Orientering: EU:s jordbrukspolitik

kalv på bild

EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som brukar kallas CAP (Common Agricultural Policy) har funnits med som en del av Europasamarbetet sedan Romfördraget 1957.

Utformningen av politiken har förändrats väldigt mycket genom åren. Idag är syftet bland annat att säkerställa livsmedelstillgången i unionen, bibehålla produktionen i hela EU – även i länder och områden med naturgivna nackdelar samt att driva på mot ett mer ”hållbart” jordbruk.
Med  jämna mellanrum förhandlas politiken om, ofta i samband med att EU:s långtidsbudget förändras.

Den nuvarande perioden började gälla 2014, men redan nu är det hög tid att börja fundera på hur politiken ska se ut efter år 2020.

Ur ett libertarianskt eller frihetligt perspektiv är det förstås svårt att diskutera den här frågan – det är ungefär som att diskutera det minst dåliga sättet att slå sina barn – men som intellektuell övning kan det kanske ändå vara lite simulerande.

I stora drag kan man säga att politiken har förändrats, från direkta marknads-, pris- och exportstöd till något som kallas för ”frikopplade” stöd. En process som kallats för en ”liberalisering” av jordbrukspolitiken. Tanken är att marknaden ska avgöra vad som ska produceras och hur mycket. Bönderna ska dock få någon form av inkomststöd, i huvudsak kopplat till den areal som brukas.
Förutom det frikopplade stödet, som kallas för ”gårdsstöd”, finns vissa stöd som är riktade mot vissa miljöåtgärder. Det kan handla om ett särskilt stöd för betesmarker som har lågt produktionsvärde, men högt miljövärde.

I princip fungerar gårdsstödet såhär: Om en bonde brukar 100 hektar så får han eller hon i storleksordningen 2000 kr per hektar, vilket ger 200 000. Det enda bonden behöver göra är att se till att åkermarken ”hålls i hävd”, vilket innebär att den ska vara i brukbart skick. Lantbrukaren får då välja att odla vad som helst (man får inte odla knark!) och tanken är att marknaden tillsammans med bondens preferenser avgör vad som odlas. Lantbrukaren kan också välja att inte odla någonting alls, och ändå få ut gårdsstödet. (Om lantbrukaren var tvungen att odla något så skulle det ju påverka utbudet och därmed störa marknaden på ett sätt som inte är tillåtet enligt WTO-avtalen)

Om allt skiter sig till exempel på grund av vädret – som det ibland gör – så har bonden i alla fall någon form av grundinkomst via stöden som ska göra att han eller hon har möjlighet att köpa nytt utsäde till nästa år.

Problemen med det gamla systemet med rena marknadsinterventioner är uppenbara. Det producerades mer än vad som gick att sälja och vi fick överskott i Europa. När jag växte upp var det ständiga diskussioner om ”smörberg” och ”köttberg” i Europa. Systemet gick ändå att upprätthålla innan marknaden för livsmedel blev så global som den är idag. Förr kunder man få upp priserna genom att införa produktionsbegränsningar inom EU. Idag skulle en sådan produktionsbegränsning genast få till följd att andra länder, utanför EU, ökade sin produktion. Produktionsbegränsningen skulle alltså få till följd att de mest produktiva bönderna i EU inte fick producera så mycket som de hade kunnat. I stället för den önskade effekten – högre priser – skulle konsekvensen bli att produktionen flyttade till andra ställen i världen.

Men även de frikopplade stöden har – kanske inte helt oväntat för oss – vissa problem.

Det talas om att stöden ”kapitaliserar” sig i form av högre markpriser och högre arrendepriser. Dessutom blir det så kallade ”inlåsningseffekter”, när äldre lantbrukare slutar men fortsätter att hålla åkrarna fria från busk och sly, vilket gör att de kan fortsätta att få bidragen. Det gör i sin tur att yngre och nystartade har svårt att kunna köpa mark. Marken får alltså ett högre pris än vad den skulle ha haft utan stöden.
Om den gamla typen av stöd ”kapitaliserade sig” i form av ökat utbud och därmed sänkta priser, så kapitaliseras alltså gårdsstödet ”på andra sidan” om bonden – det vill säga genom högre mark- och arrendepriser.

I diskussionerna om hur stödsystemet ska utformas i framtiden försöker man hitta reformer som uppfyller en rad önskade kriterier. Stöden ska inte snedvrida marknadskrafterna, stöden ska inte kapitaliseras i markpriser, stöden ska fungera som buffert under svåra år, stöden ska gynna miljöåtgärder och ”hållbart jordbruk” etc. Dessutom ska stöden vara ”rättvisa” och följa WTO:s regler för hur stöden får utformas.

Inom EU har olika länders företrädare olika syn på hur politiken bör utformas. De som har fått se sitt lands jordbruk ”lida” under marknadskrafternas osynliga hand, vill gärna se en återgång till ett system med priskontroll och kvoter för hur mycket varje land – och gärna varje bonde – ska få producera.
Mer liberalt sinnade länder vill se ytterligare frikoppling av stöden och att processen med utjämning av stödnivåerna inom unionen ska fortsätta. I dag är stöden olika stora i olika länder och i olika delar av länderna och det är av historiska orsaker.

Det finns i princip inget land som helt förespråkar en avreglering av jordbrukspolitiken.

I vår omvärldsspaning har vi konstaterat att USA har valt ett annat system än Europa. Där arbetar man med försäkringslösningar – både försäkringar mot missväxt och mot fallande priser. Lantbrukarna betalar en del av försäkringspremien men en stor del av premien är subventionerad via den så kallade ”Farm Bill”.

Världens trettonde dyraste försäkringsärende är torkan i ”majsbältet” i USA år 2012 (länk).

Spontant tycker många bönder att en liknande lösning även i Europa låter attraktiv. Försäkringar, även om premien är subventionerad, låter mer likt en fri marknad än dagens byråkratiska och nyckfulla system.

Men om ett system med försäkringar ska fungera så måste försäkringsbolagen ha möjlighet att sätta korrekt premie på alla sina olika risker. Det är inte så lätt – tror jag.

För, hur ska risken för torka bedömas från gård till gård? Beroende på läge och jordart kan det vara stor skillnad mellan två gårdar, även om de ligger i samma kommun. Hur ska man hantera att vissa bönder har bevattningsanläggningar och andra inte och att vissa bönder envisas med att odla mer torkkänsliga grödor? Valet av såtidpunkt på våren avgör också hur känslig grödan blir för torka under sommaren.

Det kommer visa sig – tror jag – att ett system med försäkringslösningar blir väldigt svårt att utforma – särskilt om man önskar minska byråkratin. Alla de tusentals faktorer som kan tänkas avgöra lantbrukarens framgång med odlingen måste vägas in i prissättningen av premien. Dessutom måste man hantera faktorer som inte beror av slumpen utan som lantbrukaren själv kan påverka. Ska en lantbrukare som valt att odla något som normalt är svårt att odla på en viss breddgrad, kunna få ut ersättning via sin skördeskadeförsäkring?

Troligtvis skulle ett sådant system – bara för att man ska klara av att prissätta premierna korrekt – bygga på att försäkringsbolaget detaljstyrde hur, vad, var och när olika grödor ska få odlas. Risken är att systemet skulle ge ännu mer likriktning och byråkratisk styrning än det system vi har idag. Dessutom finns det ju anledning att misstänka att det finns starka ekonomiska incitament för försäkringsbranschen att få till stånd en lösning där de får möjlighet att håva in stora premieintäkter via ett sådant subventionerat system.

En jordbrukspolitik helt baserad på försäkringar skulle inte föra med sig några av de effekter som dagens jordbrukspolitik har. Ett sådant system kan inte användas för att ge stöd till miljöåtgärder och biologisk mångfald. Ett sådant system kan inte heller användas för att gynna jordbruket i de områden som har naturgivna nackdelar (kallt klimat, t.ex). Därför skulle stora delar av det som idag är syftet med jordbrukspolitiken få lov att överges.

Drömmen om ett bidragssystem som är rättssäkert, icke byråkratiskt, som inte påverkar marknaden och som bidrar till att upprätthålla produktionen i hela EU samt gynnar en utveckling mot ett hållbarare jordbruk känns som djupt utopisk.
Inför varje ny reform av CAP aviserar ansvariga politiker att huvudsyftet med den nya reformen är att göra systemet enklare och mindre byråkratiskt. Ändå blir resultatet alltid ett ännu mer förvirrat system.

Likt socialistiska planekonomer sätter man stor tilltro till modeller av hur utvecklingen inom respektive bransch, region och land påverkas av stödsystemen och förändringar i dessa. Vi som har läst Bastiat vet att sådana kalkyler är omöjliga att göra, eftersom man inte vet vad det är man inte ser. När programperioden utvärderas så konstateras ofta, inte helt oväntat, att stöden fått oönskade eller oväntade effekter och därför behöver allt göras om.
De som gjort investeringar vars kalkyl baserats på det gällande stödsystemet kan då få se hela sin ekonomi raserad, bara för att en gräns dras om, eller ett visst stöd förändras.

Om syftet med stöden är att minska den ekonomiska risken för lantbrukarna, och därmed hålla ner priserna på mat, borde vi fråga oss om stöden verkligen har den effekten. Kanske adderas bara  en politisk risk till marknadsrisken.
Vi måste också ställa oss frågan om det över huvud taget är möjligt att ha ett stödsystem som inte påverkar marknaden och marknadspriserna.

Som avslutning kan jag kanske ändå skissa på en väg ut ur stödberoendet. En väg som skulle kunna tas utan att de enskilda lantbrukarna – som ju investerat stora pengar baserat på dagens system – samtliga skulle gå i konkurs.

Kanske kunde programperioden 2021-2027 vara den sista. År 2021 betalas hela femårsperiodens (nuvärde av) budgeten ut i ett bräde. Pengarna skulle ge en buffert för att överleva omställningen till ren marknadsprissättning och år 2027 har både priserna på mark, insatsvaror, kött, mjölk och spannmål anpassat sig till den nya verkligheten.

Det är lätt att införa ett stödsystem, men mycket svårare att ta sig ur det utan att stora värden går förlorade. Gårdar om inte borde ha byggts ska gå i konkurs och hela produktionen ska omstruktureras. Kanske förlorar hela bygder sitt jordbruk – som många gånger är motorn i det lokala näringslivet. En avreglering, hur än man gör den, kommer att få stora konsekvenser och leda till många mänskliga tragedier.

Även om många politiker kanske tycker att det vore bra att avskaffa hela stödsystemet så tror jag att de inser att det finns mer röster att förlora än att vinna på att driva den frågan. För de som blir drabbade, det vill säga alla som på direkt eller indirekt sätt får del av stöden, skulle vara både jättearga och jätteengagerade. De som skulle gynnas av att systemet avskaffades skulle, på sin höjd, vara halvglada och oengagerade.

Min gissning är att jordbrukspolitiken är den sista gemensamma utgiftsposten som EU kommer att överge. Kanske sker det först när, och om, EU:s pengar tar slut.

9 kommentarer till ”Orientering: EU:s jordbrukspolitik

  • Det finns en enkel lösning på detta, stäng gränserna, sätt tull på importerad mat, gå ur Eu!
    Hömöret och livsviljan, det viktigaste i livet, kommer att höjas.
    Även när det gäller industrin så bör vi gå samma väg, jag saknar svenska kvalitetsprodukter.
    Nu är det mesta importerat från Kina och är visserligen billigt men likafullt skräp!

    • Vill du köpa svenskt så gör det. Du röstar med din plånbok varje dag. Glöm val var fjärde år! Ingen tvingar dig att köpa Kina-plast

    • För att sluta vara ett spånskaft rekommenderar jag istället att argumentera för rejält sänkt skatt, ännu hellre komplett avskaffande av skatt, på svenska produkter. Det är framförallt den faktorn, mer än överlägsen kvalité som höjer priset så förbaskeligt. Att argumentera för tullar är att vara på samma intellektuella nivå som 1600-talstänkare i området.

      Fräscht.

  • Varje enskild individ borde skyddas med tull, varför köpa något från någon annan när man producera allt själv?

  • Utan skattesubventionerade bidrag till bönderna sk. Eu-bidrag så skulle det inte gå att producera mat i Sverige i dagsläget.
    Vill vi ha matproduktion och ett Sverige?
    Utan matproduktion så försvinner nationen och vi får som Carl Bildt vill ett globalt samhälle.
    Med höga tullar på livsmedel och sänkta skatter öppnas många möjligheter.
    Pengar är ju ackumulerat arbete och bör inte ges till den som inte arbetar, så dela ut matpaket och använda men använbara kläder till de som behöver.
    Personligen så anser jag att alla icke- produktiva arbeten bör förbjudas, dvs. om de betalas av staten.
    Och så måste vi få direkt demokrati!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *