Nazisternas ekonomiska politik

nazi-party-flagHitler och hans grupp erövrade Tyskland med hjälp av brutalt våld, mord och kriminella aktiviteter. Nazismens doktriner hade dock redan ett fast grepp om det tyska sinnet sedan en lång tid tillbaka. Det var övertalning och inte våld som omvände nationens massor till en tro på den militanta nationalismen.

Om inte Hitler hade lyckats med att vinna kampen om att bli diktator, skulle någon annan ha kommit efter honom. Det fanns gott om kandidater redo att ta hans plats: Kapp, general Ludendorff, kapten Ehrhardt, major Papts, Forstrat Escherich, Strasser och många fler. Hitler hade inga skrupler och besegrade således sina bättre instruerade och mer samvetsgranna konkurrenter.

Nazismen erövrade Tyskland eftersom den aldrig stötte på något adekvat intellektuellt motstånd. Den skulle ha erövrat hela världen om inte Storbritannien och USA på allvar börjat bekämpa den efter att Frankrike föll.

Den samtida kritiken av nazisternas program missade målet. Folk hade fullt upp med den nazistiska doktrinens tillbehör. De gav sig aldrig in i en full diskussion om de nationalsocialistiska tankarnas essens. Orsaken är uppenbar. Den nazistiska ideologins grundsatser skiljer sig inte åt från de allmänt accepterade samhälleliga och ekonomiska ideologierna. Skillnaden rör endast hur dessa ideologier appliceras på de problem som är specifika för Tyskland.

Dessa är den nutida icke-ortodoxa ortodoxins dogmer:

1. Kapitalismen är ett orättvist system av exploatering. Det skadar den stora massan för att gynna en liten minoritet. Privat ägande av produktionsmedel stoppar det fulla användandet av naturresurser och teknologiska framsteg. Vinst och ränta är tribut som massan måste betala till den klass som består av passiva parasiter. Kapitalism är orsaken till fattigdom och måste resultera i krig.

2. Det är därför den folkliga regeringens främsta plikt att ta kontrollen över företagen ur kapitalisternas och entreprenörernas händer.

3. Pristak och minimilöner, oavsett om de påtvingas direkt av staten eller om det sker via att fackförbunden får fria tyglar, är ett adekvat medel för att förbättra för konsumenternas och för att permanent öka alla löntagares levnadsstandard. De är steg på vägen till att helt och hållet befria massorna, via socialismens slutliga etablerande, från kapitalets ok. Vi kan i förbifarten nämna att Marx i sina senare år själv starkt motsatte sig detta. Nutida marxism stöder det dock till fullo.

4. Kreditexpansion är en användbar metod för att lätta de bördor som kapitalet påtvingar massorna och för att göra landet rikare. Det har ingenting att göra med återkommande periodiska ekonomiska depressioner. Ekonomiska kriser är en av de ondskefulla saker som den fria marknaden orsaker.

5. Alla de som förnekar de föregående påståendena, och som hävdar att kapitalismens bäst tjänar massorna, och att det enda effektiva sättet för att permanent förbättra de ekonomiska tillståndet för alla i samhället är den progressiva ackumulationen av nytt kapital är folk, är illasinnade och trångsynta apologeter för exploatörernas klassintresse. En återgång till laissez-faire, frihandel, guldmyntfot, och ekonomisk frihet, är uteslutet. Mänskligheten kommer lyckligtvis aldrig att gå tillbaka till de idéer och den politik som utgjorde 1800-talet och den viktorianska tidsåldern. Vi kan i förbifarten nämna att både marxismen och fackförbunden har de allra bästa anspråken på att kallas 1800-tal och viktorianska.

6. Utrikeshandel är endast lönsamt i den mån det handlar om export. Importer är dåliga och borde i största möjliga mån förhindras. Den allra bästa situationen som en nation kan befinnas sig är är när de inte måste förliga sig på import från utlandet. Det är sant att de ”progressiva” inte är särskilt entusiastiska när det kommer till denna trossats, och ibland förkastar de den som ett nationalistiskt felslut, men deras politiska handlingar är genomgående styrda av den.

Med avseende på dessa dogmer råder det ingen skillnad mellan nutida brittiska liberaler och det brittiska Labour-partiet å ena sidan, och nazisterna å andra sidan. Det spelar ingen roll att britterna kallar dessa principer för en följd av liberalism och ekonomisk demokrati medan tyskarna, på bättre grund, kallar dem antiliberala och antidemokratiska. Det är inte av särskilt mycket större vikt att ingen är fri att uttrycka en avvikande åsikt i Tyskland, medan en oliktänkande i Storbritannien skrattas ut och kallas för en efterbliven dåre.

Vi behöver inte på dessa sidor gå igenom och motbevisa alla dessa sex dogmer. Detta är en uppgift för de ekonomiska avhandlingar som hanterar grundläggande ekonomisk teori, och denna uppgift har redan uppfyllts. Vi behöver enbart poängtera att de som inte har vare sig tillräckligt med mod eller insikt för att attackera dessa grundsatser, inte har fog nog att kritisera de slutsatser som nazisterna drog av dem.

Nazisterna vill också att företagen stod under statlig kontroll. De vill också att deras egen nation skulle vara självförsörjande. Det utmärkande draget för deras politik är att de vägrar finna sig i de nackdelar som samma system skulle påtvinga dem, om andra nationer utövade det. De vägrat att för evigt vara ”fångade”, som de säger, inom ett relativt överbefolkat område där arbetskraftens produktivtet är lägre än i andra länder.

Både de tyska och utländska motståndarna till nazismen förlorade den intellektuella kampen mot den eftersom de var insnärjda i samma omedgörliga och intoleranta dogmatism. Den brittiska vänstern och de amerikanska progressiva vill ha allomfattande kontroll av företagen i sina egna länder. De beundrar sovjets ekonomiska system.

De motsäger sig själva när de motsätter sig tysk totalitarism. I Storbritanniens övergivande av frihandel och guldmyntfoten såg de tyska intellektuella ett bevis på hur överlägsna de tyska doktrinerna och metoderna var. Nu ser de att anglosaxerna imiterar deras eget ekonomiska system i nästan alla avseenden. De hör framstående medborgare i dessa länder proklamera att deras nationer kommer att fortsätta med denna politik efter krigets slut. Ställda inför allt detta, varför skulle inte detta övertyga nazisterna att de ledde vägen mot en ny och bättre ekonomisk och samhällelig ordning?

Nazipartiets ledare och deras stormtrupper är sadistiska gangsters. Men de tyska intellektuella och de tyska arbetarna tolererade deras styre eftersom de höll med om nazismens grundläggande sociala, ekonomiska och politiska doktriner. De som ville bekämpa nazismen som sådan, före krigets utbrott för att undvika det (och inte enbart för att göra sig av med det patrask som sitter vid makten i dagens Tyskland), skulle vara tvungna att ändra det tyska folkets sinnen. Detta var dock bortom etatisternas makt.

Det är meningslöst att finkamma de nazistiska doktrinerna för att hitta motsägelser eller saker som är inkonsistenta. De är givetvis motsägelsefulla och inkonsistenta, men deras grundläggande fel är samma fel som plågar den nutida etatismen.

En av de allra vanligaste argumenten mot nazisterna fokuserade på deras påstått motsägelsefulla befolkningspolitik. Folk brukade säga att det var motsägelsefullt att å ena sidan klaga på Tysklands relativa överbefolkning och att begära mer Lebensraum, och att å andra sidan öka födelsetalen. Men i nazisternas ögon var det inget motsägelsefullt med detta. Det enda motgiftet mot överbefolkningens plåga som de visste var det faktum att tyskarna var tillräckligt många i antal för att föra ett krig för mer utrymme, medan de mindre nationerna som led under samma plåga var för svaga för att rädda sig själva. Ju mer soldater som Tyskland kunde uppbåda, dest enklare skulle det vara att befria nationen från överbefolkningens förbannelse. Den underliggande doktrinen var felaktig, men den som inte attackerade hela doktrinen kunde inte på ett övertygande sätt hitta fel med försöken att framställa så mycket kanonmat som möjligt.

En orsak till varför alla invändningar mot nazisternas despotism och de hemskheter de utförde haft så lite effekt är att många av kritikerna själva var benägna att ursäkta Sovjets metoder. Således kunde de tyska nationalisterna hävda att deras motståndare, både de tyska och det utländska, behandlade dem orättvist eftersom de fördömde dem för saker som de lät ryssarna komma mildare undan med. Vidare kallade det anglosaxernas attacker på deras rasbiologiska doktriner för hyckleri. Följer engelsmännen och amerikanerna själva principen att alla raser är jämlika?

De utländska kritikerna fördömer det nazistiska systemet som kapitalistiskt. I denna tidsålder av fanatisk antikapitalism och entusiastiskt stöd för socialismen verkar det inte finnas något bättre sätt att bringa en regering i vanrykte än att kalla den pro-kapitalistisk. Detta är dock en grundlös kritik av nazismen. Vi har i tidigare kapitel sett att Zwangswirtschaft (reds. anm. ung ”tvångsekonomin”) är ett socialistiskt system av allomfattande statlig kontroll av företagen.

Det är sant att det fortfarande finns vinster i Tyskland. Vissa företag tjänar till och med mer i vinst än under Weimarregimens sista år. Detta faktums relevans är dock annorlunda från vad kritikerna tror. Privat spenderande är strikt kontrollerat.

Ingen tysk kapitalist eller entreprenör (butiksföreståndare) eller någon annan har friheten att spendera sina pengar på konsumtion annat än det som staten anser vara adekvat för dennes rank och position i nationens tjänst. Överskottet måste sättas in på banken eller investeras i inhemska obligationer eller i aktier som tillhör tyska företag som helt och hållet kontrolleras av staten.

Att hamstra pengar eller sedlar är strikt förbjudet och bestraffas som högförräderi. Redan innan kriget började fanns det inga importer av utländska lyxvaror, och deras inhemska produktion har sedan länge upphört. Ingen är fri att köpa mer mat och kläder än den tilldela rationen. Hyrorna är fasta, möbler och alla andra varor går inte att få tag på.

Utlandsresor tillåts enbart för statliga ärenden. Fram tills alldeles nyligen tilläts en begränsad mängd utländsk valuta till turister som ville spendera en semester i Schweiz eller Italien. Naziregeringen var oroliga att de skulle göra sina italienska vänner arg, om de inte tillät sina medborgare att besöka Italien.

I fallet med Schweiz var det annorlunda. Den Schweiziska regeringen gav efter för en av de allra viktigaste delarna av sitt ekonomiska system, och insisterade på att en del av betalningen för tyska exporter till Schweiz borde balanseras av ett tyska turisters spenderande. Eftersom den totala mängden tyska exporter till Schweiz, och schweiziska exporter till Tyskland, var fastställt via bilaterala handelsavtal, spelade det för Tyskland ingen roll hur Schweiz fördelade överskottet. Summan som tilldelades de tyska turisterna som reste i Schweiz drogs av från den summa som annars skulle gått till att betala av tyska skulder till Schweiziska banker. Således var det de som innehade aktier i de schweiziska bankerna som betalde de kostnader som de tyska turisterna gav upphov till.

Tyska företag är inte fria att dela med sig av sin vinst till aktieägarna. Mängden utdelning är strikt begränsad i enlighet med en ytterst komplex juridisk teknik. Det har påståtts att detta inte utgör ett allvarligt hinder, eftersom företaget fortfarande kan späda ut aktierna. Detta är ett misstag. De är endast fria att öka sina nominella aktier genom de vinster som gjorts och deklarerats och beskattats under tidigare år, men som inte fördelats till aktieägarna.

Eftersom all privat konsumtion är strikt begränsad och kontrollerad av staten, och eftersom all icke-konsumerad inkomst måste investeras, vilket i praktiken innebär att den lånas ut till staten, är höga vinster inget annat än en subtil form av beskattning.

Konsumenten måste betala högre priser och företagen är nominellt vinstgivande, men ju större vinsterna är, desto mer ökar de statliga medlen. Staten får antingen pengarna i form av beskattning eller lån, och alla måste vara medvetna om att dessa lån aldrig kommer att betalas tillbaka.

Tyska företag har inte haft möjlighet att ersätta sin utrustning på många år. Vid krigets slut bestod företagens och de privata firmornas tillgångar mestadels av utslitna maskiner och diverse tveksamma statliga fordringar. Det krigande Tyskland lever av sin kapitalstock, det vill säga det kapital som nominellt och till synes ägs av dess kapitalister.

Nazisterna tolkade andra nationers attityder gentemot råvarufrågan som ett erkännande av att deras egna påståenden var rättfärdiga. Nationernas Förbund hade etablerat att det nuvarande tillståndet i världen var otillfredsställande och skadade de nationerna som kallade sig själva de obemedlade.

Den fjärde punkten i Atlantdeklarationen, 14 augusti 1941, där USAs och Storbritanniens ledare tydliggjorde ”vissa gemensamma principer i respektive länders nationella politik, på vilka de baserar sitt hopp om en bättre framtid för världen”, lyder som följer: ”De kommer att, med respekt för sina existerande skyldigheter, att sträva efter att främja alla staters, stora som små, vinnare som förlorare, jämlika tillgång till världens handel och råmateriel, som behövs för deras ekonomiska välstånd”.

I ett världskrig står den katolska kyrkan över de stridande parterna. Det finns katoliker i båda lägren. Påven befinner sig i en position där han kan se opartiskt på konflikten. Det var därför en stor seger för nazisterna när påven upptäckte att krigets orsak stod att finna i ”den kalla och kalkylerande egoismen som tenderar att hamstra ekonomiska resurser och material, som är avsedda att användas av alla, i en sådan omfattning att de nationer som av naturen är mindre bemedlade inte ges tillgång till dem”. Han deklarerade vidare att han såg att ”det var nödvändigt att alla deltog i världens naturliga rikedomar, till och med de som tillhörde de som gav och inte de som mottog”.

Nåväl, sa nazisterna, alla håller med oss om att våra klagomål är resonliga, och, fortsatte de, i denna värld som söker göra totalitära nationer självförsörjande, kan detta endast lösas genom att den territoriella suveräniteten omfördelas. Det hävdades ofta att de självförsörkningsfaror som nazisterna var rädda för fortfarande var långt borta, att Tyskland fortfarande kunde öka sin export och att dess per capita – inkomster fortsatte att öka. Detta imponerade dock inte på tyskarna. De ville uppnå ekonomisk jämlikhet, det vill säga att de tyska arbetarna var lika produktiva som i alla andra nationer.

Löntagarna i de anglosaxiska länderna har en mycket högre levnadsstandard än i det förflutna, invände de. Likväl ser inte ”de progressiva” detta som ett rättfärdigande för kapitalism utan de stöder fackföreningarnas krav på högre löner och ett avskaffande av lönesystemet. Det är orättvist, säger nazisterna, att motsätta sig tyskarnas anspråk samtidigt som ingen motsätter sig de anglosaxiska arbetarnas anspråk.

Det svagaste argumentet mot den nazistiska doktrinen var den pacifistiska sloganen att krig inte löser några problem, för det kan inte förnekas att det nuvarande tillståndet med avseende på territoriell suveränitet och politisk organisation, är ett resultat av forna krig. Det var svärdet som befriade Frankrike från de engelska kungarnas styre och gjorde det till en oberoende nation, som förvandlade USA och Australien till den vita mannens land, och som försäkrade de amerikanska republikernas självstyre. Blodiga strider gjorde Frankrike och Belgien till övervägande katolska nationer, och de nordtyska och nederländska regionerna övervägande protestantiska. Inbördeskrig såg till att USA och Schweiz förblev enade.

Två effektiva och ovedersägliga argument kunde ha förts fram mot de tyska aggressionsplanerna. Först och främst att tyskarna själva hade bidragit så gott de kunde till det tillstånd som de ansåg vara så bedrövligt. För det andra att krig är inkompatibelt med den internationella arbetsdelningen. ”Progressiva” och nationalister befann sig dock inte i en position att argumentera emot nazismen på dessa grunder. De brydde sig inte om huruvida den internationella arbetsdelningen bibehölls. De förespråkade statlig kontroll över företagen, vilket av nödvändighet måste leda till protektionism och slutligen till självförsörjning.

Nazismens felaktiga doktriner kan inte stå emot sund ekonomisk kritik, den typen av ekonomi som idag avfärdas som ortodox, men alla som envist klänger fast vid neomerkantilismens populära dogmer, och förespråkar statlig kontroll över företagen, är oförmögna att motbevisa dem. Fabiansk och keynesiansk ”icke-ortodoxi” resulterade i ett misstaget accepterande av nazismens trossatser. Dess tillämpning i praktisk politik hindrade alla försök att bilda en enad front bestående av alla nationer som hotades av nazismens ambitioner.


Artikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe, och är ett utdrag ur Ludwig von Mises bok Omnipotent Government: The Rise of Total State and Total War från 1944, kapitel 7.


15 kommentarer till ”Nazisternas ekonomiska politik

  • Något som libertarianer ej förstår är att färdighet i den industriella processen gjorde väst mer produktivt per capita än resten av världen. Och detta gav medborgarna i väst en högre levnadsstandard per capita än övriga världen. Men denna kunskap är flyttbar. Nu när större delen av världen har denna kunskap så har levnadsstandarden per capita sjunkit i väst. Varje arbetare här är inte längre unikt utrustad med denna industriella process som höjde hans produktivitet långt över de som inte hade den. Det är sant att levnadsstandarden i världen som en konsekvens har stigit mäkteliga. Men detta har inte gynnat arbetarna här. Det har endast gynnat de som kan ha tänka-och-tala-vackert jobb. Ekonomisk nationalism har under stora delar av historien varit rationell, ur det lokala perspektivet. Men eftersom libertarianer saknar lojalitet till någon grupp människor och bara har lojalitet till sina ideer så förstår de inte det.

    • Sen är jag förstås enig med många av punkterna. Särskit att socialistiskt centralstyre och planlösningar är vansinne, oavsett om det kallar sig nazism, socialdemokrati eller kommunism. Men det här argumentet att total frihandel är bra för alla människor är ej korrekt, såvitt jag förstår.

      • Precis, total frihandel blir ju dåligt för centralplanerarna och de som göds av stöldgodset.

      • Jag tror inte att det är någon som säger att total frihandel är bra för precis alla. Senaste Radio Mises tog exempelvis i senaste avsnittet i förbigående upp att det kan bli smärtsamma omställningar för enskilda när produktionen ändras. Det ändrar dock inte det faktum att för stora flertalet blir livet bättre av frihandel, plus att de allra flesta libertarianer nog skulle säga att det är oetiskt att förbjuda eller inskränka handel mellan människor.

      • @Bworf
        Precis, ”för det största flertalet människor”. Över hela jorden. Nu är det här en överspelad diskussion. Men på femtio och sextiotalet var den inte det ännu. Eftersom då fanns bara den industriella processen i väst, och i viss mån på några andra platser. Detta var extremt ekonomiskt bra för arbetarklassen i väst. Frihandel har skyndat på att överföra den industriella processen till många andra platser. Men fallande levnadsstandard för det stora ickedriftiga flertalet i väst.
        Fast sån smuts som icke drifitga människor som ej lämpar sig för tänka-tala-vackert-jobb bryr sig väl inte en äkta libertarian om?

    • Hm, jag har läst artikeln igen mer noga. Och jag missar målet med min kommentar. Artikeln handlar inte om det jag trodde. Jag formulerade den här argumentet när jag läste en annan artikel på mises men postade den inte. Och när jag läste inledningen på Mises artikel så triggade jag igång och började slåss mot väderkvarnar (i just den här artikeln. Jag tycker fortfarande att min poäng är värd att diskutera men den passar inte så bra just här).

      Jag tycker Mises artikel är väldigt spretig, jag vet inte i vilket sammanhang den förekom. Dels så använder han nazisterna för att angripa socialdemokrater eller progressiva eller dylikt i England/USA? Och dels verkar han mer allmänt dissikera olika delar av nazismens styre i Tyskland? Jag vet inte om jag har någon kommentar om artikeln, den säger så mycket åt så många olika håll.

      • Poängen med artikeln är att nazisterna hade kunnat bekämpas ideologiskt, om det inte vore som så att alla andra som ansåg sig vara ”ideologiska motvikter” till nazismen redan accepterat de grundsatser och resonemang som nazismen vilade på. Och eftersom de inte ville ifrågasätta sina egna, felaktigt, hållna trossatser var de oförmögna att bekämpa nazismen på ett ideologiskt plan.

        Denna bok gavs ut 1944, i slutet av kriget, och hanterar nazisternas väg till och tid vid makten. En mycket läsvärd bok av von Mises.

  • Arbetare idag är inte fattigare för att människor i andra länder har fått relativt sett högre produktivitet. I den mån de är fattigare så är det på grund av statlig inflationism (som fördelar pengar från fattig till rik), beskattning och resursslöseri.

    Vad är ”levnadsstandarden per capita”? Hur mäter man det?

    • Man får väl ta antalet per capita av brödrostar, kylskåp, spisar, kaffekokare, skor, jackor, datorer, telefoner, bilar, semesterresor, husvagnar osv. och göra någon form av medelvärde.

      • Skogspromenaderna då? Man får ju inte glömma att mäta skogspromenader per capita, kvalitetstid med barnen per capita, skratt och skål i goda vänners lag per capita och allt annat som hör god levnadsstandard till. Förutom om man inte gillar skogspromenader förstås, då får man mäta avsaknaden av skogspromenader per capita istället.

      • @Paterson

        Naturligtvis måste vi ta med de saker du nämner. Men, vissa gillar inte skogspromenader. Många är rädda för skogen, så att tvinga dem till skogspromenader sänker deras levnadsstandard.

        Dock visar detta bara på att levnadsstandard bara är en subjektiv sak vilket i princip bara är löjligt att mäta.

        Kanske det går att mäta om man ser till hur mycket tid vi måste lägga ner på vissa sysslor. Desto mindre tid, desto mer tid till annat.

      • @Göran: Precis min mening. Levnadsstandard kan egentligen inte mätas, enbart mängden resurser som slukas samt vissa anekdotiska före- och efterförhållanden kan mätas (kvadratmeter per familj som nämns nedan till exempel, men vad är det som säger att familjen inte är lycligare i sitt nya lilla klimatsmarta hus jämfört med sitt gamla resursslösande dito till exempel?).

        Livskvalitet, som levnadsstandard någonstans måste bygga på, kan mätas av enskilda individer i sitt eget liv över tid, men eftersom du aldrig kan jämföra lycka mellan individer kan det inte kvantifieras och mätas.

    • Att man uppnår mindre boendeyta per familj på två inkomster istället för en är en ledtråd. Att man ej äger sin bostad är en annan ledtråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *