Var kommer kapitalistens ränteinkomster ifrån?

RÄNTEFRÅGAN

evbb

Eugen von Böhm-Bawerk

Eugen von Böhm-Bawerks verk i tre delar, Capital and Interest [1], är en klassiker, både för dess briljanta analyser och vitsiga framställning. Den första volymen innehåller historia om, och kritik av, alla tidigare förklaringar av räntefrågan. För Böhm-Bawerk var ränteteoretikerns uppgift att förklara hur kapitalisten regelbundet kunde tjäna en nettoinkomst på sina finansiella tillgångar, trots att han (till skillnad från arbetarna) skenbart inte gjort någonting för att ”tjäna” denna ränteinkomst. [2]

BÖHM-BAWERKS ”AGIO-TEORI”

Böhm-Bawerks lösning kan delas in i två delar. Först och främst formulerade han inte fenomenet ränta som en avkastning på finansiella investeringar, utan som en premie, eller agio, på intertemporala byten. Ta till exempel fallet med en traktor. Vanligen kan kapitalisten som investerar i en traktor (antingen direkt eller genom att låna ut pengar till en jordbrukare) tjäna en ränteavkastning på sin investering. Det vill säga, han kommer att ha mer verkligt välstånd efter att traktorn använts för att skörda grödorna än han hade innan. Det Böhm-Bawerk insåg var att detta fenomen, det vill säga ökningen av verkligt finansiellt välstånd genom investeringen i traktorn, vilar på att traktorn skenbart undervärderas.

För att inse detta kan vi anta att traktorn ger upphov till en vinst på 1000 dollar varje år, och att detta kommer att gälla under traktorns tioåriga livstid (innan den slängs på skräphögen). Böhm-Bawerk argumenterade att den enda orsaken till att kapitalisten kan tjäna pengar genom att äga traktorn, är att dess ursprungliga inköpspris är mindre än 10000. Endast i detta fall kan en investerare använda en ursprunglig summa finansiellt välstånd och förvandla det till en större summa tio år senare.

Således förvandlade Böhm-Bawerk sin ursprungliga fråga. Han ställde inte längre frågan, ”Varför tjänar kapitalisten ränteinkomst utan besvär?”. Istället frågade han sig, ”Varför är det så att kapitalvarornas ursprungliga inköpspris systematiskt är lägre än de framtida vinster som deras användande antas ge upphov till?”.

Den andra delen av Böhm-Bawerks lösning var påståendet att nutida varor föredras över framtida varor. Generellt sätt värderar en person nutida äpplen, hus, och så vidare, högre än han värderar anspråk på sådana varor som inte kan lösas in förrän i framtiden. I fallet med vår hypotetiska traktor har den ett pris i nutida dollar, samtidigt som den enbart erbjuder ett hopp om att kunna ge framtida avkastning (1000 dollar per år i tio år). Eftersom ingen vore intresserad av att betala 10000 dollar nu i utbyte mot ett löfte om betalning av 1000 dollar per år i tio år, följer det naturligt att ingen skulle betala 10000 dollar för den hypotetiska traktorn. På grund av detta faktum, det vill säga att nutida varor är värda mer än framtida varor, kan traktorn köpas för mindre än 10000 dollar, och kapitalisten kan öka sitt välstånds marknadsvärde genom att investera i traktorer (och sedan vänta tio år).

DEN ”NAIVA PRODUKTIVITETSTEORIN”

Av särskilt intresse för moderna österrikare är Böhm-Bawerks vederläggning av en populär och rivaliserande förklaring på räntefenomenet. Många ekonomer skulle argumentera att orsaken till att kapitalisten i fallet med traktorn tjänar en nettoavkastning, är att den är produktiv: Jordbrukaren kan trots allt skörda mer grödor, år efter år, med en traktor, än utan en, och så naturligtvis tror dessa ekonomer att någon som köper en traktor kan tjäna en inkomst över tid. Mer generellt argumenterar sådana ekonomer att låntagare är villiga och förmögna att betala ränta på grund av ”kapitalets produktivitet”.

Böhm-Bawerk motbevisade briljant detta resonemang, som han kallade ”den naiva produktivitetsteorin”:

Jag erkänner utan besvär att kapital faktiskt innehar den fysiska produktivitet man tillskriver det, det vill säga, att fler varor faktiskt kan produceras med dess hjälp än utan. Jag erkänner också … att den större mängden varor som produceras med kapitalets hjälp har ett högre värde än den mindre mängd varor som produceras utan dess hjälp. Men det finns inte något alls som säger att denna större mängd varor måste vara värda mer än det kapital som konsumeras för dess produktion. Och det är just detta som måste förklaras. (I, sid. 93)

Vi kan förstå Böhm-Bawerks argument om vi återgår till vårt traktorexempel. Den ”naiva produktionsteoretikern” hävdar att traktorns ägare tjänar en nettoavkastning på sin investering eftersom traktorn ger upphov till 1000 dollars marginalinkomst varje år. Enligt den ”naiva produktionsteoretikern” är det detta som förklarar den årliga procentuella avkastningen som kapitalisten erhåller.

Böhm-Bawerk poängterar dock att detta enbart fokuserar på ena sidan av frågan. Ja, det stämmer att traktorns produktivitet förklarar varför ägaren erhåller 1000 dollar extra inkomst per år. Om han ville skulle han kunna hyra ut traktorn och ta upp till 1000 dollar betalt, per år, för dess tjänster.

Dock är det så att detta inkomstflöde endast kommer att vara en nettoavkastning på den ursprungliga investeringen om det ursprungliga inköpspriset är mindre än 10000 dollar. För anta att traktorn ursprungligen kostar 10000 dollar. I det fallet skulle dess ägare fortfarande erhålla 1000 dollar årligen i tio år, men vid årtiondets slut skulle kapitalisten enbart ha fått tillbaka sin ursprungliga insats, 10000 dollar. Med andra ord skulle traktorns värdeminskning exakt uppväga utdelningsflödet, vilket skulle innebära att investeringens nettoränta skulle vara noll. Notera att detta är helt och hållet konsistent med det faktum att traktorn är produktiv. Således kan traktorns produktivitet som sådan inte vara det som förklarar den positiva räntan.

DEN NEOKLASSISKA TEORIN

Moderna matematiska ekonomer, som förklarar ekonomiska fenomen med hjälp av ekvationssystem, förundras ofta över de österrikiska ekonomernas fokus på de subjektiva intertemporala preferenserna, snarare än kapitalets produktivitet, med avseende på ränteteorin. Faktum är att ett av den typiska mainstream-ekonomins standardförhållanden är

r = f ’(k),

Detta anger det faktum att i jämvikt är den verkliga räntan lika med kapitalets marginalprodukt, det vill säga den produktionsökning som skapas av en ökning av kapitalstocken k

Till synes verkar det som att den neoklassiska teorin begår samma misstag som Böhm-Bawerk påpekade för mer än hundra år sedan: Mainstream-ekonomerna verkar argumentera för att den verkliga räntan är direkt proportionell till (och i ett avseende ”orsakad av”) den extra produktion som ytterligare kapitalenheter ger upphov till. Så vad är det som händer här? Innehåller mainstream-ekonomernas modeller ett logiskt fel?

Faktum är att de inte gör det. Det som har skett är att på grund av behovet av analytisk enkelhet antar mainstreammodellerna att världen endast har en vara. Som en konsekvens av detta är kapitalvaror och konsumtionsvaror samma sak, och alla de problem som den ”österrikiska” kapitalteorin tar upp, försvinner redan i antagandestadiet.

För att förstå detta kan vi använda oss av ett enkelt exempel. För att motivera sitt antagande att det endast finns en vara, och att denna vara både är en konsumtionsvara och och kapitalvara, kan neoklassiker använda sig av en modell där får är den enda varan. I denna fiktiva värld äger folk får. De kan välja att konsumera sina får nu, och avnjuta konsumtionens nuvarande marginalnytta, eller så kan de försena sin konsumtion (det vill säga spara sina får) till en senare period i framtiden. Om de väljer det senare av dessa två val, kommer deras mängd får att öka (på grund av naturlig fortplantning). Om vi antar att antalet får dubbleras varje år kommer neoklassikerna att argumentera för att den verkliga jämviktsräntan i denna fiktiva värld måste vara 100 procent. [3] Det är via den här typen av resonemang som mainstream-ekonomer får för sig att ”kapitalets marginalprodukt” är sammankopplad med den verkliga räntenivån.

I den här sortens modell, som jag hävdat ovan, försvinner dock kapitalteorins krångliga frågor redan i antagande-stadiet. Det är endast den sofistikerade österrikiska analysen som försöker lösa dem. Om vi återgår till vårt exempel med traktorn, var det ödesdigra felet med den naiva produktionsteorin att den inte förklarade traktorns ursprungliga inköpspris, eller marknadsvärde, i termer av dollar. Traktorn motsvarar ett anspråk på framtida dollar, men vi kan inte veta investeringens implicita räntenivå innan vi vet traktorns nutida värde i termer av dollar.

Som kontrast, låt oss titta på exemplet med får. I en fiktiv värld där får är den enda varan, är det enda måttet på en persons finansiella välstånd det antal får han äger. I detta förenklade scenario stämmer det att om någons mängd får fysiskt dubbleras varje år, då är den verkliga marknadsräntan 100%.

Vi kan se det så här: Ett får representerar nu ett anspråk på en oändlig ström av framtida får. Till skillnad från traktorexemplet hamnar vi dock inte i samma problem som Böhm-Bawerk presenterade: Det nuvarande marknadsvärdet av ett nutida får i termer av får är alltid ett! I fallet med traktorn kan inte fysiska fakta i sig berätta för oss hur många dollar kapitalvaran kostar. Traktorn kan kosta 5000, 10000 eller 15000 dollar. I fallet med fåren kan vi dock säga något om vad det verkliga priset av kapitalvaran (får) i termer av dess framtida konsumtionsvara (får) måste vara. Ett får byts mot ett får. Således har användandet av envaru-modellen gjort det möjligt för neoklassikerna att helt och hållet bortse från det ”österrikiska” problemet [4] av hur man värderar kapitalstocken i termer av dess eventuella, framtida, produktion av konsumtionsvaror.

DEN ÖSTERRIKISKA ANALYSEN ÄR FORTFARANDE RELEVANT

Jag skulle vilja avsluta med en personlig anekdot som illustrerar hur relevant Böhm-Bawerks kritik är. Efter att jag hade förenat Böhm-Bawerks verbala logik med mainstream-ekonomernas matematiska modeller, författade jag ett första utkast av en av mina avhandlingar, där jag förklarade bort den skenbara konflikten genom att peka på den enorma vikten av mainstream-ekonomernas antagande av en värld med endast en vara. Jag lämnade in mitt utkast till en ryktbar mainstream-ekonom, för att försäkra mig om att jag inte hade missuppfattat den neoklassiska teorin

När jag fick tillbaka mitt utkast förvånades jag över en lapp som professorn hade satt fast på framsidan. På lappen hade han skrivit något i stil med ”Detta är den enda ränteteori som jag, och alla andra, förstår”. Under texten hade han ritat ett enkelt diagram, med C(t) (det vill säga konsumtion under perioden t) på X-axeln och C(t+1) på Y-axeln. En halvcirkel sammankopplade de två axlarna: produktionsmöjlighetskurvan (PMK) för nutida och framtida konsumtion via traktorer.

Professorn hade ritat två punkter på PMK. Den av punkterna som var placerad högst upp representerade avvägningen som görs när man sparar: Genom att röra sig till vänster på X-axeln reducerade en person sin nutida konsumtion för att kunna investera i traktorer. Genom att röra sig uppåt på Y-axeln, ökade en person sin framtida konsumtion på grund av traktorns marginalprodukt.

Vi kommer nu till det viktigaste: På grund av hur PMK såg ut, och eftersom han hade valt punkter på kurvans högra sida, visade det sig att rörelsen åt vänster, av nutida konsumtion, var mindre än rörelsen uppåt, av framtida konsumtion. Därför trodde min professor att detta enkla diagram hade visat en teknologisk orsak till räntan: Min professor hävdade att eftersom traktorerna var produktiva, skulle en liten minskning av nutida konsumtion leda till en stor ökning av framtida konsumtion, det vill säga en positiv ränta.

Det som var så frustrerande med detta diagram var inte att det var fel som sådant, utan att det helt och hållet bortsåg från Böhm-Bawerks kritik! Min professor hade helt och hållet bortsett ifrån frågan om traktorns pris! Ja visst, teknologiska fakta gör det möjligt för oss att säga att en given ökning av framtida konsumtion (det vill säga mellanrummet på Y-axeln) kräver en nutida investering i en definitiv mängd traktorer. Detta är ett ingenjörsproblem som inte alls har att göra med subjektiva preferenser.

Men bara för att vi vet hur många traktorer som vi behöver köpa i nutiden, vet vi inte hur mycket en sådan investering kommer att minska vår nutida konsumtion. För att veta detta behöver vi veta traktorernas marknadspris i termer av nutida konsumtion. Genom att rita ett mellanrum på X-axeln hade min professor helt enkelt antagit att traktorerna skulle kosta mindre i termer av nutida konsumtion än vad de producerade i framtiden. Med andra ord hade min professor antagit en positiv ränta.

Efter flera minuters diskussion fick jag slutligen min professor att inse att han hade antagit bort detta problem, men han vägrade fortfarande att erkänna att fysiska fakta allena inte kunde förklara en positiv ränta. Istället utropade han: ”Anta att vi, en efter en, kan förvandla traktorer till bananer”.

Böhm-Bawerks kritik av den naiva produktionsteorin var ett briljant steg framåt för den subjektiva ekonomin. Tyvärr är dess lärdomar lika relevanta idag som de var på 1880-talet.


[1] Böhm-Bawerk, Eugen von. (1959 [1881]) Capital and Interest (3 vol.), South Holland, IL: Libertarian Press.

[2] Rent specifikt undrade Böhm-Bawerk, ”Varifrån och varför erhåller kapitalisten detta oändliga och enkla flöde av välstånd?” (I, sid. 1).

[3] Ingen skulle låna ut 10 får idag i utbyte mot 15 får nästa år, eftersom ägaren skulle kunna behålla sina 10 får och låta dem dubblera till 20 får, via fortplantning, ett år senare.

[4] Faktum är att man inte behöver använda verbal logik för att se problemet. I ett matematiskt appendix till min avhandling (tillgänglig här) utvecklade jag några allmänna jämviktsmodeller med två varor för att illustrera Böhm-Bawerks poäng.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *