En höger mot samtiden

Hårdnande retorik

Hårdnande retorik

Ett klargörande för att på förhand undvika missförstånd – det finns en väsentlig skillnad mellan de fenomen som kallas ”extremhögern” och ”populist-högern”, även om de tidigare numera ofta tar sina argument från de senare. Det som diskuteras i denna artikel är ”populisthögern”, som inte har sitt ursprung i nazist- eller vit-makt-rörelser, utan snarare i folkliga missnöjes-rörelser och ett motstånd mot en överrepresentationen av vad som vanligtvis betraktas som ”vänsteråsikter” inom såväl media som akademiska sammanhang.

Den nya populisthögern

Något å ena sidan uppmuntrande, och å andra sidan skrämmande håller på att ske i samhällsdebatten. Vänsterns tolkningsföreträde håller på att rasa i ruiner, och en populistisk anti-vänster-rörelse håller på att uppstå. I USA försöker alla att analysera fenomenet Donald Trump på längden och tvären. Är han verkligen en sådan tölp som han framstår? Menar han verkligen det han säger? Eller är det en teaterpjäs för att vinna den republikanska nomineringen, som kommer att följas av en annan teaterpjäs där han helt plötsligt framstår som en respektabel, moderat och ansvarstagande politiker, och där tidigare bombastiska uttalanden tonas ned? Oavsett vilket så kan det vara värt att fundera på varför så många tycks stödja Donald Trump – och analogt varför så många tycks stödja högerpopulism. I Sverige har Sverigedemokraterna ridit långt på ett relativt utbrett folkligt missnöje med förd invandringspolitik – men det finns något mer bakom. Missnöje inte bara med den förda politiken, utan det faktum att en inte oväsentlig del av befolkningen anser att demokratin inte längre lyssnar på dem – att det finns en ”sju-klöver” av partier som alla för samma agenda, och enbart SD står för något annat än etablissemanget.

Skall man försöka analysera sociala företeelser är det viktigt att komma ihåg att det för någon som är uppslukad av dem är omöjligt att skilja på hur saker ”är” och hur de ”ter sig”. Står man vid sidan av kan man nyktert konstatera att Sverigedemokraternas politik rent innehållsmässigt nu liknar flera av de övriga partiernas, om man ser till partiprogrammet (och inte till vad enskilda företrädare för partiet uttalat). Detta lär dock inte nämnvärt påverka Sverigedemokraternas siffror, för trots att t.ex. Socialdemokraterna nu har vridit sin förda flyktingpolitik så långt att det enda ärliga vore att gå i opposition mot sig själva, är det inte sannolikt att särskilt många sympatisörer som vänt dem ryggen för SD återvänder. Bristen på förtroende kommer att bestå under säkert ett decennium, om inte en generation. Uppfattningen att etablissemanget inte längre representerar den abstrakta ”folkviljan” är redan relativt fast förankrad i mångas sinnen.

”It’s the economy, stupid”

Det är värt att notera att allt detta sker innan de vidare ekonomiska konsekvenserna av förd politik blir kännbara, och innan konsekvenserna av den senaste kreditbubblan syns på horisonten. I dagsläget så lånar staten pengar för alla extra utgifter, vilket inte kan pågå i all evighet. Kriminalitet och kultur i all ära, men det bör noteras att det fenomen som kan flytta berg vad gäller politiken är ekonomiska skeenden. Det finns en utspridd uppfattning att den offentliga välfärden redan urholkats väsentligt på grund av flyktingsituationen, trots att det faktiskt inte skett ännu [1]. Sverige 2016 är relativt likt Sverige 2015, 2014, 2010 och så vidare. Men uppfattningen är redan förankrad, och kommer därmed vara mycket svår att förändra. Man bör därför ta sig en mycket allvarlig funderare på vad som händer med nuvarande strömningar när den offentliga välfärden börjar urholkas på riktigt i nästa lågkonjunktur, på grund av såväl flyktingsituationen som kreditbubblan. De trender vi ser nu kan mycket väl bara vara en försmak av vad som kommer längre fram.

Konsekvensen av detta är oundvikligen att vi kommer få se stora framsteg för den populistiska ”högern”, även om en vän av ordning har vissa problem med att benämna den som ”höger”, då det huvudsakligen rör sig om ”anti-vänster”, och inte ”höger”. Jag kommer dock att välja att kalla det ”populistisk höger” då det är ett accepterat begrepp. De populistiska högeridéerna utgörs huvudsakligen av motstånd mot förd invandrings- och flyktingpolitik, motstånd mot feminism, den moderna rasdiskursen och politisk korrekthet, samt motstånd mot alltför långt gången marknadsliberalism (om än inte lika stort motstånd som från vänstern). Dessa idéer flyter sedan samman med någon form av nostalgiskt välfärdsideal, och ett drömmande om en svunnen tid där saker och ting var välordnade. Detta fenomen tycks vara någorlunda gemensamt för såväl USA som Sverige, även om en amerikansk Trump-supporter inte talar om “folkhemmet”, utan snarare “The American Dream”. Grundtesen är dock den samma – det fanns ett tidigare tillstånd där saker faktiskt var bättre, och vi behöver röra oss bakåt, snarare än framåt.

Den positiva synvinkeln

Den positiva aspekten av det hela framhölls mycket väl av Jeff Deist (president för det amerikanska mises-institutet) i ett tal nyligen [2]. Myten om att det finns en demokratisk konsensus om hur samhället skall utvecklas håller på att raseras, och det börjar bli uppenbart att politiker som bestämmer över människors huvuden alltid kommer att ta beslut som missgynnar någon. Det är inte sannolikt att detta leder till något större ifrågasättande av var gränserna går för statlig maktutövning (om inte fenomenet fortgår under mycket lång tid), däremot så kommer det sannolikt att göra det väsentligt mycket svårare för politiker att utan motstånd driva ideologiska korståg för att bestämma åt befolkningen vad de borde tycka, tänka och hur de borde leva. Bristen på ifrågasättande av politiska projekt är en av huvudanledningarna bakom all form populistiskt missnöje.

En annan positiv aspekt som bör påpekas är att det i många frågor där det tidigare enbart funnits utrymme för en enda ståndpunkt nu går att uttrycka flera, utan att bli en fullständig paria. Utöver den ständigt närvarande invandringsfrågan så börjar åsiktskorridoren breddas även i frågor om kultur, rättsskipning, offentlig maktutövning, utbildning, m.m. Det är naturligtvis långt ifrån ett ”fritt samtal”, men något sådant är inte heller sannolikt att uppstå mer än under ytterst begränsade tidsperioder, då det alltid finns en tendens för åsikter att bli ”allmänna” och motstånd mot dem en form av illa ansett uppror. Det är värt att påpeka att detta inte heller är något som egentligen har skett för att ett parti som SD haft avvikande åsikter, eller för att någon som Donald Trump uttrycker sig på sätt som är gravt upprörande i USA. Snarare är det tvärtom. När människor överlag tröttnar på en stigmatisering av det offentliga samtalet kommer de högerpopulistiska företeelserna att börja framträda som ett svar på detta. När känslan av uppror gentemot ett etablissemang börjar spridas, kommer människor börja testa gränserna.

Den negativa synvinkeln

De negativa effekterna skall naturligtvis inte underskattas. Högerpopulism lider av precis samma problem som vänsterpopulism, nämligen att det göder en föreställning om att ideologiska utspel är slagträn man skall klubba folk med i det offentliga rummet, och den därmed följande bristen på civilitet och artighet. Bland de mindre intellektuellt bemedlade i befolkningen får det resultatet ”näthat” [3], d.v.s. trakasserier och allmäna grisigheter riktade mot personer som uttalat står på andra sidan planhalvan. Utöver det tycks delar av den populistiska högern (framför allt i USA) ha utvecklat någon form av politisk tourettes-syndrom, där man börjar använda oanständigheter för att göra ned motståndare som en form av protesthandling mot det politiskt korrekta, vilket resulterar i att debatt och samtal urartar fullständigt till ideologisk pajkastning och upphör att vara ett meningsutbyte.

I ett värre scenario kan man därtill se en bredare acceptans för uttalanden som går långt över gränsen för vad som är anständigt, med diskurser som handlar om att kategoriskt utpeka utvalda grupper som skyldiga till samhällets alla problem. I Sverige har vi en förmåga att tala om invandring som om det vore en enda företeelse (”invandringsdebatten”), och inte ett antal företeelser som har ett antal associerade problem. Skulden för detta bör huvudsakligen läggas på det etablissemang som har stigmatiserat all form av diskussion där människor särskiljs på grund av härkomst, men konsekvensen riskerar att bli att debatten framledes kommer att föras utan nyansering mellan så vitt skilda problem som utvisning av kriminella, ekonomisk migration, ohälsa bland flyktingar, etc. Risken är att om Sveriges redan stora utmaningar blir ännu större, kommer den populistiska högern att kunna övergå till en plattform som hanterar invandring som ett enda, homogent problem (en ståndpunkt som Sverigedemokraterna på senare år faktiskt lämnat, till förmån för det de kallar för ”öppen svenskhet”).

Likaledes håller debatten om islam på att fullständigt tappa alla nyanser, och degenerera till en skriktävling mellan ståndpunkterna ”islam är undergången!” och ”religionsfrihet!” alternativt ”rasism!”. Feminister på vänsterkanten ser till att göra sitt genom att förneka att religiöst förtryck överhuvudtaget skulle existera, och i princip hävda att kvinnoförtryck ser likadant ut och har samma orsaker världen över. Det blir i det närmaste löjeväckande när svenska feminister, skyddade av svensk tradition och lagstiftning, hävdar att kvinnor som är tvingade att bära heltäckande slöja i själva verket ägnar sig åt en protest mot ett abstrakt “patriarkat”, när den typen av klädsel härstammar och uttryckligen motiveras med djupt patriarkala, kvinnoförtryckande seder i andra delar av världen. I en sådan situation behöver en högerpopulist inte ens anstränga sig för att vinna en debatt – islam kan fritt användas som slutargument utan en tillstymmelse till kvalificering.

En libertariansk ståndpunkt

Hur skall då någon som är libertarianskt lagt förhålla sig till populist-högern? Försiktigt, är sannolikt det korrekta svaret. Att ägna sig åt kritik av det politiska etablissemanget är bevisligen raison d’etre för en libertariansk rörelse, men det betyder inte nödvändigtvis att man skall ställa sig okritisk till allt som görs i etablissemangskritikens namn. Det viktiga torde vara att skilja på politisk debatt, och hetsande mot oliktänkande – ytterligare en situation där vänstern dessvärre satt ett mycket tråkigt prejudikat. Det gäller att komma ihåg att en önskan om att tillhöra en bredare ”rörelse” lätt urartar i strikt konformism med en uppsättning fördummande plattityder. Risken med alla former av populister är att de i slutändan väljer att alltid göra det mycket enkelt för sig. Man bör även minnas att populisthögerns kritik av liberalismen inte bara är inriktad mot den moderna, egalitära socialliberalismen, utan också den klassiska liberalismen och dess grundteser. Detta är en av de punkter där populisthögern är någorlunda synkroniserad med klassisk konservatism – gärna en fungerande ekonomi men inte en oreglerad marknad, och framför allt bör vinstintressen för samhällets bästa tyglas (men inte förbjudas). Kritik mot ett samhälle som är alltför mycket fokuserat på materiella nöjen och alltför lite på högre värden är inte omöjligt att kombinera med libertarianism, däremot är en kritik som ämnar att förbjuda och förhindra viss ekonomisk verksamhet synnerligen omöjlig att kombinera med libertarianism. Vill folk enbart jaga monetär vinst och försöka finna lyckan genom maximalt förbrukande av konsumtionsvaror går det som libertarian bra att förebrå dem, men inte att försöka hindra dem.

Slutsats

Den populistiska högern är som fenomen snarare att betrakta som ”anti-vänster” än ”höger”. Mycket av argumentationen är ett direkt svar på påståenden och idéer drivna av den egalitära vänstern. Vänstern har sedan länge bedrivit en kampanj för att skambelägga meningsmotståndare med referenser till fascism och rasism, och resultatet har nu blivit en rörelse som utmärker sig genom att inte bara vara fullständigt opåverkade av sådana anklagelser, utan därtill betala tillbaka med samma mynt. ”Fascist!” möts med ”Sinnessvag vänsterfjolla!”.

Ett utmanande av politiska hegemonier är något som sannolikt alltid kommer att ske, förutom i benhårda diktaturer. En politisk elit kommer alltid, i någon utsträckning, börja föra sin egen agenda och börja agera i egna syften. Detta leder per nödvändighet till motrörelser i protest mot just detta. I ett konsensus-land som Sverige har detta inneburit att vänsteråsikter har blivit fullständigt institutionaliserade och att det politiska etablissemanget rutinmässigt avfärdat all kritik mot dem som irrelevant. Den oundvikliga konsekvensen är framträdandet av den populistiska högern, som sannolikt kommer att bli ett bestående fenomen inte bara i Sverige, utan av samma anledning i hela västvärlden.


[1] Självklart kan man diskutera vad en ”väsentlig” urholkning av den offentliga välfärden innebär. Poängen är att de stora kostnaderna och konsekvenserna sannolikt är framför oss.

[2] https://www.youtube.com/watch?v=NxkV-A5dBZc

[3] Nättroll lider dessutom förvånansvärt ofta av någon form av personlighetsstörning – http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0191886914000324

7 kommentarer till ”En höger mot samtiden

  • ”De populistiska högeridéerna utgörs huvudsakligen av motstånd mot förd invandrings- och flyktingpolitik, motstånd mot feminism, den moderna rasdiskursen och politisk korrekthet, samt motstånd mot alltför långt gången marknadsliberalism (om än inte lika stort motstånd som från vänstern).”

    Det är väl inte så konstigt? Historiskt sett har högerextrema, högerpopulistiska, nazism, fascism och andra kvasihögerrörelser uteslutande varit reaktionära jämfört med ”vänstern” som har varit revolutionära.

    När jag lutar åt ”högerpopulistiska rörelser” är det för att jag tycker inte att libertianismen kan besvara frågorna om kultur, IQ (The Bell Curve) och demografiska förändringar på ett trovärdigt sätt.

  • Vad jag har uppfattat så handlar libertarianismen om icke- aggression… vad är det då inom kultur, IQ och demokratiska olikheter som inte kan omfattas av icke-aggression?!?

  • ”De populistiska högeridéerna utgörs huvudsakligen av motstånd mot förd invandrings- och flyktingpolitik, motstånd mot feminism, den moderna rasdiskursen och politisk korrekthet, samt motstånd mot alltför långt gången marknadsliberalism (om än inte lika stort motstånd som från vänstern).”

    Det här med ”motstånd marknadsliberalism” är inte alls korrekt. Visst, det gäller i Sverige med SD, men det är också så att några av de absolut mest marknadsliberala partierna i Europa hör hemma inom kategorin högerpopulistiska. PVV i Holland och SVP i Schweiz är exempel på detta.

  • För övrigt kan man notera att Ron Paul, med svensk måttstock mätt, är både högerpopulist och främlingsfientlig.

  • ”Dessa idéer flyter sedan samman med någon form av nostalgiskt välfärdsideal, och ett drömmande om en svunnen tid där saker och ting var välordnade. Detta fenomen tycks vara någorlunda gemensamt för såväl USA som Sverige, även om en amerikansk Trump-supporter inte talar om ’folkhemmet’, utan snarare ’The American Dream’. Grundtesen är dock den samma – det fanns ett tidigare tillstånd där saker faktiskt var bättre, och vi behöver röra oss bakåt, snarare än framåt.”

    Det vore, om det är som du beskriver det, problematiskt om en politisk rörelse felaktigt påstod att vissa saker fungerade bättre förr och sedan strävade efter att återgå till denna svunna guldålder som aldrig existerat. Men är ditt påstående om att det inte var bättre förr riktig? Om du med det menar att allting inte var bättre förr i Sverige har du givetvis rätt. Människor har i regel bättre bilar, platta tv-apparater och en schysst smartphone. Så visst är det sant att saker och ting i dessa avseenden blivit bättre. Men är det inte också sant att det fanns färre utanförskapsområden i Sverige för två eller tre decennier sedan? Är det inte sant att eleverna presterade bättre resultat i skolan för två eller tre decennier sedan?

    Det är en lika märklig hållning att säga att inget var bättre förr som att säga att allting var bättre förr. Det du målar upp är en nidbild av s.k. högerpopulistiska partier. Jag är rätt säker på att om du frågar Jimmie Åkesson eller Richard Jomshof så kommer de inte att svara att telefonerna, bilarna och tv-apparaterna var bättre på 80-talet jämfört med idag. Jag tror inte heller att de kommer att bestrida att reallönerna är högre idag än på 80-talet. Däremot är jag rätt säker på att de kommer att säga att antalet utanförskapsområden var färre i Sverige på 80-talet. De kommer också att säga att vissa problematiska kulturella sedvanor hade en mindre utbredning i Sverige på 80-talet än idag.

    Det är sedan självklart så att en svår ekonomisk kris kommer att skärpa konfliktlinjerna i samhället. Så är det alltid. När krubban är tom bits hästarna. Din analys av varför de s.k. högerpopulisterna går framåt är därför problematisk. Problematisk eftersom du inte vill kännas vid verkliga försämringar av det svenska samhället och därför inte begriper hur någon kan vilja återgå till ett tidigare historiskt tillstånd som du menar inte var bättre i något avseende i jämfört med idag. Istället är det någon mystisk och falsk nostalgisk känsla som gripit tag om människornas sinnen och får dem att agera irrationellt.

    Under hela min uppväxt och fram till för kanske 7-8 år sedan stötte jag dock aldrig på några tiggare när jag gick till ICA för att handla. Jag upplever inte detta med det utbredda tiggeriet i Sverige som någon förbättring av samhället. Inte heller är jag särskilt imponerad av att allt fler områden i Sverige präglas av det som beskrivs som ”utanförskap”. Med utanförskap menas rent konkret att människor är arbetslösa och har socialbidrag som inkomst istället för en arbetsinkomst. Med utanförskap menas vidare att människor har låg utbildning och talar dålig svenska eller ingen svenska alls. Utanförskapsområden är också områden där bilar regelbundet bränns, brandkåren välkomnas med en kanonad av stenar och där i största allmänt utvecklingen är sådan att det mesta går åt pipsvängen.

    Kom inte och påstå att antalet utanförskapsområden och antalet tiggare i Sverige alltid varit lika många som idag. Kom inte och påstå att radikala islamister sprängde sig själva i luften i lika hög grad på 70-talet som i dagens Europa. Man kan om man vill undvika att tala om den här dystra utvecklingen. Den har såklart inte drabbat alla delar av Sverige och andra västländer lika hårt. Denna negativa utveckling utgör inte heller hela hela bilden av samhällets utveckling. Vad är dock fel i att önska att det i Sverige ska finnas färre utanförskapsområden? Vad är det som är fel i att önska att det inte existerade ett så utbrett tiggeri i landet? Förklara det. Det är dessa partiella försämringar av Sverige och andra västländer som människor reagerar mot. Dessa försämringar är vad människor reagerar mot och de röstar på s.k. högerpopulistiska rörelser eftersom de talar om dessa försämringar och vill göra något åt situationen.

    En viss andel väljare kommer naturligtvis att rösta på partier som inte blundar och förnekar förekomsten av dessa försämringar av det svenska samhället. Det finns nämligen människor som vet att Oceanien inte alltid legat i krig med Sverige och gatorna inte alltid varit smockfulla med tiggare. Det vet också att här inte alltid funnits lika många utanförskapsområden som idag. Bara för att man vet detta är det inte så att man vill installera en tjock-tv i hemmet eller dränka sin smartphone i toaletten. Hur svårt ska detta vara att förstå?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *