En partikel kan inte välja, men det kan du

kets
Kvantmekanik är en intressant sak att fundera på om man är lagd åt det nördiga hållet. En formlig explosion av populärvetenskaplig litteratur har sprungit upp kring kvantmekaniken där närmast magiska experimentella observationer och hjärnkittlande tankeexperiment dryftas i en anda av uppriktig förbluffning. Jag älskar dessa böcker, de ger mig en djup känsla av tillfredställelse. (Jag är en nörd).

Kring kvantmekanikens besynnerligheter har det också uppstått en skola av kvacksalveri, personifierad av människor som Deepak Chopra, vilkas levebröd hänger på att kunna ingjuta en känsla av himmelsk vördnad i sina kunder.

För att verkligen förstå någon kvantmekanik måste man dock vara en fysiker med mångårig erfarenhet av matematisk analys, linjär och abstrakt algebra, klassisk mekanik och elektromagnetism. De människor som faktiskt kan delta i forskningen är vansinnigt fåtaliga. De allra flesta människor, jag själv inräknad, har inte de mentala fakulteterna på plats för att kunna delta i problemet ens efter många års studier.

Det är helt enkelt så att nästan ingen förstår kvantmekanik. Men ändå förstår vi att Deepak Chopra är en lurendrejare (eller tokig). Vi misstänker också att de populärvetenskapliga skrifterna förenklar materialet så till den grad att de närmast är innehållslösa jämfört med den verkliga kunskapen. Ingen förstår, men vi litar på fysikerna. Tänk om hela faderullan bara är en konspiration för att få tag på forskningsanslag?

Så är det självklart inte. Vi litar helt enkelt på den positivistiska vetenskapliga processen. Med god anledning. Den fysiska vetenskapen är verkligen den optimala platsen att ägna sig åt positivistisk kunskapsbildning.

Kvantmekaniken är ett ganska typiskt exempel på hur positivistisk forskning bör gå till. Det finns ett gäng fascinerande experimentella observationer som den mänskliga hjärnan främst verkar vara kapabel att betrakta som övernaturliga skeenden, och som inte kan förklaras med föregående generations fysiska doktrin. En partikel är en partikel, säger människans hjärna. Haha, försök igen, säger kvantmekaniken.

De experimentella resultaten står fast. Det går inte att argumentera eller tycka bort dem. Man blir förlöjligad om man skulle försöka, särskilt om dessa resultat har upprepats framgångsrikt av flera olika forskare. Om du inte tror dem kan du själv repetera dem i syfte att motbevisa dem, det är bara bra om du gör det, ju fortare du motbevisar en felaktig observation desto bättre. På detta vis etableras accepterade observationer. Sanningar.

När observationer väl är etablerade står man inför nästa fråga. Varför händer saker och ting på det sätt som vi observerar? Experimentet visar att en partikel kan bete sig som en våg. Varför? Det går inte att veta. De lagar som styr hur omotiverade fysiska attribut manifesteras är inte kända. Allt man kan göra är att bilda sig hypoteser, och sedan kan man använda sig av logisk deduktion, främst med hjälp av det matematiska symbolspråket för att försöka se hur väl dessa hypoteser klarar av verkligheten. Hur väl förutsäger min hypotes det som faktiskt händer i observationen? Motsäger min hypotes andra observationer? På så sätt kan man gallra fram de hypoteser som verkar bäst, slutligen bildas kanske ett konsensus kring en viss hypotes som den bästa.

Inom kvantmekaniken finns det ett antal hypoteser som i olika grad konkurrerar med varandra. När fysiker beslutar sig för att hålla sig till enbart en hypotes så är det ändå inte säkert att den kommer att gälla för all framtid. Någon ny elegantare lag kan dyka upp och lyckas beskriva observationerna ännu bättre. Ny teknik kanske möjliggör nya observationer som motsäger tidigare lagar.

Den fysiska vetenskapen omfamnar denna metod, och tack vare detta går den ständigt framåt. Det finns inga möjligheter att tyckande och smak påverkar den långsiktiga riktningen av kunskapsutvecklingen. Nya observationer leder till nya tävlingar i hypotesbildning, som leder till nya idéer som leder till nya observationer. Ingen vägrar att förhålla sig till det som är centralt, nämligen observationen i sig.

Men inom ekonomi kan man inte gå tillväga på samma sätt. Inom ekonomin finns inte observerbara fakta eller isolerbara experimentella situationer som går att upprepa ett oändligt antal gånger på samma sätt som det gör inom fysiken. Det är därför ett misstag att betrakta ekonomin som en naturvetenskaplig lära. Det krävs en annan metod, och en annan kunskapsteori.

För det första är studieobjekten inom ekonomin inte döda och omotiverade fysiska beståndsdelar. De är människor. I egenskap av att vi själva är människor känner vi till några grundläggande sanningar om mänsklig natur. Människor har viljor, människor agerar på det sätt som de själva upplever vara bäst. Vi vet att människor har värderingar och att dessa värderingar skiljer sig något från person till person. Vi vet att de lever i en värld där deras tid är begränsad och där materiella ting enbart finns i begränsad upplaga.

Till skillnad från inom fysiken vet vi inom den ekonomiska vetenskapen redan “varför”.

De ekonomer som försöker emulera fysikernas tillvägagångssätt genom att använda sig av komplicerade matematiska formler och ideala tankemodeller där mänskliga ekonomier ser ut som ekvationer vars parametrar man kan fippla lite med för att nå önskat resultat, kommer alltid att dra det kortaste strået. Det finns nämligen inga underliggande isolerbara, upprepningsbara observationer som kan sägas vara sanna, det finns inga fysiska enheter med vilka man kan mäta resultaten av experimenten, det finns däremot en mängd mer eller mindre väl dolda politiska agendor och smakyttringar för vilka denna typ av ekonomer ofta bygger sina modeller.

De enda experiment som kan sägas finnas inom ekonomin är så kallade naturliga experiment, där en verklig situation uppstår och därmed bildar historia. Det går dock aldrig att upprepa experimentet, det går inte att spela tillbaka bandet och spela upp det igen, och antalet parametrar som är involverade i “experimentet” är så talrika och svåra att isolera, att även i sina enklaste fall skulle fysiker skaka på huvudet åt försök åt att uttrycka sambanden matematiskt.

Det finns situationer som kan sägas likna varandra, och de är matnyttiga att studera. Det går alldeles utmärkt att bilda sig uppfattningen att socialism leder till död, förtvivlan och fattigdom enbart genom att titta på historia. Korrelationerna formar en övertygande bild. Men korrelationer är ingenting att luta sig emot när man försöker svara på frågan varför, eller om man försöker utröna om de socialistiska experiment som har utförts hittills enbart har misslyckats på grund av slumpen eller om det finns ett grundläggande feltänk som alltid kommer leda till samma resultat.

Den ekonometriska, av fysiken inspirerade, ekonomiska skolan är en perfekt grogrund för “ekonomer” som egentligen arbetar med att framföra vissa specifika politiska agendor under den trovärdiga fanan av vetenskap. Den österrikiska skolan vänder ryggen åt denna ekonometriska tradition och fokuserar på det som faktiskt går att veta.

Människor agerar i syfte att förbättra sin livssituation, och människor reagerar på incitament. Allt enligt subjektiva värderingar.

Människor är inte omotiverad materia som går att studera såsom partiklar i experiment. I kraft av vår mänsklighet, vet vi att mänsklig handling är motiverad, och syftar till någonting. Det är ett objektivt faktum att människor är motiverade att nå sina mål, vilka mål människor däremot söker är subjektiva, och unika beroende på person, tidpunkt, och omständigheter. Det enda sättet att förstå människors motivationer är att se hur människor demonstrerar sina preferenser genom att välja saker. Samma situation kan aldrig upprepas, även om exakt samma person utsätts för exakt samma val vid två olika tidpunkter så påverkas valet vid den andra tidpunkten av det val som gjordes vid den första. Men samma drivkraft är ständigt aktiv. Detta sätt att förstå mänsklig handling är grunden i praxeologin, som jag har förstått den. Metoden som sådan är egentligen ett ständigt förfinande av logiska slutsatser.

Om man verkligen vill förstå varför socialism alltid korrumperas och över tid manifesteras som sin motsats, och varför detta fenomen faktiskt till och med är fullkomligt förutsägbart måste man gå till grunden med hur det kommer sig att människor agerar så som de agerar. Ett av de bästa kunskapsteoretiska bevisen för socialismens omöjlighet är det av Mises framförda ekonomiska beräkningsproblemet.

Med grund i axiomet om människors vilja att agera i subjektiva egenintressen bevisar Mises i det ekonomiska beräkningsproblemet med logiska resonemang hur socialism leder till incitament som går tvärtemot hur människor önskar agera och att systemet därför enbart går att upprätthålla med våld och till slut alltid kommer att syfta till att berika ett fåtal på bekostnad av det stora flertalet.

Denna slutsats är likt experimentella observationer inom fysiken blinda inför tyckande och troende. Den är sann, vare sig du förstår den eller ej. Den är sann vare sig människor röstar emot eller för socialism i demokratiska val. Även om du skulle tycka att socialism borde leda till ett annat utfall om bara människor kunde bete sig på rätt sätt, så är verkligheten helt enkelt att människor är människor. Det enda sättet att få dem att bete sig som någonting annat är att utöva våld mot dem.

Därmed finns det ingenting inom praxeologin att hämta om man enbart är intresserad av att plädera för särskilda gruppers intressen. Politiker kommer typiskt avsky praxeologiska slutsatser, deras arbete går ju trots allt ut på att åtminstone se ut som att de tilltalar tillräckligt många särskilda gruppers intressen så att de kan skrapa ihop en majoritet. Politiker är ju trots allt människor. Politiker och politikernas klienter agerar också efter subjektiva egenintressen, och reagerar också på incitament.

Om man däremot är ute efter sanningen är praxeologin en verklig vän.

3 kommentarer till ”En partikel kan inte välja, men det kan du

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *