Om deltagande i lagen

Subjektiv rättsskipning

Subjektiv rättsskipning

Hur ser ett samhälle utan en fungerande rättsstat ut? Vanligtvis mycket illa. Detta är ett libertarianskt problem då libertarianer inte gillar staten, och för den libertarian som inte läser historien korrekt ett närmast oöverstigligt problem. Rättsstaten är det stående argumentet för varför en statsapparat behövs, och ett argument som åtminstone 99 procent av befolkningen anser avgöra frågan om den moderna statsbildningens existens slutgiltigt. Men finns det verkligen inget alternativ mellan den moderna statsapparaten och samhälleligt kaos?

Det finns en typ av argumentation som man lätt utvecklar allergi mot om man är en någorlunda påläst libertarian. Det är argumentet från de egna leden om att polisverksamhet borde avskaffas, och fri våldsanvändning skall vara en frihetlig strävan. Utöver att argumentet som sådant enbart kommer accepteras av samhällets värsta element, så utgör det ett radikalt missförstånd av hur ett fredligt samhälle uppstår. Ett fredligt samhälle uppstår inte ur våldsanvändning, utan av frånvaron därav. Det torde vara närmast självförklarande att det finns ett direkt samband mellan individuell frihet och en rättsordning som premierar fredligt beteende. Det må mycket väl vara så att polisen under nuvarande organisation är fruktansvärt ineffektiv, och dessutom fokuserar alltför mycket tid och pengar på offerlösa brott. Det motiverar på intet sätt den typ av kritik som ofta görs mot polisiär verksamhet i allmänhet.

I det “naturliga tillståndet” som John Locke kallar det, är alla sin egen polisman, jury och bödel. Detta tillstånd är något naturligt givet, och både det tillstånd vi startar från och vid samhällelig kollaps riskerar att falla tillbaka till. Detta tillstånd är för vissa lockande, då det ger fullständig autonomi för privat rättsskipning. Det ger dock, fram tills dess gemensamma rättsliga traditioner accepteras, i princip inget skydd mot rättsövergrepp, hämndaktioner och övervåld. En debatt kring juridik och juridiska system kan inte förneka det faktum att rättssäkerhet är beroende av “tredje persons-perspektivet”, där den dömande och rättsskipande makten inte får vara någon av de inblandade parterna i en konflikt. Detta är ett faktum som de flesta libertarianer ofta påpekar ur en annan synvinkel, nämligen att det är osannolikt att staten i konflikter med enskilda individer skulle döma till individens fördel, och sin egen nackdel [1]. Likaledes är det inte sannolikt, att en enskild individ som är såväl polis som jury, skulle döma objektivt och inte till sin egen fördel.

Man kan naturligtvis argumentera kring huruvida det “naturliga tillståndet” är mer eller mindre korrumperat än en statlig juridisk apparat. I små samhällen med stort mellanmänskligt beroende kan man anta att det “naturliga tillståndet” snart skulle utveckla någorlunda säkra rättsmetoder och en relativt objektiv rättsskipning. I större samhällen där det saknas mellanmänskliga beroenden, och grupper ofta ligger i konflikt med varandra [2], är det snarare sannolikt att någon form av “djungelns lag” raskt skulle inträda . I förlängningen är det rimligt att anta att rättsskipning skulle börja baseras på sociala och etniska tillhörigheter och säkerhet sannolikt skulle övergå till maffia-liknande verksamhet med olika beskyddar-grupper i konkurrens. I förlängningen kommer naturligtvis en av två saker hända – antingen tar någon grupp överhanden och blir stat, eller så utvecklas någon form av fredligt samförstånd grupperna emellan. Detta är dock inte ett utgångstillstånd, utan en process som kan ta mycket lång tid.

Det stora problemet är att det är svårt att som libertarian argumentera för att rättssystemet är så korrupt så att man skall applådera ett sönderfallande av rättssystemet som sådant, för en återgång till en rättsordning som senast gällde på medeltiden. Ett sådant konstaterande är synonymt med att säga att vår ackumulerade kunskap vad gäller rättspraxis i tusen år inte är något värd, alternativt har gått i fel riktning. Uppenbarligen finns det mycket som är fel med det moderna rättsväsendet, framför allt det faktum att systemets totala byråkratisering har gjort det mycket svårt att anpassa rättspraxis till den faktiska rättsuppfattningen hos medborgarna. Men till och med om vi anser detta vara ett så stort problem så att vi åter vill vända oss mot naturtillståndet, och överlämna rättsskipning till medborgargarden och privata säkerhetstjänster, så får det allvarliga konsekvenser för sättet vi lever på. Man kan inte leva i ett modernt samhälle utan vad som uppfattas som en objektiv rättsordning. Vill man argumentera för en subjektiv rättsordning, måste man samtidigt argumentera för en återgång till ett samhälle som är anpassat till det. Den högst avancerade form av ekonomiskt samarbete som vi har kommit att vänja oss vid är beroende av ett därtill anpassat juridiskt system. Överger vi det så måste vi även överge den moderna ekonomin och acceptera en civilisationens tillbakagång tills en någorlunda objektiv juridisk ordning åter utvecklas.

Hävdar jag alltså att det bara finns antingen medborgargarden och maffia eller statlig rättsbyråkrati att välja mellan? Nej. Däremot hävdar jag att den som argumenterar för ett upphävande av nuvarande rättsordning och inte har ett annat alternativ än medborgargarden att rekommendera bör veta vad denne rekommenderar. Det går alldeles utmärkt att tänka sig en utveckling av ett system av privat rätt, där konfliktlösning i allt större utveckling flyttas från centrala byråkratier till lokala lösningar. Tyvärr är det en tendens i alla statsbildningar att gå mot allt starkare centralisering, men det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så. Rent teoretiskt skulle det gå alldeles utmärkt att decentralisera polisen, att återföra ansvaret för rättsskipning i stor del till kommuner. Man kan tänka sig system av såväl folkvalda sheriffer som folkvalda domare, även om något sådant för de flesta skulle låta närmast bisarrt idag.

En sak tycks mig dock uppenbar. Det finns ingenting alls att hurra för vad gäller utvecklingen så som den ser ut i Sverige. Att medborgargarden behövs är till stor del ett misslyckande, ty det indikerar att våldsanvändningen i samhället blir allt mer okontrollerad. Kanske beror misslyckandet på att en större del av deltagandet i rättsprocessen för civila inte bevarats. Den enda delen av folkligt deltagande i rättsskipandet som finns i dagsläget är de politiskt tillsatta nämndemännen. En mer lämplig ordning vore ökat deltagande av allmänheten i rent polisiär verksamhet – en utökad rätt till envarsgripande och ett aktivt uppmuntrande av lokalt deltagande i upprätthållande av lag och ordning. [3] Detta går naturligtvis rakt emot nuvarande syn på rättsväsendets utformande, där vanliga människor i absolut möjligaste utsträckning skall lämna all form av ordningsverksamhet till polisen.[4]. Och här kommer den uppmärksamme läsaren säkert utbrista att jag just argumenterat för medborgargarden. Skillnaden jag vill åt är sanktionen. Det offentliga rättsväsendet bör sanktionera och uppmuntra att medborgare bidrar till lagens upprätthållande. Inte genom att “ta lagen i sina egna händer”, utan inom lagens ramar, det vill säga via envarsgripanden. Detta skulle naturligtvis kräva en förändrad syn på såväl medborgarens skyldigheter som rättigheter, och rätten till att bära vapen som syftar till självförsvar.

En ordning där vanliga medborgare åter förväntas ta ansvar för lagens upprätthållande skulle mycket tydligt dra gränser mellan “så kallade medborgargarden” som i själva verket är lynchmobbar, och riktiga medborgargarden, som är oroade medborgare som har för avsikt att aktivt förhindra brottslighet och gripa eventuella brottslingar.

Poängen jag har försökt tydliggöra i denna text är att det finns två möjliga ståndpunkter att inta, när man som libertarian bevakar rättsstatens allt större problem med att upprätthålla lag och ordning. Den ena ståndpunkten, som jag anser är fatalistisk, är att ivrigt påheja förfallet och vänta på dagen när allt rasar och “vanligt folk står för rättsskipningen”. Den andra mer rimliga ståndpunkten är att kräva att befogenheter och möjligheter för upprätthållandet av lag och ordning skall ges vanliga medborgare, för att ta över där staten misslyckas. Därtill behövs en långtgående decentralisering av existerande rättssystem, och ett återförande av polismyndigheter under lokal kontroll. Skulle detta ge ett perfekt system? På intet sätt. Men när statens rättsliga kärnfunktioner är det stående argumentet för hela den moderna statsbildningen, så är det uppenbart att den enda rimliga libertarianska argumentationen är i en riktning som ger mer säkerhet och inte mindre. När denna säkerhet kan uppnås med hjälp av privata initiativ som arbetar inom rådande rättsordning, först då kommer förtroendet växa för att vanligt folk kan sköta sina affärer själv, och att staten kan kliva tillbaka.

Det är en vanlig uppfattning att den som argumenterar för en nedmontering av statens inflytande och dess ersättande med en privat ordning förordar kaos och avskaffandet av rättsordningen som sådan. I själva verket är det tvärtom – desto mer privata, frivilliga institutioner vi önskar, desto bättre förståelse och engagemang i lag och ordning måste det finnas hos var och en. Ett privat samhälle går inte att införa utan privat ansvarstagande, och därför är det av yttersta vikt att fokus för en frihetlig strävan snarare ligger på deltagande i lagens upprätthållande, än att applådera den nuvarande rättsordningens misslyckanden.

Det krävs dessutom inte en spåkula för att inse att det kommer bli allt mer relevant i en tid då de stora byråkratierna håller på att kollapsa under sin egen vikt, och laglöshet faktiskt, i viss mån, redan sprider sig i delar av landet.

.


[1] Det händer naturligtvis att staten dömer till sin egen nackdel och en enskild individs fördel. Om någon är i konflikt med en del av statsapparaten, och en annan, mer inflytelserik del av statsapparaten har mer att tjäna på att konflikten löses till individens fördel, så kan statsapparaten döma gentemot sig själv. Den viktigaste sådana drivkraften är en föreställning å statens sida att systemet är beroende av att det uppfattas som rättvist, och att en objektiv måttstock måste finnas som gäller såväl individer, statliga byråkrater, och staten självt. Denna objektiva måttstock är intressant nog till viss del en illusion, för det finns gott om statsapparater som fullständigt saknar en objektiv måttstock (vanligtvis benämnt som korruption) och trots det fortsätter att existera. Illusionens upprätthållande är därmed livsviktig för att upprätthålla något mått av rättssäkerhet i ett statsstyrt samhälle.

[2] Ett vanligt fenomen i det moderna samhället, särskilt i stora delar av våra större städer

[3] Medborgargarden kan naturligtvis, över en längre period, utvecklas till en form av generellt medborgerligt deltagande i upprätthållandet av lag och ordnings, men just det faktum att medborgargarden är en relativt dold företeelse som i dagsläget bara dyker upp i krisområden indikerar att vi inte är där ännu.

[4] Det är dock inte allt för orimligt att tro att när polisens resurser inte längre räcker till, så kommer statsmakten vara tvungen att acceptera ökat civilt deltagande i polisarbetet. Sannolikt kommer detta dock accepteras alldeles för sent, och ytterst motvilligt.

2 kommentarer till ”Om deltagande i lagen

  • ”Det krävs dessutom inte en spåkula för att inse att det kommer bli allt mer relevant i en tid då de stora byråkratierna håller på att kollapsa under sin egen vikt, och laglöshet faktiskt, i viss mån, redan sprider sig i delar av landet.”

    Det stämmer, och veckans avsnitt av ”Veckans Brott” får väl ses som ett tecken i tiden. Där sitter självaste Leif GW Persson och säger (på fullaste allvar) att privata aktörer borde tillåtas konkurrera med den statliga polisen.

    Anledning? Jo, det har visat sig att hela 0% av poliserna tycker att Polismyndigheten blivit mer effektiv efter sin omorganisering. GW förkunnar odramatiskt att ”affärsdrivande verksamheter kan inte hålla på sådär, de måste producera för att överleva”!

    http://www.svt.se/veckans-brott/leif-gw-persson-slapp-in-privata-operatorer-i-polisarbetet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *