Veckan som förgick, v. 16

MPvargarnaOrdet tragikomisk uppfanns år 1793 i god tid för att adekvat kunna beskriva ett Sverige 223 år senare. Vi har letat djupt i arkiven men ännu inte lyckats hitta en tid i nordmännens historia som varit mer naiv och underhållande i sin omåttliga efterblivenhet. Samtiden utmärker sig med ett politiskt ledarskap som saknar bildning, historisk förankring och därför även elementär människokännedom.

Den gångna veckan har varit något i hästväg. Detta var veckan då svenska folket yrvaket öppnade ett halvt öga och noterade märkliga hälsningsvanor. Somliga framstående svenskar vägrade hälsa på kvinnor, samtidigt som de gärna höll upp en hand med fyra utsträckta fingrar och tummen invikt i handflatan. Etc. etc.

Och just när vi höll på att skruva på korken för att kasta veckan i havet släpper ”Liberalerna” sin nya 150-miljoners-logga…

Sammanfattningsvis satte veckan ett mycket svårslaget vansinnesrekord.

Körkort för att ligga

Det senaste resultatet av feminiztisk tankemöda presterades av Klara Larsson i Dagens Arena. Likt alla på vänsterkanten är sex och könsorgan i allmänhet av stort intresse. Och inte bara vilka könsorgan och vilken sex som helst, utan andras könsorgan och andras sexliv.

Klara upplever att andras sexliv är ”problematiskt” och vill lösa det på samma sätt som hon vill lösa alla samhällsproblem — med staten. Denna gång föreslår hon att man måste certifieras av staten innan man får ha sex. Certifikationen ska ske efter en utbildningskurs, och om man inte klarar av det teoretiska (och praktiska?) provet, får man inte ligga.

Ungefär så här tänker vi oss att det ska gå till: Ingen får ligga förrän de har gått till, låt oss säga, en sorts samfund. Samfundet har en kurs i vad det innebär att vara man och kvinna, och vilka skyldigheter man har gentemot varandra. Efter denna kurs genomgår man en kort ceremoni. Efter denna ceremoni får man idka coitus. Alla som har samlag utan att ha genomgått denna ceremoni bryter mot lagen och fördöms.

Allt detta låter onekligen ytterst bekant, nästan som en total återgång till gamla beprövade, patriarkala, av naturen givna strukturer. Har vänstern nu gått hela varvet runt?

Never go full Arnstad

Henrik Arnstad, journalist och författare, och enligt Wikipedia, en som konsekvent kallas historiker av svensk media trots att han inte har någon examen, har svingat sin anti-fascist-hammare igen. Som vanligt hittar han fascister lite överallt, och denna gång hittade han dem i ett ökänt nazisttillhåll: kungahuset. Prins Carl Philip och hans Sofia fick i veckan tillökning, en liten pojke föddes till världen. Vi vill börja med att gratulera paret till tillökningen!

Nazistjägaren Henrik Arnstad-Wiesentahl markerade direkt den omisskännliga lukten av nazism. Lillprinsen skulle få namnet Hubertus, vilket han enligt Arnstad fått efter en tysk nazist som stupade i andra världskriget. Självklart är lillprinsen döpt efter en nazistisk soldat. Eftersom vi på förhand vet att det är så behöver man inte undersöka saken vidare.

Att Henrik själv är döpt efter en välkänd nazist räknas kanske inte. Men hur ska vi tolka det faktum att Henriks Arnstads initialer i omvänd ordning är desamma som självaste Führerns? Är det ett kryptiskt subliminalt meddelande från Henriks föräldrar? Vi gräver vidare.

Veckan har gått i de grönas, alternativt det muslimska bröderskapets, tecken, det är i dessa dagar svårt att veta skillnaden. Den svenska regeringens allra roligaste pajasar, det vill säga Miljöpartiet, har gjort bort sig igen. Och igen. Och igen. Etc. Henrik Arnstad svingade sin anti-fascist-hammare och såg nazister överallt. För någon vecka sedan erkände en feminist att patriarkatet var grundet i naturens ordning, dvs. verkligheten. Denna vecka ber en feminist om en återgång till gamla patriarkala strukturer. Eller?

Wifi och matlagning ska avstyra bråk

Heureka! Man funnit det! Våldet på migrationsanstalterna beror på att asylanterna måste äta på restaurang varje dag och att de inte har wifi till sina telefoner. Det ska nu avhjälpas:

– Ambitionen är att alla ska laga sin egen mat. Vi kommer förmodligen inte att lyckas fullt ut men det är en ambition vi måste ha.

– De flesta har telefoner, därför kommer vi också använda applikationer så de boende ska få olika typer av information.

Migrationsverket ska också försöka få ut asylsökande i praktik på lokala företag.

Vore det inte bättre att sätta dem i praktik i politiken? Där krävs ju varken kunskaper eller verklighetsförankring. Det ryktas att Miljöpartiet söker nya islamister.

Prematur nekrolog över ett Miljöparti

Avslutningsvis en längre minnesskrift över ett döende parti.

Miljöpartiets upp-som-en-sol och ned-som-en-knarkad-pannkaka-historia tar allt mer underhållande vändningar. Vi ber om ursäkt på förhand för lyteskomiken, men vi är tvungna. Det började ju så fantastiskt, med ett parti som skulle ändra blockpolitiken i grunden. Efter runt två decennier av utsvävningar med batik-tema så lyckades f.d. språkröret Maria Wetterstrand, under ett till syns liberalt banér, styra partiet mot maktpositioner. Vad är, för övrigt ett språkrör? Vi måste fråga – det är väl ändå inte språk som en politiker försöker kommunicera, utan faktiskt innehåll? Kanske har vi en begynnande förklaring här. Åter till storyn. Medan en i debatterna allt tröttare Peter Eriksson oftast såg ut som han mest ville ta en tupplur, så framstod Wetterstrand som en framtidspolitiker, som dessutom klimatkompenserade sitt flygpendlande tvärs över Östersjön! Och under regim Reinfeldt II så selekterades Miljöpartiet ut till en unik position i svensk politik – ett parti som skulle få igenom sin politik utan att ens vara i regeringsställning! I utbyte mot lite stödröster stämplades den Miljöpartistiska migrationspolitiken igenom, av en glad, munter, och möjligen lite för självgod landsfader. Här skulle minsann inga Sverigedemokrater komma och förstöra stämningen! Usch och fy, på med dumstrut och in i kartskåpet med er!

Det intressanta är hur migrationspolitik blev den miljöpartistiska paradgrenen. Kanske tröttnade man på det här med ”miljö”, det är ju trots allt ganska lortigt att behöva klafsa omkring och förklara för bönder och utbölingar vad de får och inte får göra, särskilt när man själv per genomsnitt bor i en större stad. Kanske växte det fram en ny generation miljöpartister, som kände att miljön faktiskt inte var särskilt häftig (likt stureplans-centern som insåg att bönder var ett sviktande väljarunderlag). Kanske var det helt enkelt mycket enklare att bygga ideologiska korståg på en fråga som just invandring. I samband med detta så börjar det även bli uppenbart att miljöpartiet har för avsikt att kämpa med vänsterpartiet i frågor om genus, multi-kulturalism och social egalitism. Åsa Romson deklamerade stolt att köttätande, vita män minsann skulle passa sig. Någonstans här kan man ana att det börjar gå lite snett, för andra kulturer har inte alltid riktigt lika egalitär syn på det där med sociala företeelser. Nåväl.

Rulla fram några år och den hysteriska katastrofen är nu ett faktum. Låt oss försöka att sammanfatta. Bostadsministern, sedermera f.d., umgås med högernationalister från Turkiet som hävdar att armener är hundar som ska dö. Huruvida armener inte ingår i det multikulturella projektet vet vi inte. Det visar sig sedan att samme minister även tycker att Israel beter sig som nazister, vilket påpekas som olämpligt av Israel, vilket får f.d. Per Gahrton (numera snurrig), som möjligen har avtjänat sitt mycket orättvisa straff för eftersupning, att hävda att det hela är en sionistisk konspiration, och att Stefan Löfvens dumpande av regeringens största sänke gjordes på order av Israel.

Språkrören, å andra sidan, gråter ut och förklarar att de tycker så jättemycket om bostadsministern, och visst inte tvivlar det minsta på dennes intentioner trots nära samröre med en islamistisk republik vars paradgren är att sätta journalister i fängelse. Samme nation har därtill fått Tyskland att försöka åtala en satiriker som insinuerade att den store ledaren ägnade sig åt umgänge med getter. Vår slutsats av detta är rimligtvis att Miljöpartiet numera hatar Lars Vilks. Vidare så uttalar en ungdomsförbundare på Twitter att hon verkligen önskar att (f.d.) bostadsmministern var hennes pappa, vilket i alla lägen måste anses vara en ytterst vriden och udda sak för en nästan vuxen människa att säga, och vi vågar verkligen inte spekulera ett dugg om hur vederbörande kom fram till detta.

Vidare så har media en veritabel tävling i vem som kan hitta mest konstiga uttalanden och samrören hos f.d. bostadsministern, vilket är högeligen intressant då allt detta har varit relativt allmän kännedom i mer än ett år, om man vetat vart man skall läsa sina nyheter. Att mainstream-media fortfarande inte förstår att det är ett stort trovärdighetsproblem att bli utkonkurrerad av utposter som t.ex. Flashback fortsätter att förvåna. Vi förstår att de flesta är alldeles för fina för att läsa något så läskigt som Flashback, vi föreslår därför att de större mediehusen anställer en ”flasback-läsare” från den yngre generationen, som helt enkelt får sitta dagarna i ända och läsa på alternativmedia, och sedan i artiga ordalag rapportera tillbaka saker som tidningarna är för trötta för att hitta själva. Se där – en entreprenöriell möjlighet för den som är vältalig och samtidigt vet hur man hittar information på Interwebzen. En liten sorgsen tanke ägnar vi åt trots allt detta åt de statligt betalda murvlar som hade ägnat tre månaders kaffedrickande åt att undersöka Kaplans förehanvanden, bara för att sedan bli snuvade på storyn när någon annan hittade den, liggandes inom synhåll från vemhelst som önskade se den.

Avslutningsvis så lyckas det vänstra språkröret, vanan trogen, att snubbla på verkligheten och kalla terroristdåden 11/9 2001 för en olycka. Detta vore naturligtvis en simpel felsägning, om vederbörande inte sedan stoppade foten i munnen och försökte hitta ett sätt att rädda uttalandet genom att säga att ”det var en olycka för muslimer”. Jo, ja, för all del, det var nog en större ”olycka” för de tusentals människor som pulveriserades i det största terrordådet i modern tid. Men visst, detta är säkerligen rätt tillfälle att börja tala om islamofobi. Och när vi ändå är där (historien tar ju för jösse namn ALDRIG SLUT) så fortsätter svensk media att imponera genom att intervjua islamist-organisationer som hävdar att Kaplan avsattes på grund av islamofobi. Vem är då islamofoben? Statsministern? Sammanfattningen är alltså att islamofober och sionister har avsatt Sveriges bostadsminister, som med all rätta mest åker fram och tillbaka till Turkiet för att träffa ledare för organisationer som tycker det är bra sport att mörda armener.

För att slutligen, som ultimat sur grädde på härsket mos (snälla låt det vara slut vi orkar inte mer, vi har kramp i diafragman, astma-anfall i luftrören, och har vält hela salongsmöblemanget i våra desperata försök att inte dö av en kombination av skratt och skam), avslutar personen som är tilltänkt att ersätta Mehmet Kaplan med att omedelbart vägra ta i hand med den kvinnliga reporter som skall rapportera om detta. Efter snabba överläggningar på huvudkontoret så inträffar till slut det uppvaknande som ingen trodde var möjligt, och flertalet röster inom partiet höjer rösten och påpekar att det är YTTERST svårt att få någon att tro på att man är för jämställdhet när det finns medlemmar som tror på könssegregation. Kandidaten drar raskt tillbaka sin kandidatur och trillar sedan ut ur partiet för att fortsätta sin ovilja att röra vid kvinnor på privat basis.

Vi kan inte komma på mer att säga än: ”Se, liket lever, åtminstone sprattlar det lite försiktigt. Och vem i helvetesdjupet kom fram till att vi skall ha en bostadsminister!??”

(”Helvetesdjupet” räknas som vårdat språkbruk, då det är en plats i västra Norge.)

Med det önskar vi vi en ny härlig vecka. Det blir svårt att överträffa den nyss gångna, men spänn fast säkerhetsbältena så gör vi ett försök. Vi ses i andra änden!

1 kommentarer till ”Veckan som förgick, v. 16

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *