Den största förloraren vinner

wpj_currency_warSamtidigt som världens ekonomier tävlar om att vinna ett valutakrig, kan det vara värt att fundera över värdet på det pris de tävlar om. Å ena sidan tror de att en svag valuta öppnar dörren för handelsdominans genom att underminera utländska rivaler, och till ekonomisk tillväxt genom att förhindra deflation. Å andra sidan tror de att en stark valuta är en ekonomisk albatross som leder till stagnation. De bevisade effekterna av en stark respektive svag valuta visar dock på att deras teorier helt saknar grund.

Ett land som drar till sig investeringar från utlandet (genom ett stabilt och rättvist styre, låga skatter, en växande ekonomi samt en produktiv arbetskraft), och som producerar varor som efterfrågas globalt, kommer generellt att få se sin valuta stiga i värde. I grunden är detta en belöning för ett bra jobb. Starka valutor hjälper sedan nationerna att förbli starka genom att överföra köpkraft åt sina medborgare och företag genom att hålla kostnaderna för produktionsfaktorerna låga, och därmed förstärks konkurrenskraften internationellt. Starka valutor uppmuntrar även till sparande, till att hålla realräntorna låga, lägre kapitalkostnader, samt möjliggör högre produktivitet och högre reallöner.

Ett vanligt argument är att en svag valuta medför fördelar för exportindustrin. Den fördelen uppstår dock endast på grund av att man rear ut exportvarorna. Ingen affärsman skulle förneka det faktum att det är lättare att sälja saker när man sänker priset, men de flesta skulle helst vilja ta ut fullt pris. Nåväl, målet är inte att exportera. Exporten är endast ett medel för att betala för importer. Målet med en ekonomi är inte att arbeta, utan att konsumera. Om invånare i ett land köper varor producerade i ett annat land, måste de betala dessa med exporter. När ett lands valuta stiger i värde minskar importkostnaderna och därmed krävs färre exporter för att betala. Detta betyder att varor och tjänster på hemmaplan blir fler och billigare, samt att invånarna inte behöver jobba lika hårt för att kunna köpa dem. Detta är själva definitionen av en ökad levnadsstandard.

När det kommer till relativ valutaförsvagning befinner sig dock USA i en helt egen värld. Eftersom dollarn är världens reservvaluta, är dollarn de-facto vinnare av andra länders interventioner. När andra länder manipulerar sin valuta gör de oftast det gentemot dollarn. Dessutom har många länder (Kina och Taiwan exempelvis) ”fixerat” sin valuta till dollarn. I värld som domineras av interventionsbenägna banker har faktorerna som påverkar dollarn inverterats. Dollarn faller när fundamenten antingen förbättras utomlands eller försämras hemma (båda fallen ökar interventionstendenserna). Världens övriga valutor konkurrerar med varandra på egna meriter. På grund av detta är det inte en slump att Australien, Nya Zeeland och Schweiz, tre av världens starkaste ekonomier, har producerat starka valutor det senaste decenniet.

Sedan 2001, har alla tre generellt haft valutor som stigit i värde, tillsammans med stadigt ökande exporter, stark ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet. Från 2001 till 2012, har den Nya Zeeländska dollarn stigit med 98 % gentemot den amerikanska dollarn, men exporterna ökade 40% i termer av lokalvaluta (170% i termer av USD). Över samma period ökade den australiska dollarn med 103% och exporterna med 102% i lokalvaluta (305% i USD). I Schweiz ser vi samma sak, valutan upp med 82%, exporter med 53% i lokala termer (och 175% i USD). På vilket sätt ledde en stark valuta till exportproblem?

Samtidigt har de starkare valutorna haft få negativa effekter på andra delar av ekonomin. Vid perioden när schweiziska banker gav vika för internationellt tryck, i september 2011, och fixerade sin tidigare starka valuta till euron, hade deras ekonomi uppvisat kontinentens bästa resultat.

Nyligen har både Australien och Nya Zeeland rapporterat spektakulära jobbsiffror. Korrigerat för invånarantal skulle USA behöva skapa över 600000 jobb per månad för att hålla samma takt som Australien och 900000 jobb per månad för att matcha Nya Zeeland (i USA har det skapats i snitt 169000 jobb per månad det senaste året).

Dessa lärdomar har helt och hållet glömts bort av japanerna, som frenetiskt försöker (och lyckas) försvaga sin valuta. Även om den japanska exportmaskinen inte led av yenens förstärkning mellan 2001-2012 (exporter i termer av lokal valuta ökade 30% och 98% i dollar), tror den nytillsatta premiärministern Shinzo Abe och hans underhuggare i den japanska centralbanken att en svagare yen är nyckeln till förnyad ekonomisk styrka. Men yenens kollaps har tryckt upp värdet på både den australiska och den nya zeeländska dollarn, vilket har fått bankirer i Australien och Nya Zeeland till att begå onödiga och slutligen självdestruktiva handlingar.

I april sänkte de räntorna för att stoppa valutorna från att stiga, men deras agerande går rakt emot den moderna spelboken som säger att man ska strama åt penningpolitiken under perioder med full sysselsättning, stark tillväxt och stigande fastighetspriser. Den missförstådda rädslan för starka valutor verkar trumfa alla andra bekymmer.

Även om det finns få anledningar att tro att starka valutor påverkar exporten negativt, finns det flera bevis på att de förstärker den inhemska köpkraften (vilket är ett verkligt test på ekonomisk styrka). I USA säljs olja för runt 97 dollar fatet, runt 16% lägre än 113 dollar, som var det högsta sedan april 2011 (reds. anm. artikeln skrevs 2013, oljepriset är nu betydligt lägre). Trots att vår ekonomi försvagats, har konsumenterna åtminstone inte drabbats av högre energipriser. Samtidigt som yenen försvagats med 20% sedan 2011 och gjort Japan till keynesianska världsmästare är oljepriset i Japan det högsta sedan sommaren 2008, strax innan den globala finanskrisen. Det gäller dock inte bara olja. Japanerna måste betala mer för allt de importerar. Hur detta gynnar den stora massan har ännu inte förklarats.

De senaste uppgifterna bekräftar att banzaiattacken på yenen inte har hjälpt Japans exportsituation. Den svagare valutan ledde till högre importkostnader vilket resulterade i handelsunderskott 10 månader i rad. Även om exporterna ökade med 3,8% från föregående år har handelsunderskottet ökat till 879,9 miljarder yen (8,6 miljarder dollar), den värsta aprilmånaden sedan nedan 1979. Den fallande yenen utgör dock även en fara för Japans enorma obligationsmarknad. På mindre än en månad har avkastningen på en 10-årig japansk statsobligation mer än fördubblats och närmat sig 1%. Även om dessa räntenivåer är hanterbara för de flesta länder i världen, är situationen annorlunda för Japan som har världens högsta statsskuld i förhållande till BNP. Om de skulle tvingas betala 2% (samma nivå som inflationsmålet) skulle Japan behöva avsätta mer än hälften av sina skatteintäkter till att betala räntan på skulden! Uppenbarligen har denna risk uppdagats av aktieplacerare som tryckte ned Nikkei med över 7 % idag.

Historiskt har inget lands ekonomi kollapsat för att dess valuta är för stark. Det är en sjukdom som inte existerar. Å andra sidan är listan på länder som ruinerats av svaga valutor lång. Föreställningen att en svag valuta skulle vara önskvärd är så absurd att den endast kan existera på grund av en politisk agenda. Jag beskyller dock inte politiker för att hitta på dessa självfrämjande sagor (det ligger i deras natur), däremot lägger jag stor skuld på massmedia, som hypnotiserats, och på det finansiella etablissemanget som fullkomligt tappat förståndet.

Ett valutakrig skiljer sig från alla andra typer av krig i den meningen att målet är självmord. Nationen som lyckas åstadkomma störst skada på sin egen befolkning vinner kriget.

Det enda sättet att vinna på riktigt är att inte spela.


Originalartikeln publicerades den 23 maj 2013 och finns att läsa här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *