Utträdesklausulen

En rekommenderad bok

En rekommenderad bok

Att bli lämnad ifred

Det är dessvärre inte helt enkelt att bli lämnad ifred. Särskilt inte i ett samhälle där att vilja vara ifred räknas som någon form av djupt svek gentemot sina medmänniskor, och som det yttersta beviset på att man är någon form av asocial galning. I själva verket så innebär att bli ”lämnad ifred” för de absolut flesta något så enkelt som att få bestämma över sitt eget liv. De flesta som hör till ”lämna mig ifred”-lägret, ofta benämnda som politiska libertarianer, är människor ungefär som alla andra. De råkar bara värdera sin rätt till självbestämmande mycket högre än andra.

Anledningen till att vi saknar rätt till självbestämmande trots att de flesta oavsett politisk inriktning erkänner principen som sådan, är att argumentationen alltid förs baklänges. Människan har en förmåga att se det nuvarande tillståndet som ett normaltillstånd, helt enkelt för att det är vad vi är vana vid. Den som är det minsta bevandrad i historien vet att ”normaltillståndet” är en evig förflyttning mellan värderingar, normer och styrelseskick, och att det nuvarande tillståndet är en del i en konstant pågående utveckling. Sett ur denna aspekt är mänskligheten djupt konservativ, vilket för all del inte nödvändigtvis är en dålig egenskap, men förmår därmed heller sällan se större skiften i samhället förrän de sedan länge redan inträffat.

Om vi väljer att stiga ur det nuvarande ”normaltillståndet” och blicka något tillbaka, inser vi raskt att den typ av överbyråkratiserat kontrollsamhälle som vi idag lever i på intet sätt är normalt. Självklart har det funnits byråkratier, och självklart har det funnits kontrollmekanismer i samhället, men den typ av systematiska regelivrande gentemot befolkning i sin helhet som nu pågår kan omöjligen ses som något annat än en historisk anomali av 1900-talssnitt. Det har inte alltid varit självklart att moralen sitter i det politiska systemet, och omoralen bland medborgarna. Snarare torde normaltillståndet vara det omvända.

Vi är alla tvungna att acceptera att vi i slutändan måste anpassa oss till våra medmänniskor. Lagar gällande ägande, civila rättigheter och skyldigheter kommer alltid att vara beroende av de människor vi bor tillsammans med. I en demokrati kommer sådant att bestämmas med parlamentarisk majoritet, i ett mer traditionellt samhälle i enlighet med historisk lag och sociala traditioner. Oavsett vilket sitter vi oundvikligen i en situation där krav på rättigheter – positiva såväl som negativa – kräver omvärldens, eller åtminstone en omvärldskontrollerande organisations godkännande.

Framtiden för en person av ”lämna-mig-ifred”-karaktär ligger sålunda knappast i någon form av politisk revolution, för sådana kräver antingen befolkningsmajoritet, eller åtminstone kontroll över en politiskt och ekonomiskt inflytelserik minoritet. Därtill så finns det bekymmersamma faktumet att den som genomför en politisk revolution därefter måste leva bland de människor som har påtvingats den, vilket oftast inte slutar särskilt angenämt. Snarare torde framtiden ligga i en strävan efter någon form av utträdes-klausul, som kan argumenteras på strikt moralisk grund.

Till att börja med så bör verkligheten erkännas. Majoriteten av Sveriges befolkning önskar leva i allmänna välfärdssystem, med ett relativt stort inslag av demokratiskt beslutsfattande. Majoriteten av Sveriges befolkning önskar inte leva i en ren marknadsekonomi, utan anser att det behövs regler som förbjuder eller begränsar vissa typer av verksamhet. Detta kommer inte i grunden att förändras, utan det som går att förändra förhållningssättet därtill.

En början på en utträdes-klausul kan se ut såhär:

 

Proposition om utträde

Trots att vi på intet sätt erkänner det nuvarande skatte- och omfördelningssystemets legitimitet, så medger vi att vi inte har några som helst möjligheter att förändra det, och inte heller önskar förändra det för de som vill ha det kvar. Vi önskar enbart slippa vara med i den offentliga välfärdsapparaten. Därför önskar vi istället få veta hur mycket av våra pengar som staten har för avsikt att omfördela till andra, och därefter få behålla resten själva. Vi har ingen lust att delta i myten om att vi betalar för välfärden tillsammans, och vi har heller ingen lust av att ta del av de vansinnigt ineffektiva, orättvisa och inkompetent styrda välfärdsprojekten. Presentera för oss istället den årliga notan på hur mycket vi skall betala för alla andra, och exkludera oss därefter från den allmänna sjukvården, skolan, omsorgen, etc. Trots att vi inte erkänner vår skyldighet att betala för andra, så kommer vi ändock göra det utan motstånd, sålänge inte summan överstiger vad som omfördelas från oss i nuvarande systemet.

För det andra önskar vi slippa behöva finansiera andras ideologiska projekt. Det minsta man kan kräva när man är en netto-skattebetalare och en del av grunden som hela samhället står på, är att slippa den enfaldiga politiska propagandan från statligt finansierade eller del-finansierade medier. Vi menar allvar. Vi är ofrivilliga delfinansiärer av samtliga politiska dumheter som försiggår, så bespara oss åtminstone förolämpningen att insinuera att vi vill ha något med det att göra. Då vi utgör en relativt liten minoritet har vi självklart inga ekonomiska möjligheter att genomdriva detta krav, utan får nöja oss med att påpeka den moraliska ruttenheten i att tvinga någon att betala för propaganda för höjd skatt och utsugning av sig själv.

För det tredje vill vi inte överhuvudtaget associeras med den ruttna människosyn som hävdar att mänsklig jämlikhet och värde består i ekonomisk nivellering. Vi kan till fullo förstå instinkten att hjälpa de som har haft sämre förutsättningar, och de flesta av oss delar den. Men en ekonomisk teori som förnekar alla ekonomiska incitament, och som inte har som mål att människor skall leva bättre liv, utan enbart att jämna ut fördelningen av mänsklig produktion, kan inte ha sin grund i något annat än att mänskligt värde bedöms i hur många kronor vederbörande har på fickan. Det finns en väsentlig skillnad mellan att hjälpa de som har det svårt, och att bygga progressiva skattesystem och hävda att mänskliga olikheter är orättvisa. Historien har gång på gång bevisat att det högsta välståndet för samtliga inblandade i slutändan nås om folk får producera efter egen kraft, på en fri marknad med fri kapitalbildning. Återigen – ge oss istället en årlig faktura på hur mycket av vår produktion som ni beslutat skall användas i politiska syften, och håll oss därefter utanför.

Vidare – vi förstår att vi inte har något alternativ annat än att underställa oss de lagar som pressas på oss. Vi inser till fullo det futila i att bryta mot några lagar överhuvudtaget, även de som vi finner djupt omoraliska. Vi är villiga att i den situation som gäller ge till kejsaren vad kejsaren kräver, i den mån det inte direkt bryter mot de moraliska krav vi har på oss själva. Skulle en sådan situation uppstå är vi villiga att helt enkelt anmäla oss själva.

Allt vi kräver är att bli besparade en föreläsning om hur bra det är med narkotikapolitik som dödar folk, ekonomisk politik som lämnar folk utan ekonomisk trygghet, folkhälso-politik som insinuerar att befolkningen är omyndig, skolplikt som insinuerar att barn bör förvandlas till idioter, jämställdhetspolitik som insinuerar att kvinnor är inkompetenta, skatteregler som insinuerar att människor är ekonomisk boskap, bostadspolitik som insinuerar att ghetton är önskvärda, arbetsmarknadspolitik som insinuerar att invandrare bör förbli arbetslösa, och så vidare. Vi förstår att staten på grund av sin konstruktion i nuläget, och kanske för alltid, är oförmögen att ändra något av detta. Bespara oss därför bara föreläsningen om hur mycket värre allt hade varit annars, och vi kommer acceptera att vissa typer av universell dumhet får vi leva med under överskådlig framtid.

Slutligen önskar vi meddela att vi i själ och hjärta sedan länge slutat vara en del av den allmänhet som ni envisas med att räkna oss som medlemmar i, så ni kan lika gärna släppa ut oss. De resurser vi avtvingas har vi sedan länge lärt oss att räkna bort i förväg. De eviga debatter, argumentationer och rent käbbel som vi förväntas ta ställning till har vi sedan länge slutat bry oss om. De självgoda deklamationer och idoga värdegrundsarbete som vi förväntas ta del av har dessvärre slutat att registreras i våra sinnen, ty såväl syn som hörsel stänger sedan länge av  per automatik när vi råkar på det. Vi vet att ni inte kommer lämna oss ifred i närtid, och vi vet att inget av ovanstående önskemål ens kommer att övervägas. Det är okej, vi förstår. Det är ju ni som sitter fast i systemet, inte vi.

Non Serviam, och lycka till med att göra molnen fyrkantiga.

9 kommentarer till ”Utträdesklausulen

  • Hej.

    Mängden byråkrati har med möjligheten att samköra data och möjligheten till att utöva kontroll att göra, inte viljan att utöva kontroll. Inget statsskick, inget folk och ingen stat hade underlåtit att använda nutidens teknologiska möjligheter till kontroll, övervakning och beteende moderering om dessa gjorts tillgängliga.

    Då ett libertarianskt samhälle är en oxymoron (i nivå med frihetlig socialism) återstår för den som antingen av val eller födsel och ohejdbar vana vill vara sitt eget sinnes herre att etablera en position inom existerande samhällsstruktur där detta så mycket som möjligt kan upplevas.

    De flesta av oss, om valet står mellan mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet å ena sidan och friheten att misslyckas och svälta, frysa och frukta, accepterar med glädje kontrollen stat och samhälle kräver i utbyte.

    Återstår för libertarianer att motivera oss att byta bort säkert utfall mot osäker chans.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

      • Hej.

        En riktig liberal låter inte andra lida om den har resurser att avhjälpa nöd med.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, lärare

  • Att bli lämnad i fred – ja, att i realiteten få bestämma över sin egen tid – det vill jag med.

    Men ange gärna en referens till ett påstående som det här:
    Historien har gång på gång bevisat att det högsta välståndet för samtliga inblandade i slutändan nås om folk får producera efter egen kraft, på en fri marknad med fri kapitalbildning.

    Eftersom det finns belägg för att det inte förhåller sig så. Läs gärna ”vår världs ekonomiska historia” av prof. Lennart Schön Han beskriver och förklarar välståndsökning bland annat genom jämställdhet och inkomstnivellering. Jag skulle kunna leta upp sidan åt dig, men jag nöjer mig med att säga att det står i början av texten.
    Det är kanske tråkigt att inse sig vara född in i ett samhälle och beroende av andra människor? Men, pengar är faktiskt inte värda något utan andra människors förmågor, resurser och tjänstvilligheter – det måste ju finnas något eller någons tjänster att köpa, eller hur?)
    Försök att ändra attityd -så blir livet kanske roligt istället

    • Marica:

      Fråga; är du beredd att använda våld eller låta någon annan använda våld för att hålla mig och min egendom kvar i din statsbildning?

      Det känns rätt självklart att en stat som behandlar hälften av befolkningen som skit kommer att skada ekonomin, samma sak för behandling av fattiga som är en potentiellt värdefull resurs; hungriga vargar jagar bäst. Det behöver man inte vara professor för att inse. Och en stat som behandlar hela befolkningen som skit kommer att ge ett sämre samhälle. Jämställt men sämre. Egendom kan ju exproprieras av en stat så att alla förutom statsmaffian blir lika fattiga, inkomsterna är utjämnade men sämre för samhället.

      Utan tvekan så har de delar av världen generellt haft bäst potential för fattiga och jämställdhet där den ekonomiska och personliga friheten dominerar och så har det även varit historiskt sett.

      https://en.wikipedia.org/wiki/Economic_Freedom_of_the_World

      https://mises.org/library/economic-freedom-and-interventionism/html/c/110

      Livet blir ännu roliga när man blir politisk och statlig ateist. Unnar och hoppas att du hamnar där tillslut för både din, andras och min skull!

  • Jag kan vittna om att vara bosatt inom vissa välmående småkommuner, men i anslutning till sjöar, jordbruks- och skogsområden och relativt långt utanför planområdet, så finns det dem som fortfarande i stort sett gör som de själva vill, och där i stort sett allt som görs inom den lilla byn sker i ömsesidig samverkan med de övriga som bor där. Det kommunen kräver är i stort sett att alla ser till att vattnet från den egna brunnen är ok, att avloppen töms och att sotningen sker fortlöpande. Bondgårdarna och småtorpen (barn och barnbarns sommarboende) finns kvar och byggs om och till utan bygglov, men så gott all odling och djurhållning på byns odlingsmark görs av ett fåtal gårdar, utom den mark som hålls öppen av de övriga boendes hobbys i form av hästhagar, fårbete, ankor, julgrisar m.fl. som bökar i skogsbackar och sjöhagar hela sommaren osv. Att exempelvis avverka stora bestånd av tall och björk inom skogsbackar och sjöutsikt (som bara skymdes av småträd för femtio år sedan) kräver inga tillstånd bara det inte görs som kalhygge. Dem som bor där året runt arbetar exempelvis med vindkraftverk, flisfabrikation, halmpellets, golfbanan osv… Alltså ett mycket friare och roligare samhälle utan att bry sig om politik och välfärd och där alla umgås, och långt ifrån det som jordbruksslit som gällde för 75 år sedan.

    Fanns inte storkommunernas planmonopol osv… osv… så skulle livet längs de flesta tillfartsleder till de större städerna rimligtvis kunna bli mycket, mycket roligare i en myllrande mångfald av aktiviteter och innoovatiner. Nuvarande tillfartsleder är ofta som en småstad med en enda långsträckt ”storgata” men i övrigt så gott som helt utan sociotekniska och infrastrukturella system… alltså totalt urtråkigt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *