *