Vår kultur, eller det som är kvar av den

DalrympleIdag intervjuar vi doktor Theodore Dalrymple, som skriver för City Journal och som är författare till en ny samling uppsatser med titeln ”Our Culture, What’s Left of It: The Mandarins and the Masses”.

FrontPage Magazine: Välkommen till FrontPage Magazine doktor Theodore Dalrymple. Det är fantastiskt roligt att ha dig här.

Dalrymple: Tack för att ni bjudit in mig.

FP: Det är svårt att veta vad vi ska börja tala om, eftersom dina uppsatser rör så många djupa teman.

Jag antar att vi kan börja med dina observationer om vad som ligger bakom många av samhällets sjukdomar. Du diskuterar hur du, när du arbetade som läkare, ställdes inför en växande patologi inom vår kultur, och att det inom denna patologi fanns ett antagande att ens ”sinnestillstånd eller humör är, eller borde vara, skiljt från ens levnadssätt”. Du kopplar ihop det med att folk tror att det är samma sak att vara olycklig, som det är att vara deprimerad. Kan du tala lite om detta?

D: Jag har märkt att ordet ”olycklig” har försvunnit från allmänt bruk, och att ordet ”deprimerad” har tagit dess plats. Att vara olycklig är ett sinnestillstånd som uppenbarligen är ett resultat av ens livsomständigheter, oavsett om de är självförvållade eller ett resultat av omständigheter man inte rår över, eller en blandning av de två. Att vara deprimerad är dock en sjukdom, och det är upp till läkaren att bota den. Det är på detta vis oavsett hur ens livsomständigheter ser ut. Läkaren, som inte kan uttala sig dömande på ett sätt som av hans patienter kan tolkas som moraliskt, har inget annat val än att spela med i denna illusion. Resultatet är en kraftig ökning av antalet läkarrecept, utan att folks olycka minskar.

Som du sa existerar det en total åtskillnad mellan ens sinnestillstånd och ens levnadssätt. Vidare har man inte rätt att sträva efter lyckan, utan man har rätten till lyckan själv.

Jag bestämde mig, baserat på min erfarenhet, att dessa attityder är väldigt destruktiva och, vilket inte är oväntat, att de leder till en massa misär som en läkare inte kan göra något åt, i alla fall inte utan att vara dömande.

FP: I din diskussion om ondska lägger du märke till ett centralt fenomen: ”att upphöja sin egen njutning över andras långsiktiga misär, som man har en moralisk skyldighet för”. Kan du vänligen ge oss dina tankar om detta?

D: Idén att ens egen njutning eller begär för stunden är det enda som är viktigt leder till ett anti-socialt beteende. Låt mig illustrera med ett litet och till synes trivialt exempel.

Ungefär hälften av hushållen i Storbritannien har inte längre ett matbord. Folk äter inte sina måltider tillsammans. De betar, de hittar vad de vill ha i kylskåpet, och äter det ensamma, när de känner för det (vilket vanligtvis är ofta), oavsett vad andra människor i hushållet gör.

Detta innebär att de aldrig lär sig att ätandet är en social aktivitet (många av fångarna i fängelset där jag arbetade hade aldrig i hela sitt liv ätit vid ett bord tillsammans med någon annan). De lär sig aldrig att disciplinera sitt beteende. De lär sig aldrig att deras aptits nuvarande tillstånd aldrig borde vara det enda som avgör om de ska äta eller inte. Med andra ord är det ens egna inre tillstånd som är det allra viktigaste att ta hänsyn till för att bestämma när man ska äta. Detta sätt att tänka avspeglas i alla deras beteenden.

Unga patienter äter numera i läkares mottagningar. Framförallt äter de på gatan, där de så klart skräpar ner lika omedvetet som hästar skiter. Detta är inte ondska, även om det är antisocialt, men du kan lätt se hur det kommer sig att folk som tillskriver sina egna begär så mycket värde, och som helt saknar några andra kriterier för att för hur de ska bete sig, begår ondskefulla handlingar.

FP: Din observation om att människor söker fara för att det är spännande, och hur detta förhåller sig till människors självdestruktiva beteende, samt att de frivilligt väljer misär, är väldigt djupsinnig. Kan du dela med dig lite om detta?

D: Det är uppenbart för mig att folk ofta vill ha inkompatibla saker. De vill ha fara och spänning å ena sidan, och säkerhet och trygghet å andra sidan, ofta samtidigt. Motsägelsefulla begär innebär att livet aldrig kan vara fullständigt tillfredsställande eller utan frustration.

Jag tror det var Dostojevskij som sa att även om staten var 100 procent välvillig och ordnade allt för vårt bästa, bedömt efter rationella kriterier, skulle vi ändå vilja använda vår frihet för att gå emot dess förordningar.

En orsak till den självdestruktiva epidemi som drabbat det brittiska, för att inte säga hela det västerländska, samhället, är flykten från tristess. För folk som inte har någon transcendental mening med sina liv och som inte kan hitta en genom att bidra till en kulturell tradition (till exempel), med andra ord folk som inte har någon religiös tro och saknar ett intellektuellt intresse som kan stimulera dem, är ett självdestruktivt beteende och egenskapade livskriser ett sätt att fly undan meningslösheten. Jag har till exempel lagt märke till att kvinnor som genomgående umgås med dåliga män, det vill säga män som uppenbarligen är opålitliga, alkoholiserade, drogberoende, kriminella, och våldsamma, eller alla av dessa egenskaper, ofta har haft erfarenhet av hyggliga män som behandlade dem väl, med respekt och så vidare; Relationerna med dessa män varade kortast tid, eftersom hyggligheten tråkade ut dem. Utan religion eller kultur (och med detta menar jag högstående, eller närapå högstående, kultur) är ondskan väldigt attraktiv. Den är inte tråkig.

FP: Du nämner att din far var kommunist. Berätta lite för oss om hans världsåskådning och hur det påverkade din familj och din egen intellektuella resa.

D: Min far var kommunist, fast han var även en affärsman. Vårt hus var fullt av kommunistisk litteratur från 30- och 40-talet, och jag kommer ihåg författare som Plekhanov och Maurice Hindus och Edgar Snow. Det var alltid tydligt för mig att min fars omtanke för mänskligheten inte alltid matchade hans omtanke för människor som han, för att uttrycka sig milt, ofta uttryckte sig nedlåtande om. Han tyckte det var svårt att ingå en jämlik relation med någon, och föredrog att spela Stalin gentemot deras Molotov. Vi hade ”Sovjetunionens kommunistiska parthis historia: kortfattad kurs” i vårt hus och apropå det var en av mina favoritböcker, som jag brukade bläddra genom som ett barn, en omfattande bilderbok av Sovjetunionen 1947.

Jag tror att den stora skillnaden mellan min fars uttryckta idéer och ideal och hans vardagliga beteende, påverkade mig och gjorde mig misstänksam mot folk med stora planer på universell förbättring.

FP: Du nämner hur Lenin aldrig ville höra Beethoven eftersom det gjorde folk benägna att klappa barn på huvudet, ett beteende som inte är synonymt med att leda en dödskult. Jag har alltid varit intresserad av vad musik representerar och hur det utgör en stor fara för totalitarismen. Idag, inför islamismens hot, vet vi att denna dödliga fiende också hatar all musik (talibanerna) eller nästan all musik (Khomeini). Vad tror du det är med musik som gör totalitära ideologier så rädda?

D: Musik går inte att kategorisera ideologiskt. Precis som det finns några samhällsvetare som inte tror att något existerar om det inte går att mäta, och vissa psykologer som tror att medvetandet inte finns eftersom det inte ger utslag på deras mätinstrument, så upplever ideologer allt som inte passar in i deras konceptuella ramverk som ett hot. Ideologer vill ha en enkel princip, eller ett fåtal enkla principer, som allting ska bedömas ifrån. När jag var en student levde jag med en hårdkokt dialektisk materialist som sa att Schubert var en typisk småborgerlig pessimist, vars musik skulle försvinna så fort de objektiva orsakerna till pessimismen upphörde att existera. Men jag tror inte ens att han själv var helt och hållet nöjd med den formuleringen.

FP: Du nämner hur den franska aristokraten Marquis de Custine, som levde på 1800-talet, gjorde ett flertal djupsinniga observationer om hur ryska vakter slösade sin tid på dumma och meningslösa uppgifter, och hur detta var sammankopplat med hur maktlös människan är under ett auktoritärt styre. Berätta lite mer för oss hur detta fungerar i Ryssland.

D: Med avseende på Ryssland är jag inte någon expert, men jag har ett intresse för landet. Jag tror att det är nödvändigt att studera 1800-talets ryska historia för att förstå den moderna världen. Jag tror att det karakteristiskt ryska auktoritetsstyret föregår Sovjet-eran. Om du läser Custine slås du av hur mycket av det han studerade inträffade innan Sovjet-eran, som så klart multiplicerade tendenserna tusenfalt.

Jag antar att folk som upplever att de har liten kontroll över sina liv eller sitt öde, kan känna en viss makt av att lägga sig i andras affärer, i liten omfattning. Jag har lagt märke till att många av de människor som är våldsamt diktatoriska i hemmet ofta inte gör särskilt mycket väsen av sig utanför hemmet. De är Stalin i sitt eget hem.

Apropå det så kallade Custine Nikolaj I för en ”örn och en insekt”. Det är en fantastiskt träffande beskrivning av diktatorer som vill uppnå makt över världen, men som också känner sig tvingade att lägga sig i sina medborgares minsta och mest intima detaljer.

FP: Du observerar klokt hur politisk korrekthet är ondskefullt på grund av ”det våld som det åsamkar folks själar genom att tvinga dem att säga eller implicera något de inte tror på, men inte får ifrågasätta”. Kan du berätta mer om detta?

D: Politisk korrekthet är finstilt kommunistisk propaganda. Under mina studier av kommunistiska samhällen kom jag fram till att syftet med den kommunistiska propagandan varken var att övertyga eller informera, utan om att förödmjuka. Således, ju mindre det motsvarade verkligheten, desto bättre. Då folk tvingas förbli tysta när de får de mest uppenbara lögner berättade för sig, eller till och med värre, då de tvingas återge lögnerna själva, förlorar de en gång för alla sin känsla för rättskaffenhet. Att instämma med uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och på ett sätt att själv bli ondskefull. Ens förmåga att stå emot något, vad som helst, nöts ner och till och med förstörs. Ett samhälle av kastrerade lögnare är enkelt att kontrollera. Om du undersöker politisk korrekthet tror jag att du hittar samma sak, och att det är just det som är syftet.

FP: Du diskuterar hur Custine lade märke till St. Petersburgs ”breda gator”, och att dessa medvetet hade byggts på det sättet för att omöjliggöra för medborgare att vara spontana och för folkmassor att verka stora. Det var ett sätt att minska risken för revolution. Kan du vidareutveckla detta lite?

D: Custine menade att St. Petersburgs arkitektur, eller snarare stadsplanering, gjorde alla folksamlingar misstänksamma och således en måltavla. Han menade att folk inte kunde samlas spontant där på samma sätt som de kunde i städer med smalare gator och utrymmen. Han menade också att storslagenheten var ett försök att påverka medborgarna så att de upplevde sig själva som små och obetydliga, och staten som mäktig och viktig. Oavsett om detta var korrekt eller inte med avseende på St. Petersburg (det finns andra förklaringar om dess storslagenhet), var det i alla fall en lärdom som byggarna av Pyongyang lärde sig. De hade den dåraktiga storslagenheten rätt, men de hade inte samma smak som byggarna av Petersburg.

FP: Du har en fascinerande uppsats i din samling med titeln ”Why Havana had to die”. Kan du summera huvudtesen i några få meningar?

D: Havana är en av de allra vackraste städerna i världen, och den har den kanske allra mest harmoniska arkitekturen, från 1500-talet till mitten av 1900-talet. Vidare sträcker sig detta harmoniska område över en stor yta, det vill säga det åtnjuts inte enbart av en liten del av befolkningen eller en elit. Med andra ord motsäger staden i sig själv hela den ortodoxa kommunistiska historien om Kuba som ett outvecklat samhälle med en liten rik klass, där alla andra var djupt nersjunkna i fattigdom. Således var det säkrare för Castro att låta staden falla i fördärv än att upprätthålla den, helt oavsett hans oförmåga att göra det så klart.

Det bör dock erkännas att ruinerna har en viss charm… för turister.

FP: Islamister och vänsterfolk har många saker gemensamt. En av dem är att de är olyckliga, hatar livet och ser glädjen och lyckan som dödliga fiender. Du har en kommentar i boken om ”accepterandet av existensens inneboende begränsningar, något som är nödvändigt för lycka”. Kan du förklara detta om livet lite mer i allmänhet och även koppla det samman med islamismens och vänsterns dödliga natur.

D: Jag tar det som givet att människan, som har motsägelsefulla begär, alltid kommer att känna sig frustrerad, även då hon är lycklig. Till exempel vill vi både ha äventyr och säkerhet, och när vi har det ena längtar vi efter det andra. Alla former av mänsklig lycka innehåller fröna tills sin egen förstörelse.

Den moderna människan i synnerhet, eller det ter sig i alla fall så för mig, är särskilt dåligt på att inse att mycket av hennes olycka eller missnöje har att göra med denna oundvikliga insikt. Istället skyller hon på samhällets struktur och tror att en perfektion som kan lösa alla motsägelser och eliminera alla frustrationer går att uppnå, om vi bara avskaffade privat egendom eller följde Mohammeds efterföljare. Försöken att tvinga människor att göra så, ger deras existens mening, och så klart mycket sadistiskt nöje på köpet.

FP: Du noterar att Alfred Kinsey piercade sin egen förhud och satte in en metalltråd i sitt eget urinrör. Jag har hört ekon av detta under mitt liv men aldrig undersökt det noggrannare, eftersom själva idén om denna verklighet skrämmer mig. Men nu kan jag inte låta bli att fråga varför han gjorde detta. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle göra detta? Vad ville han uppnå med detta?

D: Alfred Kinsey var en väldigt märklig man. Han var sexuellt hämmad fram tills en ganska sen ålder, och sedan uttryckte han sin sexualitet på mer och mer bisarra sätt ju äldre han blev. Han var ett skolboksexempel på någon vars aptit växte när han fick äta. När du väl befinner dig på den stege där du utforskar sinnesförnimmelser som nyckeln till lycka måste du uppleva mer och mer extrema saker. Jag tror att detta förklarar den artistiska produktionens logik och hur ”transgressiv” blir till en hyllningsterm.

FP: Det finns en annan fascinerande uppsats i din samling med titeln ”Who Killed Childhood”. I denna uppsats förklarar du på ett upplysande sätt den ”egocentriska oförmågan att känna, som kompenseras av en utåtriktad uppvisning”. Du kopplar samman detta med barndomens död. Kan du tala mer om detta?

D: Barndomen, i alla fall i stora delar av det moderna Storbritannien, har ersatts av en förtida vuxenhet, eller snarare ungdom. Barn växer upp snabbt, men inte särskilt långt. Det är därför det idag är möjligt för en fjortonåring att bli vän med en tjugosexåring, eftersom de vid fjorton års ålder vet allt som de någonsin kommer att veta.

I denna miljö är det viktigt att uppfattas som kunnig, eller gatusmart, annars kommer du att upplevas som en vekling och utnyttjas. Således utvecklas ingen medkänsla för andra. Vidare har hemmets disciplin förändrats med familjens sammanfall. På mitt sjukhus skulle mängden utomäktenskapliga barn vara 100% om det inte vore för de indiska invandrarna. Barn växer nu för tiden upp i omständigheter där disciplin enbart har att göra med att en person påtvingar en annan person sin vilja. Det är ren och skär makt utan några som helst principer. Lenins fråga, vem gör vad mot vem, blir själva grundbulten för alla mellanmänskliga relationer.

FP: Du diskuterar det fruktansvärda lidande som kvinnor tvingas utstå under islams grymma och sadistiska struktur av könsapartheid. Du nämner de västerländska feministernas totala tystnad om detta, och noterar att ”när två dygder, det vill säga feminism och multikulturalism, hamnar i konflikt, går det endast att bevara båda genom en oanständig tysthet”.

Vänstern har under lång tid utropat sig själv som förkämpar för kvinnors rättigheter, för homosexuellas rättigheter, för minoriteters rättigheter, för demokratiska rättigheter, och så vidare. Trots detta har den idag solidariskt sträckt ut en hand till den mest fascistiska kvinnohatande, homohatande, minoritetshatande och demokratihatande kraften på jorden: islamismen.

Vad är det som händer? Det är väl egentligen inget nytt? Vänsterns politiska pilgrimsfärder till kommunistiska gulags, och så vidare?

D: Jag tror att problemet här har att göra med en önskad självbild. Tolerans är den största moraliska dygden och att ha ett öppet sinne är den största intellektuella dygden. Vidare måste man vara feminist om man är en hygglig person. Folk vill därför både vara multikulturalister och feminister. Men multikulturalism och feminism hamnar uppenbart i konflikt med varandra. Du undviker nödvändigheten av att ge upp den ena för den andra om du helt och hållet bortser från fenomenet. Hur du upplever dig själv är långt mer viktigt än hur det egentligen står till i världen.

FP: Hur ser du på framtiden, om vi talar om kriget mot terrorn? Är du optimistisk eller pessimistisk? Snälla ge oss lite hopp.

D: Kortsiktigt är jag faktiskt inte särskilt optimistisk. I bästa fall lär vi oss leva med extremistiska handlingar. Jag tror inte att de tillstånd som ger upphov till terrorism kommer att försvinna, och jag tror inte på en slutlig seger. Jag tror enbart på utnötning och att alla saker förr eller senare förgår.

På ett sätt är jag optimistisk, i det att den sortens terrorism som vi såg i London inte kommer att uppnå sina mål. Tyvärr kan den ge upphov till en hel del skada under tiden.

FP: Jag måste säga att det har varit ett sant nöje att tala med dig. Du är en fascinerande individ med otroligt mycket visdom. Tack för att du förärade oss din medverkan.

D: Tack för att du frågade mig. Det har varit ett sant nöje och en ära.


Originalartikeln publicerades i FrontPage Magazine, 31 Augusti, 2005, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *