Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, del 4

George Reisman

George Reisman

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.


Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *