Jobbtillväxt innebär inte att vi blir rikare

workerSom svar till Obama-administrationens senaste påståenden om att de har skapat ”miljontals jobb” undersökte jag data på mises.org för att se om det faktiskt stämde. Det visar sig att jobbtillväxten sedan recessionen 2008 faktiskt varit ganska svag, och knappast någonting att skryta om.

Våra slutsatser från dessa analyser tenderar dock att baseras på ansatsen om att jobbtillväxt är synonymt med ökat välstånd och rikedom.

Är det ett korrekt antagande?

På en omhämmad marknad skulle svaret vara nej, av flera skäl.

Först och främst innebär ökad produktivitet att arbetare behöver jobba färre timmar för att upprätthålla samma levnadsstandard.

För det andra, eftersom varor och tjänster blir billigare (på grund av ökad produktivitet) kommer det också att leda till färre arbetstimmar för att upprätthålla samma levnadsstandard.

Behovet av färre arbetstimmar kan översättas till kortare arbetsveckor och arbetsdagar, men det kan även resultera i att hushållen förändras genom att man övergår från två inkomster till en inkomst. Eller att folk pensionerar sig tidigare och därmed lämnar arbetskåren.

Med andra ord, i en välfungerande ekonomi kommer mindre mänsklig arbetskraft att krävas för att upprätthålla samma levnadstandard över tid, allt annat lika. Om konsumenter önskar konstant ökad levnadstandard, kommer de givetvis att välja mer arbete framför mer nöje i syfte att kunna öka konsumtionen.

Arbetstimmar i ett historiskt perspektiv

Även i vår hämmade och ofria ekonomi kan vi se denna grundläggande trend på arbetsplatserna. Antalet nödvändiga arbetstimmar för att upprätthålla samma levnadstandard som våra far- och morföräldrar är färre idag jämfört med 1950 exempelvis.

Om medelklasskonsumenten nöjde sig med ett boende bestående av två sovrum i ett mindre trevligt område, en bil, en telefon, ingen luftkonditionering och ingen tillgång till internet skulle många av dem behöva mycket färre arbetstimmar än vad som krävs för att upprätthålla en typisk medelklass-levnadsstandard idag.

På 1950-talet delade till exempel min mamma sovrum med tre syskon i ett tvårumshus i centrala Los Angeles. Hon gick på en privat katolsk skola där det var femtio studenter per klassrum. För hennes familj var det sjävklart inget prat om flygresor till Europa eller resor till havet, men trots detta skulle ingen beskriva denna livsstil som ”fattig” eller ”lägre medelklass”. Det var en medelklasslivsstil, men denna levnadsstandard krävde betydligt mer än 40 timmarsveckor på familjeföretaget där både föräldrarna arbetade.

Detta exempel var inte otypiskt.

Trots ökad levnadsstandard sedan dess har arbetstimmarna faktiskt minskat. Enligt Robert Fogel i ”The Fourth Great Awakening and the Future of Egalitarianism” har antalet arbetstimmar under en genomsnittlig arbetsdag för mannen i hushållet minskat från 8,5 timmar till 4,7 timmar från 1880 till 1995 medan tid för nöjen ökat från 1,8 timmar till 5,8 timmar.

I en annan studie av Thomas Juster och Frank Stafford fann man att arbetstimmarna per vecka minskade från 51,6 timmar till 44 timmar för män mellan 1965 och 1981 i USA. För kvinnor ökade antalet timmar från 18,9 timmar till 23,9 timmar. Vi kunde förvänta oss en ökning för kvinnor under denna period då kvinnor började arbeta i större utsträckning än tidigare. Detta var för lönejobb på marknaden endast, men om vi inkluderar ”jobb i hemmet” finner vi att ”totalt jobb” för kvinnor under denna period sjönk från 60,9 timmar till 54,4 timmar. Kvinnor ersatte jobb i hemmet med jobb på marknaden under denna period, men totalt minskade antalet arbetstimmar. Totalt jobb minskade även för män från 63,1 timmar till 57,8 timmar. Jobb i hemmet ökade för män under denna period.

Och i ytterliggare en studie av Mary Coleman och John Penceval, minskade den genomsnittliga arbetsveckan för vita män från 44,1 timmar 1940 till 42,9 timmar 1988. Den minskade för vita kvinnor från 40.6 timmar till 35.5 timmar över samma period.

Den typiska levnadsstandarden ökade under dessa perioder då antalet kvadratmeter på husen ökade, bilar blev vanligare och bekvämligheter som telefoner, tvättmaskiner, datorer och klimatanläggningar blev allt vanligare.

Idén om att “gå i pension”

Även om antalet arbetade timmar minskade, ökade produktiviteten tillräckligt fort för att en stor del av arbetarna kunde lämna arbetskåren tidigt och anamma det nya konceptet ”att pensionera sig”. Som W. Andrew Achenbaum förklarade i The Wilson Quarterly, var det vanligt att arbeta under de så kallade ”guldåren” på 1800-talet och tidigare. Framgångsrika bönder som ägde land kunde ha råd med att avsevärt dra ner på arbetstimmarna när de blev äldre, men vanliga arbetare behövde generellt arbeta så länge som möjligt eller leva i fattigdom.

Det var endast under sent 1800-tal som arbetarnas produktivitet accelererade i en takt som möjliggjorde att arbetare i större utsträckning kunde dra sig tillbaka tidigare. Många föråldrades och var inte längre arbetsföra vare sig de ville det eller inte. Achenbaum skriver:

Oförmågan att kunna jobba bland de äldre arbetarna är en anledning till att perioden runt 1890 var startpunkten för en långtgående trend mot att lämna arbetskåren. Under det året, var ungefär två tredjedelar av männen över 65 år fortfarande arbetande, ungefär samma proportion som man hittar i utvecklingsländer som Brasilien och Mexiko. 1920 har den summan minskat till 56 procent, och 1940 var den nere i 42 procent. Idag är den 27 procent.

I de gamla dåliga dagarna av överlevnadslöner, kunde arbetare jobba decennier utan stora möjligheter till att ackumulera kapital, och därmed var “pension” ett annat ord för fattigdom. I takt med att arbetarnas produktivitet ökade och kapitalackumuleringen ökade kunde privata företag ha råd att skapa en sak som kallades ”pensionsfonder”, vilket accelererade pensioneringstrenden.

Födelsen av statliga pensioner ökade denna trend genom stora överföringar av välstånd från nuvarande arbetare till före detta arbetare. Faktumet att dessa omfördelningar inte minskade de nuvarande arbetarnas löner till överlevnadsnivåer var en följd av ökad produktivetet i form av industrialiserade och mekaniserade arbetsplatser. Arbetarna underhöll nu både sig själva och pensionärer samtidigt som deras levnadsstandard ökade. Något sådant skulle aldrig kunna vara politiskt genomförbart i tidigare dagar, eftersom arbetarna skulle revoltera mot den nya skatten som skulle ha gjort dem fattiga till förmån för andra. Denna nya värld, där arbetare kunde underhålla sina familjer plus några okända personer som de aldrig träffat, var en av marknadens triumfer, som ironiskt nog tillät stater att komma undan med högre skatter.

Innebär jobbtillväxt mer välstånd då?

En gång i tiden mätte vi ekonomisk framgång i termer av hushållens förmåga att underhålla sig själva och sova i en varm säng. Vi gör fortfarande detta i utvecklingsländer där ”extrem fattigdom” är ett verkligt problem.

I den industrialiserade världen existerar däremot inte “extrem fattigdom”. 78 procent av “de fattiga” har luftkonditionering och en majoritet har mobiltelefoner. Min mammas levnadstandard på 40-talet skulle idag betraktas som ”lägre än normal” av statliga myndigheter. På den tiden var sådana förhållanden typiska för medelklassen. Som Ludwig von Mises en gång poängterade är ”dagens lyx morgondagens nödvändighet”.

Om vi då skulle mäta behovet av att arbeta i termer av behovet av mat och husrum skulle antalet arbetstimmar idag knappast innebära heltidsarbete.

Det är därför vi finner att mängden arbete utfört av människor över decennierna har minskat. Maskiner gör mycket jobb som människor en gång gjorde, och mer ekonomiskt.

Det är därför USA har mer industriproduktion idag än förr, även om färre personer är anställda inom tillverkningssektorn. Det är därför våra mor- och farföräldrar arbetade fler timmar än våra föräldrar även om levnadsstandarden idag är högre än på 1960-talet.

Över tid kan vi alltså inte säga att mer jobb innebär mer välstånd. Faktum är att man lika gärna enkelt kan argumentera för att mindre jobb, färre arbetstimmar och färre arbetare illustrerar ett ökat välstånd. Barnarbete, till exempel, är inte längre nödvändigt för att upprätthålla en familjs levnadsstandard. Alla dessa jobb är borta sedan länge.

Hur ska vi då besvara politiker som påstår att de har skapat “miljontals jobb”? Ska vi ta det som ett mått på ekonomisk utveckling?

På kort sikt kan det vara ett användbart mått. Vi måste fråga oss själva om ekonomin har förändrats fundamentalt över de senaste 10 åren på ett sätt som gjort att mycket färre människor är i behov av anställning. Ännu viktigare så vi måste undersöka om priser på varor och tjänster avsevärt har minskat. Är det fler personer som frivilligt väljer att ha en lägre levnadsstandard för att ha mer tid till nöje eller för att utföra icke-marknadsjobb?

Detta är frågor som måste beaktas när vi pratar om jobb och ekonomisk utveckling. Sanningen är att det enda måttet som räknas är hushållens realinkomster och kapital, och vad det kan köpa. Allt annat är försök att hitta tangentiell data, detta illustrerar begränsningarna i att mäta aggregerad data.

Med detta sagt finns det ingenting negativt med att vara skeptisk till statens anspråk om att ligga bakom ekonomiska framsteg, speciellt när det framställer staten i dålig dager.


Originalartikeln finns här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *